torsdag 30 december 2010

Ge familjer frihet att bestämma själva, Reinfeldt!

Dagen före julafton gick Fredrik Reinfeldt i en intervju i DN ut med uppmaningen till fler kvinnor att jobba heltid. Förslaget kommenterades raskt av Kommunal och ett antal debattörer.

Men jag saknar en sida av debatten.

Visst. Det är kanske galet att så många som 767.000 kvinnor jobbar deltid, ur ett perspektiv. Deltidsarbete ger lägre sjukersättning och lägre pension och gör därmed kvinnan mer utsatt, särskilt om hon är ensamstående med barn. Tyvärr framgår inte hur många män som jobbar deltid, som jämförelse, men jag förutsätter att de är avsevärt färre.

Den ekonomiska utsattheten är ett gott skäl för att motivera till att kvinnor i större omfattning borde jobba heltid. En av grundorsakerna ligger i att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för hem och familj, vilket gör att man inte orkar eller hinner jobba heltid, framför allt inte medan barnen är små. Om det vore lika vanligt att män gick ned i tjänstgöringstid skulle nog situationen se annorlunda ut.

Det finns skäl till att man har rätt att jobba max 75 % när barnen är små: Barn orkar inte med för långa dagar.

Sedan maxtaxan infördes har man kunnat se att barn vistas allt längre tid i barnomsorgen. Jag har hört både föräldrar och förskolepersonal beskriva hur barnen är minst lika uttröttade efter en intensiv "arbetsdag" som föräldrarna, när de hämtas. Då ska familjen kanske handla, laga mat, äta och förhoppningsvis hinna umgås lite innan det är läggdags. Det är verkligen en utmaning att ge de korta timmarna kvalitet.

Det är i den nära kontakten med föräldrarna och andra närstående som mycket av barnets personlighet formas, man överför normer och värderingar, barnets rättskänsla grundläggs osv.

Då tror jag det är fel väg att minska barnets tid med föräldrarna genom att, som Fredrik Reinfeldt, skuldbelägga kvinnor som väljer att lägga en del av sin tid till familjen, istället för att för stunden satsa på en yrkeskarriär. Den prioriteringen borde istället belönas som en viktig samhällsinsats, tycker jag.

Jag skulle önska att familjerna fick större reell frihet att själva bestämma över sin tid med sina barn. Barn är ju föräldrarnas gemensamma livsprojekt, vare sig föräldrarna fortsätter att leva tillsammans eller ej.

Man kan styra mycket genom ekonomiska drivkrafter. Jämställdhetsbonusen är ett sådant exempel, där fler föräldrar har stimulerats att dela lika på föräldraförsäkringen.

Men jag tror att föräldrar är kompetenta att avgöra vad som är bäst i just deras situation utan att genom statlig klåfingrighet kräva exakt lika fördelning. Möjligen skulle arbetsgivares tveksamhet att anställa kvinnor i barnafödande åldrar och med små barn minska om föräldrarna delade lika i större utsträckning.

Man borde se över hur andra regelverk utformas, så att exempelvis pensionspoäng delas lika mellan föräldrarna. Det ska inte drabba bara den ene, om en av föräldrarna lägger en del av sin arbetstid på barnen när de är små.

Dessutom borde den tid en förälder ägnar åt sin familj ge särskild meritpoäng! 25 % nedsatt tjänst från arbetet utanför familjen under fem år ger ypperlig träning i ledarskap, simultankapacitet, organisationsförmåga och konfliktlösning. En investering som både den deltidsarbetande föräldern och arbetsgivaren har nytta av. Det finns företag som har insett detta och som gärna anställer flerbarnföräldrar till chefstjänster.

Trygga familjer ger den bästa förutsättningen för barn att växa upp till harmoniska och ansvarstagande personer. Därför ska samhället stödja familjerna (och jag vill betona att jag med familj menar även ensamföräldrar med barn). Det gör man inte genom att skuldbelägga familjer som investerar tid, kärlek och omsorg i sina barn när de är små. Istället ska de ges faktiska förutsättningar att kunna göra just detta.

Kristdemokraterna = Nya Liberalerna?

Allt emellanåt har man anledning att undra om vissa liberaler har glömt vad som menas med att vara liberal, dvs att vara öppen och tillåtande gentemot människors olikheter, utan att styra eller förbjuda det som går emot någon viss norm.

Den här gången är det Bonnie Bernholm, ordförande i Liberala kvinnor , som i ett debattinlägg i tycker att leksaker ska genuskvoteras.

Ska staten verkligen lägga sig i hur leksaker ser ut? Är det ändå inte de vuxna som köper hem prylarna till barnen? Ska man inte tilltro vuxna att kunna köpa vettiga och lämpliga leksaker?

Eller vill Bonnie Bernholm ha en kontrollant i varje kassa, som förbjuder den kärleksfulla med sorgligt genusordblinda mormodern att köpa den rosaklädda dockan till sitt barnbarn, om inte köpet balanseras med en mer hårdför brandbil?

Eller är tanken att de könssegregerade leksaksbutikerna ska genuscertifieras genom att erbjuda rosaklädda brandmansdockor och en serie sotar- och bilmekar-Barbies? Båda delarna vore ungefär lika absurda.

Sebastian Hallén, politisk sekreterare för Folkpartiet Liberalerna i Landstinget i Kalmar län, slår huvudet på spiken: "Tydligen vill Liberala Kvinnor se någon form av lagstiftning kring detta. Inte liberalt någonstans, men det brukar ju inte bekymra det förbundet..."

Frågan är om vi inte ser begynnelsen till ett paradigmskifte, där de förment liberala är de som vill styra och ställa med människors liv, och inte drar sig för att vilja lagreglera val av leksaker till barnen, tvångskvotera föräldrapenning, ställa sig över föräldrarnas förmåga att välja barnomsorgsform osv.

Till försvar för den lilla människans rätt att själv fatta de beslut som rör henne själv och hennes närmaste står Kristdemokraterna, med partiledaren Göran Hägglund som banérförare för den vanliga människans rätt till sitt eget liv, utan inblandning från "liberala" besserwissrar.

Göran Hägglund bemöter Liberala Kvinnor i Aftonbladet Debatt:

"Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur samhället ser ut. Politiken har sina gränser, och en av dem går, tycker jag, vid livsstilsstyrande lagar och regler. Grundproblemet är nämligen att levande samhällen, med respekt för mångfald, människovärde och personlig frihet, inte går via detaljreglering och tvång. Samhällsgemenskap skapas när människor gör saker tillsammans, exempelvis organiserar rörelser för eller emot företeelser, och tror på det de åstadkommer.

Fungerar inte vården? Vänd er till mig! Fungerar inte polisen och verkar straffsatserna uppåt väggarna? Vänd er till mig! Är det för krångligt att vara företagare? Vänd er till mig! Är din skatt för hög? Vänd dig till mig! Är demensvården uppåt väggarna ovärdig? Vänd er till mig!

Är det fel grejer i legolådan? Vänd er till Lego!"

Eller använd din frihet och köp något annat än Lego, skulle jag vilja lägga till.

tisdag 21 december 2010

Alltid barnets bästa - särskilt de utsatta?

En färsk doktorsavhandling visar att man på Astrid Lindgrens Barnsjukhus bara anmäler misstanke om att barn far illa i hälften av alla fall, trots att tydliga signaler kunnat noteras och trots att hälso- och sjukvårdspersonal är skyldiga att göra det. I sex av tio fall anmäler man misstanke om sexuellt utnyttjande av barn.

Istället sviker man barnet och skickar hem det till samma förhållanden som förvållade att man sökte vård. Det kan handla om misshandel, som bortförklaras med att barnet ramlat osv. Detta uppger Ekot och Rapport och DN i uppföljande reportage.

Detta är förfärande uppgifter, inte minst med tanke på att den nyblivne medicine doktorn, barnsjuksköterskan Björn Tingberg, misstänker att det ser likadant ut över hela Sverige. Det råder en mentalitet där man inte orkar ta på sig att själv göra anmälan, utan hoppas att någon annan ska göra det.

Det behövs utbildning, är en slutsats. Utbildning för att känna igen signalerna och för att veta vem som gör vad. Framför allt tror jag att det behövs konkreta handlingsplaner, där man i ett behandlingsteam har tydliga uppdrag. Man måste veta att någon anmäler, inte bara hoppas att någon annan än jag gör det.

För snart tio år sedan var jag med om att utbilda och ta fram rutiner inom skola och barnomsorg i Vimmerby kommun, för hur man skulle gå till väga om man misstänkte att ett barn for illa.

De frågor jag ställer i ljuset av den aktuella doktorsavhandlingen är bland annat följande:

Vilka rutiner finns allmänt inom hälso- och sjukvården i Kalmar län när det gäller misstanke om att ett barn far illa?

Vilka rutiner finns specifikt på barnmottagningar och barnkliniker i Kalmar län?

Hur ofta händer det att man från skolan och förskolan skickar ett barn till barnkliniken, med en misstanke om barnmisshandel, i förhoppningen att barnkliniken ska anmäla, men inget görs?

Vi får inte svika dessa barn!

Det är obehagligt att riskera att anmäla misstanke om att ett barn misshandlas i hemmet eller utsätts för sexuella övergrepp, och det visar sig inte finnas fog för misstanken. Men det är ännu obehagligare om det finns fog för misstanken och man inte anmäler.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska en grundprincip vara att alltid se till barnets bästa. Ur solidaritetsperspektiv borde det innebära att särskit värna om de barn som är mest utsatta. Frågan är om vi gör det eller om vi gömmer oss.

fredag 17 december 2010

Framtid med solidaritet som honnörsord


Kristdemokraternas Framtidsstrategigrupp, vid presskonferensen representerad av Inger Davidson, Michael Anefur (ordförande), Gudrun Brunegård (undertecknad) och Edvard Agrell. På grund av störningar i vintertrafiken kunde inte Dan Ericsson och Stefan Gustafsson delta.

Idag har Kristdemokraternas Framtidsstrategigrupp presenterat sin rapport för partistyrelsen och för riksmedia, bland annat Dagens Nyheter, SVT (10.30 in på sändningen) och TV4.

Rapporten kan hämtas på Kristdemokraternas hemsida. Där kan du läsa vår analys av varför det gick så dåligt i valet och vilken väg vi föreslår för att göra Kristdemokraterna till det bästa och självklara valet för bredare väljargrupper.

Kristdemokraterna har stor trovärdighet som familjeparti och det parti som är bäst på äldrefrågor. Men vi behöver återerövra det sociala patoset, där Kristdemokraterna drivs av solidaritet och bildar front mot orättvisor och förtryck, varhelst det yttrar sig och vemhelst som drabbas. Vi måste återvinna positionen som "vatten- och luftpartiet", som med förvaltarskapsprincipen som grund kämpar för miljön på vår jord. Och det är hög tid att återta det starka stöd partiet hade bland landsbygdens befolkning för något tiotal år sedan.

Det finns idag en spretighet inom partiet. Vi menar att en starkare förankring i den världsvida kristdemokratiska ideologin är nödvändig. Därför behöver våra företrädare på olika nivåer utbildas i exempelvis vad kristdemokratisk syn på människovärde och solidaritet får för praktiska politiska konsekvenser och hur det påverkar vårt förhållningssätt till våra medmänniskor.

Vi ser att det finns en stor potential för Kristdemokraterna att bredda väljarstödet genom att vidareutveckla vår politik inom sex områden: Familjepolitik, Integrationsfrågor, Landsbygdsfrågor, Rättspolitik, Solidaritet och global rättvisa och Företagsfrågor. I Framtidsstrategigruppens rapport finns några inspirationstexter, som kan ligga som grund för det politikutvecklingsarbete som vi hoppas ska komma igång.

Detta innebär inte att vi ska överge socialpolitik, äldrefrågor eller hälso- och sjukvårdsfrågor. Tvärtom! Där finns våra styrkeområden och där har Kristdemokraterna departementsansvar. Därför är det nödvändigt att ständigt ligga i framkant inom de områdena.

Dessutom anser Framtidsstrategigruppen att partiet behöver jobba igenom och ta fram en sammanhållen politik för jämställdhet och synen på HBTQ-frågor. Anledningen är att många väljare har så mycket fördomar kring partiet i dessa frågor, att man inte ens bryr sig om att titta närmare på Kristdemokraternas politik.

Jag ser fram emot den diskussion som nu ska ta fart kring den svenska kristdemokratins utveckling, där utgångspunkten är de kristdemokratiska grundvärdena: Människovärde, personalism, solidaritet, förvaltarskap och ofullkomlighetstanken.

Sossarnas stöd till Sverigedemokraterna

Idag avslöjas socialdemokraternas hyckleri i valrörelsen. Inte under några omständigheter skulle man samarbeta med Sverigedemokraterna. Det var helt otänkbart att bygga en eventuell majoritet på det ens indirekta stödet från Sverigedemokraterna. Det var så viktigt att hålla sig på armlängds avstånd från SD, att Allianspartierna i olika sammanhang uppmanades till breda, blocköverskridande samverkan, för att inte besmittas av något som helst samröre med SD. Mer eller mindre uttalat skulle sosseriet göra likadant.

Under de månader som gått sedan valet har det hänt på olika håll i landet att SD ibland stött Allianspartierna, ibland vänsterblocket. Socialdemokraterna har, såvitt jag hört, inte beklagat något av de tillfällen då deras förslag fått majoritet tack vare SD-stödet.

Men idag går socialdemokraterna, av allt att döma, avsevärt längre. Idag tyder allt på att S kommer att aktivt rösta i riksdagen på ett förslag från SD i en fråga där man själv inte har något eget förslag.

Så mycket var socialdemokraternas avståndstagande från SD värt.

torsdag 16 december 2010

Halv miljard till förbättrad patientsäkerhet

Idag fick socialminister Göran Hägglund (KD) igenom en halv miljard skäl för att förbättra patientsäkerheten. I kronor räknat. Pengarna, som regeringen nu beslutat om, ger kraftfull drivkraft till landstingen att arbeta systematiskt med förbättringar.

Målet är att ingen ska behöva bli sjuk eller skadad när man söker vård. Det kan tyckas som en självklarhet, men dessvärre beräknas hundratusentals människor varje år bli skadade, sjuka eller avlida på grund av svensk sjukvård.

Det kan handla om felmedicinering, olycksfall eller exempelvis infektioner man drabbats av genom sin kontakt med sjukvården, så kallat vårdrelaterade infektioner eller sjukhussjuka, för att använda ett mer folkligt uttryck.

Göran Hägglund har som socialminister infört prestationsbaserade stimulansmedel som ett väldigt framgångsrikt sätt att stärka patientens ställning genom att bekämpa vårdköerna. Det har varit fascinerande att se hur landstingen anpassar sig efter regelverket för att få del av stimulansmedlen.

Nu används en liknande metod för att se till att det verkligen vidtas åtgärder som kan leda till förbättrad patientsäkerhet. Exempelvis ska varje landsting, som vill kunna kvittera ut något ur potten, inrätta en s k Strama-grupp, för att ta fram STrategier för Rationell Antibiotiaanvändning och Minskad Antibiotikaresistens. Logiken för detta ligger i att ju mer antibiotika som förskrivs, desto större risk är det att bakterierna utvecklar resistens mot läkemedlet.

Patientsäkerhetshalvmiljarden kommer att fördelas varje år under den nya mandatperioden. Den kan ses som ett viktigt erkännande att med en kristdemokratisk socialminister sätts patienten i centrum och stora ansträngningar görs för att patienten ska få den vård som behövs - utan att riskera att bli sjuk eller skadad på kuppen.

fredag 10 december 2010

Mänsklig skyldighet att försvara mänskliga rättigheter

De senaste dagarna har människovärdet och mänskliga rättigheter satts i fokus på olika sätt.

Dessvärre sker ständigt kränkningar av dessa rättigheter, bland annat i världens folkrikaste nation, Kina. En tydlig och kraftfull markering till stöd för kampen för mänskliga rättigheter, görs genom att Nobels Fredspris idag delas ut till Liu Xiaobo, för hans krav på "yttrandefrihet och flerpartival i den kommunistiska diktaturen", som Amnesty Press uttrycker det i dagens nummer. Kännetecknande nog kan han inte själv ta emot priset, eftersom han sitter fängslad.


Norska nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland bredvid Lio Xiaobos tomma stol

I dagens nummer av Dagen berättar Chai Ling, en annan av demokratikämparna från Himmelska fridens torg, numera i landsflykt i USA, som också varit nominerad till Nobels Fredspris, hur hon fått upp ögonen för den massaker på ofödda flickebarn, som försiggår i hennes hemland.

Från en provins rapporteras om 10 000 fall av tvångsaborter och tvångssteriliseringar. Flickor diskrimineras genom selektiva aborter. Denna politik har lett till att det går 120 män per 100 kvinnor i Kina. I vissa regioner är relationen 130/100. Chai Ling leder nu organisationen All Girls Allowed.

Det förekommer även talrika rapporter om hur människors rätt att tro och utöva sin religion kränks i samma land. Kristna, inte minst från minoritetsfolk, kastas i fängelse för sin tro, ofta efter mer eller mindre orimliga anklagelser och summariska rättegångar.

Men även i västvärldens stormakt nummer ett, USA, kränks mänskliga rättigheter, när homosexuella i lag är förbjudna att tjänstgöra inom försvaret. President Barack Obama försöker undanröja förbudet, men möter starkt motstånd, vilket bland annat Dagens Nyheter skriver om.

Vi svenskar brukar ofta se oss som världens samvete, men även vi behöver fundera över de attityder som påverkar vårt agerande, både som nation genom olika myndigheter, men också som enskilda personer. Hur kommer det sig att Migrationsverket fortsätter att utvisa kristna irakier, homosexuella iranier, splittrar familjer och utvisar dem till olika länder, där de går ovissa öden till mötes? Är det så illa att vi egentligen inte bryr oss eller sitter det djupare än så?

Människovärdet är unikt och okränkbart och oberoende av personens ålder, kön, religion, politisk uppfattning, etniskt ursprung eller sexuell läggning. Ingen ska behöva drabbas av negativ särbehandling. Närhelst människovärdet kränks måste omvärlden inte bara höja sin röst utan också gå till handling för att rätta till orättvisorna.

Det är vår medmänskliga skyldighet.

torsdag 9 december 2010

Stora förändringar kräver politiskt ansvarstagande

Den länge undanhållna röntgenplan, som jag skrev om i det föregående inlägget, har idag stämplats in och diarieförts. De uppgifter jag fått, om att den varit klar länge, visade sig stämma. Den är nämligen daterad den 26 oktober. Utan problem hade den alltså kunnat behandlas i god tid för att debatteras och beslutas vid landstingsfullmäktige, då budget och plan för de närmaste åren togs.

Just hemkommen från en välfylld mötesdag i Stockholm har jag hunnit ta del av sammanfattningen.

Inte nog med att det bekräftas att man "rekommenderar ... att röntgen i Vimmerby avvecklas", utan även att "mammografin koncentreras till Västervik och Kalmar och att nukleärmedicin i Västervik läggs ned". Texten säger även att "utbudsmässigt bör Oskarshamn utveckla framförallt öppenvårdsradiologi och lägga ner jourverksamheten nattetid".

Det är alltså stora och omfattande förändringar som föreslås, som skulle ha effekter på utbud och servicenivå gentemot medborgarna, framför allt när det gäller den norra och mellersta länsdelen. En jourförändring i Oskarshamn skulle i högsta grad påverka sjukhusets akutkapacitet. Mammografi-patienter från Oskarshamn föreslås hänvisas till Västervik och Kalmar.

Och det ville majoriteten hålla borta från den politiska dagordningen?

När det gäller verksamheten i Vimmerby, så är det intressant att konstatera att jag blev beskylld för att sprida oro när jag berättade vad jag fått uppgift om. Röntgenplanen bekräftar att uppgifterna var riktiga. Lena Segerberg hade kanske hoppas att kunna lägga ned röntgen i Vimmerby i stillhet. Nu har hon vid upprepade tillfällen lovat att mottagningen ska vara kvar.

Det är upp till bevis nu, Lena!

Nu måste vi förtroendevalda få möjlighet att sätta oss in ordentligt i röntgenplanens alla delar och vilka konsekvenser det skulle medföra om den skulle genomföras. För befolkningen, i form av tillgänglighet och resvägar i vårt avlånga län. För respektive sjukhus möjlighet att fullgöra sitt uppdrag på kort och lång sikt. För möjligheten att upprätthålla högsta möjliga kompetens och kvalitet. Och för hur vårt läns sjukvård på lång sikt ska kunna hävda sig i en framtida regionbildning.

Den sammanvägda helhetsbedömningen måste göras på politisk nivå, där befolkningen kan utkräva ansvar genom allmänna val. De besluten får inte smusslas över på anställda.

Anders Henriksson & Co måste ta sitt ansvar och får sluta gömma sig bakom tjänstemännen!

Inga smygbeslut om röntgenplan, tack!

En plan för framtida investeringar för länets radiologi har länge varit under framtagande. Vissa delar har sipprat ut, som att röntgen i Vimmerby ska läggas ned, något som både Lena Segerberg (S) och Anders Henriksson (S) har förnekat.

När jag som förtroendvald har bett att få ut dokumentet har jag blivit nekad, med hänvisning till att det ännu är ett arbetsdokument. Men vid landstingsstyrelsen i december skulle den bli offentlig och behandlas politiskt, var beskedet.

Igår hölls detta landstingsstyrelsemöte. Röntgenplanen fanns dock inte med på dagordningen, mer än i en undangömd passus under punkten uppdrag, där man kunde utläsa att den ska behandlas i februari 2011 (SIC!).

Jag ställde frågan om vi verkligen skulle få behandla planen politiskt, eller om denna fråga också skulle tas smygvägen, bakifrån.

Anders Henriksson (S) bad mig förtydliga vad jag menade med "också".

- Ja, vi har ju i färskt minne hur ni gick smygvägen och lät tjänstemännen fatta beslut om B-jouren i Oskarshamn och mödrahälsvården i södra länsdelen, svarade jag.

På min fråga fick jag inget annat svar än vad som stod att läsa i handlingarna.

Enligt de rykten jag hört är det den högsta politiska ledningen som har stoppat offentliggörandet av röntgenplanen. Istället lär man ha för avsikt att stycka upp den i mindre delar, som man tänker låta tjänstemännen fatta beslut om.

Jag vill inte veta av att sossemajoriteten undanhåller så viktiga frågor som den framtida strukturen för länets radiologi från en öppen och ärlig politisk diskussion. Men med erfarenhet från hur man hanterat viktiga beslut den senaste tiden skulle det inte förvåna mig om rykten jag hört är sanna.

Det är i så fall en skymf mot demokratin.

Kreativ "bokföring" kamouflerar ojämlikhet

Den rödgröna landstingsmajoriteten i Kalmar län drar sig inte för att ta till kreativ "bokföring" och kamouflera ojämlikheter, istället för att lyfta fram dem i ljuset för att kunna rätta till dem.

I det nu aktuella fallet handlar det om länets ambulansorganisation, som behandlades av landstingsstyrelsen igår. Av beslutshandlingarna framgick att man hade för avsikt att lämna Socialstyrelsens nationella mått för att mäta tid från alarmering till när ambulansen är på plats. Istället ville man införa en egenhändigt tillsnickrad tid, genom att man drar av tre minuter i starten. Man gör en uppskattning att det är den tid det tar för SOS Alarm att hinna avgöra hur akut situationen är innan larmet går.

Men det måtte väl vara lika i hela landet! Inte är väl SOS Alarm slöare i sina bedömningar när det gäller just Kalmar läns befolkning?

Varför ska då sossemajoriteten Kalmar län mixtra med nationella jämförelsetal? Är syftet att göra det omöjligt att jämföra eller vill man bara mörka hur illa det är ställt i delar av länet?

Vid den muntliga föredragningen vid styrelsemötet fick vi se hur man med denna metod - naturligtvis! - bättre lyckas nå sina mål om hur många procent av länets befolkning som nås av ambulans inom 20 respektive 30 minuter.

I Gamleby-ambulansens områden är läget allra sämst. Där är det idag bara i 35 % av utryckningarna som man kommer fram inom 20 minuter. Vid en 30-minutersgräns säger SOS Alarm att man når 65 %, men med vänstergängets matematik så kommer man snabbt och elegant upp i 75 %. Tänk så smidigt man kan trolla med siffrorna!

Dessutom ändrar man beräkningen till ett länsgenomsnitt, som gör att de oändligt långa utryckningtiderna i glesbygdsområdena döljs bakom alla de utryckningar som görs i exempelvis Kalmar-trakten, med korta framkörningstider.

Allianspartierna ville ha återremiss på ärendet, för att få fram bättre underlag. När det föll ville vi åtminstone att utryckningstiderna skulle beräknas per ambulansstation och inte på länsgenomsnitt. Vi ansåg också att landstingsfullmäktige skulle fatta beslut, enligt revisorernas förslag. Detta avslogs.

VästerviksTidningen skrev om det ojämlika beslutet redan igår. Idag har Barometern också tagit upp frågan som ledande nyhet. Läs också vad Christer Jonsson och Pierre Edström skriver.