söndag 27 juni 2010

Att vårda sina rötter med bara fötter

Det skapar trygghet att ha kontakt med sina rötter, att veta varifrån man kommer och att vårda sina traditioner. En sådan trygghet ger en god grund för en öppenhet och nyfikenhet inför det som är annorlunda. Detta berörde jag i mitt midsommaraftonstal i Brunnsparken i Södra Vi.

Midsommardagen har jag ägnat åt rotvård – och fotvård! Jag har besökt den värmländska bygd där mina rötter finns. Själv har jag aldrig har bott där, men min barndoms somrar har jag tillbringat där.

Och nog känns det speciellt att komma till den bygd där förfäderna bott åtminstone sedan början av 1700-talet. En anfader på Röör fick bjuda kung Karl XII på mjölk, när han kom med en vagnslast med havre, råg och ärter till den svenska hären, som slagit läger vid kullen öster om Väse kyrka, som därefter kallas Kungsbacka, på sin väg till Norge 1718.

Eller Nolgår’n i Lövhöjden till exempel. Redan 1724 fanns släkt där. Där föddes min morfars mor Karolina Andersdotter år 1841. Hennes far Anders Andersson engagerade sig i det som så småningom blev Väse Missionsförsamling, som bildades runt 1850.

Det hade gått några år sedan folkskolereformen 1842, men för Anders och andra bönder i trakten kändes det inte så självklart att skicka sina barn till kyrkskolan, på en mils promenad genom skogar med både björn och varg. Ja, en gång kom faktiskt en björn fram på ängen tvärs över vägen från Nolgår’n och rev juvret av en betande ko.

Anders ville inte utsätta sina barn för den riskabla vandringen, men ville inte heller förhindra dem från att få lära sig läsa, skriva och räkna. Då bestämde han sig för att upplåta övervåningen på sin stuga till skolsal och lärarinnebostad. Han fick med sig några fler bönder på idén och tillsammans stod de för hennes lön.


Nolgår'n från baksidan. Den gamla skolsalen var inrymd på övervåningen.

Men det fanns ju gott om barn i bygden och alla var inte från hem som hade råd att bidra till lärarinnelönen. Då avskiljde Anders ett område till vad som kom att kallas missionsträdgården. Där planterades fruktträd och anlades bäddar för bär och grönsaksodling. Ett antal bisamhällen fanns där också. Efter skoldagen hjälptes alla åt att sköta trädgården och av intäkterna skrapade man ihop återstoden till lärarinnelönen och andra omkostnader.

Så småningom styckade Anders av ett markområde strax intill, där en riktig skola byggdes, där både mina morföräldrar, mamma och hennes syskon och mina kusiner gick i skola de första åren. Numera är skolan nedlagd och ett kusinbarn till mig bor där. Mamma och pappa flyttade efter pensioneringen in i mina morföräldrars undantagsställe, som är byggt i den gamla missionsträdgården. I Nolgår’n, morfars mors barndomshem, bor en kusin till min far.

Och hur gick det för Karolina Andersdotter? Ja, hon lämnade sin far Anders Andersson och sin bror Anders Andersson i Nolgår’n och gifte sig Anders Andersson i Karforsen, med tiden nämndeman, vars far också hette Anders Andersson och var häradsdomare. Men där gick gränsen för Karolina, som var en viljestark kvinna. Det vara bara för många Anders Andersson att hålla reda på. Hon vägrade att låta även sin egen son heta Anders. Det fick bli Alfred, och därmed basta.


Karforsen i höstskrud

Karolinas svärmor Maria var också en kvinna som visste vad hon ville. Som ung hade hon blivit änka med små barn. Folk i trakten bekymrade sig över hur hon skulle klara av att sköta Karforsen själv och tyckte att hon skulle gifta om sig. De kom med det ena förslaget efter det andra, men hon avvisade alla. ”Nej, jag vet ingen jag skulle vilja ha. Ja, det skulle möjligen vara Anders Andersson, nämndeman på Gummerud,” sa hon. Detta nådde hans öron och när han friade fick han ja. Men han fick lämna sin gård och flytta till Maria på Karforsen. Något annat var inte att tänka på.

Ännu som gammal var Maria en kvinna med karaktär. När morfar var barn på 1880-talet fick den lille gossen leda henne ut när det varit åska, för att hon skulle få gå barfota i det regnvåta gräset. Det skulle vara bra, hävdade hon. Och det kan inte ha varit skadligt i alla fall, för hon blev nära 90 år.

Så ett sätt att vårda sina rötter är att vandra i åskregnsvått gräs med bara fötter!

1 kommentar:

AkAs Design sa...

Hejsan! Satt bara allmänt och sökte på Karforsen på nätet och hittade denna sida, har växt upp här och i stora gården där bodde min farmor och farfar. Intressant att läsa om vilka som har bott där sen innan.

Hälsningar //Anna-Karin
akasdesign.se

Skicka en kommentar