Hjärtsjukvård med bristfällig teknisk utrustning

I onsdags mötte landstingets tre sjukvårdsdelegationer kardiologöverläkaren (hjärtspecialisten) Jörg Carlsson för en uppdatering av vad som är aktuellt inom hans område.

Det är ju sedan länge känt att den utrustning som används för att vidga förträngda blodkärl vid hjärtinfarkt (PCI) går på övertid, efter lång och flitig användning. Av outgrundliga skäl nekade den rödgröna majoriteten i våras förfrågan om anslag för att kunna beställa ny utrutsning under året. Först nästa år finns det pengar för ny PCI-utrustning.

Nu berättade Jörg Carlsson att det har tillkommit att den EKG-utrustning som används under ingreppet lagt av och det har inte gått att hitta reservdelar, eftersom den är så föråldrad.

Med bristfällig medicinsk-teknisk utrustning tvingas man bedriva sjukvård som i Afrika. Där får man desto mer gå på läkarens kliniska skicklighet, i avsaknad av avancerad teknisk apparatur. Med erfarna och kunniga läkare behöver inte resultatet bli sämre, men tillvaron är betydligt mer oförutsägbar, när man inte kan följa ett sjukdomsförlopp med prover och analyser.

Låt mig illustrera från egen erfarenhet:

I början av 1990-talet arbetade min man, som är läkare, och jag i Tanzania. Mot slutet av vår vistelse, i april 1993, fick jag en myocardit (inflammation i hjärtmuskeln). Hjärtat gick kraftigt i otakt och jag tappade krafterna totalt.

När vi skulle kolla mitt EKG funkade inte apparaten. Termiter hade byggt bo i den! Den hade stått oanvänd i ett förråd någon månad, eftersom hjärtkärlsjukdomar i princip inte förekom i det området.

Jag transporterades till ett annat sjukhus för att kolla EKG. Där fanns en urgammal men fungerande apparat med endast en avledning, som man fick flytta runt. Doktorns träning i att tolka EKG var nog dessvärre inte så stor, så min patologiska EKG-kurva förklarades med att det nog var någon bakgrundsstörning från elsystemet, så "allt var nog lugnt".

Jag trodde honom förstås inte, eftersom jag kände hur sjukt mitt hjärta var, utan åkte hem till Mchukwi och vilade ett par månader innan orken började komma tillbaka.

Precis innan vi skulle återvända till Sverige i slutet av juni skickade de över mitt EKG med "bakgrundsstörningarna" så att min man fick se det. Han blev alldeles blek när han direkt såg vad det handlade om och utbrast att om han hade vetat att jag var så sjuk hade han nog inte vågat ha mig kvar i Mchukwi.

Nu hade jag inte varit intresserad av att bli hemskickad till Sverige i kaos och ligga med övervakning långt från familjen utan möjlighet att avsluta vår Afrikavistelse i lugn och ro, så allt samverkade ju till det bästa i det här fallet.

Men det är verkligen illa om EKG-utrustningen på PCI-enheten inte fungerar - även om det inte är termiter som orsakat felet, utan långvarigt nyttjande. I Östran idag framgår att man nu lyckats få fatt på den sista komponenten i världen. Men det löser bara en del av problemet. Hela PCI-utrustningen behöver bytas ut, eftersom den går på övertid.

Visst har vi kliniskt skickliga läkare, som klarar mycket på erfarenhet och rutin. Men nog är det märkligt att det så sent som vid gårdagens sammanträde med landstingsstyrelsens arbetsutskott gick att skjuta till sex miljoner kronor för en nödvändig investering som behöver göras under hösten inom ett område, men inte tidigarelägga anslaget för att ersätta utsliten, livräddande utrustning inom hjärtsjukvården.

Jag tror alla närvarande vid delegationsmötet fick sig en tankeställare. Det vore högst förvånande om inte Jörg Carlsson nu kan få den rödgröna majoritetens medgivande att rekvirera ny utrustning med det snaraste. Från Alliansens sida biföll vi äskandet för länge sedan.

20 minusgrader. Våren är på väg!

Tjugo minusgrader klockan sju på morgonen. Tjugofem meters promenad över "gräsmattan", som för tillfället går via en smal gång genom 75 cm djup snö. Träden tyngda av stora gräddklicksliknande snösjok.

Ändå fylls jag av en sprudlande lyckokänsla. Varför?

Jo, fåglarna kvittrade för full hals! Det var en fågelsång som inte liknade något jag hört på minst ett halvår.

Fåglarna känner av vårtecknen. Dagarna har blivit längre. Ja, det var ju faktiskt ljust när jag åkte hemifrån - när hände det senast? Och solen orkar upp högre på dagen. Trots vinterkylan så värmer ju faktiskt solen när den väl kommer fram.

Naturen är fantastisk! När vi bodde i Afrika förundrades vi över hur en del träd plötsligt kläddes i skir vårgrönska. Andra brast ut i en överdådig blomning på bar kvist. Trots att det var torrtid och det inte kommit någon endaste regndroppe på bortåt ett halvår. Det var som att träden kände av att regnen var i antågande.

På samma sätt känner våra fåglar av att våren är på gång.

För att citera C.S. Lewis, i Narnia, där den vita häxan gjort att det blev evig vinter, men aldrig jul. Mitt i detta dök det upp små, subtila tecken, som endast de uppmärksamma lade märke till, men som förebådade att en förändring var på gång:

- Aslan is on the move!

AIDS måste uppmärksammas hela året!

Den 1 december är det den Internationella AIDS-dagen. Det är bra att denna sjukdom uppmärksammas. Det är fortfarande allt för många människor som smittas och drabbas av den. Och det finns fortfarande ingen bot för den, bara bromsmediciner som håller tillbaka sjukdomens utveckling.

Men dessa bromsmediciner är inte någon självklarhet att varje HIV-smittad har tillgång till. Det är fortfarande många som dör av AIDS och det är många som vårdas på sjukhusen för AIDS-relaterade sjukdomar som tuberkulos.

I Tanzania, där jag har arbetat som sjuksköterska i fyra år och åter besökte i somras, är omkring sex procent av befolkningen smittad. Lyckligtvis har den tidigare ökningen avstannat och till och med gått tillbaka något. Genom internationellt bistånd finns ett system för distribution av bromsmediciner till de HIV-smittade runt om i landet, bland annat genom sjukhuset i Mchukwi söder om Dar es Salaam, där min man jobbade i somras.

Men när jag kom dit så var tuberkulosavdelningen märkligt nog tömd. Orsak? På grund av den ekonomiska krisen hade det uppstått störningar i distributionen av läkemedel. Både bromsmediciner och TB-läkemedel. Det fanns inget att hämta vid regionsjukhuset.

Resultatet blev att patienterna skickades hem utan behandling, i väntan på en ny sändning med läkemedel.

Än värre är att genom en sådan ryckighet i behandlingen ökar risken för resistensutveckling mot läkemedlen.

Det finns kanske de som rycker på axlarna och tycker att vi kan lämna Afrika åt sitt öde. Men för det första är det vår medmänskliga skyldighet att hjälpa våra bröder och systrar. För det andra påverkas även vår kontinent av en resistensutveckling.

Låt oss inte förblindas av all fokus som nu läggs på svininfluensan! Det finns minst lika allvarliga sjukdomar som föröder människors liv runt om på vår jord och gör barn föräldralösa. Vi har en plikt att göra vad vi kan för att lindra den nöden.

Ett sätt är att inte skära ned på biståndet.

Ett annat sätt är att uppmärksamma HIV/AIDS hela året. Ur ett globalt perspektiv - för svensken lever i en globaliserad värld och kan utsättas för smitta på resor, om man inte är fullt medveten om behovet att skydda sig. Indirekt kan den typen av uppmärksamhet öka motivationen att förebygga AIDS i andra länder, vilket i så fall drabbade i dessa länder skulle ha glädje av.

Från Ararat till Kilimanjaro

- Jag hade inte trott att de femhundra meter som Kilimanjaro är högre än Ararat skulle göra så stor skillnad. Vandringen från baslägret på 4700 meters höjd upp till toppen på 5895 m ö h var riktigt jobbig! Problemet är att luften de sista femhundra metrarna är så mycket tunnare.

Det säger Anders Brunegård, som tillsammans med sonen Gabriel och Jimmy Andersson från Vimmerby besteg Ararat för två år sedan. Nu har de alltså bestigit Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Ungefär åttio procent av dem som försöker bestiga Kilimanjaro lyckas nå toppen.



Kilimanjaro sett från staden Moshi vid bergets fot. Den topp som utgörs av den rundade vulkankäglan till vänster heter Kibo och den taggiga toppen till höger kallas Mawenzi.

- Det finns fler skillnader mellan de båda bergen. Det märks att Kilimanjaro-expeditionerna är en stor turistindustri. Organisationen är mer utvecklad, med högre servicegrad hos dem som anordnar vandringarna. De är också noga med att hålla rent efter sig. På Ararat var det riktigt skräpigt, säger Jimmy Andersson.

- Naturen i Tanzania är fantastisk. Det är en stor upplevelse att få uppleva Afrika på det här sättet. Men jag skulle inte göra det utan min doktor, konstaterar Jimmy Andersson leende.

Vandringen går genom den ena klimatzonen efter den andra. Först går man genom sval bergsregnskog, därefter hedlandskap, sedan arktisk tundra. På slutet är det rent kalfjäll med vulkaniskt grus och stenskravel. Detta kan jämföras med Ararat, där man befann sig över trädgränsen redan vid vandringens start.

Vandring över hedlandskapet på bergsryggen mellan Mawenzi och Kibo, som syns i bakgrunden.

Gruppen bestod förutom de tre vimmerbyborna av Anders Brunegårds bror och en kompis till honom. Till sin hjälp hade de en femtonmannatrupp med bergsguider, kockar och bärare. Gruppen rastade och bodde över i hytter, men på nätterna frös vattnet till is. På morgnarna var kocken uppe i ottan och värmde vatten till morgonte och allmän uppfräschning, som ofta levererades under sång.

- Våra guider var fantastiska på att motivera oss när vi var som tröttast. De sjöng och dansade och fick oss att glömma hur jobbigt det var. Utan dem hade jag nog inte klarat av att förverkliga det som varit min dröm sedan första gången jag såg Kilimanjaro, när jag var på skolresa från Svenska Skolan i Nzega när jag gick i första klass, säger Gabriel Brunegård.

- En kul grej är att man träffar människor från hela världen på Kilimanjaro. En del nationalitetsdrag kommer fram. Tydligen är det vanligare att japaner är så prestationsinriktade att de tar slut på sig redan tidigt och blir höjdsjuka och sedan inte orkar fullfölja klättringen. Det är tvärtom viktigt att ta det riktigt lugnt, så kroppen hinner vänja sig vid den låga syrenivån, berättar Gabriel Brunegård.

Uppe på fjällhedarna kom Gabriel bort från sin grupp, i samband med att han kom i samspråk med några irländare. När han sedan började fråga efter sitt gäng trodde folk han mötte att vimmerbygruppen hunnit högre upp på berget. Därför lade Gabriel på ett extra kol för att hinna ikapp, fast de i själva verket låg efter. . .

Gabriel Brunegård har just kommit upp på Kibotoppen, vid Gilman's Point. Nu återstår några kilometer runt kratern bort till Uhuru Peak.

- Det gick åt mycket energi innan vi hittade varandra. Kanske var det för att jag pressade så dagen innan, som jag mådde pyton när jag närmade mig toppen nästa dag. Jag har till och med en minneslucka för de sista tjugo minuterna innan vi nådde topplatån. En av guiderna säger att jag sov medan jag gick. Det är tydligen inte helt ovanligt att höjdsjukan kan yttra sig så, säger Gabriel Brunegård.

Hela Vimmerbygänget vid Kilimanjaros högsta topp, Uhuru Peak på 5895 meter över havet: Jimmy Andersson, Gabriel Brunegård och Anders Brunegård. I bakgrunden syns glaciären bortom krateröknen.

- Det var tur att den sista etappens vandring gjordes i mörker, med en guide tätt intill var och en av oss, så vi slapp se hur vi balanserade i rullgruset på vulkankraterns kant, säger Jimmy Andersson. Nedåt åkte vi slalom på vandringskängorna!

- Det var nära att höjdsjukan knäckte oss, med illamående och sprängande huvudvärk och värk i hela kroppen, men upp kom vi, hela gänget! Och nu, med några dagars distans på vår prestation gäller diskussionen om vår nästa expedition ska bli Mont Blanc eller Elbrus, skojar de tre äventyrarna.

Gudrun Brunegård

En förkortad version av denna artikel finns i Vimmerby Tidnings nätupplaga:
http://www.vimmerbytidning.se/article/articleview/33105/1/68/

Hem till Tanzania

Så har jag då äntligen kommit hem till Tanzania igen, efter två och ett halvt år hemma i Sverige. Det är inte konstigt att detta land gör så djupa intryck, med sina fantastiska, glada, vänliga, hjälpsamma och gästfria människor och sin otroliga natur. Efter att ha bott och arbetat i landet i fyra år och åtskilliga besök här sedan dess, så sitter Afrika under huden och det känns verkligen som att komma till sitt andra hem.

Den här gången började vistelsen med en vecka i norra Tanzania, med Moshi som utgångspunkt. Staden ligger vid foten av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, där den högsta toppen på den snötäckta vulkankäglan ligger på 5695 m ö h.

En vanlig syn i Afrika är de små pick-up-bilarna med fullastade flak. Det är egentligen inte tillåtet att transportera människor på detta sätt, men ack så vanligt ändå, i brist på andra transportmedel, men med livet som insats ...

Lotta, Gustaf och jag gjorde en dagsvandring på Kilimanjaro. Det var en fantastisk upplevelse att vandra genom bergsregnskogen på Kilimanjaros sluttningar.

Ett vackert vattenfall i regnskogen.

Träden är överväxta med mossa, ormbunkar, lavar och blommor, här en streptocarpusliknande variant.

Välkomna till Mandara Huts, 2720 m ö h! Det var en prestation som känns fullt tillräcklig för mig. Uppe på denna nivå var det högst 6-8 grader, blåsigt och disigt, så vi åt vår matsäck kvickt och begav oss ned på lägre och mer behagliga nivåer igen.

Min man Anders och hans gäng, som bestigit Kilimanjaros högsta topp, kom ned från berget följande dag. På kvällen firade vi tillsammans med hela gänget med guider, kockar och bärare, som med sång och dans lockat och puffat dem upp den sista biten!

En tur till de berömda nationalparkerna är obligatorisk när man är i Tanzania. Lake Manyara och Ngorongorokratern ligger inom bekvämt räckhåll från Moshi. Lake Manyara vimlar av djur, som denna elefantflock.

Gifaffer och zebror trivs ihop.

Anders, Gabriel och jag uppe på den cirka 25 m breda kanten till Ngorongorokratern. Det var riktigt kyligt och omkring 2400 m ö h.

På verandan till Ngorongoro Crater Lodges restaurang höll det till en liten bushbaby, som var lika nyfiken på oss människor som vi på den! Det var en fantastisk upplevelse att få komma en sådan så nära och till och med nudda vid den mjuka pälsen. I Mchukwi har vi ofta hört deras skrik och deras dunsar på taket, men aldrig fått se de skygga djuren.

Den fantastiska utsikten vid gryningen från vårt rum på Ngorongoro Crater Lodge

Innan vi for ned i kratern besökte vi en maasaiboma och fick studera deras sång, dans och berömda hopp på nära håll.

Det finns otroligt mycket vilda djur nere i kratern. Dessa båda lejoninnor med tre ungar hade kalas på en zebra bara några meter från vägen.

Midsommar så in i Norden ...

Midsommartiden, med sina olika traditioner och rofyllda, ljusa nätter är något alldeles unikt här i Norden. Inte underligt att turisterna tycker det är exotiskt! Och nog är det något alldeles speciellt att vandra i en skymning som aldrig blir riktigt mörk, höra en uggla eller en nattskärra och känna en fladdermus svepa förbi, medan man plockar sin midsommarbukett.

Jag får erkänna att traditionerna aldrig känts så viktiga för mig som under de fyra år då vi bodde i Afrika. Då kändes det oerhört viktigt att vårda traditionerna, att riktigt hänge sig åt svenskheten. Den varsamt vårdade och svartsjukt bevakade sillburken fick äntligen öppnas och små gnuttor portionerades ut, för att räcka så länge som möjligt. Och när alla svenskarna på Nkinga skuttade runt bougainvilleabusken vid rundeln och sjöng Små grodorna, då hörde man fnissande afrikanska barn som smög bakom hibiskusbuskarna och bland kaktussnåren och tjuvkikade på vitingarnas stolligheter. Firandet fick ske vid femtiden på eftermiddagen, så att det inte var för varmt, men innan solen damp ned vid sex och det var kolsvart vid halv sju, så någon ljus sommarnatt var det inte tal om.

I eftermiddags var det riktigt regnigt och åskade dessutom när det var dags för midsommardans kring stången, så det kändes inte som någon uppoffring att avstå. Men promenaden längs vägen upp mot Långåsen, när solen brutit igenom molntäcket igen, den var desto ljuvligare. Dikesrenen prunkade med en otrolig artrikedom, så midsommarbuketten jag plockade innehåller minst femton olika arter.

Men jag lägger nog inga blommor under kudden ...