Stark kristdemokratisk profil på Alliansbudget

När landstingsstyrelsen ska behandla budgeten imorgon, så har man att ta ställning mellan den rödgröna majoritetens förslag och Alliansens samlade budgetförslag.

Som gruppledare för Kristdemokraterna i landstinget, kan jag med stolthet konstatera att många av de frågor som vi ursprungligen har tagit upp och drivit nu finns med som gemensamma Alliansyrkanden.

Dessa tydliga kristdemokratiska förslag kan delas in i tre grupper: Barn och unga, äldre respektive jämlik vård.

Barn och unga
I flera år har jag talat om behovet att samla stödet för unga. Det kan vara förvirrande att behöva fundera på om det är kroppen som har ont, så man ska till hälsocentralen, eller själen och man kanske behöver träffa en psykolog eller kurator. Om det handlar om ett trassligt förhållandet till pojk- eller flickvännen och oro över en eventuell graviditet eller misstanken om att ha blivit smittad av en sexuellt överförd sjukdom är det istället ungdomsmottagningen man ska gå till. För många unga skulle det vara enklare med en väg in, till en gemensam ungdomshälsa, där flera av dessa funktioner finns.

Alliansen har nu med ett förslag om en Ungdomshälsa, där landsting och kommuner samverkar med ungdomsmottagning och unga vuxna. Även elevhälsan skulle kunna finnas med i ett sådant samarbete, för att göra det tydligare vart man ska vända sig när man har frågor och problem.

Hösten 2011 ställde jag en interpellation angående vad man gör för att komma till rätta med den psykiska ohälsan hos barn och unga och minska risken att de ska falla mellan stolarna. Ett problem jag då lyfte var hur unga från norra länsdelen inte har lika god tillgång till barn- och ungdomspsykiatrisk slutenvård som barn och ungdomar från södra delen. I svaret medgav majoritetens företrädare att så är fallet. Bara 25 % av inläggningarna sker från norra länsdelen. Utifrån detta drog man slutsatsen att det finns skäl att överväga att inrätta barn- och ungdomspsykiatriska vårdplatser i norra länsdelen. Trots det har inga inga sådana förslag presenterats i majoritetens budget.

I Alliansens motförslag har jag fått med en skrivning om att denna fråga ska finnas med i det fortsatta arbetet när man planerar för sjukvårdens lokalbehov.

Äldre
Många sjukdomar kan ta sig andra uttryck hos äldre än hos yngre, på grund av att kroppens funktioner avtar och förändras. Läkemedel bryts ned långsammare hos gamla personer och restprodukter kan ansamlas i kroppen och leda till förgiftningar. Kunskapen om det normala åldrandet och åldrandets sjukdomar behöver förbättras överallt där man kommer i kontakt med äldre, för att de inte ska behöva riskera att få felaktig behandling eller felaktiga läkemedelsdoser. Detta har vi kristdemokrater lyft åtskilliga gånger i olika sammanhang.

Nu lägger Alliansen 1 miljon kronor till ett kompetenslyft i det normala åldrandet och åldrandets sjukdomar till läkarnas AT- och ST-utbildningar.
Regeringen satsar genom äldreminister Maria Larsson (KD) 4,3 miljarder kronor på att förbättra vård och omsorg om de mest sjuka äldre. I Kalmar användes en del av pengarna till att bygga upp ett äldreteam, som förenklade mottagandet på sjukhuset av äldre. När  projektmedlen tog slut fanns inte resurser för en fortsättning och äldreteamet lades ned.

Nu satsar Alliansen 2 miljoner kronor på att starta upp äldreteamet i Kalmar igen. Liknande arbetssätt ska införas även i Oskarshamn och Västervik.

I kristdemokraternas hälso- och sjukvårdspolitiska program för perioden 2010-2014 har vi föreslagit en satsning på klinisk forskning inom äldresjukvård. I Alliansens budgetförslag finns nu med en skrivning om att förutsättningarna kring äldres hälsa och sjukdomar bör beaktas i landstingets strategi för klinisk forskning.

Jämlik vård
En ständigt återkommande fråga, som jag vid flera tillfällen lyft, både i media och i denna blogg, är den trygghet som ambulanssjukvården innebär. Den är dock inte jämnt fördelad över länet. Flera stationer har längre utryckningstid än andra. Det är framför allt på mindre orter i länets utkanter som man har 5 minuters anspänningtid, jämfört med 90 sekunder i de större tätorterna. Det är i grund och botten ett märkligt resonemang att man ska behöva vänta längre på ambulansen om man bor på landet, särskilt med tanke på att avståndet till sjukhusen är desto längre.

Alliansen lägger nu in 4 miljoner kronor för att uppgradera alla ambulanser till 90-sekunders jourstationer.

Jag har också fått med ett yrkande om att lägga in behovet av landningsplatta för ambulanshelikopter i lokalförsörjningsprogrammet. Det måste ses som en stor framgång, med tanke på hur vi kristdemokrater varit ensamma om att driva frågan.

Vården i livets slutskede är en annan fråga där majoriteten visat total brist på beslutskompetens. Ända sedan 2007 har revisorerna vid upprepade tillfällen påtalat det orimliga i att det inte finns samlade palliativa vårdplatser i Oskarshamn och Västervik, utan bara i Kalmar. Själv har jag åtskilliga gånger lyft frågan till debatt, Min uppfattning är klar; det är inte värdigt att blanda personer i livets absoluta slutskede med akut sjuka personer. Det ger inte den döende den helhetsvård som behövs när personalen slits mellan att koppla dropp och ge injektioner till akut sjuka, och att ge stöd till en person med existentiell ångest inför döden.

Inte heller nu visar majoriteten någon beslutskraft, men Alliansen satsar 1 miljon kronor på att avdela samlade palliativa vårdplatser i Västervik. I Oskarshamn tycks en lösning vara på gång.

Vid senaste landstingsfullmäktige lyfte jag behovet av att stödja sjuksköterskor som specialistutbildar sig, för att klara kompetensförsörjningen inför kommande pensionsavgångar. Jag är glad att majoriteten visat lyhördhet och höjt anslaget så att det kan räcka till fler, men den redovisning jag fick som svar på min fråga visade att det ändå inte förslår så värst långt.

Alliansen lägger in ytterligare 2 miljoner kronor till sjuksköterskornas specialistutbildningar.

Var tar vi då pengarna ifrån? När jag tittat igenom årsredovisningarna har jag konstaterat att central administration, närmare bestämt landstingsdirektörens stab, har gått med stora överskott år efter år. Det känns inte rimligt, med tanke på de stora behov som finns i vården. Därför skär vi ned den budgeten med 7 miljoner kronor. De återstående 3 miljonerna kronor som behövs för att finansiera våra satsningar kommer från den finansiella resursen, dvs kontot för oförutsedda händelser, som vanligtvis inte brukar utnyttjas.

Summa summarum tar vi från administration (som gått med överskott) och lägger pengarna på att förbättra vården för länets invånare.
- Någon där emot? Bifall till Alliansens förslag!

Visionslöst rödgrönt budgetdirektiv

Idag har den rödgröna landstingsmajoriteten överlämnat sina budgetriktlinjer. Det var inte mycket konkreta förslag eller direkta uppdrag, utan mest floskler och tomma ord.

Själv blir jag både besviken och upprörd över att man inte bryr sig om att göra något i de frågor där det finns uppenbara brister i sjukvården i länet.

De njursjuka som behöver dialys i Kalmar län tvingas vänta längre mellan dialystillfällena än vad Socialstyrelsen föreskriver. Kapaciteten behöver byggas ut, för att klara Socialstyrelsens riktlinjer. Ändå lägger inte majoriteten något uppdrag om detta, trots att Alliansen påtalat behovet och lagt förslag.

För patienter som närmar sig livets slutskede är vården olika, beroende på var i länet man bor. Detta har vid upprepade tillfällen kritiserats av revisorerna. I många år har jag och andra från Alliansen drivit på för att åtminstone få till stånd samlade palliativa vårdplatser på sjukhusen i Oskarshamn och Västervik, för att förbättra omhändertagandet om man inte kan vårdas hemma. Ändå finns inga uppdrag om att äntligen komma till skott med detta.

Unga som mår dåligt hör också till dem som får väldigt olika vård och omhändertagande beroende på var man bor. Gång på gång har jag och Alliansen tagit upp behovet av att skapa jämlikhet i länet. Majoriteten har sagt att Unga Vuxna-verksamheten måste utvärderas. Utvärderingen är nu gjort, men ändå ger man inga uppdrag om hur man vill gå vidare för att förenkla och förbättra för unga personer med psykisk ohälsa.

Ambulanssjukvården är också väldigt olika i länets olika delar. För inte så länge sedan talade majoriteten om att de skulle se över situationen och öppnade för att alla ambulansstationer skulle kunna få 90 sekunderslarm. Ändå kommer inga uppdrag i den riktningen. Befolkningen på Öland, i Virserumstrakten och i Gamleby får fortsätta att finna sig med längre väntan när de blir akut sjuka.

Däremot vill majoriteten att man ska vistas mer i naturen. Även jag gillar att vara i naturen, men vad är syftet med att skriva in det i budgetriktlinjerna? Man blir lite lätt misstänksam ... Med den centraliseringsiver som majoriteten hittills visat, så kan man befara att tanken är att de som bor ett stycke från sjukhusen ska ut i naturen istället!

En annan kanske liten men inte oväsentlig detalj gäller jämställdhetsarbetet. Där ska personalen lära sig mer om HBT-frågor. Queer-personer ska tydligen inte förvänta sig att finna någon förståelse hos personalen.

Rödgrönt svek mot patienter i livets slutskede

Idag hade landstingsstyrelsen ett möte, då bl a landstingets yttrande över revisionsrapporten Palliativ vård, uppföljning mars 2011 behandlades. Revisorerna konstaterade att det råder stor ojämlikhet i länet.

I Kalmar finns en särskild enhet, med särskilt utbildad personal, kopplad till den lasarettsanslutna hemsjukvården. Där kan patienter i livets slutskede läggas in direkt, om man av något skäl inte kan vårdas hemma.

Något liknande finns inte i Västervik. Sedan länge har det funnits beslut att inrätta samlade vårdplatser för patienter i livets slutskede i Västervik, men det har dröjt, bl a beroende på om- och tillbyggnationerna av sjukhuset.

Patienter som har obotliga sjukdomar och närmar sig livets slutskede har särskilda behov, både vad gäller personalens kompetens och lyhördhet och vad gäller lokalernas utformning. I nuläget finns palliativa vårdplatser (för vård i livets slutskede) utspridda på flera olika avdelningar vid Västerviks sjukhus, där denna känsliga patientgrupp blandas med akut sjuka. Nu tycks den rödgröna majoriteten backa från fullmäktiges beslut att inrätta samlade palliativa vårdplatser i Västervik.

När jag under mötet började ställa frågor om de formuleringar majoriteten tagit fram som svar till revisorerna, framkom att de rödgröna fortfarande inte har någon planering för hur detta ska genomföras. Tvärtom svävade man på målet och hänvisade till att en sådan enhet kostar pengar, som man inte har. Istället för att instämma i Alliansens tillägg, som Christer Jonsson formulerade under sittande möte, att fullmäktiges beslut om samlade palliativa vårdplatser ska genomföras, valde majoriteten att notera att fullmäktiges beslut gäller tills annat beslut fattas.

Detta tolkar jag som att man har släppt ambitionen att inrätta en samlad palliativ enhet i Västervik och nu förbereder sig för att ta sig ur gällande fullmäktigebeslut.

Trots revisorernas påpekande om ojämlikheterna i länet, så tar man inte chansen att markera att det nu är dags att rätta till ojämlikheten i länet. Det är djupt beklagligt och ett svek mot patienterna i livets slutskede.

KD-fokus på vård i livets slutskede

De senaste dagarna har jag tillsammans med kristdemokrater i Kalmar respektive Västervik lyft behovet av helhetssyn i vården av patienter i livets slutskede. Värdighet, kunnighet och respekt ska prägla bemötandet i alla skeden av livet. Inte minst i livets slutskede är detta viktigt.


Kristdemokraterna Monica Bengtsson, Arne Sjöberg och Gudrun Brunegård vid pressträffen i Kalmar på onsdagen.

Hospice är en vårdfilosofi med särskild inriktning på trygg vård och omsorg vid livets slut. Hospice inriktar sig på ett helhetsperspektiv, på bemötande och på hela familjens situation. Man ska kunna tillgodose patientens medicinska, psykiska, sociala och existentiella behov. Man jobbar även för att inredningen och övrig miljö ska kännas trivsam och vara mer hemlik. Såväl den yttre som inre miljön lyfts fram på ett speciellt sätt, allt för att ge trygghet i en svår situation.

Vid pressträffen i Kalmar igår återknöt jag, tillsammans med Monica Bengtsson och Arne Sjöberg, till den motion om hospice, som jag skrev för några år sedan, och som blev välvilligt bemött.

I yttrandet framhölls att frågan om att starta hospice är en kommunal angelägenhet, där landstingets verksamhet kommer in som en stödprocess. Det framhålls att ”om kommuner beslutar att starta hospiceverksamhet är det av vikt att platserna blir samlade till en enhet i syfte att hålla en hög kompetensnivå hos medarbetarna samt en optimal vårdmiljö för boende och anhöriga. Både det palliativa rådgivningsteamet och distriktsläkarna kommer att vara behjälpliga inom ramen för deras nuvarande uppdrag och resurser. Vidare är det viktigt att det sker en utveckling av samarbetet mellan kommunerna, landstingets palliativa rådgivningsteam och primärvården avseende hospiceplatserna, samt att det palliativa rådgivningsteamet tillhandahåller stöd i form av utbildning och specialiststöd i det patientnära arbetet och primärvården genom läkarmedverkan i särskilt boende inom ramen för nuvarande resurser.”

Kalmar kommun har nu försökt knyta kontakt med landstinget för att komma vidare i frågan, men har mötts av ointresse från landstingets sida.

Med anledning av detta ställer nu Monica och Arne en interpellation till landstingsstyrelsens ordförande Anders Henriksson (S), med frågan vad han gör för att underlätta kontakten mellan kommun och landsting i syfte att bygga upp ett hospice i Kalmar kommun.


Gudrun Brunegård och Kerstin Lahi i Västervik

I Västervik är situationen något annorlunda. Det finns beslut om att det ska inrättas palliativa vårdplatser, men åren har gått utan att något har skett. Den rödgröna majoriteten har hänvisat till att det har saknats utrymmen. Vid landstingsfullmäktige i vintras debatterades frågan och landstingsrådet Lena Segerberg var då inne på att det skulle avsättas en vårdplats här och en där, utspridda på flera kliniker.

Vi motsatte oss detta och menade att vårdplatserna måste samlas till en enhet, med särskilt utvald personal, som förmår se till patientens helhetsbehov.

Vid dagens pressträff i Västervik lyfte jag, tillsammans med Kerstin Lahi frågan på nytt. Vi vill uppmärksamma att när nu Västerviks sjukhus byggs om och till kommer på sikt lokaler att frigöras, där en palliativ enhet med fördel skulle kunna placeras. Rehab-huset skulle kunna vara en lämplig placering, där man kan samla kompetens i form av personal med hög kompetens och personlig lämplighet att arbeta med patienter i livets slutskede.

Det är hög tid nu att planera för de palliativa vårdplatserna nu, innan alla utrymmen som kommer att frigöras efter byggnationerna har blivit uppbokade för annan verksamhet.

Inrätta nationellt centrum för palliativ medicin i Kalmar!

Som landstingsråd för Kristdemokraterna i Kalmar län föreslår jag att ett nationellt centrum för vård i livets slutskede byggs upp i Kalmar. Det skriver Barometern om idag.

Det enda vi med säkerhet kan säga om livet, är att det förr eller senare kommer att ta slut. För en del personer kommer slutet relativt tidigt, kanske redan i barndomen eller mitt i livet. För andra blir livet långt.

När en person närmar sig livets slut är det viktigt att vård och omsorg präglas av professionellt kunnande om de kroppsliga behoven kombinerat med lyhördhet för både andliga och själsliga behov. Människan består ju av ande, själ och kropp, där själsliga och andliga behov ofta tar sig rent fysiska uttryck.

Tanken på döendet skapar ångest hos många. Man är rädd för att det ska göra ont, men man kan också känna djup sorg över att behöva lämna livet, när så mycket är ogjort. Sådant man sett fram emot, som man aldrig ska få uppleva. Att inte kunna vara med vid barnets bröllop. Att inte få träffa det väntade barnbarnet.

Än värre kan ångesten över olösta konflikter vara. Ouppklarade svek, förödmjukelser som man inte rett ut, både sådana man själv begått och det man utsatts för. Ska man lämna jordelivet utan att ha fått chansen ställa det man kan tillrätta? Kanske man, när det som återstår av livet hastigt blir allt kortare och perspektivet därmed förändras, inser att man vill ändra i sitt testamente.

För att inte tala om de existentiella frågorna. Vad är livet? Vad väntar efter döden? Har katoliken fått bekänna sina synder och fått höra prästen uttala förlåtelsen? Kan muslimen känna sig trygg i att de ritualer som religionen föreskriver utförs?

Personen som närmar sig livets slutskede såväl som de anhöriga behöver känna sig trygga i att det finns tillgång till lämplig smärtlindring. Ur ett sjukvårdsperspektiv är det närmast självklart att så också sker. Men ibland behöver man pröva sig fram för att hitta rätt preparat. Det är inte alltid den patientansvarige doktorns kompetens räcker. Ibland krävs specialkunskaper.

När det gäller sjukvårdens beredskap att hantera de icke-kroppsliga behoven kan det vara än svårare. I vårt svenska, sekulariserade samhälle glömmer vi lätt bort att religionen är oerhört viktig för människor från de flesta andra delar av världen. Det handlar inte om religiös påverkan, utan respekt för den döendes andliga och själsliga behov. Ja, även för den som inte varit religiös tidigare kommer ofta de existentiella frågorna upp till ytan och behöver bearbetas när döden närmar sig.

Därför är det viktigt att det i den vård och omsorg som ges finns både kunskap och lyhördhet för de själsliga och existentiella behoven. Patientens oro kanske beror på att man vill reda ut sitt liv och förbereda sig för döden, men kan ibland tolkas som uttryck för allmän oro eller smärta. Om man då ger ångestlindrande läkemedel, utan vidare efterforskningar, så finns risken att patienten drogas ned och därmed berövas möjligheten att reda ut sitt liv innan det är för sent.

Det finns behov av att utveckla kunskapen inom den palliativa vården, det vill säga vården i livets slutskede, för att förbättra vård och omsorg i hela Sverige. Därför välkomnar jag Göran Hägglunds förslag om ett nationellt centrum för palliativ medicin, där kunskap samlas, metoder utvecklas och sprids, både nationellt och internationellt, och där man också forskar vidare inom området. Jag skulle dock önska att uppdraget vidgas till att inte bara omfatta äldre. Det är minst lika viktigt att öka kunskapen av behoven hos unga och personer mitt i livet, där man konstaterat att livet inte går att rädda.

I Kalmar län finns flera läkare med specialistkompetens i palliativ medicin och en organisation för palliativ vård, som inbegriper hela länet. Visst finns behov av att utveckla och bygga ut den palliativa vården runt om i länet, men det finns redan idag en mycket god stomme, med Länssjukhuset i Kalmar som bas.

Som landstingsråd för Kristdemokraterna i Landstinget i Kalmar Län finns en rad skäl till att ta initiativ i utvecklingsarbetet runt palliativ vård. Med hänvisning till det jag redovisat ovan vore det mycket lämpligt att detta nationella centrum för palliativ medicin får sitt säte i Kalmar.

Jag lovar att använda mina kontakter med regeringen och socialdepartementet för att vi under nästa mandatperiod ska lyfta fram den palliativa vården.