Har man inte riktig ordning och reda på sig, så kan det kanske i vissa sammanhang vara en framgångsrik metod att vara kaxig och försöka utstråla självsäkerhet. Det är vad Jessica Rydell (MP) har ägnat sig åt de senaste dagarna, i sin roll som miljöpartistiskt landstingsråd med ansvar bland annat för primärvården i det rödgrönt styrda landstinget i Kalmar län.
Hon har de senaste dagarna gett en rad olika svar och förklaringar till varför de rödgröna plötsligt låter nio distriktssköterskemottagningar stängas, med kortast tänkbara framförhållning.
Onsdagen den 28 december upptäcker besökare till distriktssköterskemottagningen i Degerhamn ett anslag på dörren, att mottagningen stängs från årsskiftet, det vill säga tre arbetsdagar senare. Information har inte gått ut på något annat sätt till patienterna.
När jag samma dag började ställa frågor till landstingets kansli och primärvårdsförvaltningen framkommer att det är nio distriktssköterskemottagningar runt om i länet som ska läggas ned. Landstingsdirektör Alf Jönsson har fattat ett generellt beslut, som majoriteten har godkänt och som förvaltningen nu genomför.
En av mina frågor var vilket underlag man haft till grund för nedläggningsbeslutet, såsom besöksstatistik månad för månad för var och en av mottagningarna osv. Sent på torsdagskvällen fick jag några lösryckta sifferuppgifter från några enstaka mottagningar. Något heltäckande beslutsunderlag har jag ännu inte sett.
Jessica Rydells första påstående kring stängningen var att det var ett av de viktigaste besluten vid senaste landstingsfullmäktige. Hon antydde att den som inte noterat det var dåligt påläst.
Nej. Den som är dåligt påläst är Jessica Rydell. Landstingsfullmäktige har inte fattat beslut om att stänga några distriktssköterskemottagningar.
Jessica Rydell hävdade senare att förändringen är en följd av hemsjukvårdsväxlingen.
Fel. Som följd av den stängdes två tredjedelar av mottagningarna på mindre orter, men tolv fick vara kvar. Från Alliansens sida ställde vi frågor kring hur man valt ut just dessa tolv, men fick aldrig några vettiga svar, mer än att dessa skulle finnas kvar.
Jessica Rydell blandar därefter äpplen och päron när hon hänvisar till hemsjukvårdsväxlingen och att kommunernas sjuksköterskor har tagit över de uppgifter som distriktssköterskorna tidigare hade. Kommunens sköterskor gör hembesök hos patienter som är inskrivna i hemsjukvården. Mottagningsverksamhet ska skötas av landstingets distriktssköterskor.
Jessica Rydell säger sedan att stängningen var ett resultat av vårdvalsreformen, Hälsoval Kalmar län, att nedläggning av distriktssköterskemottagningarna ingick i det beslutet.
Också fel. Det finns inget i Hälsovalet som motsätter sig att en vårdenhet har distriktssköterskemottagningar på fler platser än huvudmottagningen. Hälsovalets regelverk möjliggör filialverksamhet.
Däremot kan en filialmottagning tänkas blir kostsam och belasta hälsocentralens ekonomi. Men det är i så fall en helt annan fråga. Landstinget har en särskild primärvårdsdelegation, som enligt reglementet ska följa verksamheten och verka för att stärka konkurrenskraften hos hälsocentralerna. Det är svårbegripligt att Jessica Rydell, som ordförande i delegationen inte tog tillfället att informera om stängningarna när jag den 1 december ställde frågan om några förändringar var på gång vid årsskiftet. Enligt Jessica har ju förändringen varit känd sedan lång tid.
Hälsovalet ska utvärderas under våren. En parlamentarisk arbetsgrupp ska se över eventuella förändringar som kan behöva göras. Det finns alltså ett antal politiska fora där denna typ av utvärdering och förslag till förändringar ska analyseras, istället för att fatta beslut i stängda rum.
Nej, det finns två förklaringar till eller beskrivningar av Jessica Rydells agerandei frågan: Antingen är hon som majoritetsföreträdare så förblindad av att ha makten, att hon inte ser något skäl till att behöva informera vare sig patienter, allmänhet eller opposition. Eller också är det ett exempel på juholteri, ogenomtänkta uttalanden utan täckning, som man sedan måste backa från.
Jag ser fram emot Jessica Rydells förlåt-turné genom länet, då hon ska förklara för befolkningen på södra Öland och på fastlandet varför hon lägger ned distriktssköterskemottagningarna i Degerhamn, Orrefors, Ålem, Fliseryd, Ruda, Fågelfors, Kristdala, Edsbruk och Loftahammar.
Läs hur frågan har beskrivits av Barometern-OT, Västerviks-Tidningen, Radio Kalmar och Östran-Nyheterna!
fredag 30 december 2011
onsdag 28 december 2011
Smygbeslut om nedläggning av distriktssköterskemottagningar
Den rödgröna majoriteten har utarbetat en raffinerad taktik när de vill lägga ned något de vet kommer att väcka känslor hos allmänheten.
Först svälter man ut verksamheten, genom att dra ned den på sparlåga, så att statistiken ska visa på lågt nyttjande. Sedan fattar man beslut i stängda rum, utan insyn eller möjlighet att påverka och hitta alternativa lösningar. Slutligen gör man sitt bästa för att undanhålla information från Alliansen, i hopp om att slippa offentlig uppmärksamhet.
Det senaste exemplet är nedläggningen av distriktssköterskemottagningarna på de mindre orterna. Utan något officiellt beslut började man inledningsvis att för några år sedan kalla dem för filialmottagningar, som ett steg i att förminska den betydelse mottagningen har för lokalbefolkningen.
Degerhamn, Orrefors, Ålem, Fliseryd, Ruda, Fågelfors, Kristdala, Edsbruk och Loftahammar.
Från nyår kommer ingen verksamhet bedrivas på dessa orter. I takt med att landstinget kan komma loss från sina hyreskontrakt kommer man sedan att lämna lokalerna.
Informationen till mig, som landstingsråd med ansvar i opposition för just primärvården, har varit lika med noll. Jag fick nyheten genom ett Facebook-inlägg av min kollega Henrik Yngvesson (M), som i sin tur hade fått en fråga från en degerhamnsbo, som sett ett anslag på dörren till mottagningen.
Så här får det bara inte gå till!
Beslut ska fattas i öppenhet. Information om fattade beslut ska omgående ges till såväl förtroendevalda som de medborgare det berör. Det finns ingen anledning att smussla undan frågor som gäller befolkningens tillgång till hälso- och sjukvård i glesbygden. Tror man att man ska slippa en jobbig debatt på det här viset?
Tvärtom finns ett särskilt forum för just den här typen av frågor:
Landstingets Primärvårds- och folktandvårdsdelegation, som bland annat har till uppgift att vara ett forum för framtidsfrågor relaterat till respektive ansvarsområde, att följa verksamheten och de mål och det uppdrag som landstingsstyrelsen fastställt, att följa upp verksamheternas resultat och att bidra till att stärka konkurrenskraften för verksamheterna.
I den delegationen är landstingsrådet Jessica Rydell (MP) ordförande och jag själv vice ordförande. Vid delegationens senaste möte den 1 december ställde jag frågan om det var några förändringar på gång, som delegationen borde känna till. Svaret var nej.
Enligt en journalist har Jessica Rydell (MP) uppgett att "detta var ett av de viktigaste besluten vid senaste fullmäktige". Det är en ren och skär efterhandskonstruktion. Majoriteten har exklusivt informerats om förändringarna och har godkänt dem.
Varken jag eller någon annan representant för Alliansen har fått någon möjlighet att uttrycka sin syn på frågan.
Detta är ett sorgligt exempel på de rödgrönas syn på demokrati och öppenhet.
Först svälter man ut verksamheten, genom att dra ned den på sparlåga, så att statistiken ska visa på lågt nyttjande. Sedan fattar man beslut i stängda rum, utan insyn eller möjlighet att påverka och hitta alternativa lösningar. Slutligen gör man sitt bästa för att undanhålla information från Alliansen, i hopp om att slippa offentlig uppmärksamhet.
Det senaste exemplet är nedläggningen av distriktssköterskemottagningarna på de mindre orterna. Utan något officiellt beslut började man inledningsvis att för några år sedan kalla dem för filialmottagningar, som ett steg i att förminska den betydelse mottagningen har för lokalbefolkningen.
Degerhamn, Orrefors, Ålem, Fliseryd, Ruda, Fågelfors, Kristdala, Edsbruk och Loftahammar.
Från nyår kommer ingen verksamhet bedrivas på dessa orter. I takt med att landstinget kan komma loss från sina hyreskontrakt kommer man sedan att lämna lokalerna.
Informationen till mig, som landstingsråd med ansvar i opposition för just primärvården, har varit lika med noll. Jag fick nyheten genom ett Facebook-inlägg av min kollega Henrik Yngvesson (M), som i sin tur hade fått en fråga från en degerhamnsbo, som sett ett anslag på dörren till mottagningen.
Så här får det bara inte gå till!
Beslut ska fattas i öppenhet. Information om fattade beslut ska omgående ges till såväl förtroendevalda som de medborgare det berör. Det finns ingen anledning att smussla undan frågor som gäller befolkningens tillgång till hälso- och sjukvård i glesbygden. Tror man att man ska slippa en jobbig debatt på det här viset?
Tvärtom finns ett särskilt forum för just den här typen av frågor:
Landstingets Primärvårds- och folktandvårdsdelegation, som bland annat har till uppgift att vara ett forum för framtidsfrågor relaterat till respektive ansvarsområde, att följa verksamheten och de mål och det uppdrag som landstingsstyrelsen fastställt, att följa upp verksamheternas resultat och att bidra till att stärka konkurrenskraften för verksamheterna.
I den delegationen är landstingsrådet Jessica Rydell (MP) ordförande och jag själv vice ordförande. Vid delegationens senaste möte den 1 december ställde jag frågan om det var några förändringar på gång, som delegationen borde känna till. Svaret var nej.
Enligt en journalist har Jessica Rydell (MP) uppgett att "detta var ett av de viktigaste besluten vid senaste fullmäktige". Det är en ren och skär efterhandskonstruktion. Majoriteten har exklusivt informerats om förändringarna och har godkänt dem.
Varken jag eller någon annan representant för Alliansen har fått någon möjlighet att uttrycka sin syn på frågan.
Detta är ett sorgligt exempel på de rödgrönas syn på demokrati och öppenhet.
onsdag 21 december 2011
Dåligt ledarskap och inkonsekvent agerande
Så har då landstingsfullmäktige beslutat om avsiktsförklaring i regionfrågan. Det blev ett livligare möte än många hade väntat sig, med en lång rad inlägg och många protokollsanteckningar, alternativ- och tilläggsyrkanden.
Min analys är att företrädare från södra länsdelen hade missbedömt och underskattat frågans sprängkraft i norra länsänden.
Hade man lyssnat mer på mig och andra från nord- och mellanlänet, och fogat in några ord av strategisk betydelse i besluts-att-satserna, så hade man förmodligen kunnat förebygga det strömhopp som nu blev fallet från många företrädare från länets norra delar.
Att så många som nio ledamöter röstade nej till avsiktsförklaringen kan inte ses som annat än ett underkännande av ledarskapet hos dem som lagt fram förslaget. Anders Henriksson (S) har som landstingsstyrelsens ordförande huvudansvaret för detta.
Som gruppledare för Kristdemokraterna har jag försökt att lyssna in både mina partikamrater i olika delar av länet, företrädare för näringsliv och föreningsliv och privatpersoner, och utifrån detta göra en samlad bedömning.
Det är ingen tvekan om att det finns olika intressen i länets olika delar. Men det finns också stora osäkerhetsfaktorer:
Skåningarna är inte eniga i att bilda ny region tillsammans med oss smålänningar och Blekinge. Kronobergarna är inte heller eniga. Vad händer med den stolta avsiktsförklaringen om Skåne i slutänden beslutar sig för att förbli egen region?
Östgötarna vill nog bilda region med oss, men kan inget göra utan att även Jönköpingsborna är på tåget. Men i en partiöverenskommelse har jönköpingspolitikerna uttryckt en inriktning att just bilda region med oss och Östergötland och ev andra. Men under tiden förs samtal med både Örebro, Södermanland och Västmanland. Skulle det gynna Kalmar län att hamna i utkanten av en region med tyngdpunkten i Mälardalen?
I Kristdemokraternas alternativyrkande lyfte vi därför fram vikten av att utredningsprocessen med Sydverige går parallellt med motsvarande utredning av Östra Götaland, för att hålla öppet åt båda hållen.
På grund av det bristande ledarskapet i frågan fick man nu en lång rad ledamöter som kände sig nödsakade att göra markeringar i form av inlägg och protokollsanteckningar. Det ger en spretig bild av ett motvilligt fullmäktige.
Många av talarna framförde i sina inlägg och protokollsanteckningar just de tankar som vi kristdemokrater uttrycker i vårt alternativyrkande, med en tydligare markering av parallella utredningar. Ändå tvingas jag konstatera att blev vi ensamma om att rösta för det.
Man kan undra hur allvarligt menat de nios "nej" var till att bilda region med Skåne, när de sedan inte tog konsekvensen av det och röstade för vårt tydligare alterntivyrkande. Var det bara läpparnas bekännelse?
Läs och lyssna på Radio Kalmar , Barometern och Östran.
Min analys är att företrädare från södra länsdelen hade missbedömt och underskattat frågans sprängkraft i norra länsänden.
Hade man lyssnat mer på mig och andra från nord- och mellanlänet, och fogat in några ord av strategisk betydelse i besluts-att-satserna, så hade man förmodligen kunnat förebygga det strömhopp som nu blev fallet från många företrädare från länets norra delar.
Att så många som nio ledamöter röstade nej till avsiktsförklaringen kan inte ses som annat än ett underkännande av ledarskapet hos dem som lagt fram förslaget. Anders Henriksson (S) har som landstingsstyrelsens ordförande huvudansvaret för detta.
Som gruppledare för Kristdemokraterna har jag försökt att lyssna in både mina partikamrater i olika delar av länet, företrädare för näringsliv och föreningsliv och privatpersoner, och utifrån detta göra en samlad bedömning.
Det är ingen tvekan om att det finns olika intressen i länets olika delar. Men det finns också stora osäkerhetsfaktorer:
Skåningarna är inte eniga i att bilda ny region tillsammans med oss smålänningar och Blekinge. Kronobergarna är inte heller eniga. Vad händer med den stolta avsiktsförklaringen om Skåne i slutänden beslutar sig för att förbli egen region?
Östgötarna vill nog bilda region med oss, men kan inget göra utan att även Jönköpingsborna är på tåget. Men i en partiöverenskommelse har jönköpingspolitikerna uttryckt en inriktning att just bilda region med oss och Östergötland och ev andra. Men under tiden förs samtal med både Örebro, Södermanland och Västmanland. Skulle det gynna Kalmar län att hamna i utkanten av en region med tyngdpunkten i Mälardalen?
I Kristdemokraternas alternativyrkande lyfte vi därför fram vikten av att utredningsprocessen med Sydverige går parallellt med motsvarande utredning av Östra Götaland, för att hålla öppet åt båda hållen.
På grund av det bristande ledarskapet i frågan fick man nu en lång rad ledamöter som kände sig nödsakade att göra markeringar i form av inlägg och protokollsanteckningar. Det ger en spretig bild av ett motvilligt fullmäktige.
Många av talarna framförde i sina inlägg och protokollsanteckningar just de tankar som vi kristdemokrater uttrycker i vårt alternativyrkande, med en tydligare markering av parallella utredningar. Ändå tvingas jag konstatera att blev vi ensamma om att rösta för det.
Man kan undra hur allvarligt menat de nios "nej" var till att bilda region med Skåne, när de sedan inte tog konsekvensen av det och röstade för vårt tydligare alterntivyrkande. Var det bara läpparnas bekännelse?
Läs och lyssna på Radio Kalmar , Barometern och Östran.
Dörrarna öppna åt båda håll
Anförande vid Landstingsfullmäktige den 21 december 2011
Angående regionfrågan och avsiktsförklaringen
Presidium – ledamöter – åhörare
Vi har samlats till ett extra sammanträde denna julvecka, inte för att i första hand utväxla julhälsningar eller ens för att formulera julönskningar. Vi har insett att vi i högsta grad själva måste ta tag i och vara delaktiga i att utforma vår framtid.
Samtidigt har vi ödmjukt tvingats inse att vi är en del av världen, där vi i Kalmar län är beroende av våra grannlän.
För infrastrukturen, som inte funkar om trafiken stannar vid våra gränser.
För den allt självklarare och mer utvidgade arbetsmarknaden, där många varje dag gladeligt pendlar över tio mil, över både flera kommungränser och länsgränser.
För studier och utbildning, där många studerar och pendlar över länsgränser, både norr- och västerut.
För sjukvårdens utveckling, med allt mer avancerade undersöknings- och behandlingsmetoder, som kräver ett större befolkningsunderlag, både för att finansiera resurser och för att upprätthålla kompetens för allt smalare specialistkunskaper.
Det har varit många drömmar som uttryckts när det gäller fördelarna med olika regionbildningar. ”Om vi bara finge vara med de stora kompisarna på andra sidan gränsen, då skulle allt bli så mycket enklare”.
Men låt oss inte förledas att bli som Flickan med svavelstickorna, som värms av en snabbt uppblossande dröm, som snart slocknar för den kalla verkligheten.
Det förslag vi ska ta ställning till idag har många osäkerhetsfaktorer.
Det är ingen hemlighet att kommunerna i norra delen av länet känner större samhörighet med Jönköping och Östergötland än med Skåne. Flera partigrupper har under lång tid sett ett samlat Småland, Öland med Östergötland och Blekinge, som sitt förstahandsalternativ för hur en större region skulle se ut. Det skulle ha förutsättningar att bli en region med en naturlig geografi och med i många stycken redan upparbetade samarbetsformer och en regional identitet.
Skåne känns för många, även ledande personligheter i Kalmar-området och södra länsdelen, både stort och avlägset.
Men vi är som sagt beroende av vår omvärld. När Kronoberg och Blekinge vill samarbeta med Skåne, så påverkar det oss, särskilt här i södra delen av länet, även om partierna i vare sig Skåne eller Kronoberg är överens och det finns väl kända spänningar även inom partierna.
När samtidigt Jönköping vill bilda egen region och först på längre sikt kan tänka sig att bilda en större region, då påverkar det naturligtvis oss också.
För att inte hamna utanför diskussionerna med Kronoberg och Blekinge accepterar vi kristdemokrater den första att-satsen, även om många känner en tveksamhet inför våra möjligheter att hävda vår rätt och få en rättvis och likvärdig del av utvecklingsmedel från Skåne. Där måste den fortsatta processen visa på att ingen länsdel hamnar i strykklass, innan det slutgiltiga beslutet fattas.
Men för att samtidigt hålla igång samtalen och förhandlingarna med Jönköping och Östergötland, så vill vi samtidigt understryka betydelsen av den andra att-satsens sista mening i föreliggande förslag. Med att ”analysera” förutsätter vi att man aktivt diskuterar och förhandlar parallellt med diskussionerna med den sydsvenska varianten.
Den fortsatta processen – åt båda håll – förutsätter att samtliga partier och länsdelar finns representerade.
I landstingsstyrelsen lade Kristdemokraterna en protokollsanteckning. Vi har sedan dess fört samtal om agerande i fullmäktigebeslutet. Vi har haft en förhoppning att kunna utforma en gemensam protokollsanteckning med större bredd. Det har dock inte visat sig vara möjligt.
Mot denna bakgrund lägger den kristdemokratiska landstingsgruppen ett alternativyrkande:
Landstingsfullmäktige föreslås besluta
Att ställa sig bakom och godkänna avsiktsförklaringen om regionbildning i södra
Sverige med Kalmar, Blekinge, Kronoberg och Skåne som ingående delar,
Att parallellt utreda olika regionindelningsalternativ tillsammans med övriga
smålandslän, Östergötland och Blekinge samt
Att tillsammans med regionförbundet belysa för- och nackdelar med olika
Regionindelningsalternativ avseende flerkärnighet, demokratiskt inflytande,
hälso- och sjukvård samt tandvård, regional utveckling, kommunikationer och
kollektivtrafik, kultur m.m., innan slutgiltigt beslut om ansökan fattas.
Vi vill alltså hålla dörrarna öppna åt båda håll.
Angående regionfrågan och avsiktsförklaringen
Presidium – ledamöter – åhörare
Vi har samlats till ett extra sammanträde denna julvecka, inte för att i första hand utväxla julhälsningar eller ens för att formulera julönskningar. Vi har insett att vi i högsta grad själva måste ta tag i och vara delaktiga i att utforma vår framtid.
Samtidigt har vi ödmjukt tvingats inse att vi är en del av världen, där vi i Kalmar län är beroende av våra grannlän.
För infrastrukturen, som inte funkar om trafiken stannar vid våra gränser.
För den allt självklarare och mer utvidgade arbetsmarknaden, där många varje dag gladeligt pendlar över tio mil, över både flera kommungränser och länsgränser.
För studier och utbildning, där många studerar och pendlar över länsgränser, både norr- och västerut.
För sjukvårdens utveckling, med allt mer avancerade undersöknings- och behandlingsmetoder, som kräver ett större befolkningsunderlag, både för att finansiera resurser och för att upprätthålla kompetens för allt smalare specialistkunskaper.
Det har varit många drömmar som uttryckts när det gäller fördelarna med olika regionbildningar. ”Om vi bara finge vara med de stora kompisarna på andra sidan gränsen, då skulle allt bli så mycket enklare”.
Men låt oss inte förledas att bli som Flickan med svavelstickorna, som värms av en snabbt uppblossande dröm, som snart slocknar för den kalla verkligheten.
Det förslag vi ska ta ställning till idag har många osäkerhetsfaktorer.
Det är ingen hemlighet att kommunerna i norra delen av länet känner större samhörighet med Jönköping och Östergötland än med Skåne. Flera partigrupper har under lång tid sett ett samlat Småland, Öland med Östergötland och Blekinge, som sitt förstahandsalternativ för hur en större region skulle se ut. Det skulle ha förutsättningar att bli en region med en naturlig geografi och med i många stycken redan upparbetade samarbetsformer och en regional identitet.
Skåne känns för många, även ledande personligheter i Kalmar-området och södra länsdelen, både stort och avlägset.
Men vi är som sagt beroende av vår omvärld. När Kronoberg och Blekinge vill samarbeta med Skåne, så påverkar det oss, särskilt här i södra delen av länet, även om partierna i vare sig Skåne eller Kronoberg är överens och det finns väl kända spänningar även inom partierna.
När samtidigt Jönköping vill bilda egen region och först på längre sikt kan tänka sig att bilda en större region, då påverkar det naturligtvis oss också.
För att inte hamna utanför diskussionerna med Kronoberg och Blekinge accepterar vi kristdemokrater den första att-satsen, även om många känner en tveksamhet inför våra möjligheter att hävda vår rätt och få en rättvis och likvärdig del av utvecklingsmedel från Skåne. Där måste den fortsatta processen visa på att ingen länsdel hamnar i strykklass, innan det slutgiltiga beslutet fattas.
Men för att samtidigt hålla igång samtalen och förhandlingarna med Jönköping och Östergötland, så vill vi samtidigt understryka betydelsen av den andra att-satsens sista mening i föreliggande förslag. Med att ”analysera” förutsätter vi att man aktivt diskuterar och förhandlar parallellt med diskussionerna med den sydsvenska varianten.
Den fortsatta processen – åt båda håll – förutsätter att samtliga partier och länsdelar finns representerade.
I landstingsstyrelsen lade Kristdemokraterna en protokollsanteckning. Vi har sedan dess fört samtal om agerande i fullmäktigebeslutet. Vi har haft en förhoppning att kunna utforma en gemensam protokollsanteckning med större bredd. Det har dock inte visat sig vara möjligt.
Mot denna bakgrund lägger den kristdemokratiska landstingsgruppen ett alternativyrkande:
Landstingsfullmäktige föreslås besluta
Att ställa sig bakom och godkänna avsiktsförklaringen om regionbildning i södra
Sverige med Kalmar, Blekinge, Kronoberg och Skåne som ingående delar,
Att parallellt utreda olika regionindelningsalternativ tillsammans med övriga
smålandslän, Östergötland och Blekinge samt
Att tillsammans med regionförbundet belysa för- och nackdelar med olika
Regionindelningsalternativ avseende flerkärnighet, demokratiskt inflytande,
hälso- och sjukvård samt tandvård, regional utveckling, kommunikationer och
kollektivtrafik, kultur m.m., innan slutgiltigt beslut om ansökan fattas.
Vi vill alltså hålla dörrarna öppna åt båda håll.
fredag 16 december 2011
Mycket åkande för mellanlänets befolkning
Från nyåret får man bara ha medicinska besvär om man ska tas emot på akutmottagningen i Oskarshamn under kvällar och nätter. Detta efter ett beslut nyligen, som bl a Nyheterna skriver om.
Dagtid kan man få komma till akuten även med kirurgiska krämpor, men inte längre med stukningar, misstänkta armbrott eller sårskador på fingrar och händer. Sådant räknas som ortopedi och det får man inte befatta sig med på oskarshamnsakuten från och med den 1 januari. Istället får patienterna åka de fjorton milen tur och retur till Kalmar eller Västervik, för sådant som hittills har skötts i Oskarshamn.
Det kommer att bli mycket åkande för barn som skadat sig under lek eller idrott, för personer som råkat ut för skär- och klämskador, och för dem som trampat snett eller halkat.
Många mil och mycket tid. För är det någon som tror att väntetiderna på akutmottagningarna i Kalmar och Västervik blir kortare på det här viset? Nej, knappast.
Mellanlänets befolkning kommer att drabbas hårdast av förändringen, men det ökade trycket på de båda kvarvarande akutmottagningarna kommer ju rimligen att påverka alla som behöver akut sjukvård vid något av våra sjukhus.
Vid sidan av konsekvenserna för befolkningen på kort sikt är vad beslutet kan innebära på längre sikt. Där finns oron över att bortfallet av denna sorts mindre allvarliga ortopediska fall kommer att påverka statistiken för kirurgjouren, så att även den ifrågasätts.
Under många år har mellanlänets befolkning fått se sjukvårdsutbudet vid Oskarshamns sjukhus urholkas steg för steg, pusselbit för pusselbit. Var går gränsen för hur mycket som kan skalas bort utan att hela sjukhusets existens äventyras?
Dagtid kan man få komma till akuten även med kirurgiska krämpor, men inte längre med stukningar, misstänkta armbrott eller sårskador på fingrar och händer. Sådant räknas som ortopedi och det får man inte befatta sig med på oskarshamnsakuten från och med den 1 januari. Istället får patienterna åka de fjorton milen tur och retur till Kalmar eller Västervik, för sådant som hittills har skötts i Oskarshamn.
Det kommer att bli mycket åkande för barn som skadat sig under lek eller idrott, för personer som råkat ut för skär- och klämskador, och för dem som trampat snett eller halkat.
Många mil och mycket tid. För är det någon som tror att väntetiderna på akutmottagningarna i Kalmar och Västervik blir kortare på det här viset? Nej, knappast.
Mellanlänets befolkning kommer att drabbas hårdast av förändringen, men det ökade trycket på de båda kvarvarande akutmottagningarna kommer ju rimligen att påverka alla som behöver akut sjukvård vid något av våra sjukhus.
Vid sidan av konsekvenserna för befolkningen på kort sikt är vad beslutet kan innebära på längre sikt. Där finns oron över att bortfallet av denna sorts mindre allvarliga ortopediska fall kommer att påverka statistiken för kirurgjouren, så att även den ifrågasätts.
Under många år har mellanlänets befolkning fått se sjukvårdsutbudet vid Oskarshamns sjukhus urholkas steg för steg, pusselbit för pusselbit. Var går gränsen för hur mycket som kan skalas bort utan att hela sjukhusets existens äventyras?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
