onsdag 24 november 2010

Människovärdet i centrum i landstingsinledning

Här följer mitt inledningsanförande vid budgetdebatt i landstingsfullmäktige den 24 november 2010.

Efter tre inledningsanföranden och några replikskiften har nu turen kommit till mig, som gruppledare för Kristdemokraterna.

För min del vill jag utgå från det som är grunden för mitt politiska engagemang, dvs människovärdet – varje persons unika och okränkbara värde, grundat på det faktum att hon är människa, oberoende av ålder, kön, etnisk eller social härkomst, sexuell läggning, utbildning, ”nytta” för samhället eller politisk uppfattning.

Enligt den grundsynen är det nyfödda barnet lika viktigt och värdefullt som tonåringen med en funktionsnedsättning eller den papperslöse flyktingen, industriarbetaren, sjuksköterskan och professorn, eller 100-åriga Agda på det särskilda boendet.

I den här världen är livet alltid lättare för den som är stark, frisk och välartikulerad. I det här sammanhanget är jag frestad att lägga till ”och den som bor nära sjukhuset”. De klarar sig alltid och tar sig fram på ett eller annat sätt. Ja, ibland kan man tycka att alla resurser dras till dessa grupper som en magnet.

Därför är det min och vår skyldighet att föra dens talan som själv har svårt att göra sin röst hörd.

Det gäller Ronny, som inte klarade pressen när han blev uppsagd från Faurecia. Hela hans självbild gick ut på att vara den starke mannen som försörjer sin familj. Och nu får han inget nytt jobb.

Eller Astrid, som blev övergiven av sin man någon månad innan hennes syster omkom i en trafikolycka.

Båda behöver de få träffa en psykolog, för att få hjälp att bearbeta sin situation och hitta jämvikten igen och kunna nyorientera för att komma tillbaka till livet. Problemet är bara att det finns alldeles för få psykologer i primärvården och varken Ronny eller Astrid är så sjuka att de behöver komma till psykiatrin. Men sex nya psykologtjänster förslår inte långt i vårt län med tolv kommuner.

Eller Karin, 84 år, som ska få komma till sjukhuset i Kalmar för ett läkarbesök eller en röntgenundersökning. Hennes barn bor i Stockholm och kan inte ta ledigt från jobbet, utan Karin får åka med specialtransporten, som hämtar upp henne klockan sju i Långasjö. Sedan kuskar hon runt halva Emmaboda kommun och runt genom hela Nybro kommun, för att hämta upp medpassagerare. När Karin kommer fram till Länssjukhuset i Kalmar har hon varit på resa i två timmar och tio minuter och hon är knäsvag och illamående. Då får hon vänta två timmar innan doktorn tar emot. Själva röntgenundersökningen är avklarad på mindre än tjugo minuter. Sedan får Karin vänta i två timmar igen, innan transporten vänder åter för samma resa men i motsatt riktning. När hon kommer hem är klockan närmare fyra på eftermiddagen och Karin är helt slut.

Tänk om ändå Karin hade bott i norra delen av länet! Då hade hon kunnat komma till specialistmottagningen vid hälsocentralen i Vimmerby istället. Då hade läkarbesöket eller röntgenundersökningen varit avklarat på ett par timmar, med resan inberäknad! Om inte den röd-gröna majoriteten hade glömt att lägga in pengar till att förnya röntgenutrustningen, förstås.

Men den typen av sjukhusrelaterade öppenvårdsmottagningar kan och bör finnas även i andra delar av länet, för att underlätta för den del av befolkningen som har långt till sjukhusen.

Eller ta Fredde, som misstänker att han blivit smittad med klamydia. Hans flickvän i Kalmar fick vänta en månad på att få tid hos ungdomsmottagningen, så det hann bli många oskyddade samlag innan de insåg vilken risk hon utsatte Fredde för. Själv bor Fredde i Mönsterås och vet inte hur han ska våga gå till ungdomsmottagningen där och riskera att möta sin morsas väninnor, eftersom det inte är separata väntrum.

Eller Angelica, som har dålig självkänsla och blir mobbad för sina ojämna tänder och som har väntat på tandreglering i över ett år.

Eller Martina, 42 år, som har kämpat mot sin bröstcancer i flera år, men nu verkar slaget vara förlorat. Hennes käre Ante vill nog gärna vårda henne till slutet hemma, men Martina har svåra smärtor och Ante och barnen far så illa av att se henne lida, så det är kanske bättre att hon får komma till sjukhuset i Västervik. Men det är klart, det är ju lite bökigt, eftersom Martina hamnar på en vanlig avdelning och personalen har alla akut sjuka patienterna att ta hand om. Och personalen verkar själva vara illa berörda av att se den jämnåriga Martina närma sig döden. Och det är inte någon bra miljö för barnen, att komma och hälsa på. Varför har inte sjukhuset några samlade platser, lite vid sidan om det vanliga, där familjen kan komma och gå, och med personal som har särskild kunskap om att vårda någon som närmar sig slutet och kan ge stöd åt hela familjen.

Det är för dessa personer, och andra med liknande problem, som jag vill kämpa. Det kan ju gälla dig själv. Eller dina barn eller dina gamla föräldrar. För att de ska bemötas med värdighet och respekt och få den vård som just den personen behöver.

Vårdbehovet är inte oändligt, det är individuellt. Människan måste sättas före systemet!

Kvalitet, patientsäkerhet och tillgänglighet ger god grund för trygghet för oss alla. Det vill jag jobba för.

söndag 21 november 2010

Påvens ofullkomliga ofelbarhet

Idag har två viktiga uttalanden av påven Benedicuts XVI offentliggjorts.

Dels har han kallat Vatikanens kommunikationsarbete för en "total härdsmälta", när det gäller vad som låg till grund för det uppmärksammade upphävandet av bannlysningen av Richard Willamson, biskopen som förnekade förintelsen. Hade påven känt till Williamsons uttalanden hade han inte hävt bannlysningen, säger han.

Påven medger nu också för första gången att det kan vara tillåtet att använda kondom för att minska spridningen av HIV/AIDS. För mig, som själv har arbetat med HIV/AIDS-prevention i Tanzania, framstår detta som en efterlängtad reträtt från en livsfarlig hållning från den katolska kyrkans sida, där man utgått från en idealbild av hur man önskat att folk ska leva snarare än hur verkligheten ser ut.

Jag vill inte tänka på hur många som under de senaste årtiondena har smittats med HIV och med tiden dött i AIDS på grund av Vatikanens förbud mot kondomer.

Även från FN:s sida har UN Aids chef Michel Sidibe välkomnat påvens vändning i frågan.

För mig, som är uppvuxen i det protestantiska Sverige, har alltid tesen om påvens ofelbarhet förefallit märklig. Det hör snarast till den mänskliga naturen att vara ofullkomlig. Det gäller även den som råkar sitta på aposteln Petrus stol i Vatikanen. Men även vi ofullkomliga kan komma till insikt om att något vi tidigare hållit för sant var falskt och vice versa. Även nämnde Petrus gjorde fel och ångrade sig.

Det hedrar påven att han nu ångrar sina uttalanden. Det inger hopp för de judar som kränkts djupt då förintelseförnekaren åter togs in i den katolska gemenskapen. Och det inger hopp för dem som löper risk att smittas av HIV.


Officiell ABC-affisch på kommunkontoret i Mukono, Uganda, ett land där andelen HIV-smittade har sjunkit från c:a 36 % till 6 % genom målmedvetet arbete.

Nu kanske det kan bli bredare uppslutning kring ABC-metodiken, som varit så framgångsrik i delar av Afrika. A står för avhållsamhet tills man hittar "den rätte", B betyder "be faithful", dvs trohet inom den fasta relationen, och C står för "condom use", använd kondom om du inte klarar A och B.

onsdag 17 november 2010

Vänsterstyrets strategi: Håll tassarna borta!

Under de senaste dagarna har den rödgröna landstingsledningens strategi, att hålla sig på armlängds avstånd från viktiga beslut som rör medborgarnas rätt till likvärdig sjukvård, tydliggjorts.

Igår fick vi höra att förvaltningschefen för hälso- och sjukvårdsförvaltningen beslutat införa B-jour för kirurgen på Oskarshamns sjukhus, trots att ledningsgruppen var oenig i frågan. Man har olika uppfattning om hur en sådan förändring påverkar andra delar av sjukhuset.

Försämrad tillgång till kirurg kan göra att man inte vågar lägga in patienter på medicinavdelningen heller, om det råder minsta oklarhet. Istället finns risk att man skickar fler oklara fall till Kalmar, vilket urholkar verksamheten i Oskarshamn inifrån och sotdöden närmar sig allt mer.

Mitt föregående inlägg, om beslutet att slå ihop mödravården med kvinnokliniken är ett annat rykande aktuellt exempel på hur majoriteten låter tjänstemän fatta viktiga beslut och på så sätt håller dem borta från öppen och ärlig politisk debatt.

Här finns en tydlig politisk skiljelinje. Jag menar att det är min skyldighet som befolkningens företrädare att värna om att vården ska vara tillgänglig för befolkningen i länets olika delar. Jag vill motverka centralisering.

Genom att låta tjänstemannaledningen fatta dessa beslut flyr majoriteten flyr detta ansvar. Det är allvarligt!

Mödravård till alla - överallt?

I Barometerns nätupplaga finns idag en notis om att mödravården i södra länet har slagits ihop med kvinnokliniken i Kalmar, genom ett beslut i förra veckan. Syftet ska vara att ge bättre tillgänglighet för patienterna.

Ärendet har dessvärre inte behandlats politiskt och det framgår inte på vilka grunder och ur vilken aspekt tillgängligheten skulle förbättras. Jag förutsätter dock att den röd-gröna majoriteten är väl insatta och har gett sitt tysta godkännande.

Vi har ännu i färskt minne när det för ett drygt år sedan fanns det långt gångna planer på att centralisera mödrahälsovården till de tre sjukhusen. Kvinnor från exempelvis Högsby skulle tvingas åka till Oskarshamn för sina mödravårdskontroller. Genom gemensamma insatser från Allianspartierna lyckades vi behålla den nuvarande organisationen, med verksamhet i alla kommuner.

Det är olyckligt att ett beslut om kliniksammanslagning tas utan att politiska avvägningar görs. Tillgänglighet är ett positivt laddat begrepp, men det finns flera aspekter av det. Centralisering kan vara förödande för dem som bor långt från sjukhusen.

Efter förra årets diskussioner får jag misstanken att syftet är att stärka tillgängligheten på sjukhusverksamheten på bekostnad av den utåtriktade verksamheten som bedrivs i öppenvård runt om i länet, vid ungdomsmottagningar, mödravårdscentraler med graviditetskontroller och gynekologiska hälsoundersökningar.

Denna fråga finns det behov av en grundligare redovisning av.

måndag 15 november 2010

Vad händer med de minsta tandvårdsklinikerna?

Ja, det är den stora frågan, efter att Statskontoret har påtalat att den privata och den landstingsdrivna tandvården ska arbeta under samma villkor. Det får alltså inte förekomma någon direkt eller indirekt subventionering av offentligt driven tandvård, för att inte stå i strid med konkurrenslagstiftningen.

I Kalmar län har Folktandvården ett antal fria nyttigheter, centralt hanterade kostnader, som man i fortsättningen måste betala för inom ramen för sin egen budget.

En del av dessa nya kostnader klarar man genom den taxehöjning som majoriteten har föreslagit, men för 2011 kommer det ändå att finnas ett stort rationaliseringskrav.

Så mycket pengar blir nog svårt för Folktandvården att skrapa ihop med osthyvelsprincipen. Risken är istället stor att den rödgröna majoriteten fortsätter sin centraliseringsvåg och löser problemet genom att lägga ned de minsta folktandvårdsklinikerna.

Vid landstingsfullmäktige nästa vecka kommer jag därför fråga socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern vilka åtgärder de är beredda att vidta för att garantera att glesbygdens befolkning i Löttorp, Överum och Ankarsrum även fortsättningsvis ska få tillgång till tandvård, utan att öka miljöbelastningen med ökat resande.

söndag 14 november 2010

Mångkulturell Fars dag med flera perspektiv

Fars dag - ett tillfälle att uppmärksamma sina dagars upphov.

När jag imorse gjorde iordning frukostbrickan till mina barns far, så tänkte jag tillbaka på första gången vi firade Fars dag. Det var för trettio år sedan och min man förärades en orkidé från den lilla okända som växte i min mage. För visst var han far, även om barnet ännu inte hade sett dagens ljus! När vi i eftermiddags åt en afghansk gryta tillsammans med äldsta dotterns familj, så är det hon som bär en liten okänd i magen. Ett faderskap med mervärde, eller hur!

Det finns fler aspekter på faderskap.

Vid dagens gudstjänst hade Korskyrkan besök från Mariannelunds Folkhögskola, närmare bestämt InterConnect, en kurs för ungdomar från olika länder. Sju länder fanns representerade: Sverige, Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Armenien och Uzbekistan. En underbar bild på den himmelske Faderns stora och brokiga familj!


Sju nationaliteter på estraden - en härlig bild på syskongemenskap över nationsgränser!

Vid flera tillfällen genom åren har vår familj tagit emot praktikanter från InterConnect. Det har gett oss inblick i levnadsförhållanden som i vissa länder är så enormt olika våra:

Ytterst begränsade ekonomiska resurser, kraftigt beskurna möjligheter till högre studier eller välbetalda jobb för dem som är kristna, bevakning och angiveri, trakasserier och ibland ren förföljelse med brutala polisförhör.

Ändå växer kyrkorna, för man ser att det kristna livet innehåller något som vare sig kommunismen eller den postsovjetiska materialismen kan ge.

En av tjejerna berättade att när hon som tolvåring hade blivit kristen beskrev hon det som att hon blivit Pappas barn. Hon beskrev sin bild av Pappa ungefär så här:

Pappa är starkast i världen och är alltid där för att försvara mig.
Pappa älskar mig alltid, även när jag gjort bort mig.
Pappa tycker att jag är vackrast på jorden - näst efter mamma!
Pappa hittar på det galnaste buset och gör de mysigaste lägerbrasorna.
Jag älskar Pappa och kommer alltid att vara hans barn!

Nog blir man varm om hjärtat vid tanken på en sådan trygg fadersbild och gudsbild!

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på några av de unga tjejer och killar jag mött som skolsköterska eller på annat sätt. Deras fadersbild har varit helt annorlunda, med en far som kanske varit hotfull, nyckfullt oförutsägbar och rent tyrannisk. Där barnet kanske tagit på sig ett vuxenansvar för att skydda mor.

Hjärtat gråter vid tanken på hur dessa barn berövas sin barndom. Jag är glad att samhället har arbetat fram sätt att skydda dem.

Måtte det finnas vuxna runt omkring, som ser dem och vågar gripa in, så att barnen kan få stöd att växa upp som någorlunda harmoniska individer, trots svåra upplevelser!

Det allra bästa är förstås när den trasiga fadersbilden kan upprättas och helas. Även sådana exempel finns. Nog inger det hopp!

Ingen klädkod!

En artikel i Barometern har väckt reaktioner. Låt mig till att börja med säga att jag upplever mig felciterad, kanske beroende på dålig telefonförbindelse, eftersom jag åkte tåg då intervjun gjordes och förbindelsen bröts gång på gång.

Jag har inte påstått att det skulle finnas någon vare sig uttalad eller outtalad klädkod, som säger att man som god kristdemokrat inte ska ha korta kjolar. Efter tio år som skolsköterska på ett högstadium skulle det vara mig främmande att ha synpunkter på sådana yttre ting. Det är människan som räknas, inte de yttre attributen.

Däremot kan man behöva anpassa klädsel efter vilken situation man befinner sig i. När man som politiker besöker en skola är man klädd på ett annat sätt än när man möter pensionärer. Går man på begravning har man inte festkläder på sig.

Jag har inte heller förbjudit Anna-Stina att komma till Vimmerby om hon är klädd på ett visst sätt, som det stod i artikeln. Men när vi skulle möta en grupp muslimer bad jag henne tänka på sin klädsel, så att inte hennes yttre skulle stå i vägen för budskapet. Jag har själv arbetat fyra år utomlands, varav två år i ett renodlat muslimskt område. Jag fick då lära mig, genom att andra sa till mig, att man i möten med vissa grupper kan blockera det man har att säga, genom att klä sig på "fel" sätt. Jag ville bara ge Anna-Stina chansen att undvika att möta en sådan blockering.

Genom intervjun förstod jag att Anna-Stina tagit illa upp av detta råd, som jag gav i all välmening. Därför ringde jag upp henne och bad om ursäkt och efter att ha samtalat en stund tog hon emot min ursäkt.

torsdag 11 november 2010

Lena Segerberg släpper Oskarshamn

I dagens Oskarshamns-Tidning avsäger sig Lena Segerberg (S) sitt politiska ansvar för vad som tycks vara på gång att hända på Oskarshamns sjukhus.

Tyvärr finns artikeln ännu inte på nätet. Därför citerar jag från tidningen:

– Vi måste helt enkelt överlåta det åt verksamheten själva att avgöra om de vill ha det så här, säger hon. Hon säger sig inte hört någon som helst diskussion om att det skulle gå ut över akutverksamheten eller att den ska bort nattetid vid Oskarshamns sjukhus.

Det är ju märkligt, att det hälso- och sjukvårdsansvariga landstingsrådet inte själv inser, att om man ändrar kirurgens inställelsetid från en halvtimme till en timme, så får det konsekvenser för akutverksamheten vid övriga delar av sjukhuset.

Men Lena Segerberg tycks välja att blunda för detta. Undrar just vad oskarshamnarna säger om det!

onsdag 10 november 2010

Fortsatta övertramp mot barnets rätt

Det är för mig obegripligt att Migrationsverket fortsätter att splittra familjer, på det sätt som skildras i Sveriges Radios Ekonyheter idag.

Det nu aktuella fallet handlar om en kristen irakier från Mosul, som skildes från sin familj, hustru och en tre månader gammal dotter, i Sverige. Han skickades tillbaka till sitt hemland trots uppenbar livsfara och undgick med bara några minuter att dödas i kyrkmassakern i Bagdad härom dagen. Idag har Al-Qaida-folk trängt in i kristna hem i Bagdag och dödat fyra personer och skadat ett trettiotal, skriver Dagen.

Nu måste han ta sig till Syrien eller Jordanien för att tvingas söka visum till Sverige. Genom sin dotter i Sverige har han den anknytning som behövs för att få uppehållstillstånd, men ändå tvingas han alltså utsätta sig för denna fullständigt onödiga, dyra och framför allt livsfarliga resa.

Detta trots att riksdagen så sent som i somras ändrade i utlänningslagen för att undvika den här typen av händelser.

Migrationsminister Tobias Billström (M) tycker inte att lagen behöver förtydligas. Alla papper ska vara i ordning innan man kommer till Sverige, säger han.

Men varför ska man inte kunna fixa dessa papper till sin ansökan om uppehållstillstånd från Sverige? Varför ska man behöva riskera liv och lem i ett laglöst land?

Vilket väger tyngst - myndigheternas krav på papper eller barns behov av pappor? För mig är det självklart att barnets rätt väger tyngst.

Oskarshamns-kirurgen inget tjänstemannabeslut!

Nu är man och rycker i bastryggheten vid Oskarshamns sjukhus igen.

I Oskarshamns-Tidningen kan man idag läsa att det från tjänstemannaledningen finns planer på att ändra A-jouren till B-jour, vilket innebär två timmars inställelsetid istället för 30 min.

Jag vill bestämt hävda att detta inte är något beslut som kan fattas på tjänstemannanivå av klinikledningen i Kalmar. En sådan förändring skulle i högsta grad påverka hela Oskarshamns sjukhus status som akutsjukhus. Finns ingen kirurgjour, så kan svårligen medicinakuten eller intensivvårdsavdelningen bibehållas. Detta eftersom det många gånger behövs en gemensam bedömning av medicinläkare och kirurg, för att avgöra om vissa akuta symptom ska tolkas som medicinska eller kirurgiska, och i så fall behandlas i Oskarshamn eller skickas till akut operation.

Den struktur som finns vid Oskarshamns sjukhus beslutades av landstingsfullmäktige 2003, efter noggranna avvägningar för att kunna bibehålla dygnet-runt-verksamhet. Endast landstingsfullmäktige kan ändra sådana beslut.

Eller är det så att den röd-gröna majoriteten redan har gett sitt tysta bifall till att man går smygvägen på det sätt som nu verkar vara på gång?

måndag 8 november 2010

När "Nej" uttalas "Ja"

För den som inte är insatt i politiken vindlande gångar måste dagens övning med landstingsstyrelsen ha varit synnerligen förvirrande. När styrelsen behandlade förslaget till landstingsplan för de närmaste åren framöver, fick man upprepade tillfällen att grunna över den märkliga beslutsordning som gör Ja till Nej och Nej till Ja.

Besluten vid votering brukar ju nämligen formuleras så att majoriteten alltid ska kunna svara Ja. Därför föreslogs genomgående avslag på Alliansens förslag, som alltså skulle besvaras med Ja, medan bifall till våra förslag skulle besvaras med Nej. Fast man menar tvärtom. Till själva sakfrågan, vill säga.

I praktiken innebar det att Lena Segerberg (S) och Peter Högberg (S) röstade Nej till vårt förslag att avsätta en miljon till röntgen i Vimmerby, att Linda Fleetwood (V) röstade Nej till kulturcheckar som friskvård till anställda och Jessica Rydell (MP) röstade Nej till att avsätta pengar till att öka tillgängligheten på länets ungdomsmottagningar. Och så vidare.

Fast de sa Ja. Fast de menade Nej. Till våra förslag, alltså.

Kristallklart, eller hur?

Jag hoppas att de närmaste två veckorna innebär att den tilltrasslade beslutsordningen reder ut sig hos majoriteten, så att Ja blir Ja och Nej blir Nej.

Det vill säga att man säger Ja till Alliansens förslag när landstingsfullmäktige ska fatta slutligt beslut.

Då blir det bra beslut, för både unga och gamla, för både patienter och personal i Kalmar län!

lördag 6 november 2010

Strokepatienter i strykklass

I veckans nummer av Dagens Medicin ägnas mittuppslaget åt en artikel med rubriken 'Rehabiliteringen efter stroke släpar efter'. En mycket vältajmad artikel, med tanke på hur verkligheten ser ut i det förträffliga Landstinget i Kalmar län. Trots att det sedan ett år pågår ett särskilt arbete för att förbättra strokevården i länet.

Jag är både förtvivlad och upprörd över en berättelse ur livet, som illustrerar detta: En relativt ung strokepatient i femtioårsåldern, var så illa däran att han blev opererad vid neurokirurgen i Linköping, för att lätta på trycket i hjärnan.

Så långt var all väl. Men efter återkomsten till sitt hemsjukhus i Kalmar län, så skrevs patienten ut efter en kort tid, trots omfattande förlamning och med bortfall av tal och språk, som berövar patienten möjlighet att förmedla sig med omvärlden. Detta utan att strokeenheten först gjorde någon vårdplanering med primärvården eller den kommunala hälso- och sjukvården, som ska ansvara för den fortsatta rehabiliteringen.

Detta visar på några mycket allvarliga brister i vården:

Det saknas tillräckliga resurser för rehabilitering av svåra hjärnskador i Kalmar län, vilket gör att man skickar hem patienter i förtid.

Det finns en ojämlikhet i vården, där strokepatienter hamnar i strykklass, eftersom deras hjärnskada räknas som medicinsk och inte uppkommen genom olycksfall. Därför får inte strokepatienter del av den medicinska rehabilitering för hjärn- och ryggmärgsskador som håller på att byggas upp i Västervik.

Trots allt tal om vårdkedja och behovet av vårdplanering sker fortfarande allvarliga missar vid överföring av patienter mellan olika vårdnivåer, vilket drabbar patienten och anhöriga.

Ingen patient skulle behöva drabbas av detta! Alla borde kunna känna sig trygga i att vården finns där när man behöver den och att man inte blir övergiven i sin sjukdom! Och hur hjärnskadan uppkommit borde inte göra att någon blir bortsorterad.

Man hade kunnat hoppas att landstingets strokeprojekt skulle innebära att rutiner lades om undan för undan, allt efter som bristerna ringas in. Det är av yttersta vikt att genom riktad rehabilitering förbättra patienternas förutsättningar att återvinna så mycket som möjligt av de funktioner man förlorat genom stroken.

Ju mer av sin återståenden potential som patienten återerövrar, desto större självständighet uppnås, desto större möjlighet är det att kunna återgå i någon form av arbete och desto mindre insatser från samhället behövs. Varje krona som satsas på rehabilitering betalas igen genom tio kronor som sparas genom minskade kostnader.

Vi har inte råd att inte rehabilitera! Jag vet att länets strokeläkare har målsättningen att Kalmar län om några år ska vara Sveriges bästa strokevårdslän. Det är en god ambition. Men det är mycket kvar innan vi är där!

Ur det här perspektivet är jag glad över att vi från Allianspartierna i många år har arbetat för att förbättra rehabiliteringen. Det är bara sorgligt att den rödgröna majoriteten har förhalat det. De som drabbas är enskilda patienter och deras anhöriga.

torsdag 4 november 2010

Alliansbudget med patienten i centrum

I en stor organisation som landstinget finns det risk att systemet tar överhanden och patienten, den enskilda människan, kommer i kläm. Nu har vi fyra allianslandstingsråd presenterat tio budgetförslag för att sätta patienten i centrum.

Förslagen handlar exempelvis om att återställa egenavgifterna för utprovning och anskaffning av hjälpmedel, att barn på sjukhus ska ha rätt att vårdas av personal med barnkompetens, en dubblering av antalet psykologer i primärvården osv.

Reglerna kring sjukresor har väckt stor irritation över den monumentalt orättvisa utformningen, som bestraffar dem med längst restid till sjukvården med att tvingas vänta dubbelt så länge som de som bor nära sjukhuset. Därför lägger vi nu förslaget om en väntetidsgaranti, att ingen ska behöva vänta längre än två timmar vid sjukbesök med specialfordon.

Men ett väl så viktigt förslag är att slå vakt om den nära vården, för att ge likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård i länets olika delar. Det gäller exempelvis mödravård, familjecentraler och ungdomsmottagningar, men också möjligheten att få träffa sin sjukhusläkare för kontroll vid en specialistläkarmottagning på vårdcentralen istället för att behöva åka kanske tio mil till sjukhuset. Den möjligheten finns i Vimmerby och det borde kunna införas även i andra delar av länet.

Det ska bli intressant att se om den röd-gröna majoriteten är öppna för att ta till sig våra goda förslag, för att förbättra patientfokus och tillgång till vård nära patienterna!

Kamouflerat jättespar i rödgrön landstingsbudget

Att kalla 15 miljoner omfördelning från centraladministationens överskott till hälso- och sjukvårdsförvaltningens 40-50-miljonersunderskott för en satsning, det låter kanske vackert. Men när man samtidigt håller inne 30 miljoner och bara betalar ut det om man lyckas uppfylla vissa tämligen tuffa kriterier, då handlar det om ett kamouflerat jättespar.

Kanske har man sneglat på Göran Hägglunds framgångsrika kömiljard, där man får pengarna när man kan redovisa att man lyckats med uppdraget att korta köerna.

Men skillnaden är avgrundsdjup. Hägglunds kömiljard handlar om ett specialdestinerat statsbidrag, en extrautbetalning till landstingen, ett tillskott utöver vad man tidigare haft att disponera.

Kalmarlandstingets rödgröna styre skär i budgetramen. Lyckas inte sjukhusen uppfylla kriterierna, då får man inte ut pengarna och det tidigare stora underskottet blir ännu större.

Då är 15 miljoner från landstingsdirektörens kassakista en klen tröst.

Må inte personalen på våra sjukhus uppgivas av det orimliga i att hålla en underbalanserad budget! Det är patienterna som drabbas!

tisdag 2 november 2010

Landstingsråd "på riktigt" med primärvård i förändring

Idag har det nya landstingsfullmäktige konstituerats, direkt följt av landstingsstyrelsen. Där valdes jag formellt till landstingsråd med ansvar för primärvård, folkhälsa och tandvård.

Igår var det på dagen ett år sedan jag efterträdde Anders Andersson, som i sin tur efterträdde Chatrine Pålsson Ahlgren i riksdagen. Jag har alltså innehaft rollen som landstingsråd och gruppledare under ett år, men på "ärvda meriter". Därför känns det riktigt trevligt att nu ha blivit vald "på riktigt", från mandatperiodens början.

Och nog kommer det att finnas uppgifter att ta tag i. Primärvården håller just på att införa vårdvalet, som här i länet kallas Hälsoval Kalmar. Reformen ska ge invånarna en kvalitetssäkring om likvärdigt innehåll oavsett vilken vårdgivare man väljer att lista sig hos, offentligt eller privat driven.

I svallvågorna kring vårdvalet håller man nu på att arbeta upp nya rutiner. De privata vårdgivare som ansluter sig till vårdvalet behöver bland annat bygga upp sjuksköterskemottagningar gällande diabetes, astma-KOL, livsstilsrådgivning etc. Det förutsätter lite större verksamhet, med flera läkare i samverkan, utom i glesbygd, där enläkarstationer godkänns även fortsättningsvis.

Det är patientperspektivet som ligger bakom uppdraget. Tanken är att patienten ska kunna gå till den läkarmottagning som han eller hon har valt och kunna förvänta sig att få samma grundutbud, oavsett var i länet man befinner sig. Tillgänglighet, kvalitet och kontinuitet kommer att fungera som konkurrensfaktorer.

Jag tror att patienterna gynnas av att det finns valmöjligheter. Min förhoppning är att fler privata läkare ska samordna sig och ansluta sig till vårdvalet, men gärna också att landstingsdrivna enheter ska våga pröva nya grepp och kanske rent av knoppa av.

Ett positivt exempel är hälsocentralen i Ankarsrum. Där prövar man nu att ha tidsbeställd mottagning en kväll i veckan, för att serva de patienter som kanske pendlar till Västervik eller Vimmerby och som har svårt att ta sig från jobbet dagtid. Initiativet har mötts av stor uppskattning från patienterna.

Även i Borgholm införde man tidsbeställd kvällsmottagning i samband med starten av hälsovalet, som ett sätt att förbättra kvaliteten och minska risken att patienter som jobbar i Kalmar listar om sig till någon mottagning där.

På tid och längd är jag övertygad om att patienterna kommer att jämföra vad de olika mottagningarna har att erbjuda och lista sig där man upplever att man får bäst kvalitet.

När den ena landstingsdrivna mottagningen efter den andra förbättrar sin service och höjer sin kvalitet, så hoppas jag att det kommer att leda till att fler privatläkare ser fördelen av att finnas med i hälsovalet, med den varudeklaration och likvärdiga spelregler som är förknippade med det.

I det omvända perspektivet hoppas jag att det ska bli en drivkraft till förbättringsarbete för landstingets personal, när nu allt fler privatläkare ansluter sig till vårdvalet, och därmed kompletterar sitt erkänt stora engagemang, långsiktighet och kontinuitet med det sjuksköterskeledda hälsoarbetet.

De som blir den stora vinnaren på en sådan växelverkan blir förstås patienten. Och det är ju helt som det ska, för det är ju för patienternas skull vi jobbar i sjukvården, eller hur?

Ny mandatperiod - nya svek från majoriteten

Nu har den nya mandatperioden i landstinget börjat. Den senaste veckan har den röd-gröna majoriteten lättat på förlåten när det gäller sina budgetförslag. Jag konstaterar att utan Alliansen som påtryckare hade det nog sett annorlunda ut i mångt och mycket.

För vilka är det som har drivit frågan om medicinsk rehabilitering i Västervik, för personer som drabbats av skall- eller ryggmärgsskador? Ja, inte är det majoriteten! Men nu slår s+v+mp på stora trumman över att de satsar på nästa steg.

Allianspartierna har också pressat majoriteten i frågan om varför de inte tagit tillvara de pengar som regeringen anslagit till rehabilitering av långtidssjukskrivna. Nu kommer även ett sådant förslag från majoriteten.

Egenavgifterna för kompressionsstrumpor sänks nu från 200 kronor till 150 kronor. Tänk att majoriteten tog till sig av bl a den sanna berättelsen ur livet, som jag förmedlade, om den gamla damen som inte hade råd att köpa nya. Men nog kunde man väl ha återgått till det tidigare priset, 100 kronor?

Från alliansens sida har vi hävdat att det behövs minst 12 fler psykologer i primärvården, för att motsvara behovet. Nu lovar majoriteten att åtminstone anställa sex nya psykologer.

Och så vidare.

Men en sak är synnerligen anmärkningsvärd: Man lovade att inte höja patientavgifterna. Nu höjer man tandvårdsavgifterna! Inte kul för Jessica Rydell (MP) att dagen innan hon formellt väljs till landstingsråd med ansvar för tandvård, behöva inleda sitt värv med att bryta ett löfte, något som även mina kollegor Pierre Edström och Christer Jonsson kommenterar.

Å andra sidan har ju den röd-gröna landstingsmajoriteten en gedigen vana att inte bry sig om sina löften att inte höja avgifter. Kanske det är tryggast att hålla sig till det invanda mönstret? Men med två nya landstingsråd i majoriteten så hade man ju kunnat hoppas på nya, högre föresatser.