torsdag 30 december 2010

Ge familjer frihet att bestämma själva, Reinfeldt!

Dagen före julafton gick Fredrik Reinfeldt i en intervju i DN ut med uppmaningen till fler kvinnor att jobba heltid. Förslaget kommenterades raskt av Kommunal och ett antal debattörer.

Men jag saknar en sida av debatten.

Visst. Det är kanske galet att så många som 767.000 kvinnor jobbar deltid, ur ett perspektiv. Deltidsarbete ger lägre sjukersättning och lägre pension och gör därmed kvinnan mer utsatt, särskilt om hon är ensamstående med barn. Tyvärr framgår inte hur många män som jobbar deltid, som jämförelse, men jag förutsätter att de är avsevärt färre.

Den ekonomiska utsattheten är ett gott skäl för att motivera till att kvinnor i större omfattning borde jobba heltid. En av grundorsakerna ligger i att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för hem och familj, vilket gör att man inte orkar eller hinner jobba heltid, framför allt inte medan barnen är små. Om det vore lika vanligt att män gick ned i tjänstgöringstid skulle nog situationen se annorlunda ut.

Det finns skäl till att man har rätt att jobba max 75 % när barnen är små: Barn orkar inte med för långa dagar.

Sedan maxtaxan infördes har man kunnat se att barn vistas allt längre tid i barnomsorgen. Jag har hört både föräldrar och förskolepersonal beskriva hur barnen är minst lika uttröttade efter en intensiv "arbetsdag" som föräldrarna, när de hämtas. Då ska familjen kanske handla, laga mat, äta och förhoppningsvis hinna umgås lite innan det är läggdags. Det är verkligen en utmaning att ge de korta timmarna kvalitet.

Det är i den nära kontakten med föräldrarna och andra närstående som mycket av barnets personlighet formas, man överför normer och värderingar, barnets rättskänsla grundläggs osv.

Då tror jag det är fel väg att minska barnets tid med föräldrarna genom att, som Fredrik Reinfeldt, skuldbelägga kvinnor som väljer att lägga en del av sin tid till familjen, istället för att för stunden satsa på en yrkeskarriär. Den prioriteringen borde istället belönas som en viktig samhällsinsats, tycker jag.

Jag skulle önska att familjerna fick större reell frihet att själva bestämma över sin tid med sina barn. Barn är ju föräldrarnas gemensamma livsprojekt, vare sig föräldrarna fortsätter att leva tillsammans eller ej.

Man kan styra mycket genom ekonomiska drivkrafter. Jämställdhetsbonusen är ett sådant exempel, där fler föräldrar har stimulerats att dela lika på föräldraförsäkringen.

Men jag tror att föräldrar är kompetenta att avgöra vad som är bäst i just deras situation utan att genom statlig klåfingrighet kräva exakt lika fördelning. Möjligen skulle arbetsgivares tveksamhet att anställa kvinnor i barnafödande åldrar och med små barn minska om föräldrarna delade lika i större utsträckning.

Man borde se över hur andra regelverk utformas, så att exempelvis pensionspoäng delas lika mellan föräldrarna. Det ska inte drabba bara den ene, om en av föräldrarna lägger en del av sin arbetstid på barnen när de är små.

Dessutom borde den tid en förälder ägnar åt sin familj ge särskild meritpoäng! 25 % nedsatt tjänst från arbetet utanför familjen under fem år ger ypperlig träning i ledarskap, simultankapacitet, organisationsförmåga och konfliktlösning. En investering som både den deltidsarbetande föräldern och arbetsgivaren har nytta av. Det finns företag som har insett detta och som gärna anställer flerbarnföräldrar till chefstjänster.

Trygga familjer ger den bästa förutsättningen för barn att växa upp till harmoniska och ansvarstagande personer. Därför ska samhället stödja familjerna (och jag vill betona att jag med familj menar även ensamföräldrar med barn). Det gör man inte genom att skuldbelägga familjer som investerar tid, kärlek och omsorg i sina barn när de är små. Istället ska de ges faktiska förutsättningar att kunna göra just detta.

Kristdemokraterna = Nya Liberalerna?

Allt emellanåt har man anledning att undra om vissa liberaler har glömt vad som menas med att vara liberal, dvs att vara öppen och tillåtande gentemot människors olikheter, utan att styra eller förbjuda det som går emot någon viss norm.

Den här gången är det Bonnie Bernholm, ordförande i Liberala kvinnor , som i ett debattinlägg i tycker att leksaker ska genuskvoteras.

Ska staten verkligen lägga sig i hur leksaker ser ut? Är det ändå inte de vuxna som köper hem prylarna till barnen? Ska man inte tilltro vuxna att kunna köpa vettiga och lämpliga leksaker?

Eller vill Bonnie Bernholm ha en kontrollant i varje kassa, som förbjuder den kärleksfulla med sorgligt genusordblinda mormodern att köpa den rosaklädda dockan till sitt barnbarn, om inte köpet balanseras med en mer hårdför brandbil?

Eller är tanken att de könssegregerade leksaksbutikerna ska genuscertifieras genom att erbjuda rosaklädda brandmansdockor och en serie sotar- och bilmekar-Barbies? Båda delarna vore ungefär lika absurda.

Sebastian Hallén, politisk sekreterare för Folkpartiet Liberalerna i Landstinget i Kalmar län, slår huvudet på spiken: "Tydligen vill Liberala Kvinnor se någon form av lagstiftning kring detta. Inte liberalt någonstans, men det brukar ju inte bekymra det förbundet..."

Frågan är om vi inte ser begynnelsen till ett paradigmskifte, där de förment liberala är de som vill styra och ställa med människors liv, och inte drar sig för att vilja lagreglera val av leksaker till barnen, tvångskvotera föräldrapenning, ställa sig över föräldrarnas förmåga att välja barnomsorgsform osv.

Till försvar för den lilla människans rätt att själv fatta de beslut som rör henne själv och hennes närmaste står Kristdemokraterna, med partiledaren Göran Hägglund som banérförare för den vanliga människans rätt till sitt eget liv, utan inblandning från "liberala" besserwissrar.

Göran Hägglund bemöter Liberala Kvinnor i Aftonbladet Debatt:

"Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur samhället ser ut. Politiken har sina gränser, och en av dem går, tycker jag, vid livsstilsstyrande lagar och regler. Grundproblemet är nämligen att levande samhällen, med respekt för mångfald, människovärde och personlig frihet, inte går via detaljreglering och tvång. Samhällsgemenskap skapas när människor gör saker tillsammans, exempelvis organiserar rörelser för eller emot företeelser, och tror på det de åstadkommer.

Fungerar inte vården? Vänd er till mig! Fungerar inte polisen och verkar straffsatserna uppåt väggarna? Vänd er till mig! Är det för krångligt att vara företagare? Vänd er till mig! Är din skatt för hög? Vänd dig till mig! Är demensvården uppåt väggarna ovärdig? Vänd er till mig!

Är det fel grejer i legolådan? Vänd er till Lego!"

Eller använd din frihet och köp något annat än Lego, skulle jag vilja lägga till.

tisdag 21 december 2010

Alltid barnets bästa - särskilt de utsatta?

En färsk doktorsavhandling visar att man på Astrid Lindgrens Barnsjukhus bara anmäler misstanke om att barn far illa i hälften av alla fall, trots att tydliga signaler kunnat noteras och trots att hälso- och sjukvårdspersonal är skyldiga att göra det. I sex av tio fall anmäler man misstanke om sexuellt utnyttjande av barn.

Istället sviker man barnet och skickar hem det till samma förhållanden som förvållade att man sökte vård. Det kan handla om misshandel, som bortförklaras med att barnet ramlat osv. Detta uppger Ekot och Rapport och DN i uppföljande reportage.

Detta är förfärande uppgifter, inte minst med tanke på att den nyblivne medicine doktorn, barnsjuksköterskan Björn Tingberg, misstänker att det ser likadant ut över hela Sverige. Det råder en mentalitet där man inte orkar ta på sig att själv göra anmälan, utan hoppas att någon annan ska göra det.

Det behövs utbildning, är en slutsats. Utbildning för att känna igen signalerna och för att veta vem som gör vad. Framför allt tror jag att det behövs konkreta handlingsplaner, där man i ett behandlingsteam har tydliga uppdrag. Man måste veta att någon anmäler, inte bara hoppas att någon annan än jag gör det.

För snart tio år sedan var jag med om att utbilda och ta fram rutiner inom skola och barnomsorg i Vimmerby kommun, för hur man skulle gå till väga om man misstänkte att ett barn for illa.

De frågor jag ställer i ljuset av den aktuella doktorsavhandlingen är bland annat följande:

Vilka rutiner finns allmänt inom hälso- och sjukvården i Kalmar län när det gäller misstanke om att ett barn far illa?

Vilka rutiner finns specifikt på barnmottagningar och barnkliniker i Kalmar län?

Hur ofta händer det att man från skolan och förskolan skickar ett barn till barnkliniken, med en misstanke om barnmisshandel, i förhoppningen att barnkliniken ska anmäla, men inget görs?

Vi får inte svika dessa barn!

Det är obehagligt att riskera att anmäla misstanke om att ett barn misshandlas i hemmet eller utsätts för sexuella övergrepp, och det visar sig inte finnas fog för misstanken. Men det är ännu obehagligare om det finns fog för misstanken och man inte anmäler.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska en grundprincip vara att alltid se till barnets bästa. Ur solidaritetsperspektiv borde det innebära att särskit värna om de barn som är mest utsatta. Frågan är om vi gör det eller om vi gömmer oss.

fredag 17 december 2010

Framtid med solidaritet som honnörsord


Kristdemokraternas Framtidsstrategigrupp, vid presskonferensen representerad av Inger Davidson, Michael Anefur (ordförande), Gudrun Brunegård (undertecknad) och Edvard Agrell. På grund av störningar i vintertrafiken kunde inte Dan Ericsson och Stefan Gustafsson delta.

Idag har Kristdemokraternas Framtidsstrategigrupp presenterat sin rapport för partistyrelsen och för riksmedia, bland annat Dagens Nyheter, SVT (10.30 in på sändningen) och TV4.

Rapporten kan hämtas på Kristdemokraternas hemsida. Där kan du läsa vår analys av varför det gick så dåligt i valet och vilken väg vi föreslår för att göra Kristdemokraterna till det bästa och självklara valet för bredare väljargrupper.

Kristdemokraterna har stor trovärdighet som familjeparti och det parti som är bäst på äldrefrågor. Men vi behöver återerövra det sociala patoset, där Kristdemokraterna drivs av solidaritet och bildar front mot orättvisor och förtryck, varhelst det yttrar sig och vemhelst som drabbas. Vi måste återvinna positionen som "vatten- och luftpartiet", som med förvaltarskapsprincipen som grund kämpar för miljön på vår jord. Och det är hög tid att återta det starka stöd partiet hade bland landsbygdens befolkning för något tiotal år sedan.

Det finns idag en spretighet inom partiet. Vi menar att en starkare förankring i den världsvida kristdemokratiska ideologin är nödvändig. Därför behöver våra företrädare på olika nivåer utbildas i exempelvis vad kristdemokratisk syn på människovärde och solidaritet får för praktiska politiska konsekvenser och hur det påverkar vårt förhållningssätt till våra medmänniskor.

Vi ser att det finns en stor potential för Kristdemokraterna att bredda väljarstödet genom att vidareutveckla vår politik inom sex områden: Familjepolitik, Integrationsfrågor, Landsbygdsfrågor, Rättspolitik, Solidaritet och global rättvisa och Företagsfrågor. I Framtidsstrategigruppens rapport finns några inspirationstexter, som kan ligga som grund för det politikutvecklingsarbete som vi hoppas ska komma igång.

Detta innebär inte att vi ska överge socialpolitik, äldrefrågor eller hälso- och sjukvårdsfrågor. Tvärtom! Där finns våra styrkeområden och där har Kristdemokraterna departementsansvar. Därför är det nödvändigt att ständigt ligga i framkant inom de områdena.

Dessutom anser Framtidsstrategigruppen att partiet behöver jobba igenom och ta fram en sammanhållen politik för jämställdhet och synen på HBTQ-frågor. Anledningen är att många väljare har så mycket fördomar kring partiet i dessa frågor, att man inte ens bryr sig om att titta närmare på Kristdemokraternas politik.

Jag ser fram emot den diskussion som nu ska ta fart kring den svenska kristdemokratins utveckling, där utgångspunkten är de kristdemokratiska grundvärdena: Människovärde, personalism, solidaritet, förvaltarskap och ofullkomlighetstanken.

Sossarnas stöd till Sverigedemokraterna

Idag avslöjas socialdemokraternas hyckleri i valrörelsen. Inte under några omständigheter skulle man samarbeta med Sverigedemokraterna. Det var helt otänkbart att bygga en eventuell majoritet på det ens indirekta stödet från Sverigedemokraterna. Det var så viktigt att hålla sig på armlängds avstånd från SD, att Allianspartierna i olika sammanhang uppmanades till breda, blocköverskridande samverkan, för att inte besmittas av något som helst samröre med SD. Mer eller mindre uttalat skulle sosseriet göra likadant.

Under de månader som gått sedan valet har det hänt på olika håll i landet att SD ibland stött Allianspartierna, ibland vänsterblocket. Socialdemokraterna har, såvitt jag hört, inte beklagat något av de tillfällen då deras förslag fått majoritet tack vare SD-stödet.

Men idag går socialdemokraterna, av allt att döma, avsevärt längre. Idag tyder allt på att S kommer att aktivt rösta i riksdagen på ett förslag från SD i en fråga där man själv inte har något eget förslag.

Så mycket var socialdemokraternas avståndstagande från SD värt.

torsdag 16 december 2010

Halv miljard till förbättrad patientsäkerhet

Idag fick socialminister Göran Hägglund (KD) igenom en halv miljard skäl för att förbättra patientsäkerheten. I kronor räknat. Pengarna, som regeringen nu beslutat om, ger kraftfull drivkraft till landstingen att arbeta systematiskt med förbättringar.

Målet är att ingen ska behöva bli sjuk eller skadad när man söker vård. Det kan tyckas som en självklarhet, men dessvärre beräknas hundratusentals människor varje år bli skadade, sjuka eller avlida på grund av svensk sjukvård.

Det kan handla om felmedicinering, olycksfall eller exempelvis infektioner man drabbats av genom sin kontakt med sjukvården, så kallat vårdrelaterade infektioner eller sjukhussjuka, för att använda ett mer folkligt uttryck.

Göran Hägglund har som socialminister infört prestationsbaserade stimulansmedel som ett väldigt framgångsrikt sätt att stärka patientens ställning genom att bekämpa vårdköerna. Det har varit fascinerande att se hur landstingen anpassar sig efter regelverket för att få del av stimulansmedlen.

Nu används en liknande metod för att se till att det verkligen vidtas åtgärder som kan leda till förbättrad patientsäkerhet. Exempelvis ska varje landsting, som vill kunna kvittera ut något ur potten, inrätta en s k Strama-grupp, för att ta fram STrategier för Rationell Antibiotiaanvändning och Minskad Antibiotikaresistens. Logiken för detta ligger i att ju mer antibiotika som förskrivs, desto större risk är det att bakterierna utvecklar resistens mot läkemedlet.

Patientsäkerhetshalvmiljarden kommer att fördelas varje år under den nya mandatperioden. Den kan ses som ett viktigt erkännande att med en kristdemokratisk socialminister sätts patienten i centrum och stora ansträngningar görs för att patienten ska få den vård som behövs - utan att riskera att bli sjuk eller skadad på kuppen.

fredag 10 december 2010

Mänsklig skyldighet att försvara mänskliga rättigheter

De senaste dagarna har människovärdet och mänskliga rättigheter satts i fokus på olika sätt.

Dessvärre sker ständigt kränkningar av dessa rättigheter, bland annat i världens folkrikaste nation, Kina. En tydlig och kraftfull markering till stöd för kampen för mänskliga rättigheter, görs genom att Nobels Fredspris idag delas ut till Liu Xiaobo, för hans krav på "yttrandefrihet och flerpartival i den kommunistiska diktaturen", som Amnesty Press uttrycker det i dagens nummer. Kännetecknande nog kan han inte själv ta emot priset, eftersom han sitter fängslad.


Norska nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland bredvid Lio Xiaobos tomma stol

I dagens nummer av Dagen berättar Chai Ling, en annan av demokratikämparna från Himmelska fridens torg, numera i landsflykt i USA, som också varit nominerad till Nobels Fredspris, hur hon fått upp ögonen för den massaker på ofödda flickebarn, som försiggår i hennes hemland.

Från en provins rapporteras om 10 000 fall av tvångsaborter och tvångssteriliseringar. Flickor diskrimineras genom selektiva aborter. Denna politik har lett till att det går 120 män per 100 kvinnor i Kina. I vissa regioner är relationen 130/100. Chai Ling leder nu organisationen All Girls Allowed.

Det förekommer även talrika rapporter om hur människors rätt att tro och utöva sin religion kränks i samma land. Kristna, inte minst från minoritetsfolk, kastas i fängelse för sin tro, ofta efter mer eller mindre orimliga anklagelser och summariska rättegångar.

Men även i västvärldens stormakt nummer ett, USA, kränks mänskliga rättigheter, när homosexuella i lag är förbjudna att tjänstgöra inom försvaret. President Barack Obama försöker undanröja förbudet, men möter starkt motstånd, vilket bland annat Dagens Nyheter skriver om.

Vi svenskar brukar ofta se oss som världens samvete, men även vi behöver fundera över de attityder som påverkar vårt agerande, både som nation genom olika myndigheter, men också som enskilda personer. Hur kommer det sig att Migrationsverket fortsätter att utvisa kristna irakier, homosexuella iranier, splittrar familjer och utvisar dem till olika länder, där de går ovissa öden till mötes? Är det så illa att vi egentligen inte bryr oss eller sitter det djupare än så?

Människovärdet är unikt och okränkbart och oberoende av personens ålder, kön, religion, politisk uppfattning, etniskt ursprung eller sexuell läggning. Ingen ska behöva drabbas av negativ särbehandling. Närhelst människovärdet kränks måste omvärlden inte bara höja sin röst utan också gå till handling för att rätta till orättvisorna.

Det är vår medmänskliga skyldighet.

torsdag 9 december 2010

Stora förändringar kräver politiskt ansvarstagande

Den länge undanhållna röntgenplan, som jag skrev om i det föregående inlägget, har idag stämplats in och diarieförts. De uppgifter jag fått, om att den varit klar länge, visade sig stämma. Den är nämligen daterad den 26 oktober. Utan problem hade den alltså kunnat behandlas i god tid för att debatteras och beslutas vid landstingsfullmäktige, då budget och plan för de närmaste åren togs.

Just hemkommen från en välfylld mötesdag i Stockholm har jag hunnit ta del av sammanfattningen.

Inte nog med att det bekräftas att man "rekommenderar ... att röntgen i Vimmerby avvecklas", utan även att "mammografin koncentreras till Västervik och Kalmar och att nukleärmedicin i Västervik läggs ned". Texten säger även att "utbudsmässigt bör Oskarshamn utveckla framförallt öppenvårdsradiologi och lägga ner jourverksamheten nattetid".

Det är alltså stora och omfattande förändringar som föreslås, som skulle ha effekter på utbud och servicenivå gentemot medborgarna, framför allt när det gäller den norra och mellersta länsdelen. En jourförändring i Oskarshamn skulle i högsta grad påverka sjukhusets akutkapacitet. Mammografi-patienter från Oskarshamn föreslås hänvisas till Västervik och Kalmar.

Och det ville majoriteten hålla borta från den politiska dagordningen?

När det gäller verksamheten i Vimmerby, så är det intressant att konstatera att jag blev beskylld för att sprida oro när jag berättade vad jag fått uppgift om. Röntgenplanen bekräftar att uppgifterna var riktiga. Lena Segerberg hade kanske hoppas att kunna lägga ned röntgen i Vimmerby i stillhet. Nu har hon vid upprepade tillfällen lovat att mottagningen ska vara kvar.

Det är upp till bevis nu, Lena!

Nu måste vi förtroendevalda få möjlighet att sätta oss in ordentligt i röntgenplanens alla delar och vilka konsekvenser det skulle medföra om den skulle genomföras. För befolkningen, i form av tillgänglighet och resvägar i vårt avlånga län. För respektive sjukhus möjlighet att fullgöra sitt uppdrag på kort och lång sikt. För möjligheten att upprätthålla högsta möjliga kompetens och kvalitet. Och för hur vårt läns sjukvård på lång sikt ska kunna hävda sig i en framtida regionbildning.

Den sammanvägda helhetsbedömningen måste göras på politisk nivå, där befolkningen kan utkräva ansvar genom allmänna val. De besluten får inte smusslas över på anställda.

Anders Henriksson & Co måste ta sitt ansvar och får sluta gömma sig bakom tjänstemännen!

Inga smygbeslut om röntgenplan, tack!

En plan för framtida investeringar för länets radiologi har länge varit under framtagande. Vissa delar har sipprat ut, som att röntgen i Vimmerby ska läggas ned, något som både Lena Segerberg (S) och Anders Henriksson (S) har förnekat.

När jag som förtroendvald har bett att få ut dokumentet har jag blivit nekad, med hänvisning till att det ännu är ett arbetsdokument. Men vid landstingsstyrelsen i december skulle den bli offentlig och behandlas politiskt, var beskedet.

Igår hölls detta landstingsstyrelsemöte. Röntgenplanen fanns dock inte med på dagordningen, mer än i en undangömd passus under punkten uppdrag, där man kunde utläsa att den ska behandlas i februari 2011 (SIC!).

Jag ställde frågan om vi verkligen skulle få behandla planen politiskt, eller om denna fråga också skulle tas smygvägen, bakifrån.

Anders Henriksson (S) bad mig förtydliga vad jag menade med "också".

- Ja, vi har ju i färskt minne hur ni gick smygvägen och lät tjänstemännen fatta beslut om B-jouren i Oskarshamn och mödrahälsvården i södra länsdelen, svarade jag.

På min fråga fick jag inget annat svar än vad som stod att läsa i handlingarna.

Enligt de rykten jag hört är det den högsta politiska ledningen som har stoppat offentliggörandet av röntgenplanen. Istället lär man ha för avsikt att stycka upp den i mindre delar, som man tänker låta tjänstemännen fatta beslut om.

Jag vill inte veta av att sossemajoriteten undanhåller så viktiga frågor som den framtida strukturen för länets radiologi från en öppen och ärlig politisk diskussion. Men med erfarenhet från hur man hanterat viktiga beslut den senaste tiden skulle det inte förvåna mig om rykten jag hört är sanna.

Det är i så fall en skymf mot demokratin.

Kreativ "bokföring" kamouflerar ojämlikhet

Den rödgröna landstingsmajoriteten i Kalmar län drar sig inte för att ta till kreativ "bokföring" och kamouflera ojämlikheter, istället för att lyfta fram dem i ljuset för att kunna rätta till dem.

I det nu aktuella fallet handlar det om länets ambulansorganisation, som behandlades av landstingsstyrelsen igår. Av beslutshandlingarna framgick att man hade för avsikt att lämna Socialstyrelsens nationella mått för att mäta tid från alarmering till när ambulansen är på plats. Istället ville man införa en egenhändigt tillsnickrad tid, genom att man drar av tre minuter i starten. Man gör en uppskattning att det är den tid det tar för SOS Alarm att hinna avgöra hur akut situationen är innan larmet går.

Men det måtte väl vara lika i hela landet! Inte är väl SOS Alarm slöare i sina bedömningar när det gäller just Kalmar läns befolkning?

Varför ska då sossemajoriteten Kalmar län mixtra med nationella jämförelsetal? Är syftet att göra det omöjligt att jämföra eller vill man bara mörka hur illa det är ställt i delar av länet?

Vid den muntliga föredragningen vid styrelsemötet fick vi se hur man med denna metod - naturligtvis! - bättre lyckas nå sina mål om hur många procent av länets befolkning som nås av ambulans inom 20 respektive 30 minuter.

I Gamleby-ambulansens områden är läget allra sämst. Där är det idag bara i 35 % av utryckningarna som man kommer fram inom 20 minuter. Vid en 30-minutersgräns säger SOS Alarm att man når 65 %, men med vänstergängets matematik så kommer man snabbt och elegant upp i 75 %. Tänk så smidigt man kan trolla med siffrorna!

Dessutom ändrar man beräkningen till ett länsgenomsnitt, som gör att de oändligt långa utryckningtiderna i glesbygdsområdena döljs bakom alla de utryckningar som görs i exempelvis Kalmar-trakten, med korta framkörningstider.

Allianspartierna ville ha återremiss på ärendet, för att få fram bättre underlag. När det föll ville vi åtminstone att utryckningstiderna skulle beräknas per ambulansstation och inte på länsgenomsnitt. Vi ansåg också att landstingsfullmäktige skulle fatta beslut, enligt revisorernas förslag. Detta avslogs.

VästerviksTidningen skrev om det ojämlika beslutet redan igår. Idag har Barometern också tagit upp frågan som ledande nyhet. Läs också vad Christer Jonsson och Pierre Edström skriver.

onsdag 24 november 2010

Människovärdet i centrum i landstingsinledning

Här följer mitt inledningsanförande vid budgetdebatt i landstingsfullmäktige den 24 november 2010.

Efter tre inledningsanföranden och några replikskiften har nu turen kommit till mig, som gruppledare för Kristdemokraterna.

För min del vill jag utgå från det som är grunden för mitt politiska engagemang, dvs människovärdet – varje persons unika och okränkbara värde, grundat på det faktum att hon är människa, oberoende av ålder, kön, etnisk eller social härkomst, sexuell läggning, utbildning, ”nytta” för samhället eller politisk uppfattning.

Enligt den grundsynen är det nyfödda barnet lika viktigt och värdefullt som tonåringen med en funktionsnedsättning eller den papperslöse flyktingen, industriarbetaren, sjuksköterskan och professorn, eller 100-åriga Agda på det särskilda boendet.

I den här världen är livet alltid lättare för den som är stark, frisk och välartikulerad. I det här sammanhanget är jag frestad att lägga till ”och den som bor nära sjukhuset”. De klarar sig alltid och tar sig fram på ett eller annat sätt. Ja, ibland kan man tycka att alla resurser dras till dessa grupper som en magnet.

Därför är det min och vår skyldighet att föra dens talan som själv har svårt att göra sin röst hörd.

Det gäller Ronny, som inte klarade pressen när han blev uppsagd från Faurecia. Hela hans självbild gick ut på att vara den starke mannen som försörjer sin familj. Och nu får han inget nytt jobb.

Eller Astrid, som blev övergiven av sin man någon månad innan hennes syster omkom i en trafikolycka.

Båda behöver de få träffa en psykolog, för att få hjälp att bearbeta sin situation och hitta jämvikten igen och kunna nyorientera för att komma tillbaka till livet. Problemet är bara att det finns alldeles för få psykologer i primärvården och varken Ronny eller Astrid är så sjuka att de behöver komma till psykiatrin. Men sex nya psykologtjänster förslår inte långt i vårt län med tolv kommuner.

Eller Karin, 84 år, som ska få komma till sjukhuset i Kalmar för ett läkarbesök eller en röntgenundersökning. Hennes barn bor i Stockholm och kan inte ta ledigt från jobbet, utan Karin får åka med specialtransporten, som hämtar upp henne klockan sju i Långasjö. Sedan kuskar hon runt halva Emmaboda kommun och runt genom hela Nybro kommun, för att hämta upp medpassagerare. När Karin kommer fram till Länssjukhuset i Kalmar har hon varit på resa i två timmar och tio minuter och hon är knäsvag och illamående. Då får hon vänta två timmar innan doktorn tar emot. Själva röntgenundersökningen är avklarad på mindre än tjugo minuter. Sedan får Karin vänta i två timmar igen, innan transporten vänder åter för samma resa men i motsatt riktning. När hon kommer hem är klockan närmare fyra på eftermiddagen och Karin är helt slut.

Tänk om ändå Karin hade bott i norra delen av länet! Då hade hon kunnat komma till specialistmottagningen vid hälsocentralen i Vimmerby istället. Då hade läkarbesöket eller röntgenundersökningen varit avklarat på ett par timmar, med resan inberäknad! Om inte den röd-gröna majoriteten hade glömt att lägga in pengar till att förnya röntgenutrustningen, förstås.

Men den typen av sjukhusrelaterade öppenvårdsmottagningar kan och bör finnas även i andra delar av länet, för att underlätta för den del av befolkningen som har långt till sjukhusen.

Eller ta Fredde, som misstänker att han blivit smittad med klamydia. Hans flickvän i Kalmar fick vänta en månad på att få tid hos ungdomsmottagningen, så det hann bli många oskyddade samlag innan de insåg vilken risk hon utsatte Fredde för. Själv bor Fredde i Mönsterås och vet inte hur han ska våga gå till ungdomsmottagningen där och riskera att möta sin morsas väninnor, eftersom det inte är separata väntrum.

Eller Angelica, som har dålig självkänsla och blir mobbad för sina ojämna tänder och som har väntat på tandreglering i över ett år.

Eller Martina, 42 år, som har kämpat mot sin bröstcancer i flera år, men nu verkar slaget vara förlorat. Hennes käre Ante vill nog gärna vårda henne till slutet hemma, men Martina har svåra smärtor och Ante och barnen far så illa av att se henne lida, så det är kanske bättre att hon får komma till sjukhuset i Västervik. Men det är klart, det är ju lite bökigt, eftersom Martina hamnar på en vanlig avdelning och personalen har alla akut sjuka patienterna att ta hand om. Och personalen verkar själva vara illa berörda av att se den jämnåriga Martina närma sig döden. Och det är inte någon bra miljö för barnen, att komma och hälsa på. Varför har inte sjukhuset några samlade platser, lite vid sidan om det vanliga, där familjen kan komma och gå, och med personal som har särskild kunskap om att vårda någon som närmar sig slutet och kan ge stöd åt hela familjen.

Det är för dessa personer, och andra med liknande problem, som jag vill kämpa. Det kan ju gälla dig själv. Eller dina barn eller dina gamla föräldrar. För att de ska bemötas med värdighet och respekt och få den vård som just den personen behöver.

Vårdbehovet är inte oändligt, det är individuellt. Människan måste sättas före systemet!

Kvalitet, patientsäkerhet och tillgänglighet ger god grund för trygghet för oss alla. Det vill jag jobba för.

söndag 21 november 2010

Påvens ofullkomliga ofelbarhet

Idag har två viktiga uttalanden av påven Benedicuts XVI offentliggjorts.

Dels har han kallat Vatikanens kommunikationsarbete för en "total härdsmälta", när det gäller vad som låg till grund för det uppmärksammade upphävandet av bannlysningen av Richard Willamson, biskopen som förnekade förintelsen. Hade påven känt till Williamsons uttalanden hade han inte hävt bannlysningen, säger han.

Påven medger nu också för första gången att det kan vara tillåtet att använda kondom för att minska spridningen av HIV/AIDS. För mig, som själv har arbetat med HIV/AIDS-prevention i Tanzania, framstår detta som en efterlängtad reträtt från en livsfarlig hållning från den katolska kyrkans sida, där man utgått från en idealbild av hur man önskat att folk ska leva snarare än hur verkligheten ser ut.

Jag vill inte tänka på hur många som under de senaste årtiondena har smittats med HIV och med tiden dött i AIDS på grund av Vatikanens förbud mot kondomer.

Även från FN:s sida har UN Aids chef Michel Sidibe välkomnat påvens vändning i frågan.

För mig, som är uppvuxen i det protestantiska Sverige, har alltid tesen om påvens ofelbarhet förefallit märklig. Det hör snarast till den mänskliga naturen att vara ofullkomlig. Det gäller även den som råkar sitta på aposteln Petrus stol i Vatikanen. Men även vi ofullkomliga kan komma till insikt om att något vi tidigare hållit för sant var falskt och vice versa. Även nämnde Petrus gjorde fel och ångrade sig.

Det hedrar påven att han nu ångrar sina uttalanden. Det inger hopp för de judar som kränkts djupt då förintelseförnekaren åter togs in i den katolska gemenskapen. Och det inger hopp för dem som löper risk att smittas av HIV.


Officiell ABC-affisch på kommunkontoret i Mukono, Uganda, ett land där andelen HIV-smittade har sjunkit från c:a 36 % till 6 % genom målmedvetet arbete.

Nu kanske det kan bli bredare uppslutning kring ABC-metodiken, som varit så framgångsrik i delar av Afrika. A står för avhållsamhet tills man hittar "den rätte", B betyder "be faithful", dvs trohet inom den fasta relationen, och C står för "condom use", använd kondom om du inte klarar A och B.

onsdag 17 november 2010

Vänsterstyrets strategi: Håll tassarna borta!

Under de senaste dagarna har den rödgröna landstingsledningens strategi, att hålla sig på armlängds avstånd från viktiga beslut som rör medborgarnas rätt till likvärdig sjukvård, tydliggjorts.

Igår fick vi höra att förvaltningschefen för hälso- och sjukvårdsförvaltningen beslutat införa B-jour för kirurgen på Oskarshamns sjukhus, trots att ledningsgruppen var oenig i frågan. Man har olika uppfattning om hur en sådan förändring påverkar andra delar av sjukhuset.

Försämrad tillgång till kirurg kan göra att man inte vågar lägga in patienter på medicinavdelningen heller, om det råder minsta oklarhet. Istället finns risk att man skickar fler oklara fall till Kalmar, vilket urholkar verksamheten i Oskarshamn inifrån och sotdöden närmar sig allt mer.

Mitt föregående inlägg, om beslutet att slå ihop mödravården med kvinnokliniken är ett annat rykande aktuellt exempel på hur majoriteten låter tjänstemän fatta viktiga beslut och på så sätt håller dem borta från öppen och ärlig politisk debatt.

Här finns en tydlig politisk skiljelinje. Jag menar att det är min skyldighet som befolkningens företrädare att värna om att vården ska vara tillgänglig för befolkningen i länets olika delar. Jag vill motverka centralisering.

Genom att låta tjänstemannaledningen fatta dessa beslut flyr majoriteten flyr detta ansvar. Det är allvarligt!

Mödravård till alla - överallt?

I Barometerns nätupplaga finns idag en notis om att mödravården i södra länet har slagits ihop med kvinnokliniken i Kalmar, genom ett beslut i förra veckan. Syftet ska vara att ge bättre tillgänglighet för patienterna.

Ärendet har dessvärre inte behandlats politiskt och det framgår inte på vilka grunder och ur vilken aspekt tillgängligheten skulle förbättras. Jag förutsätter dock att den röd-gröna majoriteten är väl insatta och har gett sitt tysta godkännande.

Vi har ännu i färskt minne när det för ett drygt år sedan fanns det långt gångna planer på att centralisera mödrahälsovården till de tre sjukhusen. Kvinnor från exempelvis Högsby skulle tvingas åka till Oskarshamn för sina mödravårdskontroller. Genom gemensamma insatser från Allianspartierna lyckades vi behålla den nuvarande organisationen, med verksamhet i alla kommuner.

Det är olyckligt att ett beslut om kliniksammanslagning tas utan att politiska avvägningar görs. Tillgänglighet är ett positivt laddat begrepp, men det finns flera aspekter av det. Centralisering kan vara förödande för dem som bor långt från sjukhusen.

Efter förra årets diskussioner får jag misstanken att syftet är att stärka tillgängligheten på sjukhusverksamheten på bekostnad av den utåtriktade verksamheten som bedrivs i öppenvård runt om i länet, vid ungdomsmottagningar, mödravårdscentraler med graviditetskontroller och gynekologiska hälsoundersökningar.

Denna fråga finns det behov av en grundligare redovisning av.

måndag 15 november 2010

Vad händer med de minsta tandvårdsklinikerna?

Ja, det är den stora frågan, efter att Statskontoret har påtalat att den privata och den landstingsdrivna tandvården ska arbeta under samma villkor. Det får alltså inte förekomma någon direkt eller indirekt subventionering av offentligt driven tandvård, för att inte stå i strid med konkurrenslagstiftningen.

I Kalmar län har Folktandvården ett antal fria nyttigheter, centralt hanterade kostnader, som man i fortsättningen måste betala för inom ramen för sin egen budget.

En del av dessa nya kostnader klarar man genom den taxehöjning som majoriteten har föreslagit, men för 2011 kommer det ändå att finnas ett stort rationaliseringskrav.

Så mycket pengar blir nog svårt för Folktandvården att skrapa ihop med osthyvelsprincipen. Risken är istället stor att den rödgröna majoriteten fortsätter sin centraliseringsvåg och löser problemet genom att lägga ned de minsta folktandvårdsklinikerna.

Vid landstingsfullmäktige nästa vecka kommer jag därför fråga socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern vilka åtgärder de är beredda att vidta för att garantera att glesbygdens befolkning i Löttorp, Överum och Ankarsrum även fortsättningsvis ska få tillgång till tandvård, utan att öka miljöbelastningen med ökat resande.

söndag 14 november 2010

Mångkulturell Fars dag med flera perspektiv

Fars dag - ett tillfälle att uppmärksamma sina dagars upphov.

När jag imorse gjorde iordning frukostbrickan till mina barns far, så tänkte jag tillbaka på första gången vi firade Fars dag. Det var för trettio år sedan och min man förärades en orkidé från den lilla okända som växte i min mage. För visst var han far, även om barnet ännu inte hade sett dagens ljus! När vi i eftermiddags åt en afghansk gryta tillsammans med äldsta dotterns familj, så är det hon som bär en liten okänd i magen. Ett faderskap med mervärde, eller hur!

Det finns fler aspekter på faderskap.

Vid dagens gudstjänst hade Korskyrkan besök från Mariannelunds Folkhögskola, närmare bestämt InterConnect, en kurs för ungdomar från olika länder. Sju länder fanns representerade: Sverige, Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Armenien och Uzbekistan. En underbar bild på den himmelske Faderns stora och brokiga familj!


Sju nationaliteter på estraden - en härlig bild på syskongemenskap över nationsgränser!

Vid flera tillfällen genom åren har vår familj tagit emot praktikanter från InterConnect. Det har gett oss inblick i levnadsförhållanden som i vissa länder är så enormt olika våra:

Ytterst begränsade ekonomiska resurser, kraftigt beskurna möjligheter till högre studier eller välbetalda jobb för dem som är kristna, bevakning och angiveri, trakasserier och ibland ren förföljelse med brutala polisförhör.

Ändå växer kyrkorna, för man ser att det kristna livet innehåller något som vare sig kommunismen eller den postsovjetiska materialismen kan ge.

En av tjejerna berättade att när hon som tolvåring hade blivit kristen beskrev hon det som att hon blivit Pappas barn. Hon beskrev sin bild av Pappa ungefär så här:

Pappa är starkast i världen och är alltid där för att försvara mig.
Pappa älskar mig alltid, även när jag gjort bort mig.
Pappa tycker att jag är vackrast på jorden - näst efter mamma!
Pappa hittar på det galnaste buset och gör de mysigaste lägerbrasorna.
Jag älskar Pappa och kommer alltid att vara hans barn!

Nog blir man varm om hjärtat vid tanken på en sådan trygg fadersbild och gudsbild!

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på några av de unga tjejer och killar jag mött som skolsköterska eller på annat sätt. Deras fadersbild har varit helt annorlunda, med en far som kanske varit hotfull, nyckfullt oförutsägbar och rent tyrannisk. Där barnet kanske tagit på sig ett vuxenansvar för att skydda mor.

Hjärtat gråter vid tanken på hur dessa barn berövas sin barndom. Jag är glad att samhället har arbetat fram sätt att skydda dem.

Måtte det finnas vuxna runt omkring, som ser dem och vågar gripa in, så att barnen kan få stöd att växa upp som någorlunda harmoniska individer, trots svåra upplevelser!

Det allra bästa är förstås när den trasiga fadersbilden kan upprättas och helas. Även sådana exempel finns. Nog inger det hopp!

Ingen klädkod!

En artikel i Barometern har väckt reaktioner. Låt mig till att börja med säga att jag upplever mig felciterad, kanske beroende på dålig telefonförbindelse, eftersom jag åkte tåg då intervjun gjordes och förbindelsen bröts gång på gång.

Jag har inte påstått att det skulle finnas någon vare sig uttalad eller outtalad klädkod, som säger att man som god kristdemokrat inte ska ha korta kjolar. Efter tio år som skolsköterska på ett högstadium skulle det vara mig främmande att ha synpunkter på sådana yttre ting. Det är människan som räknas, inte de yttre attributen.

Däremot kan man behöva anpassa klädsel efter vilken situation man befinner sig i. När man som politiker besöker en skola är man klädd på ett annat sätt än när man möter pensionärer. Går man på begravning har man inte festkläder på sig.

Jag har inte heller förbjudit Anna-Stina att komma till Vimmerby om hon är klädd på ett visst sätt, som det stod i artikeln. Men när vi skulle möta en grupp muslimer bad jag henne tänka på sin klädsel, så att inte hennes yttre skulle stå i vägen för budskapet. Jag har själv arbetat fyra år utomlands, varav två år i ett renodlat muslimskt område. Jag fick då lära mig, genom att andra sa till mig, att man i möten med vissa grupper kan blockera det man har att säga, genom att klä sig på "fel" sätt. Jag ville bara ge Anna-Stina chansen att undvika att möta en sådan blockering.

Genom intervjun förstod jag att Anna-Stina tagit illa upp av detta råd, som jag gav i all välmening. Därför ringde jag upp henne och bad om ursäkt och efter att ha samtalat en stund tog hon emot min ursäkt.

torsdag 11 november 2010

Lena Segerberg släpper Oskarshamn

I dagens Oskarshamns-Tidning avsäger sig Lena Segerberg (S) sitt politiska ansvar för vad som tycks vara på gång att hända på Oskarshamns sjukhus.

Tyvärr finns artikeln ännu inte på nätet. Därför citerar jag från tidningen:

– Vi måste helt enkelt överlåta det åt verksamheten själva att avgöra om de vill ha det så här, säger hon. Hon säger sig inte hört någon som helst diskussion om att det skulle gå ut över akutverksamheten eller att den ska bort nattetid vid Oskarshamns sjukhus.

Det är ju märkligt, att det hälso- och sjukvårdsansvariga landstingsrådet inte själv inser, att om man ändrar kirurgens inställelsetid från en halvtimme till en timme, så får det konsekvenser för akutverksamheten vid övriga delar av sjukhuset.

Men Lena Segerberg tycks välja att blunda för detta. Undrar just vad oskarshamnarna säger om det!

onsdag 10 november 2010

Fortsatta övertramp mot barnets rätt

Det är för mig obegripligt att Migrationsverket fortsätter att splittra familjer, på det sätt som skildras i Sveriges Radios Ekonyheter idag.

Det nu aktuella fallet handlar om en kristen irakier från Mosul, som skildes från sin familj, hustru och en tre månader gammal dotter, i Sverige. Han skickades tillbaka till sitt hemland trots uppenbar livsfara och undgick med bara några minuter att dödas i kyrkmassakern i Bagdad härom dagen. Idag har Al-Qaida-folk trängt in i kristna hem i Bagdag och dödat fyra personer och skadat ett trettiotal, skriver Dagen.

Nu måste han ta sig till Syrien eller Jordanien för att tvingas söka visum till Sverige. Genom sin dotter i Sverige har han den anknytning som behövs för att få uppehållstillstånd, men ändå tvingas han alltså utsätta sig för denna fullständigt onödiga, dyra och framför allt livsfarliga resa.

Detta trots att riksdagen så sent som i somras ändrade i utlänningslagen för att undvika den här typen av händelser.

Migrationsminister Tobias Billström (M) tycker inte att lagen behöver förtydligas. Alla papper ska vara i ordning innan man kommer till Sverige, säger han.

Men varför ska man inte kunna fixa dessa papper till sin ansökan om uppehållstillstånd från Sverige? Varför ska man behöva riskera liv och lem i ett laglöst land?

Vilket väger tyngst - myndigheternas krav på papper eller barns behov av pappor? För mig är det självklart att barnets rätt väger tyngst.

Oskarshamns-kirurgen inget tjänstemannabeslut!

Nu är man och rycker i bastryggheten vid Oskarshamns sjukhus igen.

I Oskarshamns-Tidningen kan man idag läsa att det från tjänstemannaledningen finns planer på att ändra A-jouren till B-jour, vilket innebär två timmars inställelsetid istället för 30 min.

Jag vill bestämt hävda att detta inte är något beslut som kan fattas på tjänstemannanivå av klinikledningen i Kalmar. En sådan förändring skulle i högsta grad påverka hela Oskarshamns sjukhus status som akutsjukhus. Finns ingen kirurgjour, så kan svårligen medicinakuten eller intensivvårdsavdelningen bibehållas. Detta eftersom det många gånger behövs en gemensam bedömning av medicinläkare och kirurg, för att avgöra om vissa akuta symptom ska tolkas som medicinska eller kirurgiska, och i så fall behandlas i Oskarshamn eller skickas till akut operation.

Den struktur som finns vid Oskarshamns sjukhus beslutades av landstingsfullmäktige 2003, efter noggranna avvägningar för att kunna bibehålla dygnet-runt-verksamhet. Endast landstingsfullmäktige kan ändra sådana beslut.

Eller är det så att den röd-gröna majoriteten redan har gett sitt tysta bifall till att man går smygvägen på det sätt som nu verkar vara på gång?

måndag 8 november 2010

När "Nej" uttalas "Ja"

För den som inte är insatt i politiken vindlande gångar måste dagens övning med landstingsstyrelsen ha varit synnerligen förvirrande. När styrelsen behandlade förslaget till landstingsplan för de närmaste åren framöver, fick man upprepade tillfällen att grunna över den märkliga beslutsordning som gör Ja till Nej och Nej till Ja.

Besluten vid votering brukar ju nämligen formuleras så att majoriteten alltid ska kunna svara Ja. Därför föreslogs genomgående avslag på Alliansens förslag, som alltså skulle besvaras med Ja, medan bifall till våra förslag skulle besvaras med Nej. Fast man menar tvärtom. Till själva sakfrågan, vill säga.

I praktiken innebar det att Lena Segerberg (S) och Peter Högberg (S) röstade Nej till vårt förslag att avsätta en miljon till röntgen i Vimmerby, att Linda Fleetwood (V) röstade Nej till kulturcheckar som friskvård till anställda och Jessica Rydell (MP) röstade Nej till att avsätta pengar till att öka tillgängligheten på länets ungdomsmottagningar. Och så vidare.

Fast de sa Ja. Fast de menade Nej. Till våra förslag, alltså.

Kristallklart, eller hur?

Jag hoppas att de närmaste två veckorna innebär att den tilltrasslade beslutsordningen reder ut sig hos majoriteten, så att Ja blir Ja och Nej blir Nej.

Det vill säga att man säger Ja till Alliansens förslag när landstingsfullmäktige ska fatta slutligt beslut.

Då blir det bra beslut, för både unga och gamla, för både patienter och personal i Kalmar län!

lördag 6 november 2010

Strokepatienter i strykklass

I veckans nummer av Dagens Medicin ägnas mittuppslaget åt en artikel med rubriken 'Rehabiliteringen efter stroke släpar efter'. En mycket vältajmad artikel, med tanke på hur verkligheten ser ut i det förträffliga Landstinget i Kalmar län. Trots att det sedan ett år pågår ett särskilt arbete för att förbättra strokevården i länet.

Jag är både förtvivlad och upprörd över en berättelse ur livet, som illustrerar detta: En relativt ung strokepatient i femtioårsåldern, var så illa däran att han blev opererad vid neurokirurgen i Linköping, för att lätta på trycket i hjärnan.

Så långt var all väl. Men efter återkomsten till sitt hemsjukhus i Kalmar län, så skrevs patienten ut efter en kort tid, trots omfattande förlamning och med bortfall av tal och språk, som berövar patienten möjlighet att förmedla sig med omvärlden. Detta utan att strokeenheten först gjorde någon vårdplanering med primärvården eller den kommunala hälso- och sjukvården, som ska ansvara för den fortsatta rehabiliteringen.

Detta visar på några mycket allvarliga brister i vården:

Det saknas tillräckliga resurser för rehabilitering av svåra hjärnskador i Kalmar län, vilket gör att man skickar hem patienter i förtid.

Det finns en ojämlikhet i vården, där strokepatienter hamnar i strykklass, eftersom deras hjärnskada räknas som medicinsk och inte uppkommen genom olycksfall. Därför får inte strokepatienter del av den medicinska rehabilitering för hjärn- och ryggmärgsskador som håller på att byggas upp i Västervik.

Trots allt tal om vårdkedja och behovet av vårdplanering sker fortfarande allvarliga missar vid överföring av patienter mellan olika vårdnivåer, vilket drabbar patienten och anhöriga.

Ingen patient skulle behöva drabbas av detta! Alla borde kunna känna sig trygga i att vården finns där när man behöver den och att man inte blir övergiven i sin sjukdom! Och hur hjärnskadan uppkommit borde inte göra att någon blir bortsorterad.

Man hade kunnat hoppas att landstingets strokeprojekt skulle innebära att rutiner lades om undan för undan, allt efter som bristerna ringas in. Det är av yttersta vikt att genom riktad rehabilitering förbättra patienternas förutsättningar att återvinna så mycket som möjligt av de funktioner man förlorat genom stroken.

Ju mer av sin återståenden potential som patienten återerövrar, desto större självständighet uppnås, desto större möjlighet är det att kunna återgå i någon form av arbete och desto mindre insatser från samhället behövs. Varje krona som satsas på rehabilitering betalas igen genom tio kronor som sparas genom minskade kostnader.

Vi har inte råd att inte rehabilitera! Jag vet att länets strokeläkare har målsättningen att Kalmar län om några år ska vara Sveriges bästa strokevårdslän. Det är en god ambition. Men det är mycket kvar innan vi är där!

Ur det här perspektivet är jag glad över att vi från Allianspartierna i många år har arbetat för att förbättra rehabiliteringen. Det är bara sorgligt att den rödgröna majoriteten har förhalat det. De som drabbas är enskilda patienter och deras anhöriga.

torsdag 4 november 2010

Alliansbudget med patienten i centrum

I en stor organisation som landstinget finns det risk att systemet tar överhanden och patienten, den enskilda människan, kommer i kläm. Nu har vi fyra allianslandstingsråd presenterat tio budgetförslag för att sätta patienten i centrum.

Förslagen handlar exempelvis om att återställa egenavgifterna för utprovning och anskaffning av hjälpmedel, att barn på sjukhus ska ha rätt att vårdas av personal med barnkompetens, en dubblering av antalet psykologer i primärvården osv.

Reglerna kring sjukresor har väckt stor irritation över den monumentalt orättvisa utformningen, som bestraffar dem med längst restid till sjukvården med att tvingas vänta dubbelt så länge som de som bor nära sjukhuset. Därför lägger vi nu förslaget om en väntetidsgaranti, att ingen ska behöva vänta längre än två timmar vid sjukbesök med specialfordon.

Men ett väl så viktigt förslag är att slå vakt om den nära vården, för att ge likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård i länets olika delar. Det gäller exempelvis mödravård, familjecentraler och ungdomsmottagningar, men också möjligheten att få träffa sin sjukhusläkare för kontroll vid en specialistläkarmottagning på vårdcentralen istället för att behöva åka kanske tio mil till sjukhuset. Den möjligheten finns i Vimmerby och det borde kunna införas även i andra delar av länet.

Det ska bli intressant att se om den röd-gröna majoriteten är öppna för att ta till sig våra goda förslag, för att förbättra patientfokus och tillgång till vård nära patienterna!

Kamouflerat jättespar i rödgrön landstingsbudget

Att kalla 15 miljoner omfördelning från centraladministationens överskott till hälso- och sjukvårdsförvaltningens 40-50-miljonersunderskott för en satsning, det låter kanske vackert. Men när man samtidigt håller inne 30 miljoner och bara betalar ut det om man lyckas uppfylla vissa tämligen tuffa kriterier, då handlar det om ett kamouflerat jättespar.

Kanske har man sneglat på Göran Hägglunds framgångsrika kömiljard, där man får pengarna när man kan redovisa att man lyckats med uppdraget att korta köerna.

Men skillnaden är avgrundsdjup. Hägglunds kömiljard handlar om ett specialdestinerat statsbidrag, en extrautbetalning till landstingen, ett tillskott utöver vad man tidigare haft att disponera.

Kalmarlandstingets rödgröna styre skär i budgetramen. Lyckas inte sjukhusen uppfylla kriterierna, då får man inte ut pengarna och det tidigare stora underskottet blir ännu större.

Då är 15 miljoner från landstingsdirektörens kassakista en klen tröst.

Må inte personalen på våra sjukhus uppgivas av det orimliga i att hålla en underbalanserad budget! Det är patienterna som drabbas!

tisdag 2 november 2010

Landstingsråd "på riktigt" med primärvård i förändring

Idag har det nya landstingsfullmäktige konstituerats, direkt följt av landstingsstyrelsen. Där valdes jag formellt till landstingsråd med ansvar för primärvård, folkhälsa och tandvård.

Igår var det på dagen ett år sedan jag efterträdde Anders Andersson, som i sin tur efterträdde Chatrine Pålsson Ahlgren i riksdagen. Jag har alltså innehaft rollen som landstingsråd och gruppledare under ett år, men på "ärvda meriter". Därför känns det riktigt trevligt att nu ha blivit vald "på riktigt", från mandatperiodens början.

Och nog kommer det att finnas uppgifter att ta tag i. Primärvården håller just på att införa vårdvalet, som här i länet kallas Hälsoval Kalmar. Reformen ska ge invånarna en kvalitetssäkring om likvärdigt innehåll oavsett vilken vårdgivare man väljer att lista sig hos, offentligt eller privat driven.

I svallvågorna kring vårdvalet håller man nu på att arbeta upp nya rutiner. De privata vårdgivare som ansluter sig till vårdvalet behöver bland annat bygga upp sjuksköterskemottagningar gällande diabetes, astma-KOL, livsstilsrådgivning etc. Det förutsätter lite större verksamhet, med flera läkare i samverkan, utom i glesbygd, där enläkarstationer godkänns även fortsättningsvis.

Det är patientperspektivet som ligger bakom uppdraget. Tanken är att patienten ska kunna gå till den läkarmottagning som han eller hon har valt och kunna förvänta sig att få samma grundutbud, oavsett var i länet man befinner sig. Tillgänglighet, kvalitet och kontinuitet kommer att fungera som konkurrensfaktorer.

Jag tror att patienterna gynnas av att det finns valmöjligheter. Min förhoppning är att fler privata läkare ska samordna sig och ansluta sig till vårdvalet, men gärna också att landstingsdrivna enheter ska våga pröva nya grepp och kanske rent av knoppa av.

Ett positivt exempel är hälsocentralen i Ankarsrum. Där prövar man nu att ha tidsbeställd mottagning en kväll i veckan, för att serva de patienter som kanske pendlar till Västervik eller Vimmerby och som har svårt att ta sig från jobbet dagtid. Initiativet har mötts av stor uppskattning från patienterna.

Även i Borgholm införde man tidsbeställd kvällsmottagning i samband med starten av hälsovalet, som ett sätt att förbättra kvaliteten och minska risken att patienter som jobbar i Kalmar listar om sig till någon mottagning där.

På tid och längd är jag övertygad om att patienterna kommer att jämföra vad de olika mottagningarna har att erbjuda och lista sig där man upplever att man får bäst kvalitet.

När den ena landstingsdrivna mottagningen efter den andra förbättrar sin service och höjer sin kvalitet, så hoppas jag att det kommer att leda till att fler privatläkare ser fördelen av att finnas med i hälsovalet, med den varudeklaration och likvärdiga spelregler som är förknippade med det.

I det omvända perspektivet hoppas jag att det ska bli en drivkraft till förbättringsarbete för landstingets personal, när nu allt fler privatläkare ansluter sig till vårdvalet, och därmed kompletterar sitt erkänt stora engagemang, långsiktighet och kontinuitet med det sjuksköterskeledda hälsoarbetet.

De som blir den stora vinnaren på en sådan växelverkan blir förstås patienten. Och det är ju helt som det ska, för det är ju för patienternas skull vi jobbar i sjukvården, eller hur?

Ny mandatperiod - nya svek från majoriteten

Nu har den nya mandatperioden i landstinget börjat. Den senaste veckan har den röd-gröna majoriteten lättat på förlåten när det gäller sina budgetförslag. Jag konstaterar att utan Alliansen som påtryckare hade det nog sett annorlunda ut i mångt och mycket.

För vilka är det som har drivit frågan om medicinsk rehabilitering i Västervik, för personer som drabbats av skall- eller ryggmärgsskador? Ja, inte är det majoriteten! Men nu slår s+v+mp på stora trumman över att de satsar på nästa steg.

Allianspartierna har också pressat majoriteten i frågan om varför de inte tagit tillvara de pengar som regeringen anslagit till rehabilitering av långtidssjukskrivna. Nu kommer även ett sådant förslag från majoriteten.

Egenavgifterna för kompressionsstrumpor sänks nu från 200 kronor till 150 kronor. Tänk att majoriteten tog till sig av bl a den sanna berättelsen ur livet, som jag förmedlade, om den gamla damen som inte hade råd att köpa nya. Men nog kunde man väl ha återgått till det tidigare priset, 100 kronor?

Från alliansens sida har vi hävdat att det behövs minst 12 fler psykologer i primärvården, för att motsvara behovet. Nu lovar majoriteten att åtminstone anställa sex nya psykologer.

Och så vidare.

Men en sak är synnerligen anmärkningsvärd: Man lovade att inte höja patientavgifterna. Nu höjer man tandvårdsavgifterna! Inte kul för Jessica Rydell (MP) att dagen innan hon formellt väljs till landstingsråd med ansvar för tandvård, behöva inleda sitt värv med att bryta ett löfte, något som även mina kollegor Pierre Edström och Christer Jonsson kommenterar.

Å andra sidan har ju den röd-gröna landstingsmajoriteten en gedigen vana att inte bry sig om sina löften att inte höja avgifter. Kanske det är tryggast att hålla sig till det invanda mönstret? Men med två nya landstingsråd i majoriteten så hade man ju kunnat hoppas på nya, högre föresatser.

tisdag 12 oktober 2010

Framtidsstrategigruppen - en spännande utmaning!

På tisdagen fick jag på kort varsel ändra min planering och resa till Stockholm. Då samlades nämligen Kristdemokraternas framtidsstrategigrupp, där jag fått förtroendet att ingå, i Riksdagshuset i Stockholm för sitt första möte.


Gudrun Brunegård, Edvard Agrell, Inger Davidson, Michael Anefur och Dan Ericsson. Stefan Gustafsson var förhindrad att delta.

Jag känner mig naturligtvis mycket hedrad av att få ingå i denna grupp. Min uppgift blir i första hand att företräda hälso- och sjukvårdsfrågorna och landstingssektorn.

Det känns väldigt stimulerande att få möjlighet att vara med och påverka utformningen av Kristdemokraternas framtida politik och framtoning. Den största utmaningen ser jag i att hitta sätt att tränga igenom den fördomsvall, som hindrar många människor som i grund och botten delar våra värderingar från att sätta sig in i vår politik och se Kristdemokraterna som sitt naturliga val.

Gruppens har utsetts av partistyrelsen och har till uppdrag att analysera valresultatet och att ta fram förslag till hur de senaste valens nedåtgående trend ska vändas.

Framtidsstrategigruppen ska ta tillvara erfarenheter från valrörelsen och den gångna mandatperioden och dra upp riktlinjer för framtiden. Syftet är att inleda en förändringsprocess i partiet. Gruppen ska bland annat ge förslag på hur partiets politiska profil, idé- och politikutveckling, marknadsföring och kommunikation bör utvecklas i ett långsiktigt perspektiv.

Kristdemokraternas framtidsstrategigrupp leds av Michael Anefur, tidigare riksdagsledamot och kommunalråd i Kristianstad. Övriga deltagare är Inger Davidson, Nacka, riksdagsledamot och tidigare civilminister och partisekreterare, Dan Ericsson, Malmö, konsult och tidigare partisekreterare och statssekreterare, Stefan Gustafsson, kommunstyrelsens ordförande i Sävsjö, och Edvard Agrell, politisk sakkunnig i statsrådsberedningen.

Gruppens rapport ska lämnas till partistyrelsen i december.

Malmökidnappningen och somaliska barns rätt till föräldrar och trygghet

Vi är nog många som känner stark medkänsla med den tvååring i Malmö som igår blev ryckt från sin mamma och tagen som gisslan av en knivbeväpnad man. För att inte tala om hur lätt det är att leva sig in i mammans ångest i den panikartade situationen.

Nu gick lyckligtvis det hela väl och barnet kunde oskatt återförenas med sin mor, även om det krävdes ett dramatiskt polisingripande. Händelsen skildras i många medier, bland annat Aftonbladet.

I P1 imorse intervjuades en psykolog om hur tvååringen kan ha påverkats av kidnappningen och hur man bör ge föräldrarna ledigt från jobbet under en tid för att återskapa barnets trygghet.

Psykologen påtalade att det runt om i vårt land och i vår värld finns barn som upplevt liknande våldsamma separationer. De har naturligtvis samma behov av trygghet och närhet till föräldrarna.

Vi har ju en aktuell debatt angående en särskilt utsatt grupp barn, nämligen somaliska barn som genom kriget skilts från sina föräldrar. Dessa barn har kanske bevittnad hur människor omkring dem lemlästats och mördats, även närstående, och kanske i värsta fall själva tvingats utföra våldshandlingar. De lever i stor otrygghet.

Självklart måste det vara ett medmänskligt mål att skydda barn från sådant och ge dem chans att reparera den skada upplevelserna har skapat i deras känsloliv.

Ja, enligt FN:s konvention om barnets rättigheter så har barnet rätt till båda sina föräldrar och det har rätt till trygghet.

Här råder nu den märkliga situation att vuxna kan få komma som kvotflyktingar från kaoset i Somalia till vår trygghet i Sverige, men att barnen inte får komma till sina föräldrar utan tvingas vara kvar i flyktingläger under ytterst osäkra förhållanden.

Orsaken? Att man inte kan uppvisa godkända legitimationshandlingar. Från ett land där den offentliga förvaltningen inte fungerar! Även om man genom personalen på flyktinglägret kunna göra DNA-analys som bekräftar släktskapet. Är inte det att ställa sig på våldsverkarnas och plågoandarnas sida?

Sverige borde veta bättre!

Härom dagen hörde jag migrationsminister Tobias Billström (M) uttala sig i frågan i morgon-TV. Han konstaterade att det finns regler för anhöriginvandring, men att det kan finnas undantag. Han insåg den aktuella problematiken och var uppenbarligen beredd att titta närmare på hur man kan lösa situationen.

Men när? Nästa år? Hur mycket längre ska barnen behöva vistas i otrygghet, skilda från sina föräldrar på grund av våra byråkratiska krav?

Barnkonventionen är tydlig. Barnets rätt ska sättas i främsta rummet. Sverige har ratificerat barnkonventionen, men uppenbarligen räcker inte det för att skapa tydlighet.

Detta visar det riktiga i Kristdemokraternas krav att göra barnkonventionen till svensk lag. Här måste vi kristdemokrater gå i bräschen för rimliga och medmänskliga tillämpningar av lagstiftningen, så att barnen får återförenas med sina föräldrar!

måndag 11 oktober 2010

Den trotsiga kristna kyrkan

De senaste dagarna har det väckt viss uppståndelse att Alliansregeringen vill behålla kristendomens särställning i skolundervisningen. Utbildningsminister Jan Björklund är den som framfört budskapet och han har gjort det på ett mycket bra sätt, bland annat i Dagen och Aftonbladet.

Det vore egentligen märkligt att ifrågasätta detta, med tanke på att vi lever i ett land där kristendomen påverkat både människors tro, men också rättsväsende, undervisning, konst, litteratur och musik under mer än tusen år. Att negligera det inflytandet vore både naivt och ofruktbart. Och resultatet skulle bli ett historielöst släkte utan förankring i sin egen kultur.

För tänk bara så mycket som, även i dagligt tal, härrör från Bibeln och den kristna traditionen. Bara uttryck som att samla i ladorna eller att se ut som sju svåra år blir om inte obegripliga så åtminstone torftiga och endimensionella om man inte känner till berättelserna runt omkring. För att inte tala om motiv och bildspråk i konst och litteratur osv.

Självklart måste även framtidens uppväxande släkte få kunskap om de värden och värderingar som är centrala i kristendomen, där vi alla är skapade till Guds avbild och därmed oskattbart och okränkbart värdefulla. Annars kan man inte förstå den avgrundsdjupa kontrast som finns mellan kristendomen och Sverigedemokraternas svart-vita vi-och-dom-indelning.

Den kristna kyrkans historia har både ljusa och mörka sidor. Mörk blir den framför allt när människor använder sig av kyrkan för tillskansa sig själv makt och inflytande. Även detta bör belysas.

Men den levande kristendomen trotsar sådant. Den låter sig inte duperas av världsliga härskares rådslut och förbud, utan predikar frimodigt det kristna budskapet och omsätter det i praktisk handling, även om man själv utsätter sig för fara.

I Storkyrkan i tisdags hörde jag ekot av kristna som skyddade judar under Hitlers tid, med fara för sitt eget liv.

Måtte aldrig kyrkan (dvs de troende kristna) låta sig tystas av fruktan för vad människor ska tycka! Det kristna budskapet, om Guds oändliga kärlek till alla sina barn på vår jord, oavsett hudfärg, och om nåd och förlåtelse till dem som söker, behövs även i vår tid.

För att nu inte bli missförstådd vill jag tillägga att skolundervisningen förstås ska vara neutral, men ska belysa huvuddragen i de olika världsreligionerna och vad som särskiljer dem. Kristendomens särställning i detta menar jag går ut på att belysa bland annat just hur den kristna tron har påverkat vårt lands historia och kultur. Jag anser inte att skolans uppgift är att föra människor till tro.

söndag 10 oktober 2010

Förfallet efter Zarah Leander

Vem vill bli en stjärna? Se på mig!

Den sången hörde jag många gånger som barn, i början på 1960-talet. Och jag gillade den inte. Jag minns nu inte om det var Zarah Leanders ovanliga, djupa altstämma som väckte obehag, eller om det var jantementaliteten som hade mig i sitt grepp.


I Korpralstorpet mellan Rödmossen och Viberg bodde Zarah Leander som barn.

När jag blev lite äldre fick jag veta att vi var släkt med Zarah. Hon var syssling till min farfar, men familjerna umgicks inte. När Zarah var barn bodde hennes familj några kilometer från min mors barndomshem under några år, innan familjen Hedberg, som var Zarahs flicknamn, flyttade till Karlstad.

Zarahs far var grönsaksshandlare och brukade komma till min morfars gård och köpa upp potatis, för att sälja vidare i sin butik i Karlstad. Min moster Inez, som var ungefär tio år yngre än Zarah, har berättat hur Zarah brukade följa med sin far. Medan männen gjorde upp affären väntade flickorna ute.

Inez hade starka minnen från hur Zarah, med sitt eldröda hår, låg på mage tvärs över mullbänken under den stora kastanjen och sparkade med benen. Hon sjöng med sin djupa röst, grimaserade och gjorde otäcka rörelser med händerna, så att lilla Inez blev rädd.


Kastanjen står fortfarande kvar, men mullbänken, där Zarah låg framstupa och sjöng, är borta sedan länge.

I ett minnesprogram i samband med Zarahs sjuttioårsdag berättade hon hur hon som ung flicka brukat skrämma mindre barn med sin mörka röst. Inez blev då påmind om sitt barndomsminne.


När Zarah Leander blev rik och berömd köpte hon ett gods. Barndomshemmet i Värmland ville hon inte kännas vid. Det är nu sorgligt förfallet.

Zarahs tyska karriär som sångerska och skådespelerska, var inte något som uppskattades av dem som kände henne från barndomen. Allra minst hennes påstådda samröre med Hitler. Tvärtom stärkte det bilden av en egensinnig flicka med rymligt samvete, som inte skydde några medel eller drog sig för att roa sig på andras bekostnad.

torsdag 7 oktober 2010

Vatten och elektricitet - ny lyx i Mchukwi!

Igår kom ett jublande SMS från vår vän Emanuel Kasekwa, tekniker och tillförordnad administratör vid Mchukwi Mission Hospital, där vi har jobbat ett antal år.

Det nya borrhålet, som har finansierats av bl a Rotary i Vimmerby och Hultsfred, ger hela 6500 liter vatten per dygn! Man hade hoppats på upp emot 2500 liter.


Borrningen av den 120 meter djupa brunnen just avslutad för ett par veckor sedan. Man kan se det slamblandade vattnet välla upp. Sedan följde spänd väntan på att slammet skulle lägga sig, innan man kunde göra en värdering av flödet - som alltså visade sig överträffa våra vildaste förväntningar!

Detta kommer att ge en helt ny trygghet i vattenförsörjningen, som ju är nödvändig både både som dricksvatten, men också för hygienen på sjukhuset, för tvätteriet osv.

Till detta ska läggas att sjukhuset för några veckor sedan anslöts till det nationella elnätet. Även om det är strömavbrott några timmar varje dag, då dieselgeneratorn får träda i tjänst, så är det ett lysande framsteg, gentemot att bara ha råd att driva dieselgeneratorn för strömproduktion några timmar per dygn.

Detta ger en helt ny driftsäkerhet för exempelvis de kylskåp som behövs för vacciner eller labreagenser eller den luftkonditioneringsapparat som bekostats av Colombia University för att ge rätt förhållanden för HIV-AIDS-diagnostiken.

Stort tack till alla som varit med och gett pengar till de investeringar som så radikalt förbättrar både vård och levnadsbetingelser för patienter, personal och lokalbefolkning i Mchukwi, femton mil söder om Dar es Salaam!


Borrtornet och den gamla lastbilen under arbetets gång några dagar tidigare.


Tidsödande väntan på att vattnet ska rinna till i den grunda, handgrävda brunnen i dalgången. Att fylla en hink kan ta bortåt en halvtimme.


Denna karta över Mchukwi Ward ritade jag 1991. Den används fortfarande, som den bästa tillgängliga kartan över området. Mchukwi Mission Hospital ligger i den lilla byn Songa söder om själva Mchukwi by.
Fotografierna är tagna av Emanuel Kasekwa.

lördag 2 oktober 2010

Vitsippor, champinjoner och trattkantareller



Vitsippor - Kristdemokraternas partisymbol. Den späda blomman, med etikens vita färg, oansenlig i sig själv, men förenas genom rotverket med miljontals andra sippor och sveper in ängar och hagar i en vacker matta på våren.

En kylig vår kan blomningen vara länge, men under sommaren vissnar örten ned och kan knappast anas, om man inte skrapar undan ytskiktet och blottar rotsystemet. Men nästa vår dyker de blygt böjda blomknopparna upp igen, öppnar sig mot den värmande solen och snart täcks marken återigen av den rika blomningen.

Nu är det höst och vitsippsanalogin känns inte så aktuell. Vid ett fyndigt middagstal härom dagen beskrevs de olika partierna som svampar.

Den vita ängschampinjonen är en uppskattad läckerhet, men har på senare tid blivit sällsynt, så sällsynt att man måste använda helikopter för att spana efter dem, sa talaren, och anspelade på vårt förslag om ambulanshelikopter.

En kul liknelse och trevligt att talaren valde en så läcker och allmänt uppskattad svamp för att beskriva kristdemokraterna i landstinget.

Men efter eftermiddagens skogspromenad undrar jag om inte trattkantareller vore en bättre liknelse:

De är lika oansenliga som vitsipporna och inte alls lika lysande vackra som ängschampinjonerna. I själva verket liknar de snarast nedfallna löv och av utseendet att döma så skulle de kunna vara tämligen smaklösa. Men till skillnad från de allt mer sällsynta ängschampinjonerna, så är trattkantarellerna mycket rikt förekommande. Man måste bara vara uppmärksam för att hitta dem.



När man väl fått syn på dem, så finns de överallt. De växer gärna i täta familjeklungor. Deras mycel breder ut sig under mossan i osynliga nätverk. Och om man bortser från deras oansenliga yttre, så finner man att de är riktigt läckra.



Det finns en likhet till: Många tror inte att Kristdemokraterna kan vara något för dem. Men om man gör sig mödan att undersöka vad partiet står för, så finner man en mycket smaklig delikatess, som de flesta kan uppskatta, bakom den till synes oansenliga ytan!

torsdag 30 september 2010

Patientsäkerhet eller Vart tog hygiensköterskan vägen?

Under några dagar har Barometern rapporterat om undermålig städning på Länssjukhuset i Kalmar. Patienter och personal berättar bland annat om synlig smuts och klibbigt golv.

Serviceförvaltningen har nu lovat att ta tag i det hela. Det är bra och på tiden, eftersom personalen hävdar att de har påtalat problemet vid skyddsronder år efter år, utan att något har hänt.

På ortopedkliniken är den undermåliga hygienen en uppenbar säkerhetsrisk, med tanke på hur infektionskänsliga deras patienter är. Det gäller naturligtvis patienterna på fler kliniker. Ingen patient ska behöva råka ut för ens risken att bli smittad av någon sjukhusinfektion när man är så sjuk att man är inlagd på grund av någon annan åkomma.

Patientsäkerhet har ju blivit ett modeord, både för att bespara patienten lidande, men också för att spara stora summor, som istället kan användas till att förbättra och utveckla sjukvården.

Men ordet behöver fyllas med innehåll. Ett innehåll som hänger ihop från början till slut, från golv till tak, från patient och anhöriga till personal, från hjässa till fotabjäll.

När jag var sjuksköterskeelev i slutet av 1970-talet fanns ett annat ord, som är nära förknippat med detta. Det var dock knappast ett modeord, utan snarare ett ord som ingav respekt, ja, nästan rysningar:

Hygiensköterskan!

När man såg henne nalkas i korridoren kollade man genast av att man var reglementsenligt klädd, att man kommit ihåg att ta av armbandsur och ringar, att man inte hade nagellack, att mitt på den tiden långa hår var ordentligt flätat och inte hängde ner, att man hade den gula skyddsrocken på när man höll på med patientarbete, att det var dammtorkat i rummet osv. Allt naturligtvis för att minska risken för smittspridning.

Nu undrar jag om det inte är dags att låta hygiensköterskan återupprättas. Ja, jag vet att det finns någon liknande funktion i landstinget, men det tycks inte räcka till.

Hur skulle det annars kunna förekomma så många vita rockar i sjukhusmatsalen, rockar som utan tvekan kommer direkt från avdelningen eller mottagningen och är på väg tillbaka dit, som gjorda för att sprida mikroorganismer till hela sjukhuset?

Städstrulet på Länssjukhuset är en mycket pinsam historia. Låt den bli grunden för en genomgripande översyn av både hygienregler och efterlevnaden av dem. Det räcker inte med sprittvätt av händerna, om man har långärmade rockar där mikroberna fastnar. Det krävs ett helhetstänk.

För patienternas skull. Det är ju dem vi i vården är till för, eller hur?

KD-framgångar 2: Största Allianspartiet i nordvästra länet

Kristdemokraterna behåller sin ställning som det starkaste Allianspartiet i nordvästra Kalmar län. Partiet behåller även positionen som det näst starkaste KD-landstinget i hela Sverige. Det framgår när Länsstyrelsens sammanräkning nu har avslutats.

Valresultatet för landstingsvalet visar att Kristdemokraterna i Hultsfred-Vimmerby fortfarande är det största Allianspartiet med 16,86 % mot Moderaternas 14,89 %, Centerns 14,20 % och Folkpartiets 2,73 %.

Trots att väljarstödet totalt sett har minskat så är inte minskningen större än i andra län. Tvärtom behåller vi ställningen som det näst starkaste KD-länet i riket, näst efter Jönköpings län, och ökar avståndet till Örebro län, som kommer på tredje plats.

Detta är glädjande, inte minst med tanke på att vi för mindre än ett år sedan genomförde ett byte av landstingsråd.

Det var inte utan bävan jag accepterade erbjudandet att efterträda Anders Andersson, Järnforsen, som landstingsråd den 1 november 2009. Jag insåg att detta kunde innebära ett förtroenderas hos väljarna, med tanke på den långa tid under vilken Anders Andersson verkat som landstingspolitiker och arbetat för att befolkningen i länets nordvästra hörn ska ha likvärdig hälso- och sjukvård som i resten av länet.

Särskilt stolta kan vi vara över valresultatet i Järnforsen, där 35,46 % av väljarna röstade på Kristdemokraterna. Virserum kommer inte långt efter, med 33,14 % i tätorten och 31,11 % på landsbygden. I Vimmerby kommun ligger vi bäst till i Djursdala, med 31,70 % av rösterna och Rumskulla med 25,22 %. I Vimmerby stad är stödet starkast i mitt eget valdistrikt, där 22,33 % av väljarna har valt att rösta på Kristdemokraterna.

Med detta väljarstöd i ryggen känner jag stor inspiration att arbeta vidare för en god och jämlikt fördelad hälso- och sjukvård, under den mandatperiod som ligger framför.

KD-framgångar 1: Mest kryssade landstingsrådet


När den slutliga rösträkningen nu är genomförd framgår det att 20,94 procent av väljarna i min hemmavalkrets, Hultsfred-Vimmerby, har uttryckt sitt stöd genom att kryssa för mitt namn i landstingsvalet. Detta trots att min företrädare Anders Andersson, Järnforsen, som på sin tid var landets mest kryssade politiker, fortfarande finns kvar på valsedeln och själv fick hela 18 procent av kryssen i landstingsvalet.

Även i absoluta tal har jag fått många kryss: 648 i Hultsfred-Vimmerby och totalt 777i hela länet. Bland landstingsgruppledarna överträffas det bara av Anders Henriksson, som av de socialdemokratiska väljarna tilldelats 1901 kryss.

Jag känner mig djupt hedrad och är mycket glad över det stöd väljarna har visat. Jag ser personkryssen som ett uttryck för förtroende och kommer att göra mitt yttersta för att föra ut kristdemokratisk politik och människosyn under den kommande mandatperioden.

Mer statistik finns på Kristdemokraterna i Kalmar läns hemsida och hos Valmyndigheten.

lördag 25 september 2010

Eftervalskonferens - inför en ny mandatperiod

Valet är över. Det som vi hade hoppats på och arbetat för lyckades i flera avseenden:

Alliansregeringen fick förnyat förtroende av svenska folket. Trots en rad dystra olycksprofeter i form av olika opinionsinstitut, som räknade ut Kristdemokraterna, så överträffades dessa mätningar och partiet tar återigen plats i Sveriges Riksdag. På det regionala planet behåller Kristdemokraterna sin ställning som det näst största KD-landstinget och i kommunen behåller Alliansen majoriteten.

Jag medger gärna att jag helst hade sett minst dubbelt så många kristdemokratiska ledamöter i riksdagen, landstinget och kommunen. Det är trist att vi backar på de flesta håll i riket. Men valresultatet ger oss trots allt möjlighet att fortsätta arbeta på alla nivåer för ett mänskligare Sverige, med ökad trygghet och valfrihet för invånarna.

Idag samlades några hundra kristdemokrater på tre olika platser till eftervalskonferens, för att summera valet och lägga upp strategi för den kommande mandatperiodens arbete i kommuner och landsting.



Själv hade jag fått förtroendet att medverka vid den konferens som hölls i Hässleholm, med kommunalrådet Birgitta Södertun, Hässleholm, som konferencier.



På scenen fanns också bl a Anders Andersson, Järnforsen, omvald riksdagsledamot och partistyrelseledamot och Mikael Anefur, f d riksdagsledamot, från Kristianstad, som igår utsågs av partistyrelsen till att leda partiets framtidsstrategigrupp.



Det var en engagerad samling deltagare, som ställde frågor och samlade argument. Nu gäller det att planera för hur Kristdemokraternas och Alliansregeringens politik ska genomföras i alla de olika sammanhang där vi finns representerade.



lördag 18 september 2010

Humanitär katastrof för återvändande Burundi-flyktingar

Ikväll fick vi besök av Uno Gustavsson, som tog emot oss när vi först anlände till Tanzania 1984, och de båda burundierna Agustine Ntunzwenayo och Eliasson Bubonye.



Det var skakande berättelser vi fick ta del av, om en tyst, humanitär katastrof som världen tycks ha missat för mer spektakulära händelser.

Burundi har av och till härjats av svåra stammotsättningar. 1972 var en sådan period, med oerhört många offer i form av personer som mördades eller drevs på flykt, med allt vad det innebar av fysiskt lidande men även psykisk utsatthet.

Under våra fyra år i Tanzania träffade vi på en del Burundiflyktingar, både som personal på våra sjukhus i Nkinga och Mchukwi, men också som patienter. I närheten av Nkinga fanns flera flyktingläger, med flera hundratusen flyktingar.

För några år sedan kom Tanzania och Burundi överens om att de som ville skulle få återvända och FN genom UNHCR skulle hjälpa till med repatrieringen.

Bara det att under de närmare 30 år flyktingarna bott i Tanzania, så har andra människor bosatt sig i deras hus och tagit deras åkrar i besittning, i detta land, som är mindre än Småland men bebos av lika stor befolkning som hela Sverige och är ett av världens absolut fattigaste länder.

Följden har blivit att över 30.000 återförda burundier nu är hopträngda utan annat än nödtorftigt skydd, utan möjlighet att försörja sig och utan ordnad tillgång till vare sig mat eller rent vatten. Människor svälter ihjäl eller dör i malaria eller tyfoidfeber på grund av förorenat vatten.

Men vi kan alla hjälpa till. För hundra kronor kan man betala ris och bönor som räcker att hålla liv i en persons behov under en månad. Tre kyrkor i Rudskoga vid sjön Skagern, på gränsen mellan Närke, Värmland och Västergötland, jobbar ideellt med att förmedla hjälp och garanterar att varje krona kommer fram och omvandlas till mat, medicin, medicinsk utrustning och skydd mot väder och vind för flyktingarna.

Vill du veta mer? Läs här om Burundi-hjälpen

Mona bluffar i sjukförsäkringsdebatten!

I Aktuellt 18 dagen före valet (ännu ej på webben)konstaterades att de rödgröna tagit sjukförsäkringen som sin huvudfråga i kampen om väljarna. Reporten frågade Mona Sahlin (S) om hon då ville tillbaka till de höga sjukskrivningsfall som rådde innan reformen.

Hennes svar löd ungefär så här:

"Är man sjuk ska sjukförsäkringen gälla. Kan man arbeta ska man få hjälp tillbaka till arbetslivet. Man ska inte utförsäkras."

Precis så är den nya rehabiliteringsgarantin utformad! Och det vet Mona. Ingen utförsäkras. Varje enskilt fall tas upp till prövning och de som är för sjuka för att arbeta omförsäkras.

Min slutsats är att Mona Sahlin kommer att låta systemet ligga kvar, om olyckan skulle vara framme och de rödgröna skulle få majoritet i valet.

På ett cyniskt sätt använder sig allstå Mona Sahlin av enskilda fall, med uppenbart felaktiga beslut av Försäkringskassan, eller där det finns detaljer som inte tål öppen granskning, enbart i syfte att demonisera Alliansen och få dem att framstå som onda och hårdhjärtade.

Subtilt med smutsigt av fullblodspolitikern Mona Sahlin.

fredag 17 september 2010

Röda dunster, historieförfalskning eller blindhet?

I Vimmerby Tidning finns idag en insändare som kan få en att undra om man får tillgripa vilka medel som helst, så här i slutet av valrörelsen.

Det är Britt Wireland Sorpola, Jonny Bengtsson och Inger Lord som under rubriken "Sveriges bästa sjukvård i Virserum" skriver vad de menar att socialdemokraterna har gjort i Virserum.

Det första de räknar upp är följande: "Vi har sett till att Barnhälsovården finns kvar".

Det är väl ändå en sanning med modifikation! Det var med socialdemokraternas tysta eller uttalade medgivande som barnhälsovården drogs in och förflyttades till Hultsfred. Anders Andersson (KD) tog upp frågan i landstingsfullmäktige och lyckades avkräva Ann Hellenborg (MP) ett löfte att BVC skulle återöppnas, om man bara kunde hitta lämpliga lokaler.

Vid ett möte med samhällsföreningen en tid därefter, uppfattade man Anders Henriksson (S) som betydligt mer återhållsam. Därför tog jag upp frågan igen och fick ett löfte att det verkligen skulle bli ett återöppnande efter sommaren.

Efter tips från samhällsföreningen, som gjort namninsamling med flera hundra namn mot nedläggningen, grävde jag djupare i frågan och fann att landstingsledningen planerade för en halvmesyr, där BVC i Virserum bara skulle omfatta barn upp till ett år.

Först efter detta kom det besked från den högsta socialdemokratiska landstingsledningen om att BVC skulle återställas för hela basprogrammet upp till sex års ålder.

För dem som följde händelseutvecklingen, med alla löften och turer fram och tillbaka, så tycker jag allt att det är lite magstarkt att påstå att det är socialdemokraterna som sett till att BVC finns kvar.

Nästa påstående är att sossarna sett till att Folktandvården besöker barnen med mobil tandvård. Det beslutet fattades bestämt under förra mandatperioden, då Allianspartierna hade majoritet.

Sorpola, Bengtsson och Lord tar även åt sig äran för att ha "sett till att köpa in en ny ambulans till Virserum". Det har visserligen köpts in en, men utan Anders Andersson hade ambulansstationen i Virserum varit nedlagd för länge sedan!

De påstår också att de har sett till att primärvården lokalt håller hög kvalitet och är lättillgänglig. Ursäkta, men jag undrar just vad doktor Mubarik och doktor Ruge säger om det. De har valt att etablera sig privat och inte under landstingets hägn. Det är knappast sossarnas förtjänst!

Det är kanske trevligt för de tre skribenterna om deras självbild är sådan att de kan tillskriva sig förtjänsten av allt de räknar upp. Men frågan är om det tyder på så värst god insikt.

Virserumsborna må själva avgöra vilken trovärdighet socialdemokraterna är värda! På söndag kan man rösta fram eller rösta bort efter behag. Och har man måhända förtidsröstat, men vill ändra sig, så går det bra på valdagen.

Det ska onekligen bli spännande att studera valresultatet lokal för lokal!

Alf Svensson förgyllde Kalmar i valrörelsens slutspurt

I valrörelsens absoluta slutspurt kom Alf Svensson till vad som blev en verklig folkfest på Larmtorget i Kalmar. Våfflor, ballonger, clown, barn, vuxna, äldre, journalister i en härlig blandning.


Det var trevligt att återse Alf, som har berättat om hur min mans farfar brukade besöka hans barndomshem.


Alf Svensson och Anders Andersson i samspråk med ordföranden i länsrådet för funktionshindersfrågor, Erling Svensson.


Journalisterna flockades kring Alf Svensson för att få en intervju.


Chatrine Pålsson Ahlgren hade vispat ihop bortåt tio liter våffelsmet, som portionerades ut i PET-flaskor för att bli lite mer lätthanterliga när våfflorna skulle gräddas. Sven-Åke Svensson provgräddar en våffla.


Clownen var väldigt nyfiken på vad Madeleine Rosenqvist höll på med.


Doften av nygräddade våfflor lockade många till Larmtorget.


Riksdagsledamoten, distriktsordförande och f d vice partiordförande Anders Andersson välkomnade sin f d partiordförande, Europaparlamentarikern Alf Svensson.


Alf Svensson bevisade än en gång vilken fenomenal talare han är. Med sin mänskliga värme och tydliga värdegrund berördes åhörarnas hjärtan. Själv kände jag mig stärkt och upplyft och stolt över förmånen att få jobba i samma parti som denne nestor.


Alf Svensson avtackas av Chatrine Pålsson Ahlgren, riksdagsledamot emerita och vice distriktsordförande för Kristdemokraterna i Kalmar län.


Monica Bengtsson och Anders Andersson lyssnar på Alf Svenssons tal.


Många slöt upp för att lyssna på Alf Svenssons erkänt högklassiga talekonst.


Alf Svensson vid kampanjbussen.


Efter Alf Svenssons tal tog riksdagsledamoten Anders Andersson till orda.


Alf lyssnade uppmärksamt på oss som intog scenen efter honom.


Monica Bengtsson, gruppledare för Kristdemokraterna i Kalmar kommun, i talartagen.


Som landstingsråd påminde jag åhörarna om de orättvisor den rödgröna majoriteten åstadkommit, exempelvis när det gäller väntetiderna vid sjukresor och uppmuntrade dem att rösta på ett parti som sätter patienterna i centrum.


Det var många som ville samtala med Alf efter hans tal. Innerligheten gick inte att ta miste på.


Nadja Mirghasemi och Alf Svensson.