onsdag 30 juni 2010

Patientens rätt stärks genom Alliansen

En köfri, säker och jämlik hälso- och sjukvård för alla, det är målet för Alliansens hälso- och sjukvårdspolitik, som idag presenteras i Svenska Dagbladet. Artikeln finns också på Alliansens hemsida, där man kan ladda hem rapporten i sin helhet. Rapporten diskuteras även i Dagens Nyheter.

Anders Andersson (KD) har lett gruppens arbete, där även Filippa Reinfeldt (M), Kenneth Johansson (C) och Jonas Andersson (FP) ingått.

Ett viktigt avsnitt i rapporten handlar om patientens rätt till jämlik vård, oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund, bostadsområde - eller plånbokens tjocklek. Man kommer också att vidta sanktioner mot landsting som inte ger patienterna vård i tid eller som förhindrar patienternas rätt att välja vårdgivare.

Det måtte ha varit överraskande och kanske chockartat för Ylva Johansson (S) att på detta sätt blir förbisprungen från vänster i fråga om jämställd hälso- och sjukvård, för i en kommentar till radions Ekoredaktion återfaller hon till en fullständigt osaklig ryggradsreflex, där hon påstår att alliansen "kommer att fortsätta med privatiseringar".

Det är märkligt hur Ylva och hennes gelikar är måna om att klanka på driftformen än att måna om patienternas rätt till god och jämlik sjukvård i tid!

Hultsfred fortfarande kvar på kartan

Idag är det många som sörjer. Igår tillkännagav ledningen för Rockparty att Hulstfredsfestivalen ställs in.

Nyheten spreds snabbt, vilket vittnar om hur väl känd Hultsfredsfestivalen blivit genom åren. Både Aftonbladet och Expressen har stora artiklar och redan igår rapporterade SVTs och TV4s nyhetssändningar om beslutet. Mer lokalt rapporterar Vimmerby Tidning, Barometern och östran-Nyheterna.

Rockparty och Hultsfredsfestivalen har satt Hultsfred på kartan, det råder det inga tvivel om. Det är mängder med människor, kanske flera hundratusen, som gjort stora musikupplevelser där, under de tjugofyra år festivalen genomförts.

Men det har inte varit odelat positivt. Det är många kommuninvånare som har lidit sig igenom festivaldagarnas 'oväsen', men inte vågat fly fältet utan stannat kvar för att bevaka och skydda sina hus och trädgårdar från kissnödiga festivalbesökare osv.

Kommunens befolkning har, vare sig de gillat festivalen eller ej, blivit delaktiga genom skattsedeln, eftersom kommunen fått skjuta till stora belopp, inte minst efter de senaste förluståren.

Genom gårdagens beslut minimerades årets förlust. Men förutom dem som redan köpt biljetter och de band som avbokats på kort varsel, där det är osäkert om de kan få tillbaka något för sina utlägg, så är det skattebetalarna i Hultsfred som återigen drabbas när konkursen är ett faktum.

Den fråga jag ställer mig är varför inte kommunledningen, med kommunalrådet Kira Berg (S) i spetsen, drog slutsatsen redan efter förra årets brakförlust, utan framhärdade i att stödja Rockparty ännu ett år?

Jag behöver dock inte fråga mig varför Lennart Beijer (V) de senaste veckorna återigen dragit upp sin käpphäst om att slå samman Hulstfreds kommun med Vimmerby. Som mångårig ordförande i Rockparty visste han förstås vartåt det barkade och ville hitta någon att sprida ut förlusterna till.

tisdag 29 juni 2010

Föräldraskap ska uppmuntras av arbetsgivaren

I Aftonbladet berättas det idag om en ung kvinna som blev omplacerad från drömjobbet som köksinredare till en lågkvalificerad arbetsuppgift i receptionen i samband med föräldraledighet.

Diskrimineringsombudsmannen stämmer nu arbetsgivaren på 80.000 kronor. Jag kan inte bedöma om det är en rimlig bot. Däremot är jag fullständigt överens om att ett sådant beteende måste motverkas.

Barn är en tillgång i samhället. Att få barn och att ta ansvar för en ny och försvarslös person hjälper föräldrarna att utvecklas som människor. Att vara förälder är en utmärkt ledarskaps- och konfliktslösarträning. Det har även arbetsgivaren nytta av. Även om det under några år kan bli en och annan dags frånvaro på grund av barnets sjukdom.

En arbetsgivare som inte uppmuntrar till föräldraskap och ger möjlighet att kombinera sina anställdas yrkesutveckling med föräldraskapet biter sig själv i svansen.

söndag 27 juni 2010

Att vårda sina rötter med bara fötter

Det skapar trygghet att ha kontakt med sina rötter, att veta varifrån man kommer och att vårda sina traditioner. En sådan trygghet ger en god grund för en öppenhet och nyfikenhet inför det som är annorlunda. Detta berörde jag i mitt midsommaraftonstal i Brunnsparken i Södra Vi.

Midsommardagen har jag ägnat åt rotvård – och fotvård! Jag har besökt den värmländska bygd där mina rötter finns. Själv har jag aldrig har bott där, men min barndoms somrar har jag tillbringat där.

Och nog känns det speciellt att komma till den bygd där förfäderna bott åtminstone sedan början av 1700-talet. En anfader på Röör fick bjuda kung Karl XII på mjölk, när han kom med en vagnslast med havre, råg och ärter till den svenska hären, som slagit läger vid kullen öster om Väse kyrka, som därefter kallas Kungsbacka, på sin väg till Norge 1718.

Eller Nolgår’n i Lövhöjden till exempel. Redan 1724 fanns släkt där. Där föddes min morfars mor Karolina Andersdotter år 1841. Hennes far Anders Andersson engagerade sig i det som så småningom blev Väse Missionsförsamling, som bildades runt 1850.

Det hade gått några år sedan folkskolereformen 1842, men för Anders och andra bönder i trakten kändes det inte så självklart att skicka sina barn till kyrkskolan, på en mils promenad genom skogar med både björn och varg. Ja, en gång kom faktiskt en björn fram på ängen tvärs över vägen från Nolgår’n och rev juvret av en betande ko.

Anders ville inte utsätta sina barn för den riskabla vandringen, men ville inte heller förhindra dem från att få lära sig läsa, skriva och räkna. Då bestämde han sig för att upplåta övervåningen på sin stuga till skolsal och lärarinnebostad. Han fick med sig några fler bönder på idén och tillsammans stod de för hennes lön.


Nolgår'n från baksidan. Den gamla skolsalen var inrymd på övervåningen.

Men det fanns ju gott om barn i bygden och alla var inte från hem som hade råd att bidra till lärarinnelönen. Då avskiljde Anders ett område till vad som kom att kallas missionsträdgården. Där planterades fruktträd och anlades bäddar för bär och grönsaksodling. Ett antal bisamhällen fanns där också. Efter skoldagen hjälptes alla åt att sköta trädgården och av intäkterna skrapade man ihop återstoden till lärarinnelönen och andra omkostnader.

Så småningom styckade Anders av ett markområde strax intill, där en riktig skola byggdes, där både mina morföräldrar, mamma och hennes syskon och mina kusiner gick i skola de första åren. Numera är skolan nedlagd och ett kusinbarn till mig bor där. Mamma och pappa flyttade efter pensioneringen in i mina morföräldrars undantagsställe, som är byggt i den gamla missionsträdgården. I Nolgår’n, morfars mors barndomshem, bor en kusin till min far.

Och hur gick det för Karolina Andersdotter? Ja, hon lämnade sin far Anders Andersson och sin bror Anders Andersson i Nolgår’n och gifte sig Anders Andersson i Karforsen, med tiden nämndeman, vars far också hette Anders Andersson och var häradsdomare. Men där gick gränsen för Karolina, som var en viljestark kvinna. Det vara bara för många Anders Andersson att hålla reda på. Hon vägrade att låta även sin egen son heta Anders. Det fick bli Alfred, och därmed basta.


Karforsen i höstskrud

Karolinas svärmor Maria var också en kvinna som visste vad hon ville. Som ung hade hon blivit änka med små barn. Folk i trakten bekymrade sig över hur hon skulle klara av att sköta Karforsen själv och tyckte att hon skulle gifta om sig. De kom med det ena förslaget efter det andra, men hon avvisade alla. ”Nej, jag vet ingen jag skulle vilja ha. Ja, det skulle möjligen vara Anders Andersson, nämndeman på Gummerud,” sa hon. Detta nådde hans öron och när han friade fick han ja. Men han fick lämna sin gård och flytta till Maria på Karforsen. Något annat var inte att tänka på.

Ännu som gammal var Maria en kvinna med karaktär. När morfar var barn på 1880-talet fick den lille gossen leda henne ut när det varit åska, för att hon skulle få gå barfota i det regnvåta gräset. Det skulle vara bra, hävdade hon. Och det kan inte ha varit skadligt i alla fall, för hon blev nära 90 år.

Så ett sätt att vårda sina rötter är att vandra i åskregnsvått gräs med bara fötter!

fredag 25 juni 2010

Leve den svenska midsommaren!

Idag har jag haft äran att tala vid midsommarfirandet i Brunnsparken i Södra Vi, som bevistades av uppskattningsvis ett par tusen personer.


Men först såg vi Vimmerby Folkdanslags uppvisning vid Kröngårdens majstång, efter att ha avnjutit den sedvanliga tårtbuffén.


Solen stod för förstklassig strålkastarbelysning på årets midsommartalare.

Kära vänner!

Jag är glad och hedrad av möjligheten att få tala inför alla er denna vackra dag. Platsen och byggnaderna bär starka minnena med sig. Man känner verkligen historiens vingslag och tider som flytt när man vandrar in i Brunnsparken genom portalen från 1753. Man får tillfälle att tänka tillbaka på det gamla bondesamhället och på brunnsgästerna som lade grunden till Södra Vis välstånd.

Brunnsparken har också en plats i vår familjs privata historia. Här firade vår yngsta dotters bröllopsfest för fyra år sedan. Bröllopsmiddagen intog vi i Källhuset en lika vacker kväll som denna.

Midsommar – vad betyder det för dig? Vilka associationer fyller ditt sinne?

Skulle jag gå runt och fråga, så skulle jag nog få lika många berättelser som det finns människor här. Men jag tror det finns några saker vi alla har gemensamt.

Hur många tänker på jordgubbar? Sill och potatis? Dans kring midsommarstången?

Själv är jag uppvuxen med detta och har alltid tagit det för självklart. Det förstärktes under åren som Anders, barnen och jag bodde i Dalarna.

Vi bodde i Mora och Orsa. Där fick vi lära oss att just midsommarstången och dansen kring den var en gammal nordisk tradition som dött ut, men som Anders Zorn återinförde och blåste liv i. Sedan har den åter spritt sig över hela Sverige.

Där i Siljansbygden har varje by sin egen majstång. Att maja stången betyder att kläda den grön. Men det är inte alltid man reser den på midsommaraftonen. Det kan lika gärna ske på lördagen eller söndagen eller på sommarsolståndet eller på den gamla midsommaraftonen, dvs den 24 juni. Om man vill kan man åka runt till alla byar i trakten och vara med på majstångsresning flera dagar i sträck. Sedan står stången uppe hela året.

Men trots denna starka tradition är vi svenskar ganska ensamma om vanan att resa en stång och dansa kring den.


Girlangerna till stången bars in av barn, ledda av några spelemän.


Det gäller att spänna sig ordentligt när stången ska resas!

Om man reser i Europa träffar man på firandet av Johannes Döparens dag den 24 juni. En gång var jag tillsammans med mina föräldrar i Spanien den dagen. I Barcelona där vi bodde firade man med fyrverkerier. Men pappa är fjärilssamlare. Han brukar åka ut i ödemarken på natten och tänder starka lampor för att locka dit nattfjärilar. Men han fick snabbt släcka sina lampor och ta skydd bakom några stora stenar, när man började skjuta skarpt där ute på landsbygden.

Några år senare var jag i England vid midsommartid, på ett läger med en massa svenska ungdomar. Eftersom man inte hade något särskilt midsommarfirande där tog vi saken i egna händer och gjorde iordning en midsommarstång av en lång stång och en stör som tvärslå, som vi klädde med löv och lekte "små grodorna". Men engelsmännen tog anstöt och tyckte det var förfärligt att se oss ”dansa och hoppa kring ett kors”.

När vi bodde i Tanzania några år avstod vi från att göra en riktig midsommarstång, men alla svenskarna samlades och dansade kring en stor bougainvilleabuske. De afrikanska barnen som låg och smög på oss i buskarna hade fullt sjå att inte skratta ihjäl sig vid åsynen av de galna vitingarna som skuttade omkring! Efter dansen var det någon som varit hemma i Sverige och tagit med sig en dyrbar sillburk, som noggrant fördelades så att alla skulle få en liten smakbit från hemlandet.

För vi är nog aldrig så svenska som när vi är utomlands! Det är viktigt för oss att få träffa landsmän, att få tala sitt språk, att upprätthålla våra traditioner. Vi är nog många som gärna äter pizza, kina- och thaimat här hemma, men blir jättelyckliga när vi hittar köttbullar när vi är på semester.

Detta för mina tankar in på annat område: Våra vänner från andra länder som kommit för att bo här ibland oss i Sverige.

Här i Södra Vi har ni öppnat dörrarna för en grupp ensamkommande flyktingbarn. Ni har välkomnat dem i idrotts- och föreningsliv. Det är verkligen generöst och ni är värda en varm eloge för detta!

För jag tror det är en medmänsklig plikt att ge trygghet till dem som har flytt hemland undan krig och risk för tvångsrekrytering till soldater och har tvingats lämna sin familj.

Det är viktigt för dem att kunna bibehålla sin identitet, sin bakgrund – sina seder och traditioner, sin religion och klädedräkt. Vi behöver därför visa respekt för varandras olikheter.

Att känna trygghet i sina egna traditioner och sin bakgrund är bästa sättet att inte känna det främmande som ett hot. Därför tycker jag att vi inte ska vara rädda att fira skolavslutning i kyrkan eller dansa kring midsommastången. Det är en del av vårt svenska kulturarv.

Därför: Länge leve den svenska midsommaren!
Ett fyrfaldigt leve - den leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


Dans kring midsommarstången i Brunnsparken.

torsdag 24 juni 2010

Forskare bekräftar LP:s goda missbruksvård

Mitt blogginlägg härom dagen, med några berättelser från LP-verksamhetens missbruksvård, väckte viss uppståndelse och följdes bl a upp i en artikel i Barometern , med ett antal webbkommentarer.

Fil dr Ulf Grape vid Umeå Universitet har gjort en undersökning som redovisas i Dagen idag.

Undersökningen visar att 80 procent av dem som behandlats vid LP-verksamheten de senaste åren idag lever i stort sett drogfritt. Närmare 70 procent av dem anger att kristen tro har stor betydelse för deras liv idag.

Man må säga vad man vill om kristen tro, men alla de socialförvaltningar landet runt, som skickar sina svåraste missbrukare till LP-verksamhetens olika behandlingshem, tycker uppenbarligen att ett behandlingshem på kristen grund och med goda resultat är värt chansen att missbrukaren får hjälp ur sin förnedring.

Peter Högberg gör dock en orimlig dragning, när han utifrån mitt tidigare inlägg skriver att "ateister må bli troende eller fast i skiten".

För tydlighetens skull vill jag därför understryka att det finns flera andra, alldeles utmärkta behandlingsalternativ.

Det är bra. Vi människor är olika. Det som passar en person kan vara helt galet för en annan.

Beroendecentrum i Kalmar är ett sådant, gott exempel, där flera kommuner samverkar med landstinget. Jag är glad att Beroendecentrum fått förlängt uppdrag och önskar av hela mitt hjärta att man under denna frist hittar former för en fortsättning även efter årsskiftet.

Kritisk granskning av sossarnas maktutövning tillåten?

Jag trampade uppenbarligen på en öm tå i mitt förra inlägg, om det skruvade pressmeddelandet angående Socialstyrelsens psykiatrirapport. Jag beklagar om någon tjänsteman eller företrädare för psykiatrin tog illa vid sig av min kritik. Det var inte min avsikt.

Det jag kritiserade var den kultur som Anders Henriksson (S) odlar. Det finns ett tydligt mönster, där han tar åt sig äran och solar sig i glansen av de goda resultat som åstadkommits av andras arbete, nämligen den hängivna personalen i den handgripliga hälso- och sjukvården och de hårt arbetande chefer som gör sitt yttersta för att göra vården bättre och lättare tillgänglig. De är värda all tänkbar uppmuntran och tack.

Samtidigt blundas det för de mindre hedrande resultat som finns sida vid sida med framgångarna. Pressmeddelandet om psykiatrirapporten var bara det senaste och mest flagranta exemplet.

För hur många presskonferenser har inte hållits om "pallplats" för Landstinget i Kalmar län under de senaste åren? Och det med all rätt. Både landstingets anställda och tjänstemännen mår bra av att få känna stolthet över det som är bra. Positiv feedback sporrar till ytterligare förbättringar och ger goda ringar på vattnet.

Inom parentes sagt, så var det inte så under förra mandatperioden. När framgångar och goda resultat redovisades inför landstingsstyrelsen muttrade sosseledningen och när det skrevs i positiva ordalag i personaltidningen Nerven, då skrämdes den intet ont anande skribenten bort av den dåvarande oppositionen. Man skulle inte få skriva något som kunde gynna den borgerliga majoriteten.

Det som nu har hänt är att man inte får yttra någon kritik mot den nuvarande sosseledningen eller de resultat som uppvisas.

Det är fullkomligt mänskligt att ingen blir glad över när ens brister blir uppenbara. Det är klart att det är jobbigt. Och det är lätt att i det läget skjuta budbäraren. Socialstyrelsen kan man inte gärna ge sig på, men när jag har fräckheten att påstå att man skruvat rapporteringen och blundat för viktiga delar, då blir jag en ytterst obehaglig person för dem som skyddar systemet.

Men det vill jag att alla ska ha klar för sig:

Mitt uppdrag som förtroendevald är inte att skydda systemet, utan att verka för att patienterna får bästa tänkbara vård genom hela livet, inom alla områden och i alla delar av länet. Då duger det inte att blunda för bristerna, utan tvärtom att lyfta upp dem till ytan för att man ska kunna börja jobba med dem.

Bara så kan vården bli bättre.

onsdag 23 juni 2010

Skruvat pressmeddelande om psykiatri

Nu har Socialstyrelsen presenterat en öppen jämförelse av psykiatrin i landet. Den visar på stora brister på många håll, som borde mana till eftertanke och självrannsakan. Så även i Landstinget i Kalmar län.

Men icke. Här styr den "ofelbara" rödgröna majoriteten, med Anders Henriksson (S) som landstingsstyrelsens ordförande. Uppenbarligen har han gett order om att inget får publiceras som på minsta sätt kan fläcka det rykte han försöker bygga upp, som den förträffligaste av alla ledare.

För i det pressmeddelande som gick ut från landstingshuset blåser man upp ett enskilt, lösryckt resultat, där vårt landsting råkar leda ligan, till närmast monumentala proportioner. Det handlar om KBT-insatser, dvs kognitiv beteendeterapi. Trots att knappt hälften av de patienter som skulle må bra av sådan behandling får del av det, så är de trots allt fler i Kalmar län än på andra håll i landet.

Som Christer Jonsson kommenterar i sin blogg, så handlar det "toppresultat" snarast om att andra landsting kommer till korta i ännu högre grad.

Det som upprör mig mest i pressmeddelandet är att man inte ens försöker ge en samlad och uppriktig bild av Socialstyrelsens sammanställning. Den visar exempelvis att vi i Kalmar län har långt färre psykiatriker och färre psykologer än genomsnittet för riket och färre slutenvårdstillfällen.

När landstingets informationsavdelning används för enögda propagandasyften, och så uppenbart blundar för helheten, då har man förlorat trovärdigheten.

Anders Henriksson (S) borde skämmas över sitt ledarskap. Skruvade pressmeddelanden får Anders Henriksson skicka ut från sitt partikansli.

Väl dokumenterad missbruksvård

I en artikel i Barometern idag (jag har inte hittat den i webbupplagan) reagerar Jessica Rydell (MP) och Yvonne Hagberg (S) på mitt blogginlägg härom dagen.

Jag återger där ett par berättelser om hur två kvinnor genom LP-verksamheten kommit ur sina flera decennier långa missbruk efter att ha blivit kristna.

LP-verksamheten är ett av missbruksvårds-Sveriges mest välrenommerade behandlingsalternativ, som har bland de mest framgångsrika och bestående resultaten när det gäller rehabilitering av personer med djupt och långvarigt missbruk. Därför anlitas LP-verksamheten av många kommuner.

Det kan knappast Jessica Rydell eller Yvonne Hagberg förneka, även om de inte delar den kristna grundsyn som verksamheten bygger på.

Därmed inte sagt att jag på något sätt skulle förringa det arbete som utförs vid exempelvis Beroendecentrum eller hälsocentralernas alkoholpolikliniker. Blogginlägget var inte ämnat som en essä över olika behandlingsmetoder, utan är en ögonblicksbild ur en del av verkligheten.

Det är en ganska allmänt erkänd erfarenhet, att en djup religiös upplevelse eller en stark förälskelse kan ge den motivation som behövs för att ta sig ur ett långvarigt missbruk.

Missbrukarens tre K:n är väl bekanta? Kröken, Kvinnan eller Kristus!

tisdag 22 juni 2010

När samverkan och patientfokus gått över styr

I mitt förra inlägg uttryckte jag en önskan om ett bättre samförstånd mellan elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) om var gränserna för vars och ens uppdrag går.

I Östran finns idag en sorglig berättelse som illustrerar hur verkligheten kan te sig. I artikeln beskrivs hur skolläkaren känner oro för en elevs psykiska hälsa och skriver en remiss till BUP. På BUP bedömer man remissen som att det handlar om så kallad lättare psykiatri, som man anser ska skötas i "första linjens psykiatri" och avvisar remissen. Skolläkaren gör ett nytt försök, med samma resultat.

Vid tredje försöket gör skolläkaren en Lex Maria-anmälan, eftersom vårdens beslut att inte ta emot eleven kunde ha medfört allvarlig skada.

Hela hanteringen är naturligtvis upprörande. Istället för att samordna resurserna kring den enskilde hjälpbehövande eleven, så gör man vad man kan för att hålla ansvaret på armlängds avstånd och skyffla över det på någon annan.

Enligt Östran hänvisar BUP till psykiatriutredningen och den handlingsplan vid psykisk ohälsa hos barn och ungdom som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tog fram härom året.

Jag ser dock två avgörande problem:

Dels behövs ett ingående samtal mellan kommunerna och landstinget för att definiera vad som menas med första linjens psykiatri för barn och ungdom. Det kan knappast likställas med första linjens psykiatri för vuxna, som ska skötas inom primärvården. Primärvårdens allmänspecialister har ju en grundläggande psykiatriutbildning. Men skolläkare och skolsköterska saknar ju i allmänhet barn- och ungdomspsykiatrisk kompetens, medan skolpsykologen vanligen är inriktad på olika typer av utredningar, inte behandling. Istället handlar elevhälsans roll snarast om att ha tillräcklig kompetens för att sålla ut om en elev är i behov av BUP-kontakt.

För att BUP inte ska svämmas över av alla unga som behöver hjälp skulle man onekligen behöva avlastas den så kallade lätta psykiatrin. Men så länge elevhälsans personal saknar kompetens, så faller ansvaret tillbaka på BUP.

Elevhälsans uppdrag är enligt skollagen tydligt inriktad på förebyggande arbete och enklare sjukvårdsinsatser. Behandling av depressioner, panikångest eller social fobi kan knappast beskrivas som "enklare sjukvårdsinsatser". Ska elevhälsan ta över det uppdraget behövs både en omformulering av skollagen och en omfattande fortbildningsinsats.

Vare sig man som medicinsk personal är anställd av kommun eller landsting är uppdraget att sätta patienten i fokus. Det har inte skett i det aktuella fallet. Och, som Pierre Edström skriver, så är det den enskilde patienten som blir lidande. Att patienten är ett barn gör det hela ännu mer upprörande.

Elevhälsa för bättre skolresultat

Elevhälsan är det nya begreppet för skolhälsovård, och omfattar, förutom skolläkare och skolsköterskor även kuratorer, psykologer och specialpedagoger. I den nya skollagen kommer alla dessa professioner finnas inskrivna. Det ser jag som ett framsteg. Det minskar risken att någon av yrkesgrupperna sparas bort i ekonomiskt kärva tider.

Min egen erfarenhet, efter drygt tio år som skolsköterska, säger mig att eleverna allt emellanåt behöver psykosocialt stöd från skolkuratorn. Det behövs både specialpedagogisk och psykologkompetens för att utreda exempelvis inlärningssvårigheter. Ibland kan det rent av vara så att elevens koncentrationssvårigheter och inlärningsproblem bottnar i oron över en sjuk (fysiskt eller psykiskt) eller missbrukande förälder.

För att kunna ge rätt stöd till eleven behövers alltså ha rätt kunskap och kompetens. Först då får utsatta elever de rätta förutsättningarna för att kunna ta till sig undervisningen.

Därför behöver tillgängligheten inom elevhälsan förbättras. Skillnaden mellan olika skolor och kommuner är idag oförsvarligt stora. En bättre tillgång till skolsköterskor, kuratorer, psykologer och specialpedagoger skulle ha stor betydelse för elevernas utveckling och därmed även för deras lärande.

Idag presenterar Alliansens arbetsgrupp för utbildningsfrågor sin rapport. Som "gammal" skolsköterska gläder det mig att man där markerar även elevhälsans roll. För att stärka skolans förutsättningar att fullgöra kunskapsuppdraget krävs även insatser gällande den psykosociala arbetsmiljön. Elever som mår bra och känner sig trygga lär sig bättre.

Generellt sett mår svenska elever bra och trivs bra i skolan. Samtidigt visar många undersökningar att den psykiska hälsan hos eleverna har försämrats. Allt fler lider av huvudvärk, ångest och ont i magen. Ökad tillgång till elevhälsovård skulle kunna avlasta såväl lärare som den barn- och ungdomspsykiatriska vården.

Arbetsgruppen anser även att en utredning bör tillsättas som ska förbättra samordningen mellan elevhälsan och övrig barn- och ungdomshälsovård. Samarbetet mellan ungdomsmottagningar, familjecentraler, vårdcentraler och elevhälsa är idag långt ifrån tillfredsställande.

Till detta skulle jag vilja lägga behovet att tydliggöra gränserna för hur långt elevhälsans uppdrag sträcker sig och var barn- och ungdomspsykiatrins uppdrag tar vid.

söndag 20 juni 2010

Upprättelse efter år av förnedring



Att få ta del av en människas berättelse om hur livet förvandlats, efter år av förnedring, det går man inte oberörd ifrån.

Lisa, till exempel, som efter tjugo års knarkande nu har varit drogfri i fem år och jobbar som husmor i en kyrka. Körkortet har hon fått tillbaka efter att det varit indraget i sju år.

- Tänk, jag som har gjort så många inbrott i kyrkor, nu jobbar jag i en kyrka och har till och med fått låna en bil för att köra hit! jublade hon.

Och barnen har hon fått kontakt med igen, efter att de varit tvångsomhändertagna i många år på grund av hennes missbruk. Nu håller hon som bäst på att lära sig hur det är att vara tonårsförälder. Steg för steg återerövrar hon det som missbruket tog ifrån henne.

Lisas berättelse fick jag del av på ett så kallat LP-möte på Kröngården utanför Vimmerby. Hon och de flera av de övriga medverkande hade anknytning Lillvikshemmet utanför Nässjö eller LP-kontakten i Vimmerby och Västervik.

Ända från Arvika kom en kvinna, som berättade att hon kommit på glid tidigt och redan som tolvåring började missbruka. Även hon kunde berätta om hur hennes liv förvandlats och beskrev känslan av att ha återfått sitt människovärde.

Lösningen på kvinnornas problem låg inte i att ta sig samman och med hjälp av självövervinnelse ta sig ur sitt missbruk. Deras upprättelse skedde när de tog emot Jesus som sin frälsare.

I Skaparens ögon är varje människa värdefull, även om man gått vilse.

Världens vackraste bröllop?



Jag tror att i stort sett alla bröllop är vackra och gripande. Men det bröllop Sverige och världen just fått uppleva från första parkett måste vara det vackraste tänkbara!

Inte bara för att bruden är så strålande vacker. Inte bara för att brudgummen ser både stilig, stolt och lycklig ut. Utan för den enorma kärlek och innerlighet som strålar om dem. Den omsorg, respekt och hängivenhet de utstrålar. Och den dedikation till att stötta varandra i sin uppgift att verka för vårt lands bästa, som de uttrycker.

De stolta fädernas tal var mycket bra, men Prins Daniels tal till sitt hjärtas prinsessa ("Princess of my heart") var bland det mest gripande jag har hört. Då var det nog inte många ögon som var torra i Svea rike!

Den som möjligen kan ha missat det kan läsa det i Aftonbladet

Jag önskar Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel allt gott! Eller för att citera pappa Kungen:

"Vi ber att den gode Guden alltid måtte vara er nådig".

Även det talet finns i Aftonbladet.

lördag 19 juni 2010

Ambulanshelikopter i radiodebatt


Direktsänd radiodebatt om Kristdemokraternas förslag om ambulanshelikopter till Kalmar län, mellan mig och Yvonne Hagberg (S), med Nick Näslund som debattledare.

Tryggheten för människor i akuta situationer är något oerhört viktigt. Att veta att hjälpen finns när man som bäst behöver den. Det kan vara den vetskapen som avgör om man vågar göra något speciellt, särskilt om man redan är utsatt för sjuklighet.

I Kalmar län finns många områden som är svårtillgängliga: Stora delar av Öland, men även skärgården, hela vägen från Tjust och söderöver.

Det finns en väl utbyggd ambulansorganisation i länet och den är viktig att bibehålla. Men det kan finnas skäl att förstärka den med en ambulanshelikopter, som snabbt kan ta sig fram över sund, skogar, berg och sjöar.

Om exempelvis en eldsvåda inträffar på norra Öland, där någon blir brännskadad, då ska först ambulansen ta sig fram till olycksplatsen. Sedan ska den fara söderut sju mil, på vägar som ofta är igenkorkade av veliga turister, innan den ska över bron. Och hur den ser ut på sommaren, det är ju väl bekant, för alla som har åkt den vägen.

Men vid brännskador räcker inte kompetensen vid Länssjukhuset i Kalmar, utan man måste vidare till Universitetssjukhuset i Linköping, 25 mil norrut.

Tänk så mycket enklare transporten går med en ambulanshelikopter tvärs över sundet!

Därför vill vi kristdemokrater undersöka möjligheten att införskaffa en ambulanshelikopter till vårt län under nästa mandatperiod.

I den direktsända radiodebatten med Yvonne Hagberg (S) avfärdade hon tyvärr hela idén med ambulanshelikopter. Hennes argument var att man i så fall skulle tvingas lägga ned flera av de nuvarande ambulansstationerna.

Men vem har sagt att en ambulanshelikopter skulle betalas genom att försämra annan akutberedskap? Självklart ska alla ambulansstationer finnas kvar. De är ju direkt engagerade i den dagliga sjukvården.

Hör debatten på länken, c:a nio minuter in på 15.30-sändningen:

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fsandningsarkiv.aspx%3Fprogramid%3D51%26date%3D2010-06-18&h=846cbvWa9P5TqnEbjF6q9DXcwHA

söndag 13 juni 2010

Virserumsbornas seger över kommun- och landstingsvänstern

Virserumsborna har nu besegrat vänsterkartellen både i kommunen och i landstinget. Det är bara att buga och gratulera!

Hultfreds socialdemokrater tvingades först ge sig i fråga om flytten av högstadiet. När kommunledningen inte lyssnade på virserumsborna så ordnade de en friskola, som fått godkänt av Skolverket.

Landstingets vänsterkartell har nu fått bita i gräset för de orubbliga dackarna, som tvingat till total reträtt i frågan om barnhälsovården. Den halvmesyr med BVC under barnens första sex månader, som landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) försökte slå mynt av för en dryg vecka sedan, avslöjades i hela sin pinsamhet.

I lördagens Vimmerby Tidning försöker nu landstingsstyrelsens ordförande Anders Henriksson (S) återställa landstingsmajoritetens skamfilade förtroende. Han säger där att den nya barnhälosvården i Virserum ska vara öppen upp till sex års ålder och att något annat aldrig varit avsikten. Han förklarar det första beskedet om sexmånadersgränsen med att det någonstans efter vägen blivit någon kommunikationsmiss.

Tro det, den som vill! Med den otydlighet som virserumsborna upplevde när Anders Henriksson och Ann Hellenborg träffade samhällsföreningen, så kan mycket väl ansvarig tjänsteman ha uppfattat samma tvehågsenhet och utifrån detta bedömt att BVC för de allra minsta kunde räcka.

Men då hade inte vederbörande räknat med det obändiga dackefolket. Dackarna har än en gång gått segrande ur en batalj med det centraliseringsivrande vänstergänget.

Växlande väderlek i opinionsmätningarna

Idag har vädret växlat lika kraftigt som veckans opinionsmätningar. Ena stunden härlig och efterlängtad sol. Jag tar med fika, dator och pappershög ut i trädgården. Nästa stund börjar det skvätta - bums in igen! Jag har nog bytt fika- och arbetsplats flera gånger i timmen.

I veckan som gått blev det lite tumult kring SCB:s partisympatiundersökning, som pekade på en övervikt till vänsterkartellen. Men, som många påtalade, så gjordes intervjuerna i början av maj, medan den vändning som andra opinionsinstitut noterat inträffade senare i månaden.

Dagens SIFO-rapport i DN och Expressen är det återigen en tydlig majoritet för Alliansen, i en mätning som inleddes dagen efter det att SCB avslutade sina intervjuer.

Under de tre månader som återstår lär nog både väder och opinionsläget växla fler gånger. Inget är klart förrän allt är klart. Varje röst måste vinnas och det kan vara helt oförutsägbara saker som slutligt avgör.

Men några saker kan man konstatera:

Mona Sahlin (S) framstår allt mer som ett utomordentligt svagt kort som Sveriges företrädare i internationella sammanhang jämfört med sin motkandidat.

Maria Wetterstrand (MP) har attraherat många besvikna socialdemokrater, men vad händer när man börjar granska och ställa hennes lyskraft i relation till vad partiet står för? Hur många är på allvar beredda att stödja Miljöpartiets pekpinnar, vänstervridning och verklighetsflykt?

Och vem kan förutse vilket parti som i sluttampen av valrörelsen drabbas av en ny "valstugedebatt"?

Jag har sagt det förr och kommer säkert att säga det igen - Opinionsundersökningar må peka hit eller dit, men de visar ändå bara en del av verkligheten. Det är valresultat som gäller!

fredag 11 juni 2010

Patienten före systemet i landstingsalliansens vision

Idag har jag och de tre andra landstingsråden i Allians för Landstinget i Kalmar län offentliggjort vår gemensamma valplattform. Tillsammans har vi arbetat fram en vision för hälso- och sjukvården i Kalmar län.

Vi vill utifrån detta skapa en hälso- och sjukvård som:

är lyssnande
Det handlar t.ex. om att patienternas erfarenheter och kunskaper tillvaratas för att utveckla vården och att patienterna får ett värdigt bemötande.

är mänsklig
Det betyder t.ex. att den palliativa vården fungerar med värdighet i hela Kalmar län och att vården formas utifrån patienternas perspektiv m.m.

är nära, tillgänglig och gränslös
Det kan handla om att samverkan med andra vårdgivare såsom kommunerna fungerar mycket bra. Det kan också handla om att vården är köfri och finns geografiskt så nära medborgarna som möjligt.

sätter patienten före systemet
Det handlar bl.a. om att det råder fri etablering i primärvården och att vården är jämställd och jämlik, samt att vårdprocesserna är formade utifrån patienternas bästa.

tar sikte på hälsa
Det innebär bl.a. att det förebyggande arbetet i vården är i fokus och att landstinget tillsammans med andra driver på för en jämlik hälsa bland invånarna.

är i framkant
Det handlar bl.a. om att vårdkvaliteten i länet är den bästa och såväl behandlingsmetoder som läkemedel följer med i utvecklingen.

gör det möjligt för patienten att välja det bästa
Det handlar bl.a. om att länets invånare har frihet att välja vårdgivare även utanför länet och kompetensutvecklingen och vårdutvecklingen gör att vården i Kalmar län är konkurrenskraftig.

är utvecklande och lärande i vardagen
Det innebär bl.a. att strategin för framtiden är att förbättra vården för varje dag och att lärandet stimuleras och belönas i landstingets verksamhet.

Vi beskriver fyra huvudområden, där vi ser särskilt stora behov av satsningar och utvecklingsarbete under nästa mandatperiod:

Barn – Barnsjukvård på barns villkor!
Äldre – Sjukvårdens VIP-kunder ska få VIP-sjukvård!
Psykiatrin – En utvecklad och kvalitetssäkrad psykiatri!
Rehabilitering – En rehabilitering värd namnet!

Lyssna och läs gärna Radio Kalmars reportage från vår presskonferens, där jag tillsammans med landstingsrådskollegorna Christer Jonsson (C), Henrik Yngvesson (M) och Pierre Edström (FP) presenterar något av innehållet.

måndag 7 juni 2010

Färjestaden - bra men trångbodd hälsocentral

Kristdemokraternas landstingsgrupp har idag haft gruppmöte på Färjestadens Hälsocentral. Verksamhetschefen Patrik Glasberg hade avsatt en stund för att informera om hälsocentralens arbete.

Färjestadsborna har en väl fungerande och framgångsrik hälsocentral, med goda resultat i diverse mätningar. Jag har bl a själv varit med och delat ut landstingets läkemedelspris till hälsocentralens personal.

Men det finns också ett antal utmaningar.

Hur kommer de förändrade förutsättningarna att påverka hälsocentralen när Hälsoval Kalmar införs? Håller de ekonomiska beräkningarna? Ska man stå sig i konkurrensen om det kommer nya vårdgivare som etablerar sig i området?

När ska man äntligen få besked om de välbehövliga nya lokaler som är av nöden för att ge personalen en rimlig arbetsmiljö? I nuläget är man synnerligen trångbodda och skulle knappast få lokalerna godkända vid inspektion av Arbetsmiljöverket.

Ska det någonsin bli någon familjecentral för barn och föräldrar på södra Öland?

söndag 6 juni 2010

Nya svenskar välkomnade hos tidernas svensk

Astrid Lindgren har av svenska folket röstats fram som tidernas svensk. En mycket värdig pristagare, tycker jag.

Idag firade Vimmerbyborna Sveriges Nationaldag på Astrid Lindgrens Näs, där världens mest översatta barnboksförfattarinna alltså växte upp. Det var med särskild glädje och stolthet som jag idag deltog i firandet - både som allmän svensk, som kristdemokrat och som mor.


Några av kristdemokraterna i Nationaldagståget - från höger: Ola Gustafsson, Elisabeth Lago Nilsson, Gudrun Brunegård, Ingbritt Carlsson, Thomas Karlsson, Torbjörn Sandberg.

Med drillflickor och musikkår i täten tågade en mäktig fanborg från Vimmerby Gymnasium till Näs, där vi radade upp oss framför Paviljongen. Programmet hölls ihop av Thomas Granehag, som i sin roll som konferencier varvade sin presentation med tankar med både djup och allvar.


Elisabeth Lago Nilsson, vice gruppledare för Kristdemokraterna i den kommunpolitiska arbetsgruppen, var en av fanbärarna. Till vänster i bild syns konferencieren Thomas Granehag.

En av de frågor Thomas Granehag berörde var vilka som är Sveriges urinvånare. Han konstaterade att det måste vara samerna, för de kom först i den inflyttning som pågått kontinuerligt sedan istiden.

För några år sedan skrev jag en motion i kommunfullmäktige om att välkomna nya medborgare i samband med nationaldagsfirandet. Motionen blev bifallen och numera är det tradition att namnen på invandrare som under året fått svenskt medborgarskap läses upp och de får ett diplom hemsänt.

Vid ceremonin för nya svenskar satt jag bredvid en av dem som välkomnades, Maseullah Aurfan (Masi), som var förra årets nationaldagstalare. Han berättade då om sin flykt från Afghanistan och hur tacksam han var till Sverige, som gett honom och hans familj en fristad. Som tack för detta ville han tjäna Sverige.


Masi, nybliven svensk medborgare och aktiv för Kristdemokraterna i det kommunpolitiska arbetet.

Några månader senare blev han ersättare för Kristdemokraterna i barn- och ungdomsnämnden. Han kandiderar på vår lista till kommunfullmäktige, men även till landstinget och riksdagen. Och idag lästes hans namn upp som en av de nya svenska medborgarna. Varmt välkommen, Masi! Du är en utmärkt representant för det nya, mångkulturella Sverige och för Kristdemokraterna!


Susanna Antonsson och Martin Carlsson hade kunnat göra sin TV-debut, om inte SVT, som filmade för ett inslag i Landet runt, just hade stängt av sina kameror ...

Årets nationaldagssångerska var min yngsta dotter, som med sin vackra röst och sin känsla fångade och berörde alla, i sånger av så helt olika karaktär som Kristallen den fina och Summertime. Att hon och hennes ackompanjatör Martin Carlsson efter framträdandet utropades till Vimmerbys svar på Heléne Sjöholm och Janne Schaffer fick modershjärtat att svälla ytterligare!

Ola Gustafsson, vice ordförande för Kristdemokraterna i Vimmerby, i samband med kommunalrådet Per-Åke Svenssons tal.

lördag 5 juni 2010

Tjustbanan återinvigd

Idag var det folkfest i Västervik. De tålmodiga västerviksborna fick äntligen ta de nyinköpta tågen i bruk, i samband med återinvigningen av persontrafiken på Tjustbanan. Det är ett viktigt steg för att knyta ihop regionerna och göra arbets- och studiependling till Linköping och Norrköping möjlig. Nu vill det till att det avsätts medel för att sätta själva rälsen i stånd så att snabbare trafik blir möjlig!


Kristdemokrater från fyra demokratiska församlingar: Riksdagsledamoten Anders Andersson, regionstyrelseledamoten Åke Nilsson, landstingsrådet Gudrun Brunegård och gruppledaren i Västerviks kommunfullmäktige Jorge Chávez.


Den gamla hederliga rälsbussen på smalspåret fungerade som populär cafévagn.

Är bekräftade och dubbelkollade uppgifter rykten?

I dagens nummer av Nyheterna och Vimmerby Tidning avfärdar majoritetens landstingsråd Ann Hellenborg (MP) mina uppgifter om BVC i Virserum som ryktesspridning.

Jag vet inte vad Ann Hellenborg har för definition av rykte, men när jag får dokumentets innehåll uppläst för mig av en chefstjänsteman i primärvårdsledningen, ställer följdfrågor som han dubbelkollar och sedan ringer upp och bekräftar, då har jag svårt att kalla det för annat än fakta.

Om Ann Hellenborg under gårdagen förmått tjänstemännen att ändra den absurda begränsning till sex månaders ålder, som gällde när Ann Hellenborg offenliggjorde återöppnandet, då hade det varit ärligare om hon hade sagt det. Ryktesspridning ägnar jag mig inte åt.

fredag 4 juni 2010

Tveksamt med mastodont-vårdcentral

Oskarshamns tre hälsocentraler har problem med den fysiska arbetsmiljön. Det handlar om fukt, lyhördhet, dåliga planlösningar osv. Att något radikalt måste göras är nog alla överens om.

Mer än en gång har jag hört verksamhetsföreträdare och vissa politiker uttrycka att det mest rationella skulle vara att samla ihop Kristinebergs, Blå Kustens och Slottsgatans hälsocentraler en stor, gemensam hälsocentral för hela kommunen. På så vis skulle man uppnå vissa samordningsvinster, resonerar man. I gårdagens nummer av Nyheterna uttalar sig cheferna vid de tre hälsocentralerna och backas upp av Göte Pettersson (M).

Idag uttalar sig Yvonne Hagberg (S) i Nyheterna. Socialdemokraterna har ju sedan länge klargjort sin ståndpunkt att det ska finnas en hälsocentral i Kristineberg. För övrigt öppnar Yvonne för att de båda andra skulle kunna samordna sig.

För egen del är jag mycket tveksam till en mastodont-vårdcentral och det av flera skäl. De erfarenheter som finns från vårt eget län av stora vårdcentraler är inte odelat positiva.

En gång i tiden var Nybro vårdcentral länets största, med elva läkartjänster, om jag inte minns fel. Den var stor och otymplig och krackelerade genom att den ena läkaren efter den andre lämnade skeppet. Numera finns i Nybro fyra mindre och samtliga mycket väl fungerande vårdcentraler.

Idag är det Vimmerby hälsocentral som är den största, med omkring åtta läkartjänster. För att få bättre psykosocial arbetsmiljö har man delat upp verksamheten i två arbetslag, som huserar på varsitt plan.

Även i andra delar av Sverige finns exempel på stor-vårdcentraler, men jag har inte uppfattat att storlek är liktydigt med framgång. Därför är jag ytterst tveksam till att man med berått mod ska föra samman tre hälsocentraler till en.

Det allra bästa för primärvården i Oskarshamn skulle vara om vårdvalet kunde locka någon ny utförare att etablera sig på orten. Det skulle skapa dynamik i patientströmmarna och skulle förhoppningsvis medföra bättre kontinuitet för patienterna.

torsdag 3 juni 2010

Hellenborg (MP): Virserumsbor inte födda i farstun!

Tror landstingets vänstermajoritet att virserumsborna är födda i farstun?

Landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) gick ut i media i onsdags och berättade att Virserum ska få tillbaka BVC i höst. Vad hon inte berättade var inte att löftet bara gällde barn upp till sex månaders ålder, plus läkarbesöken enligt basprogrammet för äldre barn.

När jag först fick höra detta i eftermiddags (bl a genom kommentar i Barometern), så trodde jag knappt att det kunde vara sant. Menade man på fullaste allvar att man skulle ha en BVC-sköterska på plats en gång i veckan, som skulle ta emot spädbarn, men avvisa deras äldre syskon?

Jag har nu kollat upp fakta och fått det bekräftat. Det stämmer verkligen!

Mätning och vägning av barn upp till sex månader och läkarundersökningar enligt basprogrammet upp till sex års ålder. Det är allt. Enligt basprogrammet är det bara ett läkarbesök efter sex månaders ålder och det infaller när barnet är ett år.

Det innebär alltså att Ann Hellenborgs storslagna löfte till Virserums föräldrar bara gäller en bråkdel av de Virserumsbarn som är inskrivna i barnhälsovården. Alla sköterskebesök med tillväxt- och utvecklingskontroller och vaccinationer, de ska även fortsättningsvis ske i Hultsfred.

Så var det med det löftet från vänsterstyret!

BVC med förbehåll?

Härom dagen jublade jag tillsammans med virserumsborna över att deras målmedvetna kamp fått landstingsmajoriteten att backa. Virserum skulle få tillbaka stt BVC.

Nu har jag fått uppgift om att endast barn upp till sex månader skulle få komma.

Vad tänker de rödgröna med? Skulle ett spädbarn få komma men det äldre syskonet avvisas? Ska man avvisa barn som är inskrivna i barnhälsovården fast sköterskan är på plats?

Nu får ni väl ändå ga er i er selektiva särbehandling av Virserum!

Ambulanshelikopter räddar liv i svårtillgängliga områden


På helikopterplattan på taket till Västerviks sjukhus, med utsikt över de inre delarna av Tjusts skärgård: Klaus Leidecker, landstingskandidat från Oskarshamn och politisk sekreterare, jag själv, landstingsrådet Gudrun Brunegård och Kerstin Lahi, landstingskandidat från Västervik.

Vi kristdemokrater i Kalmar län anser att det skulle behövas en ambulanshelikopter, för att öka tryggheten och tillgängligheten vid akuta situationer i svårtillgängliga områden.

För vad händer om jag får hjärtinfarkt ute i Tjusts skärgård?

Båttransporten till Loftahammar tar sin tid. Ambulansen, som normalt ska vara stationerad i Gamleby kan vara indragen för dagen, för att bemanna upp ambulansstationen i Västervik. Det förlänger i så fall utryckningstiden avsevärt. Efter omlastning ska man sedan transporteras på smala vägar till Lofta, innan man kommer till E22:an och vidare till Västervik och sedan till Kalmar för PCI (s k kärlsprängning).

Eller hinner ambulansen till neurokirurgen i Linköping i tid, efter en trafikolycka på norra Öland, där någon fått en skallskada eller en svår brännskada?

Först ska man åka sju mil söderut på igenkorkade vägar, fulla av veliga turister, sedan över Ölandsbron, med ständiga vägarbeten och därefter 25 mil norrut, antingen på 2+1-väg eller på den smala 34:an med fyra 30-sträckor.

Kalmar län har många områden som är svårtillgängliga, men de jag har beskrivit här är nog de mest extrema och därmed också de tydligaste exemplen på varför det skulle behövas en ambulanshelikopter i Kalmar län.

Men det finns också skärgårdar från Oskarshamn och söderut. Och vid akutfall på södra Öland kan det vara lika tidsödande transporter som från öns norra delar. Eller vid en arbetsplatsolycka vid OKG i Misterhults skärgård, eller på Södra Cell utanför Mönsterås.

Är någon, trots vad jag har beskrivit här ovan, osäker på om det är motiverat med en ambulanshelikopter i Kalmar län? Jämför då med Gotland: Med sina 57.000 invånare har Gotland tre olika ambulanshelikoptrar utstationerade på olika delar av ön.

Vårt län har 232.000 invånare plus en miljon turister i ett långsträckt län med en nästan lika långsträckt ö utanför.

Räcker inte det som argument?

tisdag 1 juni 2010

Dackebygdens triumf över centalstyret

Idag har de outtröttliga virserumsborna, Nils Dackes nutida efterföljare, vunnit en efterlängtad seger över landstingets vänsterstyrda centralmakt. Efter otaliga möten, namninsamling med 700 underskrifter, och med eldunderstöd från Dackebygdens egen riksdagsledamot, Anders Andersson (KD), har de lyckats förmå landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) att backa.

Nu kan man nämligen läsa i Barometern-OT att virserumsborna ska få tillbaka sin barnhälsovård till hösten. Utan förvarning och utan rimlig förklaring centraliserades den till Hultsfred i höstas.

Det har inte varit lätt för miljöpartisten Hellenborg att förklara varför virserumsföräldrarna ska behöva åka tre mil i vardera riktningen för de sedvanliga kontrollerna, när det finns gott om lämpliga lokaler i Virserum.

Anders Andersson (KD) har inte lämnat Ann Hellenborg (MP) någon ro. Vid två tillfällen har han ställt interpellationer till henne i landstingsfullmäktige, där hennes besked var att BVC i Virserum skulle öppnas igen, om man bara hittade lämpliga lokaler.

Dagens besked visar att trägen vinner. Och trägen är bara förnamnet på virserumsborna!

Kira Berg (S), Hultsfreds kommunalråd, har också försökt sig på att centralisera verksamhet från Virserum till Hultsfred. I det fallet handlar det om skolverksamhet, där de ihärdiga virserumsborna kontrat med att få till stånd en friskoleetablering.

Framtiden får utvisa om även hon tvingas inse att man inte kan vara säker på att avgå med segern om man utmanar Dackebygdens befolkning. Risken är att det blir utmanaren som tvingas avgå ...

S-pampfasoner bakom tågurspårning?

Pågatåg eller Öresundståg för att förbättra förbindelserna i sydöstra Sverige? Det är en glödhet fråga just nu. Frågan är vad som orsakat den "urspårning" i samtalen mellan de inblandade parterna, som avslöjas med krigsrubriker på Östrans förstasida idag.

Syftet med tågsatsningen är att knyta ihop residensstäderna Växjö, Kalmar och Karlskrona. De båda förstnämnda städerna har numera ett universitet gemensamt, där både studenter och lärare är betjänta av att snabbt och smidigt kunna ta sig mellan de båda studieorterna. Detsamma gäller naturligtvis alla tänkbara arbetspendlare i regionen.

Men något har alltså gått snett. Det som verkade som ett lovande samförstånd verkar nu ha spårat ur och parterna intar nu helt olika ståndpunkter. Kronobergarna vill satsa på snabba och bekväma Öresundståg på sträckan Kalmar-Växjö-Malmö-Köpenhamn.

I Kalmar län, och som jag uppfattat det även Blekinge, är vi beredda att köpa in tio begagnade Pågatåg från Skåne, för att prioritera många avgångar före snabbhet. Mindre väntetider mellan avgångarna ger ju också en tidsvinst, har vi resonerat. En sådan lösning skulle också möjliggöra fler förbindelser till Karlskrona.

Vad är det då som kraschat samtalsklimatet mellan de tre parterna?

Kan det vara så att de båda makthungriga hetsporrarna Anders Henriksson (S), landstingsstyrelsens ordförande i Kalmar län, och Johan Persson (S), kommunstyrelsens ordförande i Kalmar kommun, i sin iver att bli omvalda i höstens val, har presenterat en prematur lösning som om den redan vore fix und fertig?

Låt oss bara hoppas att de inte kört sönder rälsen, utan att tåget går att reparera. Men jag tror att det behövs ett förarbyte på de båda stolarna, för att föra ekipaget till sin destination.

När våld föder våld

Hur ska Israel kunna behålla sina vänner, när man bordar fartyg med humanitär hjälp och ställer till med blodbad på internationellt vatten?

Jag är väl medveten om att det finns två sidor av "sanningen". Judar har rätt att bo i sitt land i frid och fred, vilket inte respekteras av deras grannar. Hamas, som styr i Gaza, utgör ett dagligt och dödligt hot mot Israel och dess invånare.

Jag kan förstå att Israel försvarar sig mot de ständiga terrorattacker som drabbar oskyldiga medborgare. Men det rättfärdigar inte att Israel gör sig skyldigt till kollektiv bestraffning av Gazas civilbefolkning, genom den blockad som utarmar befolkningen och förhindrar dem möjligheten att bygga upp sina hus efter kriget.

Och det rättfärdigar inte det som hände igår på Ship to Gazas fartyg, särskilt inte om det skedde på internationellt vatten.

Situationen i Mellanöstern har sedan tidernas begynnelse präglats av våld och strider mellan grannar och bröder, ja, ända sedan Kains mord på sin bror Abel.

Att våld föder våld är ett allt för välkänt faktum. Att ta till övervåld mot en fredligt sinnad hjälpsändning demoraliserar och underminerar det moraliska stöd som hittills kan ha funnits för Istrael som Mellanösterns enda demokrati.

Själv känner jag sorg blandad med uppgivenhet efter vad som inträffat. Min enda förhoppning är att händelserna ska leda till ett ändrat förhållningssätt, där Israel visar större beredvillighet att avhjälpa den humanitära situation som råder i Gaza. Att förvänta sig att Hamas skulle sluta terrorisera Israel vore lika önskvärt, men förmodligen en ännu mer avlägsen vision.

Men tyvärr har Israel genom sitt beteende redan förlorat allt för mycket - och förmodligen också ett antal vänner. Propagandavinsterna ligger hos deras motståndare, som måtte le i mjugg, mitt i förödelsen.

Läs Holger Gustafssons (KD) pressmeddelande: http://www.kristdemokraterna.se/PressOchMedia/Pressmeddelanden/Internationellt/100531shiptogaza
och Christer Jonssons (C) funderingar:
http://jonssonsfunderingar.blogspot.com/2010/05/sorgens-morgon.html
Aftonbladet: http://aftonbladet.se/nyheter/article7215954.ab
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/ship-to-gaza-stoppade-1.1114217

... och dåliga rutiner för kroniskt sjuka

I Oskarshamns-Tidningen (tyvärr inte i webbupplagan) berättas idag om diabetikern som förgäves försökt boka tid vid Slottsgatans Hälsocentral i ett halvår.

Problemet är att hälsocentralen inte har tider för mer än två veckor i taget. Ett antal tider reserveras för akutbesök. Resten fylls snabbt med halvakuta besök, som kan vänta några dagar eller en vecka.

Men den aktuelle diabetikern har alltså hittills inte lyckats dra vinstlotten, trots att han ringer varje morgon i tre-fyra dagar med några veckors mellanrum. Sedan ett halvår tillbaka!

Vad blir inte samhällskostnaden för den sammanlagda tid han tillbringat med att ringa, som han istället hade kunnat använda till produktivt arbete?

Problemet är inte nytt. Vi kristdemokrater har upprepade gånger betonat vikten av att inte de kroniskt sjuka kommer i kläm, när tillgängligheten vid akut sjukdom fokuseras.

Vid mina besök på ett antal av länets hälsocentraler har jag mött olika förhållningssätt. På vissa ställen har man gått ifrån det strikta Bra Mottagnings-konceptet, som bygger på att man inte ska fylla tidböckerna flera månader framåt. Istället har man infört en modifierad form, som medger lite längre framförhållning.

Berättelsen om diabetikern i Oskarshamn visar att det är dags att se över systemet. Kroniskt sjuka ska inte sättas på undantag!