Sedan tre dagar befinner jag mig på kvalitets- och patientsäkerhetskonferens i Amsterdam. Parallellt finns möjligheten att följa vad som händer hemmavid genom digitala medier.
På konferensen har jag blivit glatt överraskad av det genomgående starka patientfokuset. Jag hade befarat att det dominerande intrycket skulle vara tabeller, statistik, analyser och handlingsplaner. Och visst har det visats många sådana i alla de storföreläsningar och seminarier jag har bevistat. Men i centrum har man ändå i överraskande många fall lyckats hålla den enskilde patientens väl och ve.
Inte bara det, utan också att ta tillvara patientens upplevelse för att göra vården bättre. I Nederländerna ställer man frågan "Vad gjorde sjukvården för att du skulle känna att du hade huvudrollen och kontrollen över din sjukdomssituation?"
Undrar just vad svaret skulle bli om man ställde den frågan till den 92-åriga damen i Mörbylånga som fick vänta i tre timmar på ambulans från Kalmar, för att hon inte bedömdes vara tillräckligt sjuk för att man skulle kalla ut den Mörbylångaambulans som hade beredskap någon kilometer därifrån.
Händelsen har skildrats i bl a Östran och Radio Kalmar
Visar inlägg med etikett patientsäkerhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett patientsäkerhet. Visa alla inlägg
fredag 8 april 2011
fredag 4 februari 2011
Skärpta rutiner efter förfrysning
Nu är utredningarna klara gällande vad som egentligen hände, när Ingemar Andersson från Tuna besökte Västerviks sjukhus. Vid hemkomsten kom han inte in i huset, utan blev liggandes ute på trappan och förfrös fingrar och tår.
Allmänheten fick en ström av information i såväl tidningar, radio och TV, efter intervjuer med Ingemar själv och hans anhöriga. Den information som gavs väckte en rad frågor, framför allt beträffande omständigheterna kring hans hemfärd, men även hur det kom sig att en diabetiker kunde vistas på akutmottagningen hela eftermiddagen och kvällen utan att få något att äta. Från sjukhusets sida nöjde man sig med att konstatera att man följt rutinerna.
Sjukhusets utredning visar att ingen notering gjorts och att kunskap saknats om bakomliggande sjukdom. Uppenbarligen har det gjorts försök att ringa anhöriga från sjukhuset, när undersökningen var klar på kvällen. När man inte fick svar beslöt man att ändå låta Ingemar åka hem, eftersom han själv önskade det. Analysen har resulterat i förslag om förbättringar i dokumentationen och skriftliga rutiner för hemgång när det gäller vissa patientgrupper.
Vid kontakt med landstingets sjukreseenhet framkommer att man från deras sida noterat att akutmottagningen efter den olycksaliga händelsen har ändrat sitt beteende vid beställning av sjukresor. Och jag är övertygad om att ingen taxichaufför framdeles kommer att åka iväg från en sjuktransport utan att ha förvissat sig om att resenären tagit sig in i bostaden.
Som jag tidigare konstaterat: I ett sådant här fall finns bara förlorare. Självklart är alla inblandade parter bestörta och förtvivlade över vad som hänt. Ingen vill ju orsaka lidande eller skada. Men när det nu gick så illa, så är det nödvändigt att analysera varje led i vårdkedjan och skärpa upp rutinerna så att det inte finns någon risk att något liknande inträffar igen. Det handlar inte om att söka syndabockar.
Därför är det bra att man, även om man inte kunnat upptäcka några direkta fel som begåtts inom sjukhusets väggar, ändå skärper säkerhetsåtgärderna. Det är på så sätt patientsäkerheten ökar och risken för framtida patientskador minskar.
Allmänheten fick en ström av information i såväl tidningar, radio och TV, efter intervjuer med Ingemar själv och hans anhöriga. Den information som gavs väckte en rad frågor, framför allt beträffande omständigheterna kring hans hemfärd, men även hur det kom sig att en diabetiker kunde vistas på akutmottagningen hela eftermiddagen och kvällen utan att få något att äta. Från sjukhusets sida nöjde man sig med att konstatera att man följt rutinerna.
Sjukhusets utredning visar att ingen notering gjorts och att kunskap saknats om bakomliggande sjukdom. Uppenbarligen har det gjorts försök att ringa anhöriga från sjukhuset, när undersökningen var klar på kvällen. När man inte fick svar beslöt man att ändå låta Ingemar åka hem, eftersom han själv önskade det. Analysen har resulterat i förslag om förbättringar i dokumentationen och skriftliga rutiner för hemgång när det gäller vissa patientgrupper.
Vid kontakt med landstingets sjukreseenhet framkommer att man från deras sida noterat att akutmottagningen efter den olycksaliga händelsen har ändrat sitt beteende vid beställning av sjukresor. Och jag är övertygad om att ingen taxichaufför framdeles kommer att åka iväg från en sjuktransport utan att ha förvissat sig om att resenären tagit sig in i bostaden.
Som jag tidigare konstaterat: I ett sådant här fall finns bara förlorare. Självklart är alla inblandade parter bestörta och förtvivlade över vad som hänt. Ingen vill ju orsaka lidande eller skada. Men när det nu gick så illa, så är det nödvändigt att analysera varje led i vårdkedjan och skärpa upp rutinerna så att det inte finns någon risk att något liknande inträffar igen. Det handlar inte om att söka syndabockar.
Därför är det bra att man, även om man inte kunnat upptäcka några direkta fel som begåtts inom sjukhusets väggar, ändå skärper säkerhetsåtgärderna. Det är på så sätt patientsäkerheten ökar och risken för framtida patientskador minskar.
torsdag 16 december 2010
Halv miljard till förbättrad patientsäkerhet
Idag fick socialminister Göran Hägglund (KD) igenom en halv miljard skäl för att förbättra patientsäkerheten. I kronor räknat. Pengarna, som regeringen nu beslutat om, ger kraftfull drivkraft till landstingen att arbeta systematiskt med förbättringar.
Målet är att ingen ska behöva bli sjuk eller skadad när man söker vård. Det kan tyckas som en självklarhet, men dessvärre beräknas hundratusentals människor varje år bli skadade, sjuka eller avlida på grund av svensk sjukvård.
Det kan handla om felmedicinering, olycksfall eller exempelvis infektioner man drabbats av genom sin kontakt med sjukvården, så kallat vårdrelaterade infektioner eller sjukhussjuka, för att använda ett mer folkligt uttryck.
Göran Hägglund har som socialminister infört prestationsbaserade stimulansmedel som ett väldigt framgångsrikt sätt att stärka patientens ställning genom att bekämpa vårdköerna. Det har varit fascinerande att se hur landstingen anpassar sig efter regelverket för att få del av stimulansmedlen.
Nu används en liknande metod för att se till att det verkligen vidtas åtgärder som kan leda till förbättrad patientsäkerhet. Exempelvis ska varje landsting, som vill kunna kvittera ut något ur potten, inrätta en s k Strama-grupp, för att ta fram STrategier för Rationell Antibiotiaanvändning och Minskad Antibiotikaresistens. Logiken för detta ligger i att ju mer antibiotika som förskrivs, desto större risk är det att bakterierna utvecklar resistens mot läkemedlet.
Patientsäkerhetshalvmiljarden kommer att fördelas varje år under den nya mandatperioden. Den kan ses som ett viktigt erkännande att med en kristdemokratisk socialminister sätts patienten i centrum och stora ansträngningar görs för att patienten ska få den vård som behövs - utan att riskera att bli sjuk eller skadad på kuppen.
Målet är att ingen ska behöva bli sjuk eller skadad när man söker vård. Det kan tyckas som en självklarhet, men dessvärre beräknas hundratusentals människor varje år bli skadade, sjuka eller avlida på grund av svensk sjukvård.
Det kan handla om felmedicinering, olycksfall eller exempelvis infektioner man drabbats av genom sin kontakt med sjukvården, så kallat vårdrelaterade infektioner eller sjukhussjuka, för att använda ett mer folkligt uttryck.
Göran Hägglund har som socialminister infört prestationsbaserade stimulansmedel som ett väldigt framgångsrikt sätt att stärka patientens ställning genom att bekämpa vårdköerna. Det har varit fascinerande att se hur landstingen anpassar sig efter regelverket för att få del av stimulansmedlen.
Nu används en liknande metod för att se till att det verkligen vidtas åtgärder som kan leda till förbättrad patientsäkerhet. Exempelvis ska varje landsting, som vill kunna kvittera ut något ur potten, inrätta en s k Strama-grupp, för att ta fram STrategier för Rationell Antibiotiaanvändning och Minskad Antibiotikaresistens. Logiken för detta ligger i att ju mer antibiotika som förskrivs, desto större risk är det att bakterierna utvecklar resistens mot läkemedlet.
Patientsäkerhetshalvmiljarden kommer att fördelas varje år under den nya mandatperioden. Den kan ses som ett viktigt erkännande att med en kristdemokratisk socialminister sätts patienten i centrum och stora ansträngningar görs för att patienten ska få den vård som behövs - utan att riskera att bli sjuk eller skadad på kuppen.
onsdag 24 november 2010
Människovärdet i centrum i landstingsinledning
Här följer mitt inledningsanförande vid budgetdebatt i landstingsfullmäktige den 24 november 2010.
Efter tre inledningsanföranden och några replikskiften har nu turen kommit till mig, som gruppledare för Kristdemokraterna.
För min del vill jag utgå från det som är grunden för mitt politiska engagemang, dvs människovärdet – varje persons unika och okränkbara värde, grundat på det faktum att hon är människa, oberoende av ålder, kön, etnisk eller social härkomst, sexuell läggning, utbildning, ”nytta” för samhället eller politisk uppfattning.
Enligt den grundsynen är det nyfödda barnet lika viktigt och värdefullt som tonåringen med en funktionsnedsättning eller den papperslöse flyktingen, industriarbetaren, sjuksköterskan och professorn, eller 100-åriga Agda på det särskilda boendet.
I den här världen är livet alltid lättare för den som är stark, frisk och välartikulerad. I det här sammanhanget är jag frestad att lägga till ”och den som bor nära sjukhuset”. De klarar sig alltid och tar sig fram på ett eller annat sätt. Ja, ibland kan man tycka att alla resurser dras till dessa grupper som en magnet.
Därför är det min och vår skyldighet att föra dens talan som själv har svårt att göra sin röst hörd.
Det gäller Ronny, som inte klarade pressen när han blev uppsagd från Faurecia. Hela hans självbild gick ut på att vara den starke mannen som försörjer sin familj. Och nu får han inget nytt jobb.
Eller Astrid, som blev övergiven av sin man någon månad innan hennes syster omkom i en trafikolycka.
Båda behöver de få träffa en psykolog, för att få hjälp att bearbeta sin situation och hitta jämvikten igen och kunna nyorientera för att komma tillbaka till livet. Problemet är bara att det finns alldeles för få psykologer i primärvården och varken Ronny eller Astrid är så sjuka att de behöver komma till psykiatrin. Men sex nya psykologtjänster förslår inte långt i vårt län med tolv kommuner.
Eller Karin, 84 år, som ska få komma till sjukhuset i Kalmar för ett läkarbesök eller en röntgenundersökning. Hennes barn bor i Stockholm och kan inte ta ledigt från jobbet, utan Karin får åka med specialtransporten, som hämtar upp henne klockan sju i Långasjö. Sedan kuskar hon runt halva Emmaboda kommun och runt genom hela Nybro kommun, för att hämta upp medpassagerare. När Karin kommer fram till Länssjukhuset i Kalmar har hon varit på resa i två timmar och tio minuter och hon är knäsvag och illamående. Då får hon vänta två timmar innan doktorn tar emot. Själva röntgenundersökningen är avklarad på mindre än tjugo minuter. Sedan får Karin vänta i två timmar igen, innan transporten vänder åter för samma resa men i motsatt riktning. När hon kommer hem är klockan närmare fyra på eftermiddagen och Karin är helt slut.
Tänk om ändå Karin hade bott i norra delen av länet! Då hade hon kunnat komma till specialistmottagningen vid hälsocentralen i Vimmerby istället. Då hade läkarbesöket eller röntgenundersökningen varit avklarat på ett par timmar, med resan inberäknad! Om inte den röd-gröna majoriteten hade glömt att lägga in pengar till att förnya röntgenutrustningen, förstås.
Men den typen av sjukhusrelaterade öppenvårdsmottagningar kan och bör finnas även i andra delar av länet, för att underlätta för den del av befolkningen som har långt till sjukhusen.
Eller ta Fredde, som misstänker att han blivit smittad med klamydia. Hans flickvän i Kalmar fick vänta en månad på att få tid hos ungdomsmottagningen, så det hann bli många oskyddade samlag innan de insåg vilken risk hon utsatte Fredde för. Själv bor Fredde i Mönsterås och vet inte hur han ska våga gå till ungdomsmottagningen där och riskera att möta sin morsas väninnor, eftersom det inte är separata väntrum.
Eller Angelica, som har dålig självkänsla och blir mobbad för sina ojämna tänder och som har väntat på tandreglering i över ett år.
Eller Martina, 42 år, som har kämpat mot sin bröstcancer i flera år, men nu verkar slaget vara förlorat. Hennes käre Ante vill nog gärna vårda henne till slutet hemma, men Martina har svåra smärtor och Ante och barnen far så illa av att se henne lida, så det är kanske bättre att hon får komma till sjukhuset i Västervik. Men det är klart, det är ju lite bökigt, eftersom Martina hamnar på en vanlig avdelning och personalen har alla akut sjuka patienterna att ta hand om. Och personalen verkar själva vara illa berörda av att se den jämnåriga Martina närma sig döden. Och det är inte någon bra miljö för barnen, att komma och hälsa på. Varför har inte sjukhuset några samlade platser, lite vid sidan om det vanliga, där familjen kan komma och gå, och med personal som har särskild kunskap om att vårda någon som närmar sig slutet och kan ge stöd åt hela familjen.
Det är för dessa personer, och andra med liknande problem, som jag vill kämpa. Det kan ju gälla dig själv. Eller dina barn eller dina gamla föräldrar. För att de ska bemötas med värdighet och respekt och få den vård som just den personen behöver.
Vårdbehovet är inte oändligt, det är individuellt. Människan måste sättas före systemet!
Kvalitet, patientsäkerhet och tillgänglighet ger god grund för trygghet för oss alla. Det vill jag jobba för.
Efter tre inledningsanföranden och några replikskiften har nu turen kommit till mig, som gruppledare för Kristdemokraterna.
För min del vill jag utgå från det som är grunden för mitt politiska engagemang, dvs människovärdet – varje persons unika och okränkbara värde, grundat på det faktum att hon är människa, oberoende av ålder, kön, etnisk eller social härkomst, sexuell läggning, utbildning, ”nytta” för samhället eller politisk uppfattning.
Enligt den grundsynen är det nyfödda barnet lika viktigt och värdefullt som tonåringen med en funktionsnedsättning eller den papperslöse flyktingen, industriarbetaren, sjuksköterskan och professorn, eller 100-åriga Agda på det särskilda boendet.
I den här världen är livet alltid lättare för den som är stark, frisk och välartikulerad. I det här sammanhanget är jag frestad att lägga till ”och den som bor nära sjukhuset”. De klarar sig alltid och tar sig fram på ett eller annat sätt. Ja, ibland kan man tycka att alla resurser dras till dessa grupper som en magnet.
Därför är det min och vår skyldighet att föra dens talan som själv har svårt att göra sin röst hörd.
Det gäller Ronny, som inte klarade pressen när han blev uppsagd från Faurecia. Hela hans självbild gick ut på att vara den starke mannen som försörjer sin familj. Och nu får han inget nytt jobb.
Eller Astrid, som blev övergiven av sin man någon månad innan hennes syster omkom i en trafikolycka.
Båda behöver de få träffa en psykolog, för att få hjälp att bearbeta sin situation och hitta jämvikten igen och kunna nyorientera för att komma tillbaka till livet. Problemet är bara att det finns alldeles för få psykologer i primärvården och varken Ronny eller Astrid är så sjuka att de behöver komma till psykiatrin. Men sex nya psykologtjänster förslår inte långt i vårt län med tolv kommuner.
Eller Karin, 84 år, som ska få komma till sjukhuset i Kalmar för ett läkarbesök eller en röntgenundersökning. Hennes barn bor i Stockholm och kan inte ta ledigt från jobbet, utan Karin får åka med specialtransporten, som hämtar upp henne klockan sju i Långasjö. Sedan kuskar hon runt halva Emmaboda kommun och runt genom hela Nybro kommun, för att hämta upp medpassagerare. När Karin kommer fram till Länssjukhuset i Kalmar har hon varit på resa i två timmar och tio minuter och hon är knäsvag och illamående. Då får hon vänta två timmar innan doktorn tar emot. Själva röntgenundersökningen är avklarad på mindre än tjugo minuter. Sedan får Karin vänta i två timmar igen, innan transporten vänder åter för samma resa men i motsatt riktning. När hon kommer hem är klockan närmare fyra på eftermiddagen och Karin är helt slut.
Tänk om ändå Karin hade bott i norra delen av länet! Då hade hon kunnat komma till specialistmottagningen vid hälsocentralen i Vimmerby istället. Då hade läkarbesöket eller röntgenundersökningen varit avklarat på ett par timmar, med resan inberäknad! Om inte den röd-gröna majoriteten hade glömt att lägga in pengar till att förnya röntgenutrustningen, förstås.
Men den typen av sjukhusrelaterade öppenvårdsmottagningar kan och bör finnas även i andra delar av länet, för att underlätta för den del av befolkningen som har långt till sjukhusen.
Eller ta Fredde, som misstänker att han blivit smittad med klamydia. Hans flickvän i Kalmar fick vänta en månad på att få tid hos ungdomsmottagningen, så det hann bli många oskyddade samlag innan de insåg vilken risk hon utsatte Fredde för. Själv bor Fredde i Mönsterås och vet inte hur han ska våga gå till ungdomsmottagningen där och riskera att möta sin morsas väninnor, eftersom det inte är separata väntrum.
Eller Angelica, som har dålig självkänsla och blir mobbad för sina ojämna tänder och som har väntat på tandreglering i över ett år.
Eller Martina, 42 år, som har kämpat mot sin bröstcancer i flera år, men nu verkar slaget vara förlorat. Hennes käre Ante vill nog gärna vårda henne till slutet hemma, men Martina har svåra smärtor och Ante och barnen far så illa av att se henne lida, så det är kanske bättre att hon får komma till sjukhuset i Västervik. Men det är klart, det är ju lite bökigt, eftersom Martina hamnar på en vanlig avdelning och personalen har alla akut sjuka patienterna att ta hand om. Och personalen verkar själva vara illa berörda av att se den jämnåriga Martina närma sig döden. Och det är inte någon bra miljö för barnen, att komma och hälsa på. Varför har inte sjukhuset några samlade platser, lite vid sidan om det vanliga, där familjen kan komma och gå, och med personal som har särskild kunskap om att vårda någon som närmar sig slutet och kan ge stöd åt hela familjen.
Det är för dessa personer, och andra med liknande problem, som jag vill kämpa. Det kan ju gälla dig själv. Eller dina barn eller dina gamla föräldrar. För att de ska bemötas med värdighet och respekt och få den vård som just den personen behöver.
Vårdbehovet är inte oändligt, det är individuellt. Människan måste sättas före systemet!
Kvalitet, patientsäkerhet och tillgänglighet ger god grund för trygghet för oss alla. Det vill jag jobba för.
torsdag 30 september 2010
Patientsäkerhet eller Vart tog hygiensköterskan vägen?
Under några dagar har Barometern rapporterat om undermålig städning på Länssjukhuset i Kalmar. Patienter och personal berättar bland annat om synlig smuts och klibbigt golv.
Serviceförvaltningen har nu lovat att ta tag i det hela. Det är bra och på tiden, eftersom personalen hävdar att de har påtalat problemet vid skyddsronder år efter år, utan att något har hänt.
På ortopedkliniken är den undermåliga hygienen en uppenbar säkerhetsrisk, med tanke på hur infektionskänsliga deras patienter är. Det gäller naturligtvis patienterna på fler kliniker. Ingen patient ska behöva råka ut för ens risken att bli smittad av någon sjukhusinfektion när man är så sjuk att man är inlagd på grund av någon annan åkomma.
Patientsäkerhet har ju blivit ett modeord, både för att bespara patienten lidande, men också för att spara stora summor, som istället kan användas till att förbättra och utveckla sjukvården.
Men ordet behöver fyllas med innehåll. Ett innehåll som hänger ihop från början till slut, från golv till tak, från patient och anhöriga till personal, från hjässa till fotabjäll.
När jag var sjuksköterskeelev i slutet av 1970-talet fanns ett annat ord, som är nära förknippat med detta. Det var dock knappast ett modeord, utan snarare ett ord som ingav respekt, ja, nästan rysningar:
Hygiensköterskan!
När man såg henne nalkas i korridoren kollade man genast av att man var reglementsenligt klädd, att man kommit ihåg att ta av armbandsur och ringar, att man inte hade nagellack, att mitt på den tiden långa hår var ordentligt flätat och inte hängde ner, att man hade den gula skyddsrocken på när man höll på med patientarbete, att det var dammtorkat i rummet osv. Allt naturligtvis för att minska risken för smittspridning.
Nu undrar jag om det inte är dags att låta hygiensköterskan återupprättas. Ja, jag vet att det finns någon liknande funktion i landstinget, men det tycks inte räcka till.
Hur skulle det annars kunna förekomma så många vita rockar i sjukhusmatsalen, rockar som utan tvekan kommer direkt från avdelningen eller mottagningen och är på väg tillbaka dit, som gjorda för att sprida mikroorganismer till hela sjukhuset?
Städstrulet på Länssjukhuset är en mycket pinsam historia. Låt den bli grunden för en genomgripande översyn av både hygienregler och efterlevnaden av dem. Det räcker inte med sprittvätt av händerna, om man har långärmade rockar där mikroberna fastnar. Det krävs ett helhetstänk.
För patienternas skull. Det är ju dem vi i vården är till för, eller hur?
Serviceförvaltningen har nu lovat att ta tag i det hela. Det är bra och på tiden, eftersom personalen hävdar att de har påtalat problemet vid skyddsronder år efter år, utan att något har hänt.
På ortopedkliniken är den undermåliga hygienen en uppenbar säkerhetsrisk, med tanke på hur infektionskänsliga deras patienter är. Det gäller naturligtvis patienterna på fler kliniker. Ingen patient ska behöva råka ut för ens risken att bli smittad av någon sjukhusinfektion när man är så sjuk att man är inlagd på grund av någon annan åkomma.
Patientsäkerhet har ju blivit ett modeord, både för att bespara patienten lidande, men också för att spara stora summor, som istället kan användas till att förbättra och utveckla sjukvården.
Men ordet behöver fyllas med innehåll. Ett innehåll som hänger ihop från början till slut, från golv till tak, från patient och anhöriga till personal, från hjässa till fotabjäll.
När jag var sjuksköterskeelev i slutet av 1970-talet fanns ett annat ord, som är nära förknippat med detta. Det var dock knappast ett modeord, utan snarare ett ord som ingav respekt, ja, nästan rysningar:
Hygiensköterskan!
När man såg henne nalkas i korridoren kollade man genast av att man var reglementsenligt klädd, att man kommit ihåg att ta av armbandsur och ringar, att man inte hade nagellack, att mitt på den tiden långa hår var ordentligt flätat och inte hängde ner, att man hade den gula skyddsrocken på när man höll på med patientarbete, att det var dammtorkat i rummet osv. Allt naturligtvis för att minska risken för smittspridning.
Nu undrar jag om det inte är dags att låta hygiensköterskan återupprättas. Ja, jag vet att det finns någon liknande funktion i landstinget, men det tycks inte räcka till.
Hur skulle det annars kunna förekomma så många vita rockar i sjukhusmatsalen, rockar som utan tvekan kommer direkt från avdelningen eller mottagningen och är på väg tillbaka dit, som gjorda för att sprida mikroorganismer till hela sjukhuset?
Städstrulet på Länssjukhuset är en mycket pinsam historia. Låt den bli grunden för en genomgripande översyn av både hygienregler och efterlevnaden av dem. Det räcker inte med sprittvätt av händerna, om man har långärmade rockar där mikroberna fastnar. Det krävs ett helhetstänk.
För patienternas skull. Det är ju dem vi i vården är till för, eller hur?
fredag 3 september 2010
Lex Maria-anmäl - NU!
I dagens Barometern-OT kan man läsa om Jan Ahlqvist minst sagt plågsamma upplevelse av sjukvården. Hans allvarliga bäckenfraktur upptäcktes inte vid röntgen. Istället skickades han hem med svaga smärtstillande tabletter.
Efter några dagar upptäcktes missen och Jan fick vård och löfte om att händelsen skulle utredas. Vad som blivit av denna utredning är dock oklart. Flera månader senare har Jan ännu inte hört något.
Det hela är naturligtvis mycket sorgligt - för alla inblandade parter. Allra mest för Jans egen del, som fick genomleva några dygns ofattbar smärta utan egentlig smärtlindring. Men även för det sjukhus och den klinik och framför allt för den läkare som gjort misstaget och inte noterade frakturerna. Och för det landsting som vill förbättra patientsäkerheten - dit hör väl rimligtvis att man ställer rätt diagnos. Och för de patienter som är beroende av sjukvården, men som av sådana här berättelser kan tappa förtroendet om att man ska bli väl och rätt omhändertagen när man är i behov av sjukvård.
Den mänskliga faktorn och risken att göra fel finns alltid. Det tvingas vi leva med. Men det är viktigt att dra lärdom av sådana här allvarliga olycksfall i arbetet, som drabbar enskilda patienter, så att man minimerar risken för att det händer igen.
Därför är det allvarligt att den utredning som utlovades tycks ha kommit av sig. Och därför förväntar jag mig att en Lex Maria-anmälan görs omgående.
Efter några dagar upptäcktes missen och Jan fick vård och löfte om att händelsen skulle utredas. Vad som blivit av denna utredning är dock oklart. Flera månader senare har Jan ännu inte hört något.
Det hela är naturligtvis mycket sorgligt - för alla inblandade parter. Allra mest för Jans egen del, som fick genomleva några dygns ofattbar smärta utan egentlig smärtlindring. Men även för det sjukhus och den klinik och framför allt för den läkare som gjort misstaget och inte noterade frakturerna. Och för det landsting som vill förbättra patientsäkerheten - dit hör väl rimligtvis att man ställer rätt diagnos. Och för de patienter som är beroende av sjukvården, men som av sådana här berättelser kan tappa förtroendet om att man ska bli väl och rätt omhändertagen när man är i behov av sjukvård.
Den mänskliga faktorn och risken att göra fel finns alltid. Det tvingas vi leva med. Men det är viktigt att dra lärdom av sådana här allvarliga olycksfall i arbetet, som drabbar enskilda patienter, så att man minimerar risken för att det händer igen.
Därför är det allvarligt att den utredning som utlovades tycks ha kommit av sig. Och därför förväntar jag mig att en Lex Maria-anmälan görs omgående.
tisdag 24 augusti 2010
5,8 miljarder till välfärden - Göran och Maria har lyckats!
Alliansens välfärdspaket på totalt 5,8 miljarder kronor ger landstingen möjlighet att bland annat ta itu med patientsäkerhetsarbetet på allvar. Även psykiatrin får välkommen förstärkning, som kan ge barn- och ungdomspsykiatrin möjlighet att jobba bort sina köer.
Den svenska vården ska vara trygg och säker. Det är inte rimligt att människor som söker vård ska riskera att bli skadade eller sjuka av själva vården. Den nya patientsäkerhetslagen träder ikraft 2011. Genom den tas ett viktigt steg på vägen. Vårdgivaren får ett större och tydligare ansvar för att utreda händelser, förebygga vårdskador och se till att personalens kompetens tillgodoser kravet på god vård.
Nu förstärker Alliansen arbetet och genomföra en nationell satsning för ökad patientsäkerhet. 500 miljoner anslås under 2011 och 675 miljarder per år under vart under åren 2012-2014. Det är ett rejält tillskott, som kommer att ge landstingen både medel och drivkraft att börja arbeta systematiskt med patientsäkerheten.
Psykiatrin var länge eftersatt, men har prioriterats av Alliansen under den gångna mandatperioden. Insatser har gjorts, bland annat satsningar för att förbättra tillgängligheten i barn- och ungdomspsykiatrin. Det behövs nu en mängd insatser inom många områden, stat, kommuner och landsting. Alliansen satsar 3,6 miljarder på psykiatrin under nästa mandatperiod. Det gör det möjligt för barn- och ungdomspsykiatrin i Kalmar län att skaffa den personalförstärkning som behövs för att jobba bort köerna.
Jag välkomnar också de särskilt riktade insatser på 1,5 miljarder kronor som görs till patienter som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning har försämrad tandhälsa. Därmed tas det tredje steget i tandvårdsreformen.
De tidigare tillfälliga medlen (kömiljarden) för vårdgarantin permanentas - trots vad alla rödklädda olyckskorpar tidigare har kraxat.
1,7 miljarder för ökat självbestämmande i äldreboendet, 1 miljard till ett äldrekompetenslyft, 170 miljoner till införandet av valfrihet i äldreomsorgen och 400miljoner till att utveckla lokala värdighetsgarantier i äldrevården talar sitt tydliga språk om både vilja, ambition och förmåga.
Det känns gott att kunna konstatera att socialminister Göran Hägglund (KD) och äldreminister Maria Larsson (KD) har ett avgörande inflytande i Alliansregeringen, eftersom så stor del av det totala reformutrymmet går till deras ansvarsområden i välfärdens kärna.
Läs gärna olika mediers kommentarer kring Alliansens välfärdspaket i
Den svenska vården ska vara trygg och säker. Det är inte rimligt att människor som söker vård ska riskera att bli skadade eller sjuka av själva vården. Den nya patientsäkerhetslagen träder ikraft 2011. Genom den tas ett viktigt steg på vägen. Vårdgivaren får ett större och tydligare ansvar för att utreda händelser, förebygga vårdskador och se till att personalens kompetens tillgodoser kravet på god vård.
Nu förstärker Alliansen arbetet och genomföra en nationell satsning för ökad patientsäkerhet. 500 miljoner anslås under 2011 och 675 miljarder per år under vart under åren 2012-2014. Det är ett rejält tillskott, som kommer att ge landstingen både medel och drivkraft att börja arbeta systematiskt med patientsäkerheten.
Psykiatrin var länge eftersatt, men har prioriterats av Alliansen under den gångna mandatperioden. Insatser har gjorts, bland annat satsningar för att förbättra tillgängligheten i barn- och ungdomspsykiatrin. Det behövs nu en mängd insatser inom många områden, stat, kommuner och landsting. Alliansen satsar 3,6 miljarder på psykiatrin under nästa mandatperiod. Det gör det möjligt för barn- och ungdomspsykiatrin i Kalmar län att skaffa den personalförstärkning som behövs för att jobba bort köerna.
Jag välkomnar också de särskilt riktade insatser på 1,5 miljarder kronor som görs till patienter som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning har försämrad tandhälsa. Därmed tas det tredje steget i tandvårdsreformen.
De tidigare tillfälliga medlen (kömiljarden) för vårdgarantin permanentas - trots vad alla rödklädda olyckskorpar tidigare har kraxat.
1,7 miljarder för ökat självbestämmande i äldreboendet, 1 miljard till ett äldrekompetenslyft, 170 miljoner till införandet av valfrihet i äldreomsorgen och 400miljoner till att utveckla lokala värdighetsgarantier i äldrevården talar sitt tydliga språk om både vilja, ambition och förmåga.
Det känns gott att kunna konstatera att socialminister Göran Hägglund (KD) och äldreminister Maria Larsson (KD) har ett avgörande inflytande i Alliansregeringen, eftersom så stor del av det totala reformutrymmet går till deras ansvarsområden i välfärdens kärna.
Läs gärna olika mediers kommentarer kring Alliansens välfärdspaket i
onsdag 10 februari 2010
Minska vårdskador - öka patienternas trygghet
Socialminister Göran Hägglund (KD) har nu lagt en efterlängtad lagrådsremiss angående patientsäkerhet. Efterlängtad av alla de patienter och anhöriga som oroar sig för vårdskador, sjukhusinfektioner och undvikbara dödsfall i vården.
Förmodligen fruktad av ett litet fåtal , som kunnat gömma sig bakom allsköns skyddsmekanismer i vårdapparaten, trots upprepade misstag, ödesdigra för patienterna. I viss mån fruktad även av personal som oroat sig för en utveckling där man som anställd blir offer i ett felsökande som snarare borde rikta in sig mot system och processer.
Hälso- och sjukvårdspersonalens uppgift är att bota, lindra och trösta. Ibland sker misstag, där patienten drabbas av ökat eller förlängt lidande istället för den bot eller lindring som var avsikten.
Självklart ska man gå till botten med vad som gick fel och åtgärda det så att det inte upprepas.
Ett system där man jagar skyldiga med böter, skadestånd eller fängelsestraff skapar stress hos personalen. Därigenom kan det rent av bli kontraproduktivt, eftersom stress ökar risken att begå misstag. I värsta fall kan det rent av bli som i USA. Där det är svårt att rekrytera personal till vissa medicinska discipliner, eftersom risken är stor att bli åtalad och dömd att betala skyhöga skadestånd.
Det förslag som nu lagts fram uppfattar jag som väl balanserat. Det stärker patientens ställning, genom att man inte måste kunna peka ut en viss ansvarig person som gjort fel och orsakat skada eller lidande. Blir man som patient fel behandlad ska man ha möjlighet att få upprättelse. Det ska också bli lättare att ta legitimationen från läkare som är uppenbart olämpliga och begår upprepade misstag.
På detta sätt ökar tryggheten för patienterna, att sjukvården är säker och väl beprövad.
Det ska bli intressant att se vilken effekt den nya lagstiftningen kommer att ha på den dystra statistik som säger att 100 000 personer varje år drabbas av skador inom vården som hade kunnat undvikas. Omkring 3000 personer dör till följd av misstag inom vården.
Kan de 5,7 miljarder det kostar i form av 630 000 extra vårddygn undvikas och istället omföras till att bekosta nya, effektivare läkemedel och ny medicinsk teknik, då är patienterna vinnare i dubbelt mått: Ökad trygghet och bättre behandling.
Förmodligen fruktad av ett litet fåtal , som kunnat gömma sig bakom allsköns skyddsmekanismer i vårdapparaten, trots upprepade misstag, ödesdigra för patienterna. I viss mån fruktad även av personal som oroat sig för en utveckling där man som anställd blir offer i ett felsökande som snarare borde rikta in sig mot system och processer.
Hälso- och sjukvårdspersonalens uppgift är att bota, lindra och trösta. Ibland sker misstag, där patienten drabbas av ökat eller förlängt lidande istället för den bot eller lindring som var avsikten.
Självklart ska man gå till botten med vad som gick fel och åtgärda det så att det inte upprepas.
Ett system där man jagar skyldiga med böter, skadestånd eller fängelsestraff skapar stress hos personalen. Därigenom kan det rent av bli kontraproduktivt, eftersom stress ökar risken att begå misstag. I värsta fall kan det rent av bli som i USA. Där det är svårt att rekrytera personal till vissa medicinska discipliner, eftersom risken är stor att bli åtalad och dömd att betala skyhöga skadestånd.
Det förslag som nu lagts fram uppfattar jag som väl balanserat. Det stärker patientens ställning, genom att man inte måste kunna peka ut en viss ansvarig person som gjort fel och orsakat skada eller lidande. Blir man som patient fel behandlad ska man ha möjlighet att få upprättelse. Det ska också bli lättare att ta legitimationen från läkare som är uppenbart olämpliga och begår upprepade misstag.
På detta sätt ökar tryggheten för patienterna, att sjukvården är säker och väl beprövad.
Det ska bli intressant att se vilken effekt den nya lagstiftningen kommer att ha på den dystra statistik som säger att 100 000 personer varje år drabbas av skador inom vården som hade kunnat undvikas. Omkring 3000 personer dör till följd av misstag inom vården.
Kan de 5,7 miljarder det kostar i form av 630 000 extra vårddygn undvikas och istället omföras till att bekosta nya, effektivare läkemedel och ny medicinsk teknik, då är patienterna vinnare i dubbelt mått: Ökad trygghet och bättre behandling.
torsdag 25 juni 2009
- Kömiljarden en succé, säger statssekreteraren
För oss som kom till Västerås redan på onsdagskvällen passade det utmärkt att tillbringa förmiddagen på ett hälso- och sjukvårdsseminarium med statssekreteraren Karin Johansson (KD). De två timmarna innehöll både tillbakablickar på de tre år som redan gått av mandatperioden och framåtblickar inför nästa års valrörelse och vilka frågor vi vill jobba vidare med nästa mandatperiod.
Det är en imponerande rad med reformer och initiativ som har gjorts av Socialdepartementet under socialminister Göran Hägglunds (KD) ledning:
Hur gick det då till?
Jo, Socialdepartementet lockar med ett koncept som premierar dem som har kortast köer istället för tvärtom:
400 miljoner kronor fördelas till de landsting som klarar av att ta emot 80 procent av sina patientbesök inom 90 dagar. Ytterligare 100 miljoner fördelas till de landsting som klarar av 90 procent av besöken inom 90 dagar. Ytterligare 500 miljoner fördelas enligt samma upplägg till dem som klarar av att inleda 80 respektive 90 procent av behandlingarna inom 90 dagar.
Just nu är det Jönköpings, Gotlands och Kalmar län som leder ligan.
Kristdemokraten Anders Andersson lade en god grund under förra mandatperioden, när han ledde landstinget i Kalmar län. Han lyckades med konststycket att vända länets bottennoteringar till att ligga bland rikets mest framgångsrika. Det är tur att den nuvarande majoriteten har vårdat våra framgångar och inte förslösat dem. Om vi fortsätter som hittills kommer vi i Kalmar län kunna räkna hem ett gott tillskott till landstingskassan, när slutavräkningen sker i november.
När det gäller den del som berör arbetet fram till valet nästa höst och därefter, så får ni försöka bärga er! Ni kommer bli varse vilka frågor vi kommer att driva!
Man kan bara önska att den socialistiska landstingsmajoriteten skulle lägga ned lika stor möda i att arbeta fram ett riktigt bra och patientfokuserat system för Hälsoval Kalmar, som vårdvalet kallas här. Måtte förmynderi och klåfingrighet hållas på avstånd! Visa tilltro till den enskilde patienten att fatta kloka val om vilken vårdenhet de vill ha kontakt med!
Karin Johansson tog också upp Ungdomsmottagningen på nätet, UMO.se, en webbsajt som har imponerande 100.000 besök i månaden, varav 30 procent är killar. Många ställer frågor och får svar. Jag passade på tillfället att uppmärksamma Karin Johansson på behovet att vidareutveckla webbtjänsten, så att de som skriver och frågar får snabbare svar. En vecka är en hel evighet för en tonåring med akuta, brännande frågor om sin kropp, sina känslor, sina relationer och sin sexualitet.
Det är en imponerande rad med reformer och initiativ som har gjorts av Socialdepartementet under socialminister Göran Hägglunds (KD) ledning:
- Tandvårdsreformen - dubbelt så stor statlig insats, riktat så att de med störst behov får störst hjälp
- Psykiatrin - staten har även här fördubblat insatserna
- Nationell cancerstrategi
- Vårdval - patienter i alla län ska själva få möjlighet att välja vårdgivare (även privata!) inom primärvården från årsskiftet
- Omreglering av apoteksmarknaden från halvårsskiftet ska förbättra tillgängligheten
- Patientsäkerhet
- Läkemedelsstrategi
- Öppna jämförelser
- Nationell IT-strategi
- Förebyggande av aborter och sexuellt överförda sjukdomar, bl a genom Ungdomsmottagningen på nätet UMO.se
- Kömiljarden
- Kömiljarden har blivit en succé! Det konstaterar Karin Johansson, och visar hur otroligt fort landstingen fått driv i sitt arbete med att korta köerna. För varje månad blir det fler landsting som får märkbart kortare köer.
Hur gick det då till?
Jo, Socialdepartementet lockar med ett koncept som premierar dem som har kortast köer istället för tvärtom:
400 miljoner kronor fördelas till de landsting som klarar av att ta emot 80 procent av sina patientbesök inom 90 dagar. Ytterligare 100 miljoner fördelas till de landsting som klarar av 90 procent av besöken inom 90 dagar. Ytterligare 500 miljoner fördelas enligt samma upplägg till dem som klarar av att inleda 80 respektive 90 procent av behandlingarna inom 90 dagar.
Just nu är det Jönköpings, Gotlands och Kalmar län som leder ligan.
Kristdemokraten Anders Andersson lade en god grund under förra mandatperioden, när han ledde landstinget i Kalmar län. Han lyckades med konststycket att vända länets bottennoteringar till att ligga bland rikets mest framgångsrika. Det är tur att den nuvarande majoriteten har vårdat våra framgångar och inte förslösat dem. Om vi fortsätter som hittills kommer vi i Kalmar län kunna räkna hem ett gott tillskott till landstingskassan, när slutavräkningen sker i november.
När det gäller den del som berör arbetet fram till valet nästa höst och därefter, så får ni försöka bärga er! Ni kommer bli varse vilka frågor vi kommer att driva!
Man kan bara önska att den socialistiska landstingsmajoriteten skulle lägga ned lika stor möda i att arbeta fram ett riktigt bra och patientfokuserat system för Hälsoval Kalmar, som vårdvalet kallas här. Måtte förmynderi och klåfingrighet hållas på avstånd! Visa tilltro till den enskilde patienten att fatta kloka val om vilken vårdenhet de vill ha kontakt med!
Karin Johansson tog också upp Ungdomsmottagningen på nätet, UMO.se, en webbsajt som har imponerande 100.000 besök i månaden, varav 30 procent är killar. Många ställer frågor och får svar. Jag passade på tillfället att uppmärksamma Karin Johansson på behovet att vidareutveckla webbtjänsten, så att de som skriver och frågar får snabbare svar. En vecka är en hel evighet för en tonåring med akuta, brännande frågor om sin kropp, sina känslor, sina relationer och sin sexualitet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
