Hjärtsjukvård med bristfällig teknisk utrustning

I onsdags mötte landstingets tre sjukvårdsdelegationer kardiologöverläkaren (hjärtspecialisten) Jörg Carlsson för en uppdatering av vad som är aktuellt inom hans område.

Det är ju sedan länge känt att den utrustning som används för att vidga förträngda blodkärl vid hjärtinfarkt (PCI) går på övertid, efter lång och flitig användning. Av outgrundliga skäl nekade den rödgröna majoriteten i våras förfrågan om anslag för att kunna beställa ny utrutsning under året. Först nästa år finns det pengar för ny PCI-utrustning.

Nu berättade Jörg Carlsson att det har tillkommit att den EKG-utrustning som används under ingreppet lagt av och det har inte gått att hitta reservdelar, eftersom den är så föråldrad.

Med bristfällig medicinsk-teknisk utrustning tvingas man bedriva sjukvård som i Afrika. Där får man desto mer gå på läkarens kliniska skicklighet, i avsaknad av avancerad teknisk apparatur. Med erfarna och kunniga läkare behöver inte resultatet bli sämre, men tillvaron är betydligt mer oförutsägbar, när man inte kan följa ett sjukdomsförlopp med prover och analyser.

Låt mig illustrera från egen erfarenhet:

I början av 1990-talet arbetade min man, som är läkare, och jag i Tanzania. Mot slutet av vår vistelse, i april 1993, fick jag en myocardit (inflammation i hjärtmuskeln). Hjärtat gick kraftigt i otakt och jag tappade krafterna totalt.

När vi skulle kolla mitt EKG funkade inte apparaten. Termiter hade byggt bo i den! Den hade stått oanvänd i ett förråd någon månad, eftersom hjärtkärlsjukdomar i princip inte förekom i det området.

Jag transporterades till ett annat sjukhus för att kolla EKG. Där fanns en urgammal men fungerande apparat med endast en avledning, som man fick flytta runt. Doktorns träning i att tolka EKG var nog dessvärre inte så stor, så min patologiska EKG-kurva förklarades med att det nog var någon bakgrundsstörning från elsystemet, så "allt var nog lugnt".

Jag trodde honom förstås inte, eftersom jag kände hur sjukt mitt hjärta var, utan åkte hem till Mchukwi och vilade ett par månader innan orken började komma tillbaka.

Precis innan vi skulle återvända till Sverige i slutet av juni skickade de över mitt EKG med "bakgrundsstörningarna" så att min man fick se det. Han blev alldeles blek när han direkt såg vad det handlade om och utbrast att om han hade vetat att jag var så sjuk hade han nog inte vågat ha mig kvar i Mchukwi.

Nu hade jag inte varit intresserad av att bli hemskickad till Sverige i kaos och ligga med övervakning långt från familjen utan möjlighet att avsluta vår Afrikavistelse i lugn och ro, så allt samverkade ju till det bästa i det här fallet.

Men det är verkligen illa om EKG-utrustningen på PCI-enheten inte fungerar - även om det inte är termiter som orsakat felet, utan långvarigt nyttjande. I Östran idag framgår att man nu lyckats få fatt på den sista komponenten i världen. Men det löser bara en del av problemet. Hela PCI-utrustningen behöver bytas ut, eftersom den går på övertid.

Visst har vi kliniskt skickliga läkare, som klarar mycket på erfarenhet och rutin. Men nog är det märkligt att det så sent som vid gårdagens sammanträde med landstingsstyrelsens arbetsutskott gick att skjuta till sex miljoner kronor för en nödvändig investering som behöver göras under hösten inom ett område, men inte tidigarelägga anslaget för att ersätta utsliten, livräddande utrustning inom hjärtsjukvården.

Jag tror alla närvarande vid delegationsmötet fick sig en tankeställare. Det vore högst förvånande om inte Jörg Carlsson nu kan få den rödgröna majoritetens medgivande att rekvirera ny utrustning med det snaraste. Från Alliansens sida biföll vi äskandet för länge sedan.

Vatten och elektricitet - ny lyx i Mchukwi!

Igår kom ett jublande SMS från vår vän Emanuel Kasekwa, tekniker och tillförordnad administratör vid Mchukwi Mission Hospital, där vi har jobbat ett antal år.

Det nya borrhålet, som har finansierats av bl a Rotary i Vimmerby och Hultsfred, ger hela 6500 liter vatten per dygn! Man hade hoppats på upp emot 2500 liter.


Borrningen av den 120 meter djupa brunnen just avslutad för ett par veckor sedan. Man kan se det slamblandade vattnet välla upp. Sedan följde spänd väntan på att slammet skulle lägga sig, innan man kunde göra en värdering av flödet - som alltså visade sig överträffa våra vildaste förväntningar!

Detta kommer att ge en helt ny trygghet i vattenförsörjningen, som ju är nödvändig både både som dricksvatten, men också för hygienen på sjukhuset, för tvätteriet osv.

Till detta ska läggas att sjukhuset för några veckor sedan anslöts till det nationella elnätet. Även om det är strömavbrott några timmar varje dag, då dieselgeneratorn får träda i tjänst, så är det ett lysande framsteg, gentemot att bara ha råd att driva dieselgeneratorn för strömproduktion några timmar per dygn.

Detta ger en helt ny driftsäkerhet för exempelvis de kylskåp som behövs för vacciner eller labreagenser eller den luftkonditioneringsapparat som bekostats av Colombia University för att ge rätt förhållanden för HIV-AIDS-diagnostiken.

Stort tack till alla som varit med och gett pengar till de investeringar som så radikalt förbättrar både vård och levnadsbetingelser för patienter, personal och lokalbefolkning i Mchukwi, femton mil söder om Dar es Salaam!


Borrtornet och den gamla lastbilen under arbetets gång några dagar tidigare.


Tidsödande väntan på att vattnet ska rinna till i den grunda, handgrävda brunnen i dalgången. Att fylla en hink kan ta bortåt en halvtimme.


Denna karta över Mchukwi Ward ritade jag 1991. Den används fortfarande, som den bästa tillgängliga kartan över området. Mchukwi Mission Hospital ligger i den lilla byn Songa söder om själva Mchukwi by.
Fotografierna är tagna av Emanuel Kasekwa.

Humanitär katastrof för återvändande Burundi-flyktingar

Ikväll fick vi besök av Uno Gustavsson, som tog emot oss när vi först anlände till Tanzania 1984, och de båda burundierna Agustine Ntunzwenayo och Eliasson Bubonye.



Det var skakande berättelser vi fick ta del av, om en tyst, humanitär katastrof som världen tycks ha missat för mer spektakulära händelser.

Burundi har av och till härjats av svåra stammotsättningar. 1972 var en sådan period, med oerhört många offer i form av personer som mördades eller drevs på flykt, med allt vad det innebar av fysiskt lidande men även psykisk utsatthet.

Under våra fyra år i Tanzania träffade vi på en del Burundiflyktingar, både som personal på våra sjukhus i Nkinga och Mchukwi, men också som patienter. I närheten av Nkinga fanns flera flyktingläger, med flera hundratusen flyktingar.

För några år sedan kom Tanzania och Burundi överens om att de som ville skulle få återvända och FN genom UNHCR skulle hjälpa till med repatrieringen.

Bara det att under de närmare 30 år flyktingarna bott i Tanzania, så har andra människor bosatt sig i deras hus och tagit deras åkrar i besittning, i detta land, som är mindre än Småland men bebos av lika stor befolkning som hela Sverige och är ett av världens absolut fattigaste länder.

Följden har blivit att över 30.000 återförda burundier nu är hopträngda utan annat än nödtorftigt skydd, utan möjlighet att försörja sig och utan ordnad tillgång till vare sig mat eller rent vatten. Människor svälter ihjäl eller dör i malaria eller tyfoidfeber på grund av förorenat vatten.

Men vi kan alla hjälpa till. För hundra kronor kan man betala ris och bönor som räcker att hålla liv i en persons behov under en månad. Tre kyrkor i Rudskoga vid sjön Skagern, på gränsen mellan Närke, Värmland och Västergötland, jobbar ideellt med att förmedla hjälp och garanterar att varje krona kommer fram och omvandlas till mat, medicin, medicinsk utrustning och skydd mot väder och vind för flyktingarna.

Vill du veta mer? Läs här om Burundi-hjälpen

Pyton, vilka kvinnor!

Den döda pytonormen som mötte sina övermän - två tanzanianska kvinnor!

Vem har inte fasat över vad som skulle hända om man råkade ut för en pytonorm? Ingen sådan där liten en- eller tvåmeters, som brukar visas upp för turister. Nej, jag talar om en sådan där som man ibland hör talas om, som kramar ihjäl små barn.

Den första reaktionen är att vifta bort det som rövarhistorier eller fantasifoster. Men när vi jobbade i Tanzania blev vi erbjudna att köpa skinnet av en pytonorm som vår trädgårdskarls far hade dödat när den låg och smälte en get, som den slukat hel. Den ormen var fem meter lång.

Idag kan jag bjuda på en händelse som inträffade den 1 juli, fem kilometer från Mchukwi hospital, omkring 15 mil söder om Dar es Salaam, det sjukhus där jag arbetat. Brevet och bilddokumentationen kommer från Emanuel Kasekwa, en hundraprocentigt trovärdig person, som många känner sedan hans besök i Sverige i maj månad.

Här kommer hans berättelse, direkt översatt:

"När jag hörde det blev jag chockad och ville inte tro det förrän jag såg med mina egna ögon, pytonormen som dödades av två kvinnor, efter att den ena av dem hade blivit attackerad och fångad i ormens käftar. Pytonormen visste att den hade mat för några veckor, men den hade otur, för direkt efter att ha fångat kvinnans vänstra ben, när den försökte svälja henne, sa hon "nej, inte nu", och började slåss för sitt liv och ropade på hjälp. Som tur var för henne fanns en annan kvinna inte långt från henne. Hon kom snabbt och förstod vad som höll på att hända med hennes granne. Med förenade krafter lyckades de slita isär pytonormens käftar och gjorde den hjälplös tills maken kom och avslutade det hela. Det här är ingen uppdiktad historia, den hände på riktigt på en av bodngårdarna fem kilometer från sjukhuset och hon fördes till sjukhuset, där hon fick behandling. Killarna bestämde sig för att släpa pytonormen med motorcykeln men misslyckades tills traktorn kom och hjälpte till. Titta på fotona med dina egna ögon och gläd dig med de modiga kvinnorna. Det hände den 1 juli 2010!"

Färre katastrofer bland världens mödrar och barn!

Idag vaknade jag till en glad nyhet för världens kvinnor och barn: Mödradödligheten har minskat med 35 procent sedan 1980!

Orsaken anges vara att livsvillkoren blivit bättre genom högre inkomster och bättre utbildning. Dessutom föds det färre barn per kvinna föds. Med bättre näringsintag och färre förlossningar orkar kroppen bättre med den påfrestning som graviditet och förlossning innebär.

Det är en dubbel katastrof, ja rent av flerdubbel, när en mamma dör vid förlossningen. Ett moderlöst spädbarn har mycket svårt att överleva de första månaderna i ett utvecklingsland. Ofta finns dessutom fler små barn hemma, som också är beroende av sin mor och får svårt att klara sig utan mamma.

Samtidigt skulle 99 procent av alla mödradödsfall kunna förebyggas.

Mina egna erfarenheter från Tanzania bekräftar detta. På Mchukwi Hospital, där vi har arbetat i två år och återbesökt senast i somras, märks tydligt hur viktigt det är med kunskap och förebyggande arbete.

Personalen på mödravården åker regelbundet ut till ett antal byar och väger, mäter, kontrollerar blodtryck och blodvärde på mängder av kvinnor. De som ligger i riskzon att drabbas av någon komplikation uppmuntras att komma till sjukhuset när det blir dags att föda, istället för att ligga hemma i hyddan och dö.

Det har gett resultat så tillvida att 40 procent av alla förlossningar på sjukhuset är komplicerade, ofta med behov av kejsarsnitt. Orsakerna kan vara havandeskapsförgiftning, för trångt bäcken (på grund av dåligt näringsintag under kvinnans uppväxt) som fått barnet att fastna i förlossningskanalen, eller förslappade muskler efter tiotals förlossningar. Musklerna förmår då inte styra in barnet rätt i förlossningskanalen. Det kan få till följd att barnet hamnar i tvärläge eller i ansikts- eller axelbjudning eller att en arm eller en fot kommer först.



En nyförlöst mor, som räddats till livet efter en komplicerad förlossning på Mchukwi Hospital, tillsammans med mormor, som tar hand om det lilla barnbarnet.

Tanzania finns inte med i värstingligan, som omtalas i DN:s artikel. Afghanistan och Nigeria brukar toppa den fasansfulla listan. I Nigeria dör var artonde kvinna i samband med barnsäng, jämfört med en på 17.400 i Sverige!

Som sagt, det är alltid en katastrof när en mamma dör. Men på en del håll i världen är katastrofer vanliga.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/farre-kvinnor-dor-i-samband-med-forlossning-1.1077754

AIDS måste uppmärksammas hela året!

Den 1 december är det den Internationella AIDS-dagen. Det är bra att denna sjukdom uppmärksammas. Det är fortfarande allt för många människor som smittas och drabbas av den. Och det finns fortfarande ingen bot för den, bara bromsmediciner som håller tillbaka sjukdomens utveckling.

Men dessa bromsmediciner är inte någon självklarhet att varje HIV-smittad har tillgång till. Det är fortfarande många som dör av AIDS och det är många som vårdas på sjukhusen för AIDS-relaterade sjukdomar som tuberkulos.

I Tanzania, där jag har arbetat som sjuksköterska i fyra år och åter besökte i somras, är omkring sex procent av befolkningen smittad. Lyckligtvis har den tidigare ökningen avstannat och till och med gått tillbaka något. Genom internationellt bistånd finns ett system för distribution av bromsmediciner till de HIV-smittade runt om i landet, bland annat genom sjukhuset i Mchukwi söder om Dar es Salaam, där min man jobbade i somras.

Men när jag kom dit så var tuberkulosavdelningen märkligt nog tömd. Orsak? På grund av den ekonomiska krisen hade det uppstått störningar i distributionen av läkemedel. Både bromsmediciner och TB-läkemedel. Det fanns inget att hämta vid regionsjukhuset.

Resultatet blev att patienterna skickades hem utan behandling, i väntan på en ny sändning med läkemedel.

Än värre är att genom en sådan ryckighet i behandlingen ökar risken för resistensutveckling mot läkemedlen.

Det finns kanske de som rycker på axlarna och tycker att vi kan lämna Afrika åt sitt öde. Men för det första är det vår medmänskliga skyldighet att hjälpa våra bröder och systrar. För det andra påverkas även vår kontinent av en resistensutveckling.

Låt oss inte förblindas av all fokus som nu läggs på svininfluensan! Det finns minst lika allvarliga sjukdomar som föröder människors liv runt om på vår jord och gör barn föräldralösa. Vi har en plikt att göra vad vi kan för att lindra den nöden.

Ett sätt är att inte skära ned på biståndet.

Ett annat sätt är att uppmärksamma HIV/AIDS hela året. Ur ett globalt perspektiv - för svensken lever i en globaliserad värld och kan utsättas för smitta på resor, om man inte är fullt medveten om behovet att skydda sig. Indirekt kan den typen av uppmärksamhet öka motivationen att förebygga AIDS i andra länder, vilket i så fall drabbade i dessa länder skulle ha glädje av.

Från Ararat till Kilimanjaro

- Jag hade inte trott att de femhundra meter som Kilimanjaro är högre än Ararat skulle göra så stor skillnad. Vandringen från baslägret på 4700 meters höjd upp till toppen på 5895 m ö h var riktigt jobbig! Problemet är att luften de sista femhundra metrarna är så mycket tunnare.

Det säger Anders Brunegård, som tillsammans med sonen Gabriel och Jimmy Andersson från Vimmerby besteg Ararat för två år sedan. Nu har de alltså bestigit Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Ungefär åttio procent av dem som försöker bestiga Kilimanjaro lyckas nå toppen.



Kilimanjaro sett från staden Moshi vid bergets fot. Den topp som utgörs av den rundade vulkankäglan till vänster heter Kibo och den taggiga toppen till höger kallas Mawenzi.

- Det finns fler skillnader mellan de båda bergen. Det märks att Kilimanjaro-expeditionerna är en stor turistindustri. Organisationen är mer utvecklad, med högre servicegrad hos dem som anordnar vandringarna. De är också noga med att hålla rent efter sig. På Ararat var det riktigt skräpigt, säger Jimmy Andersson.

- Naturen i Tanzania är fantastisk. Det är en stor upplevelse att få uppleva Afrika på det här sättet. Men jag skulle inte göra det utan min doktor, konstaterar Jimmy Andersson leende.

Vandringen går genom den ena klimatzonen efter den andra. Först går man genom sval bergsregnskog, därefter hedlandskap, sedan arktisk tundra. På slutet är det rent kalfjäll med vulkaniskt grus och stenskravel. Detta kan jämföras med Ararat, där man befann sig över trädgränsen redan vid vandringens start.

Vandring över hedlandskapet på bergsryggen mellan Mawenzi och Kibo, som syns i bakgrunden.

Gruppen bestod förutom de tre vimmerbyborna av Anders Brunegårds bror och en kompis till honom. Till sin hjälp hade de en femtonmannatrupp med bergsguider, kockar och bärare. Gruppen rastade och bodde över i hytter, men på nätterna frös vattnet till is. På morgnarna var kocken uppe i ottan och värmde vatten till morgonte och allmän uppfräschning, som ofta levererades under sång.

- Våra guider var fantastiska på att motivera oss när vi var som tröttast. De sjöng och dansade och fick oss att glömma hur jobbigt det var. Utan dem hade jag nog inte klarat av att förverkliga det som varit min dröm sedan första gången jag såg Kilimanjaro, när jag var på skolresa från Svenska Skolan i Nzega när jag gick i första klass, säger Gabriel Brunegård.

- En kul grej är att man träffar människor från hela världen på Kilimanjaro. En del nationalitetsdrag kommer fram. Tydligen är det vanligare att japaner är så prestationsinriktade att de tar slut på sig redan tidigt och blir höjdsjuka och sedan inte orkar fullfölja klättringen. Det är tvärtom viktigt att ta det riktigt lugnt, så kroppen hinner vänja sig vid den låga syrenivån, berättar Gabriel Brunegård.

Uppe på fjällhedarna kom Gabriel bort från sin grupp, i samband med att han kom i samspråk med några irländare. När han sedan började fråga efter sitt gäng trodde folk han mötte att vimmerbygruppen hunnit högre upp på berget. Därför lade Gabriel på ett extra kol för att hinna ikapp, fast de i själva verket låg efter. . .

Gabriel Brunegård har just kommit upp på Kibotoppen, vid Gilman's Point. Nu återstår några kilometer runt kratern bort till Uhuru Peak.

- Det gick åt mycket energi innan vi hittade varandra. Kanske var det för att jag pressade så dagen innan, som jag mådde pyton när jag närmade mig toppen nästa dag. Jag har till och med en minneslucka för de sista tjugo minuterna innan vi nådde topplatån. En av guiderna säger att jag sov medan jag gick. Det är tydligen inte helt ovanligt att höjdsjukan kan yttra sig så, säger Gabriel Brunegård.

Hela Vimmerbygänget vid Kilimanjaros högsta topp, Uhuru Peak på 5895 meter över havet: Jimmy Andersson, Gabriel Brunegård och Anders Brunegård. I bakgrunden syns glaciären bortom krateröknen.

- Det var tur att den sista etappens vandring gjordes i mörker, med en guide tätt intill var och en av oss, så vi slapp se hur vi balanserade i rullgruset på vulkankraterns kant, säger Jimmy Andersson. Nedåt åkte vi slalom på vandringskängorna!

- Det var nära att höjdsjukan knäckte oss, med illamående och sprängande huvudvärk och värk i hela kroppen, men upp kom vi, hela gänget! Och nu, med några dagars distans på vår prestation gäller diskussionen om vår nästa expedition ska bli Mont Blanc eller Elbrus, skojar de tre äventyrarna.

Gudrun Brunegård

En förkortad version av denna artikel finns i Vimmerby Tidnings nätupplaga:
http://www.vimmerbytidning.se/article/articleview/33105/1/68/

Ett tal att bli upprymd av!

Dagen innan jag lämnade Sverige för att hämta hem min man från Tanzania, hade jag förmånen att höra Göran Hägglund hålla sitt Almedalstal. Enligt min uppfattning är det hans absolut bästa tal. Hittills.

Eller vad sägs om följande smakprov?

Mina vänner,
Vi befriar Sverige. Steg för steg.
Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska till det fria, vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet.
Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen.
Vi ska till ett bättre Sverige. Vi ska till det Sverige där arbetsamhet lönar sig mer.
Där alla ska kunna spara till ett hus. Där de gamla respekteras.
Där polisen finns på gatorna och dottern går säker om natten. Där läraren är auktoritet i klassrummet och sonens skola är rofylld.
Där den psykiskt sköre upplever trygghet och omsorg.
Där alla som kan arbeta har ett jobb att gå till.
Vi ska till det Sverige där man är hederlig. Där skatterna är rättvisa och fifflandet är borta.
Där man kan lita på varandra. Till det Sverige där byråkratin är ett minimum och det inte finns några åsiktskontrollanter.
Ett Sverige där medborgaren reser sig som medborgare.
Ut till ängarna, till vattnet. Det är det Sverige där vi är fria tillsammans och ser nästa dag an med glädje.
2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi.
Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att börja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans!

Läs hela talet! http://www.kristdemokraterna.se/GoranHagglund/Tal/090702Almedalen.aspx
Se talet via SVT Play! http://svtplay.se/v/1614414/almedalen_2009/goran_hagglunds_tal

Hem till Tanzania

Så har jag då äntligen kommit hem till Tanzania igen, efter två och ett halvt år hemma i Sverige. Det är inte konstigt att detta land gör så djupa intryck, med sina fantastiska, glada, vänliga, hjälpsamma och gästfria människor och sin otroliga natur. Efter att ha bott och arbetat i landet i fyra år och åtskilliga besök här sedan dess, så sitter Afrika under huden och det känns verkligen som att komma till sitt andra hem.

Den här gången började vistelsen med en vecka i norra Tanzania, med Moshi som utgångspunkt. Staden ligger vid foten av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, där den högsta toppen på den snötäckta vulkankäglan ligger på 5695 m ö h.

En vanlig syn i Afrika är de små pick-up-bilarna med fullastade flak. Det är egentligen inte tillåtet att transportera människor på detta sätt, men ack så vanligt ändå, i brist på andra transportmedel, men med livet som insats ...

Lotta, Gustaf och jag gjorde en dagsvandring på Kilimanjaro. Det var en fantastisk upplevelse att vandra genom bergsregnskogen på Kilimanjaros sluttningar.

Ett vackert vattenfall i regnskogen.

Träden är överväxta med mossa, ormbunkar, lavar och blommor, här en streptocarpusliknande variant.

Välkomna till Mandara Huts, 2720 m ö h! Det var en prestation som känns fullt tillräcklig för mig. Uppe på denna nivå var det högst 6-8 grader, blåsigt och disigt, så vi åt vår matsäck kvickt och begav oss ned på lägre och mer behagliga nivåer igen.

Min man Anders och hans gäng, som bestigit Kilimanjaros högsta topp, kom ned från berget följande dag. På kvällen firade vi tillsammans med hela gänget med guider, kockar och bärare, som med sång och dans lockat och puffat dem upp den sista biten!

En tur till de berömda nationalparkerna är obligatorisk när man är i Tanzania. Lake Manyara och Ngorongorokratern ligger inom bekvämt räckhåll från Moshi. Lake Manyara vimlar av djur, som denna elefantflock.

Gifaffer och zebror trivs ihop.

Anders, Gabriel och jag uppe på den cirka 25 m breda kanten till Ngorongorokratern. Det var riktigt kyligt och omkring 2400 m ö h.

På verandan till Ngorongoro Crater Lodges restaurang höll det till en liten bushbaby, som var lika nyfiken på oss människor som vi på den! Det var en fantastisk upplevelse att få komma en sådan så nära och till och med nudda vid den mjuka pälsen. I Mchukwi har vi ofta hört deras skrik och deras dunsar på taket, men aldrig fått se de skygga djuren.

Den fantastiska utsikten vid gryningen från vårt rum på Ngorongoro Crater Lodge

Innan vi for ned i kratern besökte vi en maasaiboma och fick studera deras sång, dans och berömda hopp på nära håll.

Det finns otroligt mycket vilda djur nere i kratern. Dessa båda lejoninnor med tre ungar hade kalas på en zebra bara några meter från vägen.

Personkryss från hela Sverige!

Valmyndigheten har nu lagt ut statistik från valet till Europaparlamentet, ända ned till vallokalsnivå. Man kan där detaljstudera valresultatet, bland annat hur personkryssen fördelades runt om i riket.

Till min stora förvåning konstaterar jag att jag fått personkryss från samtliga län i hela Sverige. Från ett län är det visserligen bara ett kryss - men det är dock ett kryss, inte noll!

Jag känner mig mycket ödmjuk inför det förtroende som 828 personer visat genom att kryssa mitt namn på valsedeln, samtidigt som jag naturligtvis är väldigt glad över det!

För att vara kommun- och landstingspolitiker från en liten stad i Småland är det ett ganska överraskande genomslag på nationell nivå. Kanske kan det ha bidragit att jag har medverkat vid ett antal skol- och utbildningsseminarier vid Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar, vilka vanligtvis brukar höra till de mest välbesökta seminarierna.

Valmyndigheten presenterar även ett antal topplistor för respektive parti. På topplistan för starkast utveckling sedan EU-valet 2004 finns ett par glädjande noteringar:

Vimmerby ligger på andra plats, med en ökning med 2,70 procentenheter och Hultsfred på fjärde plats, med ökning med 2,04 procentenheter!

Kultur, värdeorientering och internationell solidaritet

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund höll ett mycket intressant tal vid invigningen av Kristdemokraternas riksting igår. Han talade bland annat om kulturen, som det kitt som binder samman ett samhälle. Hur historiska minnesmärken, som de som finns från Västra Aros tusenåriga historia, ger betydelsefulla perspektiv på dagens samhälle.

Den som är intresserad kan läsa Görans Hägglunds tal under följande länk:

http://www.kristdemokraterna.se/GoranHagglund/Tal/090625Riksting.aspx

Jag kan inte låta bli att reflektera över en aktuell diskussion. Kristdemokraterna kallas ibland värdekonservativt, ibland värdeorienterat eller värdebaserat. Vad jag menar är att partiet har en ideologi som bygger på värden och värderingar, som en del nu för tiden påstår tillhör historien. Men enligt min mening så finns det absoluta värden och värderingar som är oberoende av tid och mode. Ett samhälle som bygger på dessa värden är sunt och hållbart.

Dit hör personalismen, männisovärdet - att varje människa är unik, oersättlig och oändligt värdefull i sig själv, oberoende av prestationer. Det manar till respekt för och omsorg om våra medmänniskor i livets olika skeden och förhållanden.

En annan värdering är förvaltarskapstanken - att vi har jorden och våra ägodelar till låns av kommande generationer. Många av jordens resurser är ändliga. Därför måste vi hushålla med resurserna och kanske ge avkall på en del bekvämlighet för att inte utarma jorden för våra barn. Gott förvaltarskap lämnar tvärtom över något som är i bättre skick än när man själv fick ansvaret för det.

Solidaritet är en tredje kristdemokratisk värdering. Solidariteten grundar sig på alla människors lika värde. Då är jag skyldig att göra vad jag kan för den som inte har det lika bra som jag. Detta har drivit många människor till stora uppoffringar för att förbättra tillvaron för andra.

Detta illustrerades på ett utmärkt sätt genom professor Hans Roslings föredrag. Föredraget var intressant och rent omtumlande. Inledningen syns här ovan och skildrar hur våra förutfattade meningar får oss att konservera länder i den utvecklingsfas de var ungefär det år som våra lärare föddes! Chimpanser var bättre på att gissa rätt på frågan, om i vilka länder som barnadödligheten är störst, än vad studenter på Karolinska Institutet var!

Hans Roslings huvudbudskap gällde alltså hur utvecklingen i världens länder gått framåt under de senaste decennierna. Detta kan avläsas i rörliga diagram som avspeglar förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet och andra variabler över tid. Slutsatsen är att mycket kan göras med relativt enkla medel för att förbättra levnadsförhållandena och minska barnadödligheten. I Tanzania har man gjort radikala framsteg genom tre åtgärder: Hälsobudgeten fördubblades, ett vaccinationsprogram infördes och verkställdes och myggnät delades ut till alla familjer.

Gå gärna in på Hans Roslings stiftelse Gapminders hemsida och se någon av hans underbara inspelade föreläsningar: http://www.gapminder.org/

En slutsats jag drar är förstås att i ett värdeorienterat samhälle är det självklart att bidra till att andra får lika goda levnadsvillkor som vi själva har. Det bjuder oss både människovärdesprincipen, förvaltarskapstanken och solidaritetsprincipen.

Anders PHF

Anders, min äkta hälft sedan snart 32 år (ja, jag var 19 år när vi gifte oss, fyllde 20 på hösten), var med och chartrade Vimmerby Astrid Lindgren Rotary Club.

Ända sedan starten har han varit engagerad i den internationella gruppen och bl a jobbat med insamlingar till Balticum. På senare år har mycket av engagemanget förenats med vårt brunnsprojekt i Tanzania, där flera Rotaryklubbar i länet varit med och samlat in pengar till att trygga vattenförsörjningen i byarna runt Mchukwi.

Idag överraskades Anders med att tilldelas utmärkelsen Paul Harris Fellow för sina internationella insatser. Sällsynt välförtjänt, kan jag intyga!

Förtidsröstning en äktenskaplig plikt?

Anders, min man, åker till Tanzania på fredag för att under en dryg månad jobba som läkare på "vårt gamla sjukhus" Mchukwi Hospital 15 mil söder om Dar es Salaam. Han är alltså borta i slutpurten av valrörelsen. Idag uppfyllde han sin medborgerliga (och kanske äktenskapliga) plikt att rösta i EU-valet.

Europadagen i Västervik

Aldrig mer krig i Europa! Det var grundtanken, när den franske kristdemokraten Robert Schuman, just idag för 59 år sedan, kom med den deklaration som ligger till grund för den Europeiska Unionen.

Europadagen den 9 maj firade jag med valupptakt i Västervik, en knapp månad före valet den 7 juni.

Det var marknadsdag och många människor att samtala med. Flera kom spontant och uttryckte sin uppskattning och lovade att rösta på Kristdemokraterna. Nyheterna/Vimmerby Tidnings reporter kom och intervjuade, men Västerviks-Tidningen såg vi inte mer än skylten av!


På torget framför Västerviks Rådhus dukade vi upp ett kampanjbord med informationsmaterial om valet till Europaparlamentet, men också ballonger till barnen.

Det var marknadsdag i Västervik och mycket folk i rörelse, vilket gav tillfälle till många goda samtal.


Jag fick tillfälle att bekanta mig med Malin Sjölander, Moderaternas lokala kandidat.

Du och jag är en del av Europa och vi kan göra skillnad. Mina erfarenheter som sjuksköterska i Tanzania och skolsköterska i Vimmerby säger mig att vi människor är ganska lika. Störst är nog behovet av trygghet och framtidstro. För mig är alla människors unika och lika värde, vårt ansvar för varandra och vår jord en drivfjäder för arbetet också i EU.

Jag vill särskilt arbeta för att rädda Östersjön, stoppa människohandeln och förbättra folkhälsan. EU ska arbeta med gränsöverskridande frågor, utan klåfingrighet.