tisdag 25 januari 2011

Somrarna med Lotte Laserstein

Idag fick jag äntligen tillfälle att besöka Kalmar Konstmuseums utställning Här II - Konst från Kalmarregionen. Det främsta skälet till att jag länge velat gå dit är de installationer som gjorts av konstnären Conny Karlsson, bosatt i Berlin, där han gjort "omskrivningar" av Lotte Lasersteins arbeten "med utgångspunkt på hennes konstnärskap och frågor kring representation, identitet och alienation".

Vad kunde månne det innebära? Skulle jag få se verk jag inte tidigare skådat? Skulle jag få återse gamla vänner i form av porträtt av personer jag mött öga mot öga hos Lotte eller i hennes målningar?

För jag kände Lotte ganska väl under omkring tjugo år; intensvt under åren 1973-1977, men med regelbunden kontakt även därefter. Sista gången jag träffade henne var sommaren 1992, när vi var hemma i Sverige på semester efter två år i Tanzania. I januari 1993 avled hon.


Under hasseln, den första oljemålningen där jag satt modell.

Vi sammanfördes första gången av en gemensam vän under jullovet 1972-73. Vi fick snabbt god kontakt och Lotte bjöd in mig att göra henne sällskap i sin sommarbostad i Strandtorpshage, strax norr om Halltorp på Öland. Hon var i 75-årsålder och hade en del besvär av reumatisk värk. Därför behövde hon avlastning med enklare hushållsbestyr, men hon ville också att jag skulle sitta modell på lediga stunder.

Jag tillbringat alltså flera somrar tillsammans med Lotte i hennes hus på Öland, ofta ensam, ibland med hennes vänner på besök eller personer som beställt porträtt och som kom för sittningar, däribland hela familjen Bråkenhielm, långt innan Anita blev riksdagsledamot och sedemera landshövding. Nej, det var aldrig tråkigt att vara hos Lotte, inte för en tonåring som jag!


Vid stockrosorna, ett av Lottes många pastellporträtt.

Eftersom min släkt bodde i Värmland och min mormor inte längre levde, så blev Lotte en viktig person för mig, som en extra mormor, full av levnadsvisdom och med mängder av berättelser om intressanta berättelser om resor, upplevelser, miljöer och människor hon mött under sitt händelserika liv. Bland annat fick hon i äran att avporträttera en av de forskare som Sir Alexander Fleming delade Nobelpriset med, för upptäckten av penicillinet. Jag minns nu inte om det var Chain eller Florey, men tavlan hänger på Gripsholms slott, i det berömda porträttgalleriet.


Skisserna växte fram snabbt, men Lotte var mycket självkritisk och underkände de flesta. Var någon skiss halvbra krafsade hon dit ett Las. Endast i mycket få fall var hon tillräckligt nöjd med resultatet för att skriva dit hela sitt namn, som på den här bilden, där jag sitter på brunnslocket i hennes trädgård.

Lotte hade flera album fyllda med porträtt på "sina barn", dvs sina tavlor, som jag älskade att bläddra i, höra henne berätta om personerna och situationerna. Inte minst hennes tid som premieelev vid konstakademin i Berlin under depressionen gjorde starkt intryck på mig, och de händelser som gjorde att hon lämnade Tyskland 1937, den sista månad gränsen var öppen för judar. Hennes mor avled i koncentrationsläger, medan systern lyckades hålla sig gömd i Berlin under hela kriget.

Själv lyckades Lotte få en inbjudan till Sverige för att måla ett antal officiella porträtt i Stockholmstrakten och i Skåne. Hon ingick ett kortvarigt äktenskap och bodde länge i Stockholm, där hon umgicks med andra konstnärer och författare. Även sedan hon flyttade till Kalmar och Öland hade hon länge kvar sin lägenhet i Stockholm, nära Tekniska Högskolan. Vid ett tillfälle, hösten 1977, fick jag och min man låna lägenheten över en helg. Det var en lycka att med egna ögon få se många av de verk som jag tidigare bara hört talas om eller sett på ett halvdåligt fotografi!

Och vännerna, de som sitter runt bordet, på den berömda tavlan Afton över Potsdam, som hängde över soffan hemma i lägenheten på Södra Långgatan i Kalmar. Inte minst Lottes favoritmodell, den sportiga Traute, som var gift med författaren Ernst Rose. De var ett par redan när Lotte målade av dem i Potsdam tillsammans med de andra vännerna. Lotte hade fortfarande tät kontakt med dem när jag lärde känna henne. De brukade bland annat skicka bokpaket till henne, förutom alla brev som skrevs i båda riktningar. En sommar bodde de i den gamle vännen Hugos gäststuga på gården, medan även jag var där.

Ja, ur det perspektivet är det kanske inte så förvånande att jag inte känner igen den dimension av vänskapen mellan Lotte och Traute som det nu mytologiseras kring. I den nu aktuella utställningen har Conny Karlsson t ex kopierat Lottes handstil och med den skrivit ett brev till Traute, som i själva verket skrevs av Virginia Woolf till Vita Sackville West.

Därmed inte sagt att det inte kan ha funnits något fog för spekulationerna. Det är kanske inte alla hemligheter ur sitt liv som man avslöjar för en ung flicka i högstadie- och gymnasieåldern.

fredag 21 januari 2011

46,6 miljoner skäl att vara glad!

46,6 miljoner. Så mycket får Landstinget i Kalmar län för att sjukvården lyckats hålla köerna så korta att 92 procent får tid till läkare inom 90 dagar.

Det ger länets patienter 46,6 miljoner skäl att vara glada - och personalen lika många skäl att vara stolta! För det är ett hårt arbete som ligger bakom resultaten.

Vårt landsting får 20 miljoner mer än vad vi räknade med när landstingsfullmäktige beslutade om budgeten. Orsaken är att det finns ett antal län som inte klarade av målet och då får övriga landsting dela på "deras" andel.

När det gäller tid för behandling/operation är det sämre ställt. Där är det bara 83 procent av patienterna i länet som får tid inom 90 dagar.

Nationellt har socialminister Göran Hägglunds (KD) kömiljard stimulerat landstingen till ett mycket framgångsrikt och patientfokuserat förhållningssätt. Barometern rapporterade igår att nio av tio patienter i landet får sitt läkarbesök inom tre månader.

Samtidigt kan man fundera på om ens tre månaders väntan på tid hos specialist är rimligt, när man går med smärta och oro. Därför är det bra att Alliansregeringen skärper vårdgarantin ett snäpp ytterligare, så att behandlingen ska påbörjas inom 60 dagar.

Steg för steg gör Alliansen vården mänskligare. Kristdemokraterna har varit pådrivande i detta. Göran Hägglund (KD) har hittat en konstruktion som får landstingen att jobba aktivt med att korta ned väntetiderna, jämfört med på sossarnas tid, då pengar skickades ut utan att något hände. På sikt ska vårdköerna bort helt och hållet.

Läs gärna Christer Jonssons funderingar på temat.

lördag 15 januari 2011

Patientsäkerhet, sekretess och mediestrategi

För några dagar sedan skrev jag om Ingemar Andersson, som efter ett besök på Västerviks sjukhus skjutsades hem av taxi och blev liggande ute på trappan i fjorton timmar i tio graders kyla och förfrusit fingrar och tår. Eftersom inte sjukhuset gjort någon annan kommentar än att man inte uttalar sig i enskilda fall,så grundade jag bakgrundsbeskrivningen och mina frågeställningar på de uppgifter som framkommit i olika medier.

Utifrån samma underlag skrev jag en debattartikel, som publicerades i flera av länets tidningar. I artikeln gör jag kopplingen till socialminister Göran Hägglunds (KD) och regeringens nollvision om patientskador i vården och den satsning som görs för att få igång arbetet runt om i landet.

Bakom varje siffra i den förskräckande statistik, som visar på hundratusentals vårdskador om året, finns en människa av kött och blod, som Ingemar Andersson. I artikeln uttrycker jag en förhoppning om att det tragiska fallet ska vara en väckarklocka och en utgångspunkt för det arbete som är nödvändigt för att minska vårdskadorna.

De ansvariga på Västerviks sjukhus gjorde ett genmäle som bl a publicerades i Västerviks-Tidningen. Där påtalar de att flera av de uppgifter jag återger från media är felaktiga. Vimmerby Tidnings ledarskribent kommenterar resonemanget i slutet av denna länk.

Självklart beklagar jag om jag bidragit till att oriktiga uppgifter från media fått vidare spridning. Men är det inte dags att fundera över mediestrategin efter denna tragiska händelse, där sjukvården varit inblandad, och som har lett till intensiv rapportering i media under en hel vecka, både regionalt och nationellt, och som nu även ska granskas av Socialstyrelsen?

En enkel presskommuniké med korfattad, saklig information om det verkliga händelseförloppet, när man såg att fallet fått både regional och nationell uppmärksamhet, hade knappast skadat patientsekretessen, men hade kunnat skapa klarhet i många oklarheter.

fredag 7 januari 2011

Räddande ängel när snöröjningen fallerat

Jag har raljerat på Facebook över vintersportorten Vimmerby, där det åtminstone igår var lättare att ta sig fram med skidor på de oröjda trottoarerna och smågatorna än till fots. Å andra sidan var huvudgatorna blankpolerade, så sparken var det lämpligaste sättet att ta sig fram där. Gissa om jag njöt när jag susade nedför Kungsgatan med sparken igår!

Idag fick jag bevittna avigsidan av vintersportortens "kvaliteter". När jag på kvällen promenerade i höjd med församlingshemmet, såg jag silhuetten av en person korsa gatan i höjd med polishuset. När jag tittade åt samma håll nästa gång satt personen på trottoaren. En annan person var på väg dit över gatan.

Då jag närmade mig insåg jag att det var en dam som hade halkat illa och ramlat omkull när hon klev över från gatan till trottoaren. Förmodligen hade hon brutit armen. Den andra personen, en ung kille, hade sett det hända och skyndat till hennes hjälp. När jag kom fram hade han redan ringt upp 112 och beskrev situationen, samtidigt som han krånglade av sig sin jacka för att värma damen på den iskalla marken.

Så snart samtalet var avslutat gick han till närmaste hus och ordnade fram en filt och en stol, för att få upp damen från marken i väntan på ambulans.

Och tro det eller ej - ambulansen kom efter bara några minuter! Men inte Vimmerby-ambulansen, den var ute på körning. Istället hade SOS Alarm dirigerat in en Kalmar-ambulans, som var på hemväg från en transport till Linköping och just passerade Vimmerby.

Ibland funkar allt perfekt:

En ung kille dök upp som en räddande ängel. Han visste precis vad som behövde göras och gjorde det.

SOS Alarm hade full koll på var ambulanserna befann sig och dirigerade in en förbipasserande ambulans när den "egna" var på annat uppdrag.

Kunnig och omtänksam ambulanspersonal tog hand om den skadade damen på ett professionellt sätt.

Men - och det är ett stort men - om även snöröjning och halkbekämpning hade funkat optimalt, så hade inte damen behövt halka och skada sig.

När det går snett i vården får patienten lida

De senaste dagarna har ett sorgligt drama utspelats i nordöstra Småland. Nyheten har spritts i allt vidare cirklar, nu även på nationell nivå.

Det handlar om Ingemar, 79 år, från Tuna utanför Vimmerby. Han kom till Västerviks sjukhus i söndags för en knäskada. Där blev han sittande flera timmar utan mat eller medicin, trots diabetes. Klockan elva på kvällen skickas han hem från sjukhuset i taxi, utan att man fått bekräftelse på att någon finns som kan ta emot honom hemma.

Taxichauffören släpper av Ingemar, som tar sig till trappan. Men dörren är låst och Ingemar har ingen nyckel. Så där på trappan kollapsar han i den tiogradiga kylan i tron att hans sista stund är kommen. Fjorton timmar senare hittas han av en slump av sin bror Joel. Då är Ingemar svårt medtagen, nedkyld och har svåra köldskador på fingrar och tår.

Händelseförloppet skildrades i Vimmerby Tidning på tisdagen och fångades upp även av
VästerviksTidningen och Radio Kalmar, illustrerat med foto från Vimmerby Tidning på brodern Joel Andersson vid Ingemars förstukvist.

Idag har Smålandsnytt ett reportage, som också har visats i Rapport, där Ingemar själv intervjuas i sjukhussängen och visar upp sina förfrusna, missfärgade fingrar.

Sjukhuschefen Krister Björkegren säger att man har följt rutinerna. Men i så fall behöver rutinerna verkligen ses över!

Inte kan det höra till rutinerna att en diabetiker får sitta i flera timmar på akuten utan att få mat eller mediciner? Det missförhållandet trodde jag hade rättats till för flera år sedan, då jag bl a talat med dåvarande chefen på akutmottagningen, som ombesörjt en lösning på det problemet. Fungerar inte det längre?

Inte kan det vara rutin att skicka hem en sjuk åldring mitt i natten utan att man fått kontakt med någon hemma, anhörig eller hemtjänst, eller kontrollerat att patienten har nyckel och kan ta sig in? Nog måtte väl det enda rimliga vid 23-tiden vara att låta patienten sova på sjukhuset och få åka hem nästa dag? Varför förmår inte den styrande sossemajoriteten få fram intagningsvårdsplatser i Västervik, som vi kristdemokrater arbetat för i så många år, och som skulle förhindra den här typen av kringskyfflande av gamla människor?

Och inte heller hör det till rutinerna att en taxichaufför släpper av en sjukling utan att förvissa sig om att vederbörande tar sig in. Conny Karlsson, som ansvarar för beställningstrafiken, är förtvivlad och kan inte förstå hur det hela kan ha gått till.

Enligt min ringa bedömning har det gått fel på flera punkter, kanske fler än de här ovan uppräknade.

Jag vill poängtera att det inte handlar om felsökning för att hitta syndabockar. I ett sådant här fall finns bara förlorare. Men den som får lida för att rutinerna fallerat, det är Ingemar, som riskerar att gå illa sargad ur eländet, med sina förfrusna diabeteshänder och diabetestår.

Därför duger det inte att gömma sig bakom påståendet att rutinerna följts. Varje steg i vårdkedjan måste gås igenom, utan att någon pinsamhet sopas under mattan.

Det får bara inte hända igen!