Splittrande förslag till ny länsindelning påverkar regionfrågan

Så kom den då, den länge väntade utredningen om framtida statlig organisation, som Mats Sjöstrand överlämnade på måndagen.

Många möten och konferenser har hållits angående planer på kommande regionindelningar. Ofta har man landat i att Sjöstrands utredning kan hjälpa eller stjälpa eller åtminstone ge en fingervisning om hur staten kan komma att hantera en ansökan om att bilda en större region än nuvarande landstings områden.

Det har varit väl känt att förslaget skulle leda till färre länsstyrelser, omfattande större geografiska områden. Sjöstrand har under resans gång aviserat att han lyssnat in de diskussioner och avsiktsförklaringar som gjorts i landets olika delar, och att han hade för avsikt att hitta en minsta gemensam nämnare, för att undvika att skapa en statlig struktur som senare skulle behöva ändras, som en följd av bildandet av nya regionkommuner.

Ur det perspektivet är förslaget om en gemensam länsstyrelseorganisation för Kalmar och Kronobergs län ganska rimligt, liksom en för Blekinge och Skåne och en för Jönköping och Östergötland.

Det finns ju ett politiskt majoritetsbeslut om att undersöka möjligheten att bilda region med Kalmar, Kronoberg, Blekinge och Skåne. Om riksdagen beslutar enligt utredningens förslag läggs möjligheten till en tvåstegslösning för den statliga nivån, utan att direkt föregripa händelserna, ifall en sydsvensk regionbildning inte skulle visa sig bli av. Sjöstrand har tidigare uttryckt att ett län kan omfatta mer än ett landsting, men ett landsting/regionkommun kan inte sträcka sig över mer än ett län. Samtidigt tycker jag mig ha hört honom antyda att den tilltänkta sydsvenska storregionen skulle bli för stor.

(Inom parentes sagt är kommunstyrelsens ordförandes i Växjö, Bo Frank (M) uttalande i måndagens alla Eko-sändningar minst sagt märkligt. Han opponerar sig mot att kopplas ihop med Kalmar län, med hänvisning till att man skrivit avsiktsförklaring tillsammans med Blekinge och Skåne om att bilda gemensam region. Är han så totalt ointresserad av det till folkmängden större län som ligger öster om Kronoberg, att han glömt bort att även Kalmar län finns med i samma avsiktsförklaring?)

Samtidigt har en tredjedel av Kalmar läns kommuner uttryckt att man inte är intresserade av en sådan stor lösning, där det dominerande maktcentrat skulle komma att ligga i Malmö. Många, däribland kristdemokraterna i Kalmar län, har tidigare förespråkat en Småland-Öland-Östergötlandslösning, där även Blekinge skulle kunna ingå.

Östergötlands politiker var tidigt ute och uttryckte att de ville bilda region tillsammans med Jönköpings och Kalmar län, den nuvarande sjukvårdsregionen. I det läget var Jönköpings-politikerna från de största partierna (S och M) helt inne på att hålla sig för sig själva. I samtalen mellan region- och landstingsföreträdare från Östergötlands och Kalmar län, konstaterade man att dessa båda landsting tillsammans utgjorde en för liten enhet. Detta förde diskussionerna i Kalmar län in på det sydsvenska spåret. I sista stund, för ett år sedan, enades Jönköpings läns politiker om att ansöka till regeringen om att bilda en egen regionkommun, som ett första steg för en möjlig större geografisk enhet i ett senare skede.

Därigenom är även Sjöstrands förslag att sammanföra Jönköpings och Östergötlands län till en administrativ enhet rimlig. De fyra kommuner i norra delarna av Kalmar län som aviserat att de inte vill följa med i en sydsvensk region, skulle förmodligen inte ha särskilt svårt att se fördelarna med en sådan lösning.

Det är dock viktigt att inte blanda ihop den statliga länsindelningen med landstingens helt andra uppdrag. Det är inte gjort i en handvändning att byta vare sig läns- eller landstingstillhörighet. Även om det skulle bli ett statligt län, så är det en lång process till en folkvald regionkommun i samma område. Den bild jag fått av processen i Jönköpings län var att moderater och socialdemokrater tämligen motvilligt accepterade den breda parlamentariska uppgörelsen om ett större område i ett andra steg.

Det stora misstaget med Sjöstrands utredning är att i detta skede peka ut blivande residensstäder. Det skapar onödig splittring och förtar fokus från huvudfrågan. Risken är att frågan skjuts i sank i ett skyttegravskrig mellan svartsjuka residensstäder. Vare sig det gäller Kalmar, Jönköping eller Karlskrona som förfördelad part i förslaget.

Jag instämmer i Kalmar läns distriktsordförande och riksdagsledamot Anders Anderssons (KD) uttalande. Jag har förståelse för statens behov att samordna och effektivsera sin verksamhet. Men det finns ingen anledning att vika ned sig för Sjöstrands förslag att göra Växjö till residensstad i ett eventuellt framtida nytt län.

Skälet som Sjöstrand anger, att det är bättre kommunikationer till Växjö, är ju dessutom helt avigt. Kommunikationerna ska vara lika goda till alla delar av riket och länet. Är inte kommunikationerna till Kalmar tillfyllest idag, så får man se till att de blir det. Punkt.

Jag har tidigare hävdat att Kalmar skulle vara en utmärkt residensstad i en större framtida region. Därvidlag har inget förändrats. Ska flera av de nuvarande länen och landstingen samordna sig, så måste man fördela de tunga administrativa uppdragen. Att centralisera allt till en ort gynnar inte utvecklingen för helheten i länet/landstinget/regionen.

Växjö vann dragkampen och blev stiftstad för snart 100 år sedan. En stor del av Linnéuniversitetet finns där. Det räcker. Ska Kalmar och Kronobergs län samordnas, så kan gott länsstyrelsens säte ligga i Kalmar. Motsvarande borde kunna gälla i de båda län som min hemkommun Vimmerby gränsar till: Linköping är stiftstad och universitetsstad. Varför inte låta landshövdingen ha sitt säte i Jönköping?

Försumma inte sakpolitiken för regionfrågan!

Vid årsmötet i Tranås talade jag på temat "Från Tanzania till Region Östra Götaland"

Regionfrågan är förvisso viktig för att klara hälso- och sjukvårdens utveckling på sikt, med högteknologi och nya läkemedel som kan behandla och förbättra livskvaliteten på tidigare svårbehandlade eller ej behandlingsbara tillstånd. Vi behöver en större folkmängd bakom våra krav på likvärdig infrastruktur och regional utveckling som i andra delar av landet.

I Jönköpings län har man beslutat att ansöka om att få bilda egen region. I ett andra steg tänker sig partierna möjligheten att gå vidare och vidga gränserna i ett större geografiskt område, med nuvarande sjukvårdsregion som grund, dvs Jönköping, Östergötland och Kalmar län, med öppenhet för Kronoberg, Blekinge och Halland. En Region Östra Götaland är alltså en möjlighet 2019.

Men under tiden har kanske Kalmar län gått vidare, enligt den avsiktsförklaring som gjordes före jul att bilda en sydsvensk region tillsammans med Kronoberg, Blekinge och Skåne. Nu återstår att se vad som händer i Skåne, där vissa partier sagt ifrån att de inte vill se en sådan region. I Kronoberg där vissa partier och vissa kommuner markerat en avvikande uppfattning. I Kalmar län där fyra kommuner sagt att de inte vill vara med i en sydsvensk region.

Och på riksplanet, där den statlige utredaren Mats Sjöstrand nu säger att han inte avser att slå samman län utan istället samordnar funktionerna. Samtidigt antyder han att ett sådant förslag i första steget förmodligen inte kommer att inbegripa Skåne.

Det är således en öppen fråga hur det blir med regionerna. Frågan är också om vi politiker ägnar frågan allt för stor kraft och glömmer bort att jobba med sakpolitiken. Det folkliga engagemanget för större regioner är försumbar. Bortsett från alla som talar om fördelarna med ett enat Småland, nu senast Smålands Idrottsförbund.

Ungefär detta var mina reflektioner kring regionfrågan, när jag häromkvällen talade på årsmötet hos Kristdemokraterna i Tranås. Därefter övergick jag till att tala om Kristdemokraterna som partiet med den bästa politiken:

Ideologi med kristen grund, men uttryckt på ett sätt som kan tilltala de flesta. De bärande principerna handlar om människovärde, solidaritet, förvaltarskap – och ofullkomlighet! Kristdemokratin ser ett samhälle byggt underifrån, med tilltro till personens förmåga och kompetens.

Barn – familj – äldre – sjuka är särskilda hjärteområden. Rikstinget 2011 pekade ut
Barn och ungas uppväxtvillkor som särskilt fokusområde. Det inbegriper familjepolitik, skola och utbildning, ungdomsarbetslöshet och ungdomskriminalitet.

För en vecka sedan överlämnades en familjepolitisk rapport, som nu är på remiss i lokalavdelningarna. Några huvudpunkter där är utbyggd föräldraförsäkring med friare uttag i tre år, barnomsorgspeng för egna barn, barnskatteavdrag för familjer som inte utnyttjar kommunal barnomsorg.

När nu partiledarfrågan är avklarad är det min förhoppning att vi nu ska kunna fokusera på att föra ut vår politik igen, så att väljarna ser att Kristdemokraterna är ett fräscht alternativ i svensk politik.

Samtalet efter mitt anförande lyfte också behovet av att också damma av vår utmärkta miljöpolitik också, ett område som engagerar många.


"Lycka till och tack för mig!"