tisdag 12 oktober 2010

Framtidsstrategigruppen - en spännande utmaning!

På tisdagen fick jag på kort varsel ändra min planering och resa till Stockholm. Då samlades nämligen Kristdemokraternas framtidsstrategigrupp, där jag fått förtroendet att ingå, i Riksdagshuset i Stockholm för sitt första möte.


Gudrun Brunegård, Edvard Agrell, Inger Davidson, Michael Anefur och Dan Ericsson. Stefan Gustafsson var förhindrad att delta.

Jag känner mig naturligtvis mycket hedrad av att få ingå i denna grupp. Min uppgift blir i första hand att företräda hälso- och sjukvårdsfrågorna och landstingssektorn.

Det känns väldigt stimulerande att få möjlighet att vara med och påverka utformningen av Kristdemokraternas framtida politik och framtoning. Den största utmaningen ser jag i att hitta sätt att tränga igenom den fördomsvall, som hindrar många människor som i grund och botten delar våra värderingar från att sätta sig in i vår politik och se Kristdemokraterna som sitt naturliga val.

Gruppens har utsetts av partistyrelsen och har till uppdrag att analysera valresultatet och att ta fram förslag till hur de senaste valens nedåtgående trend ska vändas.

Framtidsstrategigruppen ska ta tillvara erfarenheter från valrörelsen och den gångna mandatperioden och dra upp riktlinjer för framtiden. Syftet är att inleda en förändringsprocess i partiet. Gruppen ska bland annat ge förslag på hur partiets politiska profil, idé- och politikutveckling, marknadsföring och kommunikation bör utvecklas i ett långsiktigt perspektiv.

Kristdemokraternas framtidsstrategigrupp leds av Michael Anefur, tidigare riksdagsledamot och kommunalråd i Kristianstad. Övriga deltagare är Inger Davidson, Nacka, riksdagsledamot och tidigare civilminister och partisekreterare, Dan Ericsson, Malmö, konsult och tidigare partisekreterare och statssekreterare, Stefan Gustafsson, kommunstyrelsens ordförande i Sävsjö, och Edvard Agrell, politisk sakkunnig i statsrådsberedningen.

Gruppens rapport ska lämnas till partistyrelsen i december.

Malmökidnappningen och somaliska barns rätt till föräldrar och trygghet

Vi är nog många som känner stark medkänsla med den tvååring i Malmö som igår blev ryckt från sin mamma och tagen som gisslan av en knivbeväpnad man. För att inte tala om hur lätt det är att leva sig in i mammans ångest i den panikartade situationen.

Nu gick lyckligtvis det hela väl och barnet kunde oskatt återförenas med sin mor, även om det krävdes ett dramatiskt polisingripande. Händelsen skildras i många medier, bland annat Aftonbladet.

I P1 imorse intervjuades en psykolog om hur tvååringen kan ha påverkats av kidnappningen och hur man bör ge föräldrarna ledigt från jobbet under en tid för att återskapa barnets trygghet.

Psykologen påtalade att det runt om i vårt land och i vår värld finns barn som upplevt liknande våldsamma separationer. De har naturligtvis samma behov av trygghet och närhet till föräldrarna.

Vi har ju en aktuell debatt angående en särskilt utsatt grupp barn, nämligen somaliska barn som genom kriget skilts från sina föräldrar. Dessa barn har kanske bevittnad hur människor omkring dem lemlästats och mördats, även närstående, och kanske i värsta fall själva tvingats utföra våldshandlingar. De lever i stor otrygghet.

Självklart måste det vara ett medmänskligt mål att skydda barn från sådant och ge dem chans att reparera den skada upplevelserna har skapat i deras känsloliv.

Ja, enligt FN:s konvention om barnets rättigheter så har barnet rätt till båda sina föräldrar och det har rätt till trygghet.

Här råder nu den märkliga situation att vuxna kan få komma som kvotflyktingar från kaoset i Somalia till vår trygghet i Sverige, men att barnen inte får komma till sina föräldrar utan tvingas vara kvar i flyktingläger under ytterst osäkra förhållanden.

Orsaken? Att man inte kan uppvisa godkända legitimationshandlingar. Från ett land där den offentliga förvaltningen inte fungerar! Även om man genom personalen på flyktinglägret kunna göra DNA-analys som bekräftar släktskapet. Är inte det att ställa sig på våldsverkarnas och plågoandarnas sida?

Sverige borde veta bättre!

Härom dagen hörde jag migrationsminister Tobias Billström (M) uttala sig i frågan i morgon-TV. Han konstaterade att det finns regler för anhöriginvandring, men att det kan finnas undantag. Han insåg den aktuella problematiken och var uppenbarligen beredd att titta närmare på hur man kan lösa situationen.

Men när? Nästa år? Hur mycket längre ska barnen behöva vistas i otrygghet, skilda från sina föräldrar på grund av våra byråkratiska krav?

Barnkonventionen är tydlig. Barnets rätt ska sättas i främsta rummet. Sverige har ratificerat barnkonventionen, men uppenbarligen räcker inte det för att skapa tydlighet.

Detta visar det riktiga i Kristdemokraternas krav att göra barnkonventionen till svensk lag. Här måste vi kristdemokrater gå i bräschen för rimliga och medmänskliga tillämpningar av lagstiftningen, så att barnen får återförenas med sina föräldrar!

måndag 11 oktober 2010

Den trotsiga kristna kyrkan

De senaste dagarna har det väckt viss uppståndelse att Alliansregeringen vill behålla kristendomens särställning i skolundervisningen. Utbildningsminister Jan Björklund är den som framfört budskapet och han har gjort det på ett mycket bra sätt, bland annat i Dagen och Aftonbladet.

Det vore egentligen märkligt att ifrågasätta detta, med tanke på att vi lever i ett land där kristendomen påverkat både människors tro, men också rättsväsende, undervisning, konst, litteratur och musik under mer än tusen år. Att negligera det inflytandet vore både naivt och ofruktbart. Och resultatet skulle bli ett historielöst släkte utan förankring i sin egen kultur.

För tänk bara så mycket som, även i dagligt tal, härrör från Bibeln och den kristna traditionen. Bara uttryck som att samla i ladorna eller att se ut som sju svåra år blir om inte obegripliga så åtminstone torftiga och endimensionella om man inte känner till berättelserna runt omkring. För att inte tala om motiv och bildspråk i konst och litteratur osv.

Självklart måste även framtidens uppväxande släkte få kunskap om de värden och värderingar som är centrala i kristendomen, där vi alla är skapade till Guds avbild och därmed oskattbart och okränkbart värdefulla. Annars kan man inte förstå den avgrundsdjupa kontrast som finns mellan kristendomen och Sverigedemokraternas svart-vita vi-och-dom-indelning.

Den kristna kyrkans historia har både ljusa och mörka sidor. Mörk blir den framför allt när människor använder sig av kyrkan för tillskansa sig själv makt och inflytande. Även detta bör belysas.

Men den levande kristendomen trotsar sådant. Den låter sig inte duperas av världsliga härskares rådslut och förbud, utan predikar frimodigt det kristna budskapet och omsätter det i praktisk handling, även om man själv utsätter sig för fara.

I Storkyrkan i tisdags hörde jag ekot av kristna som skyddade judar under Hitlers tid, med fara för sitt eget liv.

Måtte aldrig kyrkan (dvs de troende kristna) låta sig tystas av fruktan för vad människor ska tycka! Det kristna budskapet, om Guds oändliga kärlek till alla sina barn på vår jord, oavsett hudfärg, och om nåd och förlåtelse till dem som söker, behövs även i vår tid.

För att nu inte bli missförstådd vill jag tillägga att skolundervisningen förstås ska vara neutral, men ska belysa huvuddragen i de olika världsreligionerna och vad som särskiljer dem. Kristendomens särställning i detta menar jag går ut på att belysa bland annat just hur den kristna tron har påverkat vårt lands historia och kultur. Jag anser inte att skolans uppgift är att föra människor till tro.

söndag 10 oktober 2010

Förfallet efter Zarah Leander

Vem vill bli en stjärna? Se på mig!

Den sången hörde jag många gånger som barn, i början på 1960-talet. Och jag gillade den inte. Jag minns nu inte om det var Zarah Leanders ovanliga, djupa altstämma som väckte obehag, eller om det var jantementaliteten som hade mig i sitt grepp.


I Korpralstorpet mellan Rödmossen och Viberg bodde Zarah Leander som barn.

När jag blev lite äldre fick jag veta att vi var släkt med Zarah. Hon var syssling till min farfar, men familjerna umgicks inte. När Zarah var barn bodde hennes familj några kilometer från min mors barndomshem under några år, innan familjen Hedberg, som var Zarahs flicknamn, flyttade till Karlstad.

Zarahs far var grönsaksshandlare och brukade komma till min morfars gård och köpa upp potatis, för att sälja vidare i sin butik i Karlstad. Min moster Inez, som var ungefär tio år yngre än Zarah, har berättat hur Zarah brukade följa med sin far. Medan männen gjorde upp affären väntade flickorna ute.

Inez hade starka minnen från hur Zarah, med sitt eldröda hår, låg på mage tvärs över mullbänken under den stora kastanjen och sparkade med benen. Hon sjöng med sin djupa röst, grimaserade och gjorde otäcka rörelser med händerna, så att lilla Inez blev rädd.


Kastanjen står fortfarande kvar, men mullbänken, där Zarah låg framstupa och sjöng, är borta sedan länge.

I ett minnesprogram i samband med Zarahs sjuttioårsdag berättade hon hur hon som ung flicka brukat skrämma mindre barn med sin mörka röst. Inez blev då påmind om sitt barndomsminne.


När Zarah Leander blev rik och berömd köpte hon ett gods. Barndomshemmet i Värmland ville hon inte kännas vid. Det är nu sorgligt förfallet.

Zarahs tyska karriär som sångerska och skådespelerska, var inte något som uppskattades av dem som kände henne från barndomen. Allra minst hennes påstådda samröre med Hitler. Tvärtom stärkte det bilden av en egensinnig flicka med rymligt samvete, som inte skydde några medel eller drog sig för att roa sig på andras bekostnad.

torsdag 7 oktober 2010

Vatten och elektricitet - ny lyx i Mchukwi!

Igår kom ett jublande SMS från vår vän Emanuel Kasekwa, tekniker och tillförordnad administratör vid Mchukwi Mission Hospital, där vi har jobbat ett antal år.

Det nya borrhålet, som har finansierats av bl a Rotary i Vimmerby och Hultsfred, ger hela 6500 liter vatten per dygn! Man hade hoppats på upp emot 2500 liter.


Borrningen av den 120 meter djupa brunnen just avslutad för ett par veckor sedan. Man kan se det slamblandade vattnet välla upp. Sedan följde spänd väntan på att slammet skulle lägga sig, innan man kunde göra en värdering av flödet - som alltså visade sig överträffa våra vildaste förväntningar!

Detta kommer att ge en helt ny trygghet i vattenförsörjningen, som ju är nödvändig både både som dricksvatten, men också för hygienen på sjukhuset, för tvätteriet osv.

Till detta ska läggas att sjukhuset för några veckor sedan anslöts till det nationella elnätet. Även om det är strömavbrott några timmar varje dag, då dieselgeneratorn får träda i tjänst, så är det ett lysande framsteg, gentemot att bara ha råd att driva dieselgeneratorn för strömproduktion några timmar per dygn.

Detta ger en helt ny driftsäkerhet för exempelvis de kylskåp som behövs för vacciner eller labreagenser eller den luftkonditioneringsapparat som bekostats av Colombia University för att ge rätt förhållanden för HIV-AIDS-diagnostiken.

Stort tack till alla som varit med och gett pengar till de investeringar som så radikalt förbättrar både vård och levnadsbetingelser för patienter, personal och lokalbefolkning i Mchukwi, femton mil söder om Dar es Salaam!


Borrtornet och den gamla lastbilen under arbetets gång några dagar tidigare.


Tidsödande väntan på att vattnet ska rinna till i den grunda, handgrävda brunnen i dalgången. Att fylla en hink kan ta bortåt en halvtimme.


Denna karta över Mchukwi Ward ritade jag 1991. Den används fortfarande, som den bästa tillgängliga kartan över området. Mchukwi Mission Hospital ligger i den lilla byn Songa söder om själva Mchukwi by.
Fotografierna är tagna av Emanuel Kasekwa.

lördag 2 oktober 2010

Vitsippor, champinjoner och trattkantareller



Vitsippor - Kristdemokraternas partisymbol. Den späda blomman, med etikens vita färg, oansenlig i sig själv, men förenas genom rotverket med miljontals andra sippor och sveper in ängar och hagar i en vacker matta på våren.

En kylig vår kan blomningen vara länge, men under sommaren vissnar örten ned och kan knappast anas, om man inte skrapar undan ytskiktet och blottar rotsystemet. Men nästa vår dyker de blygt böjda blomknopparna upp igen, öppnar sig mot den värmande solen och snart täcks marken återigen av den rika blomningen.

Nu är det höst och vitsippsanalogin känns inte så aktuell. Vid ett fyndigt middagstal härom dagen beskrevs de olika partierna som svampar.

Den vita ängschampinjonen är en uppskattad läckerhet, men har på senare tid blivit sällsynt, så sällsynt att man måste använda helikopter för att spana efter dem, sa talaren, och anspelade på vårt förslag om ambulanshelikopter.

En kul liknelse och trevligt att talaren valde en så läcker och allmänt uppskattad svamp för att beskriva kristdemokraterna i landstinget.

Men efter eftermiddagens skogspromenad undrar jag om inte trattkantareller vore en bättre liknelse:

De är lika oansenliga som vitsipporna och inte alls lika lysande vackra som ängschampinjonerna. I själva verket liknar de snarast nedfallna löv och av utseendet att döma så skulle de kunna vara tämligen smaklösa. Men till skillnad från de allt mer sällsynta ängschampinjonerna, så är trattkantarellerna mycket rikt förekommande. Man måste bara vara uppmärksam för att hitta dem.



När man väl fått syn på dem, så finns de överallt. De växer gärna i täta familjeklungor. Deras mycel breder ut sig under mossan i osynliga nätverk. Och om man bortser från deras oansenliga yttre, så finner man att de är riktigt läckra.



Det finns en likhet till: Många tror inte att Kristdemokraterna kan vara något för dem. Men om man gör sig mödan att undersöka vad partiet står för, så finner man en mycket smaklig delikatess, som de flesta kan uppskatta, bakom den till synes oansenliga ytan!