När samverkan och patientfokus gått över styr

I mitt förra inlägg uttryckte jag en önskan om ett bättre samförstånd mellan elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) om var gränserna för vars och ens uppdrag går.

I Östran finns idag en sorglig berättelse som illustrerar hur verkligheten kan te sig. I artikeln beskrivs hur skolläkaren känner oro för en elevs psykiska hälsa och skriver en remiss till BUP. På BUP bedömer man remissen som att det handlar om så kallad lättare psykiatri, som man anser ska skötas i "första linjens psykiatri" och avvisar remissen. Skolläkaren gör ett nytt försök, med samma resultat.

Vid tredje försöket gör skolläkaren en Lex Maria-anmälan, eftersom vårdens beslut att inte ta emot eleven kunde ha medfört allvarlig skada.

Hela hanteringen är naturligtvis upprörande. Istället för att samordna resurserna kring den enskilde hjälpbehövande eleven, så gör man vad man kan för att hålla ansvaret på armlängds avstånd och skyffla över det på någon annan.

Enligt Östran hänvisar BUP till psykiatriutredningen och den handlingsplan vid psykisk ohälsa hos barn och ungdom som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tog fram härom året.

Jag ser dock två avgörande problem:

Dels behövs ett ingående samtal mellan kommunerna och landstinget för att definiera vad som menas med första linjens psykiatri för barn och ungdom. Det kan knappast likställas med första linjens psykiatri för vuxna, som ska skötas inom primärvården. Primärvårdens allmänspecialister har ju en grundläggande psykiatriutbildning. Men skolläkare och skolsköterska saknar ju i allmänhet barn- och ungdomspsykiatrisk kompetens, medan skolpsykologen vanligen är inriktad på olika typer av utredningar, inte behandling. Istället handlar elevhälsans roll snarast om att ha tillräcklig kompetens för att sålla ut om en elev är i behov av BUP-kontakt.

För att BUP inte ska svämmas över av alla unga som behöver hjälp skulle man onekligen behöva avlastas den så kallade lätta psykiatrin. Men så länge elevhälsans personal saknar kompetens, så faller ansvaret tillbaka på BUP.

Elevhälsans uppdrag är enligt skollagen tydligt inriktad på förebyggande arbete och enklare sjukvårdsinsatser. Behandling av depressioner, panikångest eller social fobi kan knappast beskrivas som "enklare sjukvårdsinsatser". Ska elevhälsan ta över det uppdraget behövs både en omformulering av skollagen och en omfattande fortbildningsinsats.

Vare sig man som medicinsk personal är anställd av kommun eller landsting är uppdraget att sätta patienten i fokus. Det har inte skett i det aktuella fallet. Och, som Pierre Edström skriver, så är det den enskilde patienten som blir lidande. Att patienten är ett barn gör det hela ännu mer upprörande.