Min bild av Aralsjön - katastrof orsakad av människohand

För ett par år sedan besökte jag Uzbekistan, något som jag varmt kan rekommendera. Det gav åtminstone mig nya perspektiv på konst, historia, religion, vetenskap och förvaltarskap.

Perspektiv och ödmjukhet inför att vi i väst inte alltid är först eller bäst, även om vi många gånger tror så. Hur många europeiska vetenskapsmän hade t ex på 1400-talet beräknat avståndet till månen på några kilometer när? Men också ödmjukhet inför naturens känsliga balans och vad vi människor kan ställa till med i vår obetänksamhet.

Miljökatatstrofen kring Aralsjön har väl de flesta hört talas om, inte minst efter FN-chefen Ban Ki-Moons chockarade insikter i media i helgen (se länk till artikel i Aftonbladet). http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6896884.ab

När vi reste mellan Bukhara och Khiva, nära floden Amu-Darja, några mil söder om Aralsjön blev vi åsyna vittnen till hur konstbevattningskanalerna får Karakalpak-öknen att blomstra och bära frukt, men också den misshushållning med de dyrbara dropparna som lett till katastrofen.



Öppna bevattningskanaler leder Amu-Darjas vatten ut på bomullsfältet, där det får stå och dunsta bort under den 50-gradiga ökensolen.

Vi förbluffades över hur man inte dragit lärdom av de erfarenheter man gjort av droppbevattning i många länder, där man leder vattnet i slangar med ytterst sparsam, droppvis punktbevattning, planta för planta. Istället leddes vattnet i breda, öppna diken och släpptes på över hela fälten, där det sedan stod och dunstade bort i den 50-gradiga hettan.

Några mil längre norrut upphör Amu-Darja i ett virrvarr av sand, som visar hur flödena tidigare gått. Floden når helt enkelt inte längre fram till Aralsjön, som på så vis miste sitt viktigaste tillflöde.



Här någonstans försvinner Amu-Darja i sanddynerna, efter att allt dess vatten letts ut till odlingarna kring floden.

Aralsjön, som tidigare var världens fjärde största sjö, håller på att försvinna helt och består nu av två avskilda mindre sjöar, som påminner om Boren och Roxen från flyget.



Den ena resten av Aralsjön, tidigare världens fjärde största sjö.

En klen tröst var att vi fick höra att 2008 var första året på länge som Aralsjön inte krympt ytterligare, som ett resultat av internationella ansträngningar. Men det var förmodligen till priset av att stora delar av odlingsmarken inte fått någon vattentilldelning förrän det var för sent att så, vilket hade drivit upp livsmedelspriserna i området.

Utöver detta kommer de gigantiska hälsoproblem som befolkningen vid Aralsjön drabbats av, när saltavdunstningar tillsammans med bekämpningsmedel från odlingarna virvlar omkring med ökenvindarna och orsakar bl a luftvägsproblem och cancer.



Den västra, resterande delen av Aralsjön anas i fjärran

Som människa, med ett gemensamt ansvar att förvalta vår jord, känner jag stor sorg över våra misslyckanden. Strävan efter föda och inkomster har lett till en misshushållning av katastrofala mått.

Enligt min ytterst amatörmässiga bedömning borde täckdikning och droppbevattningsanläggningar vara en av de första insatserna från världssamfundet för att få bukt med situationen. Det skulle ge fortsatt möjlighet till odling, utan att vattnet skulle dunsta bort under den brännande ökensolen.

Sagotripp till Uzbekistan

Blunda och smaka på orden Samarkand och Bukhara. Vilka tankar, bilder och känslor väcker de hos dig?

För mig har orden närmast varit förknippade med ett sagoskimmer. De har varit så avlägsna och var under järnridåns tid i praktiken onåbara. Hade det inte varit för sonen, som var där för några år sedan, så hade vi nog aldrig kommit på tanken att åka dit. Men det gjorde vi för ganska precis ett år sedan.

Idag höll jag ett föredrag i Vimmerby Astrid Lindgrens Rotary Club om Uzbekistan. Här följer några av mina bilder.

Anders och jag vid ingången till Timurlenks mausoleum.

Timurlenks sarkofag, under den svarta onyxstenen, som vilar på världens största stycke jade. Gravarna runt omkring tillhör några av hans hustrur och barn.

Väggar och tak i Timurlenks mausoleum är klädda med alabaster täckt av guld och kobolt.

Den här statyn med Timurlenk är formad efter hur man bedömde att han bör ha sett ut, utifrån de kvarlevor man fann vid gravöppningen 1938. Observera hur han stöder sin lama högerarm. Både den och höger ben var inte fullt utvuxna, vilket tyder på att han haft skadan sedan liten. Trots denna funktionsnedsättning var Timurlenk som bekant en mycket skicklig ryttare och härförare.

Registan, det mest berömda området i Samarkand, med flera moskéer och koranskolor.

Moskén med den vackra kupolen, som dock har kommit till på senare år. Några av byggnaderna är skapade av Timurlenks son Ulugbeg, som var matematiker, arkitekt och astronom. Bland annat konstruerade han ett teleskop med vars hjälp han beräknade avståndet till månen på bara några kilometer när.

Uzbekistan är centrum för silkesproduktion. Här väver man silkesmattor efter gamla mönster.

Mattförsäljning i anslutning till fabriken.

Mausoléer efter några av Timurlenks alla hustrur och barn.

Detalj av en majolikadekorerad vägg.

Skönt att ligga till bords efter en dags vandring bland kulturminnena!

I Bukhara finns denna 47 m höga minaret, byggd på 1100-talet, som var så imponerande att inte ens Djingis Khan kunde med att förstöra den, under sina härjningståg hundra år senare.

Den märkligt knubbiga minareten i Khiva. Enligt legenden hade khanen föresatt sig att bygga den så hög att man skulle kunna se ända till Bukhara (alternativt att den skulle bli högre än den i Bukhara). Av någon anledning råkade dock arkitekten i onåd och blev dödad genom att störtas ned från toppen av minareten. Det ska vara skälet till varför minareten inte blev fullbordad.

Den vackra ringmuren runt världsarvstaden Khiva.

Anders provar en karakalpakhatt, en svart fårskinnsmössa, som Djingis khans och hans horders ättlingar bar som kännetecken och som skydd mot ökensolen.

Den vackra gamla fredagsmoskén i Khiva, med över 200 träpelare byggdes redan på 900-talet.

Närbild på en av den vackert snidade träpelarna.

På hemvägen flög vi över den norra delen av Aralsjön, som på några tiotal år krympt ihop katastrofalt. Skälet är att vattentillflödet, främst via floden Amu Darja, letts iväg till konstbevattning av jordbruksmark, där det dunstat bort i ökenhettan.

Den enkla slutsatsen av denna resa och även mitt föredrag var denna:

Människan kan skapa stor skönhet - men även stor förödelse!

Vi har ett ansvar att förvalta både de estetiska och kulturella värdena likaväl som vår miljö. Miljökatastrofen vid Aralsjön är en allvarlig varningssignal för vad människans ingrepp i naturen kan åstadkomma.