fredag 28 december 2012

Värnlösa barn finns även idag

Den 28 december visar almanackan på en av årets mest bortglömda märkesdagar, Värnlösa barns dag, som förr gick under benämningen Menlösa barns dag.

Barn är ju till sin natur värnlösa, menlösa, skyddslösa. De är beroende av oss vuxna, att vi ska ta hand om dem, älska dem utan förbehåll, låta dem växa i sin egen takt utifrån sina egna förutsättningar, fostra dem till ansvarskännande personer och så långt möjligt skydda dem från ont.

Ursprunget till Värnlösa barns dag var den storhetsvansinnige kung Herodes, som lät döda alla små gossebarn i Betlehem, för att undanröja en eventuell framtida rival om tronen. Förutsägelserna om Messias, frälsarkungen, som skulle födas just i Betlehem, tolkade han som en befriare från jordiska förtryckare och därmed ett direkt hot mot honom själv. För Herodes betydde det långt mer att försäkra sig om att behålla makten, än att ett antal människoliv gick till spillo. Hans egna intressen gick före allt annat.

Än i dag finns allt för många barn som på olika sätt drabbas av vuxnas själviskhet eller andra brister. Det kan ta sig olika utryck. Bland de mest avskyvärda formerna är när vuxna utnyttjar barn för att tillfredsställa sina egna sexuella behov, vare sig det gäller rent handgripligt eller indirekt, genom andras övergrepp, i form av barnpornografi. Även barnarbete är att utnyttja barn och beröva dem sin barndom.

Men barn far illa även på andra sätt. Att exempelvis växa upp i missbruksmiljö kan ofta medföra stora påfrestningar, med oförutsägbara vredesutbrott och ibland våld mot barnet eller den andre föräldern. Inte sällan tar barnet på sig ett vuxenansvar för att skydda övriga i familjen. Då är det inte så lätt att koncentrera sig på skolarbetet.

Samhället har ett tungt ansvar i att se och upptäcka dessa barn. Personal i förskola och skola, men även ideella krafter inom föreningslivet som har aktiviteter för barn och ungdom, behöver lära sig känna igen tecken på att ett barn far illa på ett eller annat sätt. Vuxna måste våga fråga och veta hur man ska hantera situationen om barnet berättar om missförhållanden.

Tyvärr har samhällets skydd för barn som levt i en utsatt miljö inte alltid varit det bästa. En del barn som omhändertogs under gångna decennier råkade ur askan i elden, till miljöer där de misshandlades, utnyttjades sexuellt eller som arbetskraft. Regeringens utredning om samhällets styvbarn ger en lång rad brutala exempel från den verklighet som drabbade en del av dessa barn. Ett genomgående mönster var bristande uppföljning från myndigheternas sida. Gjordes några besök i fosterhemmet så var det fosterföräldrarna som tillfrågades, sällan barnet.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har drivit på för att få till stånd en lagstiftning som dels ger en viss kompensation för det lidande sådana barn åsamkades i gången tid, men också för att minska risken att barn idag och i framtiden ska råka lika illa ut. Nu ska varje barn som omhändertas exempelvis få sin egen socialsekreterare, som regelbundet ska ha personlig kontakt med barnet och ha egna möten och samtal med barnet, för att höra att barnet har det bra.

Det behövs en hel by för att fostra ett barn, säger ett afrikanskt ordspråk. Barn är värdefulla. De är vår framtid och vårt gemensamma ansvar. Låt oss öppna våra ögon och hjälpas åt att se och stödja de värnlösa barn som behöver det idag!

tisdag 18 december 2012

Splittrande förslag till ny länsindelning påverkar regionfrågan

Så kom den då, den länge väntade utredningen om framtida statlig organisation, som Mats Sjöstrand överlämnade på måndagen.

Många möten och konferenser har hållits angående planer på kommande regionindelningar. Ofta har man landat i att Sjöstrands utredning kan hjälpa eller stjälpa eller åtminstone ge en fingervisning om hur staten kan komma att hantera en ansökan om att bilda en större region än nuvarande landstings områden.

Det har varit väl känt att förslaget skulle leda till färre länsstyrelser, omfattande större geografiska områden. Sjöstrand har under resans gång aviserat att han lyssnat in de diskussioner och avsiktsförklaringar som gjorts i landets olika delar, och att han hade för avsikt att hitta en minsta gemensam nämnare, för att undvika att skapa en statlig struktur som senare skulle behöva ändras, som en följd av bildandet av nya regionkommuner.

Ur det perspektivet är förslaget om en gemensam länsstyrelseorganisation för Kalmar och Kronobergs län ganska rimligt, liksom en för Blekinge och Skåne och en för Jönköping och Östergötland.

Det finns ju ett politiskt majoritetsbeslut om att undersöka möjligheten att bilda region med Kalmar, Kronoberg, Blekinge och Skåne. Om riksdagen beslutar enligt utredningens förslag läggs möjligheten till en tvåstegslösning för den statliga nivån, utan att direkt föregripa händelserna, ifall en sydsvensk regionbildning inte skulle visa sig bli av. Sjöstrand har tidigare uttryckt att ett län kan omfatta mer än ett landsting, men ett landsting/regionkommun kan inte sträcka sig över mer än ett län. Samtidigt tycker jag mig ha hört honom antyda att den tilltänkta sydsvenska storregionen skulle bli för stor.

(Inom parentes sagt är kommunstyrelsens ordförandes i Växjö, Bo Frank (M) uttalande i måndagens alla Eko-sändningar minst sagt märkligt. Han opponerar sig mot att kopplas ihop med Kalmar län, med hänvisning till att man skrivit avsiktsförklaring tillsammans med Blekinge och Skåne om att bilda gemensam region. Är han så totalt ointresserad av det till folkmängden större län som ligger öster om Kronoberg, att han glömt bort att även Kalmar län finns med i samma avsiktsförklaring?)

Samtidigt har en tredjedel av Kalmar läns kommuner uttryckt att man inte är intresserade av en sådan stor lösning, där det dominerande maktcentrat skulle komma att ligga i Malmö. Många, däribland kristdemokraterna i Kalmar län, har tidigare förespråkat en Småland-Öland-Östergötlandslösning, där även Blekinge skulle kunna ingå.

Östergötlands politiker var tidigt ute och uttryckte att de ville bilda region tillsammans med Jönköpings och Kalmar län, den nuvarande sjukvårdsregionen. I det läget var Jönköpings-politikerna från de största partierna (S och M) helt inne på att hålla sig för sig själva. I samtalen mellan region- och landstingsföreträdare från Östergötlands och Kalmar län, konstaterade man att dessa båda landsting tillsammans utgjorde en för liten enhet. Detta förde diskussionerna i Kalmar län in på det sydsvenska spåret. I sista stund, för ett år sedan, enades Jönköpings läns politiker om att ansöka till regeringen om att bilda en egen regionkommun, som ett första steg för en möjlig större geografisk enhet i ett senare skede.

Därigenom är även Sjöstrands förslag att sammanföra Jönköpings och Östergötlands län till en administrativ enhet rimlig. De fyra kommuner i norra delarna av Kalmar län som aviserat att de inte vill följa med i en sydsvensk region, skulle förmodligen inte ha särskilt svårt att se fördelarna med en sådan lösning.

Det är dock viktigt att inte blanda ihop den statliga länsindelningen med landstingens helt andra uppdrag. Det är inte gjort i en handvändning att byta vare sig läns- eller landstingstillhörighet. Även om det skulle bli ett statligt län, så är det en lång process till en folkvald regionkommun i samma område. Den bild jag fått av processen i Jönköpings län var att moderater och socialdemokrater tämligen motvilligt accepterade den breda parlamentariska uppgörelsen om ett större område i ett andra steg.

Det stora misstaget med Sjöstrands utredning är att i detta skede peka ut blivande residensstäder. Det skapar onödig splittring och förtar fokus från huvudfrågan. Risken är att frågan skjuts i sank i ett skyttegravskrig mellan svartsjuka residensstäder. Vare sig det gäller Kalmar, Jönköping eller Karlskrona som förfördelad part i förslaget.

Jag instämmer i Kalmar läns distriktsordförande och riksdagsledamot Anders Anderssons (KD) uttalande. Jag har förståelse för statens behov att samordna och effektivsera sin verksamhet. Men det finns ingen anledning att vika ned sig för Sjöstrands förslag att göra Växjö till residensstad i ett eventuellt framtida nytt län.

Skälet som Sjöstrand anger, att det är bättre kommunikationer till Växjö, är ju dessutom helt avigt. Kommunikationerna ska vara lika goda till alla delar av riket och länet. Är inte kommunikationerna till Kalmar tillfyllest idag, så får man se till att de blir det. Punkt.

Jag har tidigare hävdat att Kalmar skulle vara en utmärkt residensstad i en större framtida region. Därvidlag har inget förändrats. Ska flera av de nuvarande länen och landstingen samordna sig, så måste man fördela de tunga administrativa uppdragen. Att centralisera allt till en ort gynnar inte utvecklingen för helheten i länet/landstinget/regionen.

Växjö vann dragkampen och blev stiftstad för snart 100 år sedan. En stor del av Linnéuniversitetet finns där. Det räcker. Ska Kalmar och Kronobergs län samordnas, så kan gott länsstyrelsens säte ligga i Kalmar. Motsvarande borde kunna gälla i de båda län som min hemkommun Vimmerby gränsar till: Linköping är stiftstad och universitetsstad. Varför inte låta landshövdingen ha sitt säte i Jönköping?

söndag 16 december 2012

Nya satsningar på äldre och psykiskt sjuka


Härom dagen var jag i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning med och godkände överenskommelsen med regeringen om nästa steg i satsningen på de mest sjuka äldre och för personer med psykisk ohälsa.

Med Göran Hägglund (KD) som socialminister och Maria Larsson (KD) som barn- och äldreminister har Alliansregeringen gjort större satsningar på att förbättra vård och omsorg om de mest sjuka äldre än vad någon tidigare regering har gjort. Totalt under mandatperioden satsas 4,3 miljarder kronor på att knyta ihop och skapa en helhetssyn mellan den kommunala äldreomsorgen och landstingets hälso- och sjukvård. Idag godkände vi i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning nästa steg i överenskommelsen, som omfattar 1 115 500 000 kronor för 2013.

Pengarna går bland annat till att förbättra vården vid demenssjukdom och vården i livets slutskede.

I en annan överenskommelse satsar regeringen 687 500 000 kronor på att förbättra den psykiatriska vården för de båda prioriterade målgrupperna, barn och unga respektive personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik. Under mandatperioden har Alliansregeringen fördubblat anslagen till psykiatrin jämfört med tidigare.

Det gäller bland annat att öka tillgängligheten till den så kallade första linjens vård och omsorg för barn och unga som mår dåligt och att utveckla kommunernas och landstingens strategier för hälsofrämjande insatser och råd och stöd på rätt nivå för barn som mår psykiskt dåligt eller är i riskzonen att drabbas av psykisk ohälsa. Man ska också utveckla kvalitet och metoder för den psykiatriska heldygnsvården, för vuxna som behöver läggas in på grund av svårare psykiatrisk problematik.

Jag är stolt att kunna konstatera att med kristdemokratiska ministrar prioriteras några av hälso- och sjukvårdens svagaste grupper, de mest sjuka äldre och personer med psykisk ohälsa.

tisdag 11 december 2012

Familjecentral i Vimmerby närmar sig!

I en familjecentral finns mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänst i gemensamma lokaler. På så vis blir det en naturlig samverkan med barnet och familjen i centrum. Till den öppna förskolan blir det naturligt för alla att komma med sina barn, kanske särskilt under föräldraledigheten, men även därefter. Där får man träffa andra föräldrar och kan se och lära av hur andra föräldrar hanterar sitt barn i olika situationer, samtidigt som man har tillgång till erfaren personal att fråga till råds.

Genom att flera professioner arbetar sida vid sida finns flera kompetenser som kompletterar varandra. En familj som behöver stöd i någon situation kan lätt och odramatiskt hänvisas till rätt person i arbetslaget. På så sätt blir remisser onödiga och tiden från det att behovet upptäckts tills man får hjälp blir kortast möjliga.

Enligt Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet har familjecentraler dokumenterat goda effekter och stärker familjerna genom att ge stöd till föräldrarna. Med trygga föräldrar får barnen en tryggare uppväxtmiljö.

Familjecentraler är bra för alla och kan vara helt avgörande för några få, som lever i en särskilt utsatt situation, och som riskerar ett framtida utanförskap, med stora samhällsekonomiska kostnader längre fram i livet.
I de större kommunerna i Kalmar län finns det redan en eller flera och i några av de mindre kommunerna har beslut fattats och planering pågår. Landstinget har länge haft ambitionen att det ska finnas en familjecentral i varje kommun. Det var faktiskt jag själv, i rollen som politisk sekreterare under mandatperioden 2002-2006, då kristdemokraterna ledde landstinget, som medverkade till att en sådan formulering fördes in i landstingsplanen, en ambition som följande röd-grön majoritet hållit fast vid.

Eftersom familjecentraler är ett samverkansprojekt mellan kommun och landsting, så krävs ju att båda parter är med på tåget för att det ska bli något av det. Många av de mindre kommunerna i länet har haft svårt att prioritera och finansiera för sin del av verksamheten. Därför har det i bland annat Vimmerby tagit tid.

Vimmerby är en kommun som många med rätta förknippar med barn och familjer. Vi kristdemokrater ser familjen som en av samhällets viktigaste institutioner, en levande organism där barn och vuxna kan få omsorg och villkorslös kärlek och där man som enskild person tillåts växa, mogna och i sin egen takt lära sig att ta ansvar. Familjen är samhällets minsta byggsten och kan i olika skeden behöva stöd.

Vi kristdemokrater har i många år på olika sätt drivit frågan om familjecentral i Vimmerby. Bland annat skrev jag en motion till kommunfullmäktige redan 2004. Den avslogs i fullmäktige 2006, med hänvisning till den verksamhet med tidiga insatser som socialtjänsten då bedrev. Man beaktade inte mina invändningar om att tidiga insatser till familjer i kris inte kan ersätta behovet av generella insatser och förebyggande arbete.

Sedan dess har stora delar av socialtjänsten förändrats. Det mycket uppskattade familjestödet Bubblan har lagts ned. Våren 2011 såg vi allt starkare behov av en grundläggande, förebyggande verksamhet med stöd i föräldraskapet till alla föräldrar i kommunen och med möjlighet till tidig upptäckt och stöd till dem som särskilt behöver det.

Jag skrev då tillsammans med Elisabeth Lago Nilsson och Torbjörn Sandberg en motion till kommunfullmäktige, för att åter föra upp frågan om familjecentral på dagordningen. Vid senaste kommunfullmäktige beslutades att bifalla motionen. Därmed får barn- och utbildningsnämnden och socialnämnden i uppdrag att inleda planering av en familjecentral i Vimmerby i samråd med landstinget. Beslutet innebär också att medel för familjecentral ska avsättas i kommande budgetar.

Jag är övertygad om att en familjecentral kan bidra till att stärka familjerna i Vimmerby och därmed också bidra till ett starkare och mer livskraftigt samhälle. Därför gläder jag mig åt att planeringen nu äntligen kan börja.

måndag 3 december 2012

En värmande trattkantarellsoppa, kanske?


Det är märkligt att dessa oansenliga svampar ska vara så hett eftertraktade.



Trattkantarellerna känns igen på att de alltid är trattformade, med gul, ihålig fot, och med skivor som går ned ett stycke på foten.

Men har man väl kommit underfund med i vilken typ av terräng de trivs, hur lättplockade de är och har fått smak på dem, då längtar man ut i skogen om höstarna, för att fylla på förråden inför kommande vinterkvällar. De är dessutom lätta att förvara, eftersom de torkar till en bråkdel av storleken på bara några dagar, om de får ligga utbredda på gamla tidningar.


En dryg timmes skörd - cirka fem kilo trattisar!
Bland den godaste kvällsmat vi vet i vår familj, är ostgratinerade gräddstuvade trattkantareller på en macka.

Jag har fått påstötningar om att dela med mig av hur man lagar till en trattkantarellsoppa. Här kommer Anna-Lenas recept:

Fräs 1 liter färska (6-7 dl frusna) kantareller i smör, tills det knäpper i dem.
Tillsätt 4 msk mjöl och späd med 1 liter grönsaksbuljong.
Blanda i 2 dl mellangrädde och cirka 30 g grönmögelost.
Tillsätt 2 msk limesaft och lite cayennepeppar.
Låt sjuda en stund. Servera.

Bon appetite!

 

söndag 2 december 2012

Om stjärnor, adventsstakar och julavslutningar


Vad vore livet utan advent och jul, påsk och pingst och midsommar? Och vad vore tillvaron utan högtider och de gemensamma referensramar som traditionerna ger?

Det kan man verkligen undra i dessa tider, då debattens vågor går höga i frågan om huruvida skolavslutningar kan hållas i kyrkan utan att barn tar skada (!). Hur man nu skulle kunna ta skada av att få en förklaring, i sitt sammanhang, till varför vi tänder adventsljus i väntan på julens ankomst och varför vi hänger adventsstjärnor i fönstren.

Perspektivet blir lite märkligt, när man i argumentationen ibland hänvisar till att det bor så många muslimer i landet och att de skulle kunna ta illa upp och därför inte skulle kunna delta i avslutningen, om den hålls i en kyrkolokal. Särskilt med tanke på att många muslimska företrädare säger att de inte har något emot att barnen genom sådana kyrkobesök får en ökad insikt om den kristna trons betydelse i historien och kulturen. Man menar istället att en sådan förståelse om den egna kulturen är en god grund för att kunna respektera andras kulturer.

Märkligt också med tanke på hur allmänt spritt och accepterat som KASAM-begreppet är, Känslan Av SAMmanhang, med delkomponenterna Begriplighet, Meningsfullhet och Hanterbarhet. I begreppet begriplighet ligger att man uppfattar det som händer i tillvaron som förutsägbart, begripligt och strukturerat.

Aaron Antonovsky, som myntade begreppet, beskriver i boken "Hälsans mysterium" att denna känsla av sammanhang hos olika personer kan ha sin grund i exempelvis en religiös övertygelse, en politisk ideologi eller någon annan stark samhörighet. Han beskriver i boken hur han kunnat se att personer med stark känsla av sammanhang klarar kriser och prövningar i livet bättre än personer med svag känsla av sammanhang.

Mycket i vår moderna värld kan vara oförutsägbart och förvirrande. Man kan se att den psykiska ohälsan hos framför allt unga ökar. Många känner sig rotlösa.

Tänk om en del av detta kan hänga ihop med att många idag saknar känslan av sammanhang, att man inte känner samhörighet och förankring i vårt gemensamma förflutna, den historiskt-religiöst-kulturella bakgrund som format mycket av vårt tänkande och våra lagar, och som skildras i litteratur, konst och musik.


Ibland använder föreläsare en sorts diagram för att illustrera olika länder ur en gradvis skala med traditionella värderingar kontra sekulära-rationella värderingar på den ena axeln och hur samhället domineras av frågor som handlar om ren överlevnad kontra självförverkligande på den andra. Den västerländska världen hamnar då i den övre, högra kvadranten, med Sverige som det mest sekulärt-självförverkligande samhället.

Utifrån hur vi brukar läsa diagram tolkar många detta som att vi i Sverige har uppnått den högsta nivån för vad som måhända är livets mål. I den motsatta kvadranten finns länder med ekonomisk fattigdom, men där människorna av nödens tvång bryr sig om varandra och där andlighet ses som något naturligt.

Men vad är det som säger att det är något gott, att ett samhälle präglas av ett materialistiskt-sekulärt förhållningssätt till tillvaron, där individualismen är stark och varje människa ska klara sig själv?
Ser man det ur ett globalt perpektiv, så är vi ganska ensamma uppe i vårt ensliga, indiviualistiska hörn. En stor del av jordens befolkning finns i den "nedre" delen av diagrammet. Självhävdelsen skulle nog vara orimligt stor om vi inbillade oss att vi ensamma skulle ha uppnått den högsta meningen med livet.
Är det då inte dags att komma bort från den religionsfobi, för att inte säga kristendomsfobi, som präglar det  svenska samhället idag?

Det är knappast farligt för barn att delta i skolaktiviteter i kyrkan. Med kloka lärare som förbereder eleverna på vad de kommer att möta, som förklarar att det är upp till var och en att ta till sig det man hör och ser, och med kloka präster och pastorer som visar respekt för besökarnas integritet, så tror jag inte att det kan vara skadligt att sjunga med i Stilla Natt eller ens att höra välsignelsen. Det kanske rent av skulle kunna bidra till att stärka känslan av sammanhang, KASAM.

torsdag 29 november 2012

Utveckla primärvården och Hälsoval Kalmar


Landstingsfullmäktige den 28 november 2012
Hälsoval Kalmar ligger till grund för primärvårdens arbete, både det som bedrivs på landstingets hälsocentraler och på de privata. Det har varit igång drygt två år nu. Grundtanken med Lagen om vårdval var att ge utförare lika villkor. Grundtanken, som bekräftas i flera studier, är att konkurrens skapar förbättringastryck, höjd kvalitet och nöjdare patienter.

Konkurrensverket har i en utvärdering konstaterat att regelverket inte stimulerar till att nya utförare försöker etablera sig. Majoritetens centraliseringsiver slår igenom även inom detta område, eftersom man kräver en så omfattande administrativ överbyggnad att det i princip är omöjligt för en ensamläkare att klara av uppdraget – eller för en nyetablerad med tunn lista. Enda sättet är i stort sett att ta över någon annan läkares lista, när denne går i pension eller slutar av annat skäl.

Istället tvingas flera läkare sluta sig samman, vilket direkt går ut över närhet och småskalighet. Det finns som bekant även läkare som har valt att lägga ned sin mottagning, eftersom man fann kraven allt för omfattande och stelbenta. Vem är betjänt av det? Knappast patienterna, som får mindre valfrihet, tvärt emot vad som var intentionen med Lagen om vårdval.

Vid nästa årsskifte löper de flesta privatläkarnas vårdavtal ut. Det vore därför lämpligt att i den årliga översyn som görs av primärvårdens uppdrag och villkor, göra en omfattande regelförenkling, för att stimulera till större kreativitet och utveckling inom området.

Vi kristdemokrater vill att patienterna ska kunna uppsöka vård på nära håll. Tyvärr har den rödgröna majoriteten en helt annan, centralistisk syn, där man vill ha patienterna på vägarna istället. Som en följd av det såg vi för snart ett år sedan hur antalet distriktssköterskemottagningar på mindre orter helt raderades ut.
Majoriteten har hänvisat till hemsjukvårdsväxlingen. Men det är både ett tankefel och ett sakfel.

Hemsjukvårdsväxlingen förbjöd inte att landstinget bedrev mottagningsverksamhet, tvärtom. Inte heller kan man skylla på vårdvalet. Hälsoval Kalmar ger möjlighet för en mottagning att bedriva verksamhet vid filial.

I Skåne har man tagit vara på detta med filialverksamhet på ett konstruktivt och utvecklande sätt. Där kan en vårdcentral öppna en distriktssköterskefilial på en lämplig ort och börja bygga upp en verksamhet. Så småningom kan sköterskemottagningen kompletteras med att läkaren kommer dit vissa tider. När verksamheten fått bärkraft kan allt mer funktioner komplettera, tills det är en fullvärdig vårdcentral.

Sådan kreativitet skulle vi vilja se även i Kalmar län! Vi är övertygade om att ett enklare regelverk och en större öppenhet för kreativa lösningar, till patienternas fromma, skulle skapa ett klimat som kan locka hit läkare även från andra delar av riket. Det skulle också kunna locka unga läkare att satsa på att bli distriktsläkare, med ett mer variationsrikt veckoprogram, gentemot de kompakta mottagningsdagar som tynger och avskräcker idag.

Det är förvånande att höra primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP) referera de fantastiska resultaten i Öppna jämförelser, som offentliggjordes häromdagen, och helt blunda för en anmärkningsvärd försämring i en av primärvårdens tidigare paradgrenar. Jag syftar på tillgängligheten till besök inom sju dagar.
  • 2009 låg Kalmar län på andra plats i landet, med 95 % mot ettan, Halland med 95,5 %.

  • 2010 hade Kalmar län sjunkit till sjätteplats, med 93,9 % mot ettan Halland, som förbättrat sin tillgänglighet till 97,3 %.

  • 2011 hade Kalmar län tappat ytterligare mark, till åttonde plats, med 94 %, mot den ständiga ettan Halland, som segat sig upp till 98 % av patienterna, som fått träffa läkare inom en vecka.

  • 2012 har Kalmar län rasat till elfte plats, med 94,5 %. Halland ligger på 97,9 %. Mer än hälften av landstingen i landet har bättre tillgänglighet än vad invånarna i Kalmar län har. Andra landsting har jobbat med att förbättra tillgängligheten, men vi ligger kvar på ungefär samma nivå som vi gjort tidigare.

Det hade varit intressant att höra hur du, som ansvarigt landstingsråd, vill jobba för att primärvården i Kalmar län ska återta topplaceringen.

Och där kommer jag in på en annan aspekt: I den landstingsdrivna primärvården ligger hyrläkarkostnaderna i år på runt 20 mkr på grund av vakanser. Med anställda läkare på plats hade kostnaden varit ungefär hälften. Vad är din plan för att göra allmänläkeriet i Kalmar län mer attraktivt, Jessica Rydell (MP)?

onsdag 28 november 2012

Äldreteam, geriatrisk kompetens och ambulanssjukvård

Äldreteam

Jag vill först välkomna att majoriteten antagit så många av våra förslag. Jag hoppas att ni sedan landstingsstyrelsens möte har läst på och kan bifalla Alliansens övriga förslag.

Men ibland kan man undra över hur det fungerar med logiken.

På Länssjukhuset fanns ett äldreteam, tack vare projektmedel från regeringen. Arbetet var mycket lyckosamt och underlättade tillvaron och förbättrade vården för de äldre. Det fanns goda skäl att permanenta verksamheten, men det saknades pengar, när projektet var avslutat. Därför var majoritetens besked att äldreteam skulle finansieras genom prioriteringar inom Hälso- och sjukvårdsförvaltningens budget.

Någon sådan prioritering lyckades man inte med, utan äldreteamet lades ned.

Nu skriver man återigen att äldreteam ska finnas, men skjuter inte till någon finansiering.

Vad finns det för skäl att tro att förvaltningen ska förmå prioritera fram de två miljoner som behövs i år, när man inte kunde det för ett år sedan?

Alliansen har ett finansierat förslag. Anslut er till det!
Geriatrisk kompetens

Kalmar län har rikets högsta andel äldre. Det finns därför goda skäl till att vårt landsting ska vara en spjutspets när det gäller kompetens om åldrandet och ålderdomens sjuklighet.

Det är därför bra att majoriteten har antagit vårt förslag om en allmän kompetenshöjning i geriatrik, för vår personal möter äldre personer i nästan alla våra verksamheter och behöver ha denna kompetens för att undvika exempelvis felaktiga läkemedelskombinationer.

Jag beklagar dock att ni inte tar steget full ut, utan avvisar vårt förslag att ge AT- och ST-läkare fördjupad kunskap genom praktik på geriatrisk klinik.

Lena Segerberg och Yvonne Hagberg, varför nöjer ni er med ett allmänt kompetenslyft till våra anställda? Varför inte passa på att lägga en god grund för våra utbildningsläkare? Det är ju en satsning som våra äldre patienter skulle ha nytta och glädje av under hela deras tjänstgöringstid.

Ambulans

Hälso- och sjukvårdslagen § 2: Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Så är det inte idag. De som bor i länets ytterkanter, långt från sjukhusen, tvingas vänta mer än tre gånger så länge innan ambulansen ens rycker ut från ambulansstationen! Med tanke på avstånden hade det snarare varit motiverat med snabbare utryckningstid.

Ambulanssjukvården i Kalmar län är ojämlik i sin uppbyggnad. Det är dags att rätta till det.

Ur det perspektivet är det stötande att höra en majoritetsrepresentant raljerande fråga ”hur många ambulanser vill ni ha?” Svaret är att vi vill ha lika många som idag, men att alla ska rycka ut inom 90 sekunder dygnet runt. Ingen negativ särbehandling för landsbygdens befolkning, tack!

Avgiftshöjningar i smyg sossarnas nya taktik




Replik på Anders Henrikssons inledningsanförande gällande landstingets ekonomi.
 
För några år sedan höjde majoriteten patientavgifterna, trots stora protester från patientorganisationer och brukare.
 
För inte så länge sedan (1/8) höjdes kollektivtrafikavgifterna, återigen med stora protester från alla dem som nyttjar kollektivtrafiken. Landstingsstyrelsens ordförande lovade då att det inte skulle göras några fler höjningar.
 
Men nu gör man det ändå – smygvägen, på flera områden:
  • Kollektivtrafiktaxan indexregleras. Det måste man inte göra. Ändå gör man det. 
  • Landstingets prislista för specialisttandvård anpassas efter Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets (TLV) förslag. Det måste man inte. Ändå gör man det.
  • Indexreglering av avgiften för sjukhusvård, där taket höjs från 80 kr till 100 kr per vårddygn. Det måste man inte. Ändå gör man det.
När regeringen förra året höjde taket för högkostnadsskyddet, så protesterade majoritetens företrädare hätskt, tills man upptäckte att man inte hade behövt göra det. Nu gör man samma sak igen. Man måste inte höja avgifterna. Ändå gör man det.
 
Var finns trovärdigheten?

Vem fattar besluten i landstinget?



Under denna övergripande punkt vill jag lyfta en mycket angelägen fråga, som blivit allt mer påtaglig och omdiskuterad. Det gäller var besluten fattas.
 
Landstinget är en politiskt styrd organisation, men på senare tid har det blivit allt vanligare att stora, viktiga beslut, som påverkar medborgarnas tillgång till hälso- och sjukvård, har fattats i slutna rum, av tjänstemän, med stor sannolikhet efter samråd med majoriteten.
 
Detta är ett oskick. Det är självklart en politisk fråga hur och var vårdens utbudspunkter ska finnas.
 
Låt mig ge några exempel: 
  • Distriktssköterskemottagningarna som lades ned för ett år sedan, utan föregående avisering, mer än en skylt på dörren
  • Primärvårdsjour i Oskarshamn, som plötsligt flyttades från sjukhuset, i strid mot fullmäktigebeslut från 2003.
  • Hälsocentralerna i Oskarshamn, där man i lokalförsörjningsplanen kan läsa hur man har tänkt sig, utan politisk diskussion
  • Röntgenjouren i Oskarshamn – det senaste och kanske mest kända exemplet
  • Hur de 60 mkr ska sparas, område för område – specificerat på respektive verksamhet
  • Plus ett antal beslut som ännu inte har kommit till vår kännedom
Detta är djupt otillfredsställande. Urholka inte den politiska processen genom att smussla undan till tjänstemannabeslut! Låt politiken ta ansvar för de viktiga besluten, så att befolkningen kan utkräva ansvar!

Var finns tiden för etisk diskussion?


Vi ska nu diskutera Landstingsplan 2013-2015.

Jag vill ta tillfället i akt att lyfta en viktig, övergripande fråga. Det gäller för det första den nya talar- och debattordning som vi nu prövar.

Jag har en oro, och det är att den korta talartiden kan riskera att förenkla, förytliga och förflacka debatten och stycka sönder den i småstycken utan inbördes sammanhang.
För vem kan i ett tvåminutersanförande ta upp en ideologisk eller etisk diskussion, beskriva ett etiskt dilemma i vården och diskutera olika tänkbara infallsvinklar?
Det skulle vara ett öde om landstingsfullmäktige förflackas och instrumentaliseras till ett mekaniskt beslutsforum.
Var ska de övergripande diskussionerna föras, med frågor kring liv och död, om vårdens innehåll och djup, om det unika och orubbliga människovärdet och de konsekvenser det ger för alla som arbetar i vården och för oss som ska ge de ekonomiska och ideologiska ramarna för det arbetet, om det inte ges tillfälle att diskutera det i landstingsfullmäktige?

En aspekt av detta avspeglas i själva landstingsplanen. I avsnittet om ideologi och värdegrund finns några korta meningar instoppade lite här och var under de olika styrkortsrubrikerna. Till nästa år skulle vi gärna se ett inledande avsnitt med en övergripande värdegrund, med utgångspunkt ur Hälso- och sjukvårdslagens § 2, och vad det får för konsekvenser för arbetet i Landstinget i Kalmar Län:

”2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.”
För det är väl landstingsfullmäktige som ger riktlinjer för hur detta fundament för svensk hälso- och sjukvård ska omsättas i praktiken och genomsyra verksamheten i Kalmar län? Eller har vänstermajoriteten släppt ifrån sig det till tjänstemannaledningen?
Jag vill därför här och nu avisera att vi kristdemokrater kommer att återkomma i form av en motion på detta tema, om fördjupad etisk diskussion i landstinget.

onsdag 14 november 2012

Plus och minus på landstingsstyrelsen

Gårdagens sammanträde med landstingsstyrelsen går nog till historien av många skäl.

Alliansen presenterade fler ändrings- eller tilläggsförslag än någonsin tidigare, 42 stycken. Vi var också tidigare ute än förr om åren. Redan en vecka före LS var vi klara med vårt alternativ. Förmodligen var det anledningen till att majoriteten faktiskt hade gjort sig mödan att någorlunda seriöst gå igenom våra förslag, istället för att med sedvanlig ryggmärgsreflex avslå allt. Resultatet var att 17 av våra förslag bifölls helt eller i något omskriven form.

Vi fick alltså gehör för många av våra förslag, som inte minst vi kristdemokrater jobbat med under lång tid. Dit hör att allmänt höja kompetensen om åldrandet och dess sjukdomar. Även vårt förslag om program för att stödja och ta tillvara anhöriga som resurs svaldes med hull och hår, liksom att särskilt beakta förutsättningarna för klinisk forskning inom äldreområdet. Även förslaget att bygga upp en Ungdomshälsa, i samarbete med kommunerna bifölls. Tanken är att ungdomsmottagning och Unga vuxna ska kunna samverka, för att ge unga en väg in i vården.

Men det finns en rad frågor där majoriteten visade benhårt motstånd.

Det mest iögonenfallande var kanske de rödgrönas avslag på vårt krav att redovisa en strategi för ekonomisk balans inom hälso- och sjukvården och att till landstingsstyrelsen till varje landstingsfullmäktige under 2013 redovisa hur arbetet med en budget i balans fortgår.

Ett högst märkligt beteende - majoriteten skickar in 50 miljoner kronor i verksamheten, för att minska underskotten. Enbart inom Hälso- och sjukvårdsförvaltningen räknar man med att gå 110 miljoner kronor back i år. Det är alltså mer än 60 miljoner kronor som ska sparas in - utan att landstingets förtroendevalda ens ska informeras om hur! Tala om tjänstemannavälde och att majoriteten har abdikerat och flyr sitt ansvar!

Samma majoritet fortsätter att negativt särbehandla de gamla, sjuka, svaga personer som inte har några släktingar som kan hjälpa dem utan är beroende av sjukresor och bor längst från sjukhuset. Denna grupp, med över två timmars resväg till sjukhuset, tvingas vänta upp till fyra timmar istället för två timmar för dem som har kortare resor. Det ligger långt från medmänsklighet och solidaritet med de svaga och utsatta.

Alla de satsningar, där vi från Alliansen anslagit pengar, avslogs utan diskussion. Det gäller samlade palliativa vårdplatser vid Västerviks sjukhus (1 mkr), äldreteam på länssjukhuset i Kalmar (2 mkr), specialistutbildning för sjuksköterskor m fl (2 mkr),  fördjupad utbildning i åldrandet och dess sjukdomar för AT- och ST-läkare (1 mkr) och uppgradering till jourstationer för samtliga ambulansstationer i länet (4 mkr).

Pengarna hade vi tänkt ta från centraladministration, närmare bestämt landstingsdirektörens kansli, som gått med omkring 7 mkr överskott år efter år. De pengarna behövs bättre i vården, är min bestämda uppfattning. 3 mkr tar vi genom att minska den finansiella resursen, dvs kontot för oförutsedda utgifter, som sällan utnyttjas utan är en ren reservkassa.

Sammantaget innebar landstingsstyrelsens behandling av Alliansens budgetförslag både plus och minus. Det största minuset är nog ändå majoritetens undflyende attityd när det gäller hur kraven på sjukvårdens förvaltningar att nå balans ska genomföras.

Det är en demokratisk rättighet att medborgarna får reda på vilka vårdenheter som riskerar att läggas ned eller vilka behandlingar som inte ska ges - och en demokratisk skyldighet att majoriteten redovisar vad som är å färde.

måndag 12 november 2012

Stark kristdemokratisk profil på Alliansbudget

När landstingsstyrelsen ska behandla budgeten imorgon, så har man att ta ställning mellan den rödgröna majoritetens förslag och Alliansens samlade budgetförslag.

Som gruppledare för Kristdemokraterna i landstinget, kan jag med stolthet konstatera att många av de frågor som vi ursprungligen har tagit upp och drivit nu finns med som gemensamma Alliansyrkanden.

Dessa tydliga kristdemokratiska förslag kan delas in i tre grupper: Barn och unga, äldre respektive jämlik vård.

Barn och unga
I flera år har jag talat om behovet att samla stödet för unga. Det kan vara förvirrande att behöva fundera på om det är kroppen som har ont, så man ska till hälsocentralen, eller själen och man kanske behöver träffa en psykolog eller kurator. Om det handlar om ett trassligt förhållandet till pojk- eller flickvännen och oro över en eventuell graviditet eller misstanken om att ha blivit smittad av en sexuellt överförd sjukdom är det istället ungdomsmottagningen man ska gå till. För många unga skulle det vara enklare med en väg in, till en gemensam ungdomshälsa, där flera av dessa funktioner finns.

Alliansen har nu med ett förslag om en Ungdomshälsa, där landsting och kommuner samverkar med ungdomsmottagning och unga vuxna. Även elevhälsan skulle kunna finnas med i ett sådant samarbete, för att göra det tydligare vart man ska vända sig när man har frågor och problem.

Hösten 2011 ställde jag en interpellation angående vad man gör för att komma till rätta med den psykiska ohälsan hos barn och unga och minska risken att de ska falla mellan stolarna. Ett problem jag då lyfte var hur unga från norra länsdelen inte har lika god tillgång till barn- och ungdomspsykiatrisk slutenvård som barn och ungdomar från södra delen. I svaret medgav majoritetens företrädare att så är fallet. Bara 25 % av inläggningarna sker från norra länsdelen. Utifrån detta drog man slutsatsen att det finns skäl att överväga att inrätta barn- och ungdomspsykiatriska vårdplatser i norra länsdelen. Trots det har inga inga sådana förslag presenterats i majoritetens budget.

I Alliansens motförslag har jag fått med en skrivning om att denna fråga ska finnas med i det fortsatta arbetet när man planerar för sjukvårdens lokalbehov.

Äldre
Många sjukdomar kan ta sig andra uttryck hos äldre än hos yngre, på grund av att kroppens funktioner avtar och förändras. Läkemedel bryts ned långsammare hos gamla personer och restprodukter kan ansamlas i kroppen och leda till förgiftningar. Kunskapen om det normala åldrandet och åldrandets sjukdomar behöver förbättras överallt där man kommer i kontakt med äldre, för att de inte ska behöva riskera att få felaktig behandling eller felaktiga läkemedelsdoser. Detta har vi kristdemokrater lyft åtskilliga gånger i olika sammanhang.

Nu lägger Alliansen 1 miljon kronor till ett kompetenslyft i det normala åldrandet och åldrandets sjukdomar till läkarnas AT- och ST-utbildningar.
Regeringen satsar genom äldreminister Maria Larsson (KD) 4,3 miljarder kronor på att förbättra vård och omsorg om de mest sjuka äldre. I Kalmar användes en del av pengarna till att bygga upp ett äldreteam, som förenklade mottagandet på sjukhuset av äldre. När  projektmedlen tog slut fanns inte resurser för en fortsättning och äldreteamet lades ned.

Nu satsar Alliansen 2 miljoner kronor på att starta upp äldreteamet i Kalmar igen. Liknande arbetssätt ska införas även i Oskarshamn och Västervik.

I kristdemokraternas hälso- och sjukvårdspolitiska program för perioden 2010-2014 har vi föreslagit en satsning på klinisk forskning inom äldresjukvård. I Alliansens budgetförslag finns nu med en skrivning om att förutsättningarna kring äldres hälsa och sjukdomar bör beaktas i landstingets strategi för klinisk forskning.

Jämlik vård
En ständigt återkommande fråga, som jag vid flera tillfällen lyft, både i media och i denna blogg, är den trygghet som ambulanssjukvården innebär. Den är dock inte jämnt fördelad över länet. Flera stationer har längre utryckningstid än andra. Det är framför allt på mindre orter i länets utkanter som man har 5 minuters anspänningtid, jämfört med 90 sekunder i de större tätorterna. Det är i grund och botten ett märkligt resonemang att man ska behöva vänta längre på ambulansen om man bor på landet, särskilt med tanke på att avståndet till sjukhusen är desto längre.

Alliansen lägger nu in 4 miljoner kronor för att uppgradera alla ambulanser till 90-sekunders jourstationer.

Jag har också fått med ett yrkande om att lägga in behovet av landningsplatta för ambulanshelikopter i lokalförsörjningsprogrammet. Det måste ses som en stor framgång, med tanke på hur vi kristdemokrater varit ensamma om att driva frågan.

Vården i livets slutskede är en annan fråga där majoriteten visat total brist på beslutskompetens. Ända sedan 2007 har revisorerna vid upprepade tillfällen påtalat det orimliga i att det inte finns samlade palliativa vårdplatser i Oskarshamn och Västervik, utan bara i Kalmar. Själv har jag åtskilliga gånger lyft frågan till debatt, Min uppfattning är klar; det är inte värdigt att blanda personer i livets absoluta slutskede med akut sjuka personer. Det ger inte den döende den helhetsvård som behövs när personalen slits mellan att koppla dropp och ge injektioner till akut sjuka, och att ge stöd till en person med existentiell ångest inför döden.

Inte heller nu visar majoriteten någon beslutskraft, men Alliansen satsar 1 miljon kronor på att avdela samlade palliativa vårdplatser i Västervik. I Oskarshamn tycks en lösning vara på gång.

Vid senaste landstingsfullmäktige lyfte jag behovet av att stödja sjuksköterskor som specialistutbildar sig, för att klara kompetensförsörjningen inför kommande pensionsavgångar. Jag är glad att majoriteten visat lyhördhet och höjt anslaget så att det kan räcka till fler, men den redovisning jag fick som svar på min fråga visade att det ändå inte förslår så värst långt.

Alliansen lägger in ytterligare 2 miljoner kronor till sjuksköterskornas specialistutbildningar.

Var tar vi då pengarna ifrån? När jag tittat igenom årsredovisningarna har jag konstaterat att central administration, närmare bestämt landstingsdirektörens stab, har gått med stora överskott år efter år. Det känns inte rimligt, med tanke på de stora behov som finns i vården. Därför skär vi ned den budgeten med 7 miljoner kronor. De återstående 3 miljonerna kronor som behövs för att finansiera våra satsningar kommer från den finansiella resursen, dvs kontot för oförutsedda händelser, som vanligtvis inte brukar utnyttjas.

Summa summarum tar vi från administration (som gått med överskott) och lägger pengarna på att förbättra vården för länets invånare.
- Någon där emot? Bifall till Alliansens förslag!

onsdag 7 november 2012

Alliansbudget med äldre och jämlik vård i fokus

För mig är det obegripligt att en rödgrön majoritet, med den åtminstone uttalade ambitionen att arbeta för jämlik vård i länet, låter det gå år efter år med en situation där ensamma, gamla, sjuka personer som bor långt från sjukhuset och behöver hjälp att ta sig till sjukvården, ska bestraffas med att få fördubblad väntetid före och efter läkarbesöket, jämfört med dem som har kortare restid.

Det kan innebära att en mer än två timmar lång resa följs av två timmars väntan före läkarbesöket och två timmar efter, innan den över två timmar långa hemresan påbörjas. En hel arbetsdag alltså, för ett besök som kanske tar en halvtimme! Detta medan de som har kortare restid inte behöver vänta mer än en timme före respektive efter sjukbesöket.

Skulle det vara någon grupp som skulle få kortare väntetid än andra, så skulle det väl vara de som har rest längst!

Men det rimligaste är dock att ingen ska behöva vänta längre än någon annan.

Därför lanserade vi kristdemokrater begreppet väntetidsgaranti inför valet 2010. Ingen ska behöva vänta mer än två timmar i samband med planerat sjukresa till sjukhuset. Totalt. Dvs högst en timme före och en timme efter sjukbesöket.

Märkligt nog har de rödgröna avslagit vårt förslag år efter år. Nu får de chansen igen, eftersom väntetidsgarantin finns med i Alliansens gemensamma budgetförslag, som presenterades igår.

Budgetförslaget har fyra teman: Jämlik vård, äldrevård, personal och valfrihet.

Äldrevården vill vi stärka genom att höja kompetensen om åldrandet och åldrandets sjukdomar hos alla som möter äldre i vården. Till att börja med genom att lägga till en praktikperiod inom geriatrik i AT- och ST-utbildningarna. Vi avsätter också medel för att ge fler sjuksköterskor möjlighet att specialistutbilda sig med sponsring från landstinget, däribland inom geriatrik.

Vi återinför också äldreteamet vid Länssjukhuset i Kalmar, som tyvärr inte kunde fortsätta när projektpengarna tog slut. Genom äldreteamets arbete behöver inte äldre vänta lika länge på akuten, utan får snabbare bedömning av kompetent personal och kan i vissa fall läggas in direkt på vårdavdelning utan att ens behöva passera akuten. Detta arbetssätt gör sjukhusbesöket mycket skonsammare för sköra, svårt sjuka äldre, och behöver införas på alla tre sjukhusen i länet.

Till den jämlika vården kan man också räkna barn- och ungdomspsykiatriska vårdplatser i Västervik, som vi vill inrätta. Det är inte bra, som det är idag, när svårt psykiskt sjuka barn antingen ska vårdas på barnmedicinsk avdelning, där man inte har psykiatrisk kompetens, eller också läggs in på vuxenpsyk, där man inte har barnkompetens, och det återstående alternativet är inläggning i Kalmar, omkring 14 mil hemifrån.

onsdag 17 oktober 2012

Rödgrön sedelpress - eller ...?

När jag sent igår kväll äntligen fick tillgång till landstingsmajoritetens budgeten (man kan undra över varför dessa, som stolt talar om e-Hälsa och propagerar för mobila appar, inte kan tillhandahålla en digital version av budgeten, utan man måste åka de 14 milen till Kalmar för att få ett exemplar, eftersom jag befann mig i Västervik under gårdagen!), så gjorde jag ett nattligt försök att överblicka vad den innebär i realiteten.

Det stora propagandanumret om satsningar i 75-miljonerklassen överskuggas ändå av en lång rad frågetecken. Var kommer pengarna ifrån? Varför fanns inte minsta antydan om att det fanns en tidigare oanad tillströmning av intäkter, när budgetberedningen samlades härom veckan? Vilka penga- (eller informations-)källor har majoriteten tillgång till som man undanhållit allmän kännedom?

Ännu mer betänksam blir jag när jag, efter det omfattande textavsnittet, kommer fram till sifferkolumnerna. Där framgår att landstingets budgeterade resultat 2013 är 110,7 Mkr, 2014 är det 47,3 Mkr och 2015 är det 4,5 Mkr.

Vart har målet om 2 % överskott tagit vägen? Avvikelsen från det finansiella målet är för de tre åren -10,9 Mkr respektive -76,7 Mkr och -122,7 Mkr. Har majoriteten blivit fartblind? Riskerar man landstingets och medborgarnas långsiktiga rätt till ekonomisk stabilitet för att ge intryck av att vara kraftfull och expansiv?

Ja, budgeten väcker många frågor. Det återstår att se om dagens budgetberedning ger mer ljus över frågorna.

Ambulanshelikopter inte längre tabu i landstinget!

När jag går igenom den rödgröna landstingsmajoritetens budgetförslag noterar jag till min stora förvåning och glädje, att den iskalla hand och de sperop jag mött när jag talat om behovet av ambulanshelikopter i vårt långsmala län nu har bytts i ett halvt tillmötesgående.

Så här står det: "En nationell organisation för ambulanshelikoptrar och ambulansflygplan föreslås vilket ger en rad fördelar. Ett arbete med politisk förankring och konkretisering av ett projekt som ska driva arbetet vidare kommer att utarbetas."

Det visar att ett aktivt och enträget arbete från oss kristdemokrater lönar sig.

måndag 15 oktober 2012

Äntligen ökas AT-platserna!

Västerviks sjukhus är det populäraste sjukhuset i Sverige för nyutbildade läkare att göra sin AT-tjänst på. Det har gjort att söktrycket har varit enormt. Ändå har man bara tagit emot en handfull.

I våras var det över 80 sökande till fyra platser. Vid samtal med sjukhusledningen gjorde man bedömningen att man utan vidare, utan att påverka kvaliteten skulle kunna ta emot dubbelt så många AT-läkare. Med smart planering skulle man med all sannolikhet kunna ta emot fler. Det var ekonomin som satte gränser. Samtidigt är antalet nöjda utbildningsläkare som trivs i länet en nyckel till att komma till rätta med den rådande läkarbristen på sikt.

I våras ställde jag därför frågan i en interpellation till den rödgröna majoriteten i landstinget, om de var beredda att ge direktiv om att öka antalet AT-platser, och därmed bidra till att trygga läkarrekryteringen på längre sikt. Frågan har sedan debatterats i fullmäktige även i september. Då hade årets AT-rankning befäst Västerviks ledning ännu ett år, och Oskarshamns sjukhus hade tagit sig upp till den 16:e populäraste sjukhuset bland AT-läkarna.

Därför är det glädjande att läsa dagens Barometern-OT (tyvärr inte på webben), där personalutskottets ordförande Yvonne Hagberg (S) berättar att man nu har för avsikt att öka antalet AT-platser med åtta nya tjänster. Frågan är bara om man inte är väl försiktigt.

fredag 12 oktober 2012

Specialistsjuksköterskors utbildningsvillkor i fokus

Under Specialistsjuksköterskans dag, anordnad av Dagens Medicin, Vårdförbundet och Svensk sjuksköterskeförening, gick diskussionens vågor höga om hur kompetensen i vården ska höjas, och hur sjuksköterskor ska motiveras att specialistutbilda sig, för att säkra vårdens kvalitet och kontinuitet inför kommande pensionsavgångar.

Dagens Medicins chefredaktör Mikael Nestius var moderator under paneldiskussionen. I panelen ingick från vänster Ania Willman, Svensk sjuksköterskeförening, Lena Hallengren (S), vice ordförande i riksdagens socialutskott, Alf Jönsson, landstingsdirektör i Kalmar län, Lars-Erik Holm, generaldirektör för Socialstyrelsen och Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande.

Idag råder väldigt olika villkor när en sjuksköterska ska specialistutbildas. Vissa arbetsgivare ger tjänstledigt med 20,000 kr i månaden. Dit hör Landstinget i Kalmar län, vilket framhölls av landstingsdirektör Alf Jönsson. I pausen blev jag kontaktad av en sjuksköterska från länet, aktiv i Vårdförbundet, som menade att det inte var hela sanningen. Hon bekräftade vad jag tidigare hört, att anslaget inte räckte till i år, utan flera sjuksköterskor tvingades tacka nej till erbjuden utbildningsplats av ekonomiska skäl.

Andra arbetsgivare ger 20 % tjänstledighet med bibehållen lön vid halvtidsstudier, vilket innebär att sjuksköterskan förväntas arbeta 80 % och studera på 50 %, samtidigt som de allra flesta har familj och kanske även vissa förväntningar på att kunna upprätthålla ett socialt liv. Maria Englund, HR-direktör i Stockholms läns landsting, kommenterade att det kan gå under en begränsad tid.

I åter andra fall utgår ingen som helst studielön eller -bidrag. Vårdförbundet har räknat ut att en sjuksköterska som tar tjänstledigt och tar lån för att finansiera sina studier, får ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig. Detta gör att många avstår från att gå specialistutbildning.

Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens generaldirektör, bekymrade sig över att det faktum att staten avhänt sig styrningen av utbildningar, vilket gör att utbudet ser olika ut. Utbildningar på olika lärosäten är inte jämförbara och man kan som student inte byta utbildningort. Regeringen satsar på psykiatri och äldre, men av de drygt 1800 som specialistubildades under 2009 var endast 16 inom äldreområdet och knappt 200 inom psykiatri.

Holm betonade värdet av att vård ges av personal med rätt kompetens. Han exemplifierade med studier som visar att när en patient vårdas för lårbensbrott på en geriatrisk avdelning blir patienten snabbare rehabiliterad och kan komma hem snabbare än patienter som vårdats på ortoped-kirurgisk avdelning - om de ens kommer hem över huvud taget och inte dör på kuppen!

Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro fortsatte på den tråden. Med specialistutbildade sjuksköterskor uppvisar vården bättre resultat, med mindre återinläggningar osv. Vårdförbundets idé är betald specialistutbildning kopplad till patientnära tjänstgöring under utbildningen. Att förväntas jobba 80 % och plugga på 50 % samtidigt som man ska sköta familj och socialt liv, menade hon är orimligt. "Vi är inga stålmän", sa hon.

Ania Willman, ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, menade att en nationell vårdutbildningsplan behöver tas fram, där man fastställer innehåll och omfattning för såväl grundutbildning som för specialistutbildningar. Hon uppmanade Lars-Erik Holm att tala om det för regeringen, som tyvärr inte var representerad, då statsekreterare Peter Honeth (FP) vid utbildningsdepartementet meddelade förhinder under dagen.

Holm höll med om att detta bör framföras till regeringen. Kompetensen behöver öka liksom andelen specialistutbildade sjuksköterskor. Han uttryckte att en parallellitet med läkarnas ST-utbildning låter utmärkt, då man utvecklas under sin dagliga gärning med kompetent handledning och kompletterar med specifika föreskrivna kurser. Arbetsgivarens roll är då att skapa förutsättningar för studenten.

Lena Hallengren (S), vice ordförande i riksdagens socialutskott, menade att det behöver tas fram en nationell strategi för vilka specialistutbildningar som behövs, hur många platser som behövs och vilka villkor som ska gälla under utbildningen. Även om det formellt är arbetsgivaren, dvs kommuner och landsting, som har ansvaret bör staten fundera över sitt ansvar. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bör därför träffa överenskommelse med regeringen, tyckte hon.

Själv begärde jag ordet och berättade att jag i SKL:s primärvårds- och äldreomsorgsberedning har lyft frågan och begärt en redovisning av vad SKL gör. På regeringsnivå är det inte helt okomplicerat, då hälso- och sjukvårdsfrågorna ligger inom Socialdepartementet medan utbildningsfrågor ligger under Utbildningsdepartementet. Där måste det till en dialog för att komma fram i frågan.

Även om nu inte någon från Socialdepartementet var inbjuden till dagen och Peter Honeth (FP) från Utbildningsdepartementet lämnade återbud, så förväntar jag mig att frågan snarast kommer upp på dagordningen i regeringkansliet, så att vårdens kompetensbehov får bättre förutsättningar att tillgodoses.

tisdag 9 oktober 2012

Hur tänker läkemedelsbolagen?

Idag fick jag fräscha upp mina färdigheter i att dela läkemedel, när jag skulle hjälpa en anhörig att fylla på en dosett, en fiffig ask med fyra fack per dag, som hjälper en att hålla reda på medicinerna under en vecka.

Under ett tiotal år som sjuksköterska på medicinklinik och långvård/äldrevård hann jag öva upp viss snabbhet i medicindelning. Det var många timmar i veckan man tillbringade i läkemedelsrummet och delade medicin i små färgglada muggar, som skulle symbolisera olika tider på dygnet. Och visst knorrade vi allt som oftast över en del inbrottssäkra medicinburkar som var omöjliga att öppna för exempelvis reumatiker.

Därefter följde tio år som skolsköterska, där den svåraste utmaningen var att bryta vissa vaccinampuller. Under den perioden utbildade jag mig till distriktssköterska och delade i dosetter till äldre i deras hem. Situationen var ungefär densamma som tidigare.

Efter ytterligare tio år som heltidspolitiker har jag nu alltså trätt in i anhörigvårdarnas tappra skara. När jag idag handgripligen själv skulle dela i dosetten fick jag intryck av att läkemedelsefabrikanternas uppfinningsrikedom och nitiskhet, för att skapa de mest ogenomträngliga förpackningarna, överträffar allt jag tidigare upplevt.

En blisterförpackning bestod förr i världen av en halvmjuk plastbubbla med en aluminiumfolie på baksidan, genom vilken man enkelt kunde klicka ut tabletten. Numera finns det förpackningar som består av två aluminiumliknande delar, men de är så sega att man inte kan klicka sönder dem åt någotdera hållet, utan att samtidigt krossa tabletten inuti förpackningen. Jag lyckades på så vis krossa en enterotablett (en kapsel fylld med små, halvmillimeterstora läkemedelskorn). Det ledde till att när jag äntligen fick hål på förpackningsblåsan studsade hundratals små korn ut över köksbord, golv och ned i de öppna facken i dosetten.

Tur bara att inte barnbarnet var med - de små kornen hade varit utmärkta att träna pincettgrepp på - och stoppa i munnen. Jag ryser vid tanken på vad som hade kunnat ske!

Några av de här nya, dubbelsidiga aluminumförpackningarna, har en liten minimal trekantshörna där man uppenbarligen ska pilla isär de båda flikarna för att få fram tabletten, men det kräver att man har både naglar och finmotorik. Både - och, alltså, i kombination. Hur god är finmotoriken hos den äldre delen av befolkningen, som vanligtvis är de största läkemedelskonsumenterna?

Alternativet är att använda sax för att klippa sig fram till tabletten, med risk att man klipper sönder tabletten på köpet.

Till råge på allt, så är en av dessa sega dubbelsidiga aluminiumfoliekartor så snillrikt konstruerad att "dragfliken" är vänd in mot mitten av kartan. Man kan alltså inte trycka ut en enstaka tablett ur kartan, utan måste riva isär kartan för att komma åt öppningen!

Hur tänker de på läkemedelsbolagen? Ska man som gammal, sjuk patient behöva gå kurs i tablettförpackningsöppningskunskap? Nej, i en patientcentrerad vård måste förstås även läkemedel förpackas på ett patientvänligt sätt!

Socialstyrelsekritik efter tragiskt självmord

När livet är fyllt av ångest och man inte ser någon ände på lidandet, då kan tanken att avsluta lidandet genom att ta sitt liv kännas som den enda utvägen för den drabbade. Tankarna kan periodvis uppfylla en stor del av personens tillvaro. Det är inte ovanligt att en person med självmordstankar under en period behöver läggas in på sluten psykiatrisk avdelning, för att skyddas från att genomföra sina egna destruktiva impulser.

Det finns utarbetade skattningsskalor för att personalen ska kunna bedöma hur stor risken är. Allt för många gånger händer det ändå att en självmordsbenägen person tar sitt liv kort efter kontakt med sjukvården, då man inte lyckats fångat upp signalerna och ta dem på allvar.

Landstinget tar varje sådan händelse på allvar och utreder vad som gick fel. Ändå syns notiser om sådana tragiska händelser i tidningarna flera gånger om året.

Barometern skriver idag om Socialstyrelsens kritik mot Länssjukhuset i Kalmar efter en sådan tragisk händelse, där i stort sett allt som kunde gå fel gjorde det. Till att börja med släppte man patienten på obevakad permission, trots kända självmordstankar. Patienten tog under permissionen en stor mängd läkemedel blandat med alkohol. Tillbaka på kliniken började hon visa symptom och bekräftade för personalen vad hon gjort. Sköterskan larmade jourläkaren flera gånger utan att få svar. Sedan gick ytterligare flera timmar innan prover togs och patienten kom till intensivvård. Fördröjningen gjorde att patientens liv inte gick att rädda, trots ett par dagars intensivvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Socialstyrelsen ger landstinget tid fram till den 31 januari att redovisa vilka åtgärder man vidtagit efter händelsen.

Jag blir både ledsen och upprörd när jag läser om det inträffade. Ett människoliv är så dyrbart och vi är beredda att satsa stora belopp på att de som behöver det ska få vård och behandling och återfå sin hälsa, så långt det bara är möjligt.

Jag är väl medveten om att psykiatrin arbetar under stor press, men här liksom i sjukvården för övrigt är det nödvändigt att ständigt jobba med att förbättra sina rutiner så att inte misstag ska behöva upprepas. Det måste exempelvis finnas alternativa vägar att gå om man inte får kontakt med jourläkaren, så inte dyrbara minuter förspills.

Vi måste hela tiden sträva mot en nollvision för självmord. Då gäller det att lära av tidigare misstag och täppa till eventuella luckor i hälso- och sjukvårdens system.

Jag kommer därför begära en redovisning av förvaltningschefen för psykiatrin, Florence Eddyson Hägg. Jag vill veta vilken analys man har gjort av de Lex Maria-anmälningar som hittills gjorts på grund av självmord efter sjukvårdskontakt. Har man hittat något återkommande systemfel? Har några rutiner ändrats som en följd av detta? Vilka åtgärder planeras ytterligare?

onsdag 3 oktober 2012

Betald specialistutbildning för sjuksköterskor


Nödvändig för vårdens framtida kompetensbehov

Sjuksköterskor och landstings- respektive regionråd med insikt i att det behövs specialistsjuksköterskor för att upprätthålla god och patientsäker vård i framtidens hälso- och sjukvård. Från vänster: Gudrun Brunegård, Kalmar län, Birgitta Södertun, Region Skåne, Elisabeth Kihlström, Värmland, Birgitta Nordvall, Västerbotten.

Svensk hälso- och sjukvård står inför många utmaningar. En sådan, som det talas allt för lite om, gäller att upprätthålla kompetensen bland personalen.

Sjuksköterskans unika kompetens går inte att ersätta med någon annan yrkesgrupp. Därför är det viktigt att yrket är attraktivt och hela tiden byggs på med nya sjuksköterskor, som får växa in i yrket under samspel med erfarna kollegor.

En av tjusningarna med sjuksköterskeyrket är den breda grunden, som ger möjlighet för olika karriärvägar och specialiseringar. Inom flera områden råder dock brist på behörig personal med relevant specialistutbildning. Under år som kommer går dessutom många kompetenta och erfarna sjuksköterskor i pension. Det borde öppna möjligheterna för yngre kollegor att ta vid.

Det vore rimligt att sjuksköterskor kunde få sin specialistutbildning med liknande villkor som de läkare vi arbetar sida vid sida med. Dessvärre är studievillkoren inte jämförbara med läkares, som gör sin ST under betald arbetstid. Med skiftande stöd från arbetsgivaren kan en sjuksköterska idag bli tvungen att ta tjänstledigt och låna för att finansiera sina studier, med ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon, enligt Vårdförbundets beräkningar. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig.

Det är knappast ett framtidsscenario som lockar till vidare utbildning. Därför vill vi som kristdemokratiska landstingspolitiker, själva sjuksköterskor och med uppdrag på nationell nivå, driva frågan om betald specialistutbildning. Ett system med betald specialitssjuksköterskeutbildning i likhet med läkarnas ST-utbildning ger också arbetgivarna större möjlighet att planera för kompetensförsörjningen utifrån de behov av specialistsjuksköterskor de har inom sin verksamhet.

Vid Kristdemokraternas riksting 2011 stödde vi en motion om att genom stimulansåtgärder och resurstillskott se till att det blir mer attraktivt för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Motionen besvarades med uppdrag till partistyrelsen att verka för en översyn av de ekonomiska villkoren för specialistsjuksköterskor med syfte att förbättra dessa villkor. Alliansens sjukvårdsarbetsgrupp föreslog inför valet 2010 att de ekonomiska villkoren för sjuksköterskor som genomgår specialistutbildning behöver ses över och förbättras.

Vi vill därför arbeta för, och förutsätter att diskussioner initieras i regeringskansliet, att sjuksköterskor ska få rimliga ekonomiska villkor vid specialistutbildning. Inte av egenintresse, utan av ansvar för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning på kort och lång sikt, för att patienterna även i framtiden ska få bästa möjliga vård.

Gudrun Brunegård,
Landstingsråd (KD) Kalmar län, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning

Elisabeth Kihlström
Landstingsråd (KD) Värmland, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska råd

Birgitta Nordvall
Landstingsråd (KD) Västerbotten, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i SKL:s E-beredning

Birgitta Södertun
Regionråd (KD) Skåne, leg sjuksköterska och barnmorska
Ledamot i Rikssjukvårdsnämnden

lördag 29 september 2012

BUP i Vimmerby viktig för barn och ungdomar i kris

Under mina tio år som skolsköterska mötte jag många barn och ungdomar med problem som var av sådan karaktär att de behövde specialisthjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Det var inte alltid självklart för den unge och hans eller hennes familj att söka den hjälpen, utan kunde krävas ett rejält motivationsarbete. I den situationen var det till stor hjälp att BUP-mottagningen fanns några hundra meter bort.

Under de år som gått sedan dess har den psykiska ohälsan ökat, inte minst bland unga tjejer. Många gånger har frågan diskuterats om var den rätta kompetensen finns för barn och unga med psykisk ohälsa. Socialstyrelsens granskning har påvisat att elevhälsans uppdrag i första hand är förebyggande. Primärvården ska egentligen ta hand om det som kallas första linjens psykiatri, med enklare psykiska ohälsoproblem, men har sällan tagit det ansvaret och saknar i nuläget kompetens för det. BUP har kompetensen, men räcker inte till för den stora tillströmning av fall som är. Till följd av det försöker man sålla, för att i första hand ta hand om de svåraste fallen. Problemet med det förhållningssättet är att en stor grupp unga hamnar mellan stolarna.

I det perspektivet oroade det mig att få höra att det planerats en administrativ samordning av norra länets barn- och ungdomspsykiatri. Som ett andra steg skulle, enligt de uppgifter jag fått, även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalbehovet blivit löst. Därför ställde jag följande fråga vid landstingsfullmäktige härom dagen.

Landstinget i Kalmar Län

Landstingsfullmäktige
Psykiatriansvarigt landstingsråd Linda Fleetwood

Fråga om BUP-mottagningen i Vimmerby

När en ung kille eller tjej mår psykiskt dåligt och behöver specialistvård inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), kan det ibland ändå krävas ett omfattande motiveringsarbete, för att få vederbörande att söka vård. Närheten till vården kan då betyda mycket för att det ska bli av.

Det har kommit till min kännedom att det finns beslut om att BUP Vimmerby administrativt ska knytas till Västervik från 1 januari 2013. Enligt uppgift ska även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalfrågan blivit löst. Senast 2015 ska all barn- och ungdomspsykiatri i norra länsdelen vara centraliserad till Västervik. Resvägen blir då runt elva mil längre än idag för varje besök, vilket totalt skulle innebära 22 mil för ett besök för dem som bor i Virserums-trakten.

Det finns därigenom en uppenbar risk att barn och unga med psykiska problem kan komma att avstå från vård, på grund av det kraftigt ökade avståndet. Frågan är om denna risk väger lättare än den blygsamma eventuella besparing som en samlokalisering kan innebära

Undertecknad känner inte till om det finns någon konsekvensanalys för vad förändringen kan komma att innebära i form av längre frånvaro från skolundervisning respektive föräldrarnas längre frånvaro från arbetet, samt miljökonsekvenser på grund av ökat resande.

Min fråga är, med anledning av ovanstående:

• Ställer du dig bakom centraliseringsbeslutet, med de risker och konsekvenser det innebär?

Vimmerby den 18 september 2012
Gudrun Brunegård

Linda Fleetwoods (V) svar lyder som följer:

"Samgåendet till en enhet mellan Vimmerby och Västervik är enbart av administrativ karaktär för att säkerställa bl a den medicinska säkerheten och vårdgarantin. Det finns ingen plan för flytt av teamet i Vimmerby till Västervik. Ingen personal kommer att förflyttas och patienterna kommer inte att märka någon skillnad. Redan idag nyttjas tjänster från Västervik eftersom Vimmerby varken har specialistsjuksköterska eller specialistläkare i teamet".

Jag ser detta som ett löfte och kommer att följa att det efterlevs. Min muntligt ställda fråga om den föreslagna förändringen gäller fler orter, t ex Oskarshamn, kunde inte det psykiatriansvariga landstingsrådet Linda Fleetwood (V) svara på. Så är det emellertid, enligt uppgift från verksamheten.

Det är intressant att reflektera över att frågan uppenbarligen var känslig. Trots att information givits till personalen om en förändring i två steg, med flytt av verksamheten så snart lokalfrågan lösts i Västervik, vill nu ingen stå för mer än den administrativa samordningen.

Det räckte alltså med att centraliseringsplanerna lyftes fram i ljuset för att de skulle ändras. Men vad hade hänt om jag inte hade väckt frågan? Hade det ursprungliga tjänstemannabeslutet rullat på då? Det får mig att undra om den ena handen inte vet vad den andra gör. Vem beslutar i den här typen av känsliga ärenden? Är det tjänstemannaledningen som beslutar fullt ut eller är det den rödgröna majoriteten som ger sitt tysta medgivande? Hade man hoppats att ingen skulle reagera innan det var för sent? Frågan har ju inte varit uppe för politiskt beslutsfattande i något öppet parlamentariskt forum.

Min slutsats är att den sittande rödgröna majoriteten antingen har abdikerat och överlämnat viktiga strukturella beslut till tjänstemannaledningen. Alternativt sitter de i slutna rum och ger tummen upp eller tummen ned till tjänstemannaförslag, och undanhåller därmed viktiga frågor från en demokratisk beslutsprocess.

Befolkningen i Kalmar län behöver en ny politisk ledning, som vågar ta ansvar!

torsdag 13 september 2012

Interpellation om betald specialistutbildning för sjuksköterskor

Landstingsfullmäktige
Interpellation till sjukvårdsansvarigt landstingsråd Lena Segerberg
Betald specialistutbildning för sjuksköterskor

Hälso- och sjukvården står inför många utmaningar. En sådan, som det talas allt för lite om, gäller hur kompetensen ska kunna upprätthållas. När kompetensfrågan är uppe är det oftast läkarförsörjningen som fokuseras. Även sjuksköterskor har specifik kompetens som inte går att ersätta med någon annan yrkesgrupp. Därför är det viktigt att yrket är attraktivt, så att det hela tiden byggs på med nya sjuksköterskor, som får växa in i yrket under samspel med erfarna kollegor och som ges möjlighet att specialisera sig inom olika discipliner.
Inom vissa områden spetsutbildas sjuksköterskor för att utföra arbetsuppgifter som normalt görs av läkare, för att optimera användningen av den specifika läkarkompetensen. Samtidigt råder inom flera områden brist på behöriga sjuksköterskor med relevant specialistutbildning, en brist som kommer att öka, då många kompetenta sjuksköterskor med lång erfarenhet går i pension under år som kommer.
Detta borde öppna möjligheterna för yngre sjuksköterskor med specialistutbildning att ta vid. Dessvärre är studievillkoren inte jämförbara med läkares, som gör sin ST under betald arbetstid. Med skiftande stöd från arbetsgivaren kan en sjuksköterska idag bli tvungen att ta tjänstledigt och låna för att finansiera sina studier, med ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon, enligt Vårdförbundets beräkningar. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig. Det är knappast ett framtidsscenario som lockar till vidare utbildning.
Landstinget i Kalmar Län har sedan många år haft en pott för vidareutbildning till prioriterade specialistubildningar. Budgeten var 2010 6 miljoner kronor, 2011 var den 6,8 miljoner kronor och i år är den 7 miljoner kronor. En specialistutbildning för sjuksköterskor sträcker sig vanligen över två terminer med utbildningsbidrag à cirka 114,000 kronor.
Förra läsåret, 2011-2012, var det fler sjuksköterskor än vanligt som fick utbildningsbidrag. Med de utbildningar som inleddes under våren 2012 har en del av budgeten redan tagits i anspråk, vilket gör att endast tio landstingsanställda sjuksköterskor fått möjlighet till sponsrad specialistutbildning med start i höst.
Som följd av detta har den olyckliga situationen uppkommit att sjuksköterskor, som antagits till specialistutbildning inom bristområden, inte beviljats utbildningsbidrag. Inte alla har möjlighet att finansiera studierna själva, exempelvis om man har familj och höga fasta kostnader för boende. Risken att man av ekonomiska skäl tvingas tacka nej sin utbildningsplats är stor. Det är ju mycket olyckligt om landstinget på så vis går miste om möjligheten att bygga upp en buffert inför kommande kompetensbehov.
Landstinget i Kalmar län arbetar med ”Jämlik vård” som ett av honnörsorden. Det råder dock uppenbart ojämlika förhållande på arbetsplatsen, där en personalgrupp får betald specialistutbildning och en annan inte.
Med anledning av ovanstående önskar jag svar på följande frågor:

• I vad mån har landstinget avsatt medel inför kommande år, för att försäkra sig om att inte stå utan personal med rätt kompetens?

• Hur ser kompetensförsörjningsplanen ut gällande specialistsjuksköterskor inför kommande pensionsavgångar under den närmaste fem- respektive tioårsperioden?

• Vilka specialistutbildningar för sjuksköterskor prioriteras om fler sjuksköterskor söker utbildningsbidrag än vad anslaget räcker till?

• Vilka åtgärder planerar ni för att rätta till de ojämlika villkoren för läkare respektive sjuksköterskor vid specialistutbildning?

Vimmerby den 12 september 2012
Gudrun Brunegård

onsdag 15 augusti 2012

Vad händer med specialistmottagningarna i Vimmerby?


Specialistmottagningarna i Vimmerby kan nu vara i farozonen, när sjukhusklinikerna i Västervik tvingas spara. Det skulle drabba många kroniskt sjuka i Hultsfreds-Vimmerby-området.

Hälso- och sjukvårdsförvaltningen går mot underskott uppåt 100-miljonersklassen. De har i uppdrag att komma i balans. Därför pågår ett arbete på sjukhusen för att hitta sparförslag. Jag har från olika källor på sjukhuset Västervik fått höra att den verksamhet som ligger utanför sjukhusen, som specialistmottagningarna i Vimmerby, är bland det som är lättast att skära bort.

En stängning av specialistmottagningarna i Vimmerby skulle innebära att patienter från Hultsfreds och Vimmerby kommuner tvingas åka avsevärt längre. För Virserumsbor blir det i stort sett dubbelt så lång sträcka. Det blir även en ökad belastning på miljön och längre frånvaro från arbete och skola.

Jag är orolig för att mycket av den service som idag finns till invånarna i Hultsfreds- och Vimmerby-området kan försvinna, utan att vi ens får möjlighet att fatta politiska beslut om det. Den rödgröna S-V-MP-majoriteten har tidigare undanhållit en rad förändringar runt om i länet från politiska beslut. Dit hör t ex nedläggningen av ett tiotal distriktssköterskemottagningar och flytten av primärvårdsjouren i Oskarshamn från sjukhuset till Slottsgatan, med efterföljande problem.

Landstingsrådet Lena Segerberg (S) har tidigare på mina upprepade frågor svarat att specialistmottagningarna ska vara kvar. Jag förutsätter att det löftet fortfarande gäller, men det måste uppenbarligen förmedlas till klinikerna.

Jag kräver att de förslag som tas fram på klinikerna samlas ihop för politisk avvägning, ur ett befolkningsperspektiv. Det är det enda demokratiskt godtagbara. Då kan den som genomför förändringarna ställas till svars vid kommande val, men det är väl det som majoriteten vill undvika.

fredag 27 juli 2012

Cancer i fokus

Cancer - ett gemensamt namn för hundratals olika sjukdomar. Numera kan man bota de flesta, men för en av de vanligaste, lungcancer, är fortfarande prognosen mycket dyster.


En hel dag och mer därtill ägnades åt just cancersjukdomarna och olika aspekter kring diagnos, vård och behandling. Socialminister Göran Hägglund (KD) invigde cancerdagen.

Jag själv fick gå in som ersättare i ett seminarium som anordnats av lungcancerföreningen. Ett av föreningens problem är att på några år har bortåt 90 procent av de drabbade avlidit. Det blir då väldigt svårt att bygga upp en organisation med kontinuitet, som kan stödja nyinsjuknade. Föreningens vädjade om att göra ett undantag från det vanliga för patientföreningar och låta specialistsjuksköterskor stå för kontinuiteten. Det låter i deras fall motiverat.

I samtalet framförde jag att det vore önskvärt att man i det fortsatta arbetet med att genomföra den nationella cancerstrategin kompletterar med nationellt samstämda minimitider för de olika leden i cancerdiagnostik och behandling, på liknande sätt som man beslutat om i Danmark. Denna uppfattning har jag uttryck i en debattartikel, som varit publicerad i flera tidningar. Vid seminariet uppfattade jag att det finns stöd för en sådan ambition även från företrädare för professionen.

torsdag 26 juli 2012

Sommar-PRAO - att "gå i vårdpersonalens skor"

För andra sommaren i rad tar jag några sommardagar för att fördjupa min inblick i länets hälso- och sjukvård. Kalla det gärna hospitering eller kanske rent av PRAO.

Som beslutsfattare ser jag det som oumbärligt att inte bara läsa in beslutsunderlag, utan också att ha egen kännedom, in på bara huden, om den verklighet som patienten möter och som personalen har att hantera varje dag.

Hittills i sommar har jag gått tillsammans med personal på barnkliniken, akutmottagningen, dialysen och medicinkliniken vid Länssjukhuset i Kalmar. I Västervik har jag hospiterat på psykakuten och psykiatrins öppenvårdsmottagning. Fler arbetspass är inplanerade, även i primärvården och vid Oskarshamns sjukhus.


Gudrun Brunegård hospiterar på Västerviks sjukhus.
Foto: Caroline Petersson, från Västerviks-Tidningens reportage torsdagen den 26 augusti 2012.

Vilka slutsatser har jag då dragit efter dessa dagar i direktkontakt med vården?

Ja, nog finns problem. Inte minst sommartid, då verksamheten behöver minskas ned för att personalen ska kunna ta ut sin nödvändiga semester. Utan sommarledighet blir personalen utarbetad och orkar inte jobba hela resten av året. Trots att det inte går att få tag på tillräckligt många semestervikarier.

Men det går inte obemärkt förbi. Hur skulle det inte märkas, att bemanningen är reducerad trots att människor blir lika sjuka på sommaren som på resten av året och länets befolkning dessutom fördubblas tack vare alla turister?

Mitt i detta gör personalen ett beundransvärt arbete och tänjer sig till sitt yttersta. Även om de stressas av att patienterna ibland får vänta olidligt länge på akuten. Även om de vissa dagar tvingas ta dubbla arbetspass för att få schemat att gå ihop. Även om man fått öppna upp och fylla de stängda rummen på avdelningen, utan att ha mer än halv personalstyrka. Och så vidare.

Självklart har jag fått med mig mer än detta, att ta vara på inför kommande verksamhetsår, men det kommer jag att redovisa i annan tappning vad det lider.

Vårdförbundets länsordförande i Kalmar, Michelle Dobos Sandberg, skrev en artikel i början av sommaren, där hon uppmanade landstingspolitiker att gå en dag i vårdpersonalens skor.

Jag kan bara instämma - det är nyttigt att få nya infallsvinklar och perspektiv på den verksamhet vi ska fatta beslut om, och jag rekommenderar varmt fler att följa mitt exempel.

onsdag 25 juli 2012

Hur minskar andra länder STI och oönskade graviditeter?

Professor Kristina Gemzell pekade vid ett Almedals-seminarium på betydelsen av preventivmedel - både som skydd mot oönskad graviditet och mot sexuellt överförda sjukdomar. Hon påvisade ett direkt samband mellan tillgång till gratis p-piller till unga kvinnor och minskat antal aborter på grund av oönskade graviditeter.



Lägst abortfrekvens av ett antal undersökta länder har Nederländerna, där preventivmedel är helt gratis för alla kvinnor. I Norge infördes gratis preventivmedel för ungdomar mellan 15 och 19 år och sänkte därmed aborterna med nästan 29 procent.

Hon menade att sex- och samlevnadsundervisningen är A och O för hur unga sedan använder preventivmedel. I det sammanhanget har den bild som ges i media av p-piller, som det enda riktigt säkra skyddet mot önskad graviditet, stor betydelse.

I Nederländerna har man också mycket tidig sex- och samlevnadsundervisning, som sedan återkommer och byggs på varje skolår. Man betonar där vikten av att samtidigt använda både p-piller, som skydd mot graviditet, och kondom, som skydd mot sexuellt överförda sjukdomar. Detta dubbla skydd går under namnet Double Dutch.

Åldern för samlagsdebut är jämförbar med i Sverige, men skillnaden är stor för omständigheterna runt omkring. I Nederländerna är det absolut vanligaste, enligt professor Gemzell, att även unga par ser det som självklart med Double Dutch, dvs både kondom och p-piller.

Även i Norge och Finland har man, återigen enligt professor Gemzell, betydligt bättre och upprepad, återkommande samlevnadsundervisning - och lägre aborttal än i Sverige.


I ett annat seminarium, där Socialdepartementet representerades av politiskt sakkunnige Charlie Weimers (längst tll höger i bild), diskuterades den kommande, samlade strategin för rätten till sexuell hälsa och reproduktiv hälsa. Denna strategi ska ligga till grund för ett förbättrat stöd, inte minst till unga killar och tjejer. Några talare hänvisade till de förslag som regeringens utredare Anders Milton tagit fram, men som ännu inte förverkligats. Det handlar bland annat om just förbättrad sex- och samlevnadsundervisning i skolan.

Med tanke på den rapport som kom i dagarna, som visade att sex av tio som genomgår abort saknar stöd och samtal om existentiella frågor, så är det min starka förhoppning att även detta behov vägs in i den kommande strategin.

tisdag 24 juli 2012

Almedalen - vattenhål med fortbildning och kontakter



Almedalsveckan är slut för den här gången, men intrycken lever kvar. Min förhoppning är att en hel del av det jag och andra fick oss till livs ska kunna omsättas i konkret arbete, för att göra tillvaron bättre för olika grupper. För min del betyder veckan nämligen en intensiv blandning av kunskapsinhämtning och inspiration förutom en rad möten med vänner, kollegor, gamla och nya bekanta.

Något unikt för Almedalen är hur man inom några hundra meter kan möta den ena ministern efter den andra, i avslappnat samspråk och tillgängliga för allmänheten att samtala med.

Socialminister Göran Hägglund (KD) på en bänk i samspråk med regionrådet Monica Selin (KD) tillika ledamot i SKL:s arbetsutskott och landstingsrådet Gudrun Brunegård (KD).

Jag kommer här, i några korta notiser, nämna något av det som särskilt gjorde avtryck hos mig från  någraolika seminarier.

Förutom mina skickliga, engagerade och erfarna partikamrater, förstås: Göran Hägglund, Maria Larsson, Karin Johansson, Anders Andersson, Caroline Szyber, Sofia Modigh, Désirée Pethrus, Andreas Carlson, Monica Selin, Charlie Weimers och många andra - inte minst Alf Svensson, som jag hörde i olika sammanhang.

Jag skulle önska att fler hade kunnat ta del av deras insatser och inse att kristdemokrater i ledande ställning gör skillnad.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) tillsammans med undertecknad efter ett seminarium.

måndag 23 juli 2012

Korsika - ett resmål med omväxling!


För dem som söker ett resmål med vidunderlig natur, intressant historia kombinerat med god mat och uppfriskande bad, kan jag rekommendera Korsika. Där finns både större städer och små bergsbyar som klänger sig fast vid klippan.

Man kan hitta små avskilda stränder insprängda mellan klipporna, men också flera kilometerlånga sandstränder. De historiska minnena sträcker sig tillbaka till etrusker och kartager, greker, romare, pisanare och genueser - för att inte tala om öns egen store son, Napoleon Bonaparte. 

Bastia, med den gamla hamnen och St-Jean Baptiste, Johannnes Döparens kyrka med de två tornen i förgrunden, är en bra utgångspunkt för utflykter till Cap Corse, den fingerliknande nordligaste halvön.

Strax bakom/nedanför domkyrkan, som är tillägnad Sankta Maria, finns ett vackert litet rokokokapell, Oratoire Ste-Croix, med ett ovanligt krucifix med en svart Jesus.

När man kommer hem från dagens utflykt kan man inta en läcker kvällsmåltid i någon av den gamla hamnens (Vieux Port) alla mysiga restauranger.

Det måste vara något av en drömutmaning för en arkitekt att anpassa hus efter den minst sagt kuperade terrängen och samtidigt få dem funktionella! På Hotel Pietracap strax norr om Bastia fick vi ett rum där klippan sticker upp i badrummet. På somliga ställen har man undvikit att spränga undan utskjutande klippor och låter gästerna nå sina rum via smala, vindlande trappor eller helt enkelt från utsidan.

En typisk, liten skyddad vik med en genuesiskt vakttorn.

Den lilla staden Nonza, med sin svarta borg, ligger fastklamrad på en brant klippa på Cap Corses västsida. Norrut (till höger i bild) kan man ana den kilometerlånga, svarta sandstranden. Den ligger dessvärre öde, för den är förgiftad; den svarta färgen härrör sig från asbestutvinning ett stycke norrut.

Nonza söderifrån, med hus som nästan tycks hänga i luften.

Det finns många vackra, romanska kyrkor, som denna St-Martin i Patrimonia, nära Saint-Florent, i Korsikas viktigaste vindistrikt.

Rasande vackert motljus i stigningen upp emot passet Col de Tehgime på drygt 850 m ö h, som skiljer östra sidan av Cap Corse från den västra och leder tillbaka till Bastia.

I nedstigningen mot Bastia kan man se den smala sandreveln med en milslång sandstrand, och där innanför lagunen Étang de Biguglia, söder om staden.

Om man väljer en utflykt åt sydväst från Bastia kommer man så småningom till Île Rousse, på öns västkust, som fått sitt namn av den röda granitön i bakgrunden. Ytterligare några mil längre mot sydväst längs kusten ligger turistorten Calvi och därefter Ajaccio, Napoleons födelsestad.

Viker man istället av i en båge söderut och sedan åter mot Bastia får man uppleva fantastiska bergsbyar, som denna, Lento. Man kan undra vad som en gång i världen fick någon att bosätta sig på en så otillgänglig plats - och vad som gör att byarna fortfarande lever! Såvida man inte lever av själva utsikten i sig ...

Ungefär hundra kurvor norr om Lente hittar man denna lilla förtjusande kyrka i pisansk romansk stil, St Michele de Murato.

Kyrkan är byggd i vit marmor och grön serpentin (!).

Korsikas blånande berg med oleander (nerium) i förgrunden - en fröjd för ögat!

Mitt på ön, inne bland bergen, ligger Corte, där Napoleons far och en bror föddes.


Corte domineras av borgen och dess ointagliga Örnnäste, som reser sig högt över staden.

Runt Corte finns fantastiska berg att vandra i. Flera toppar är över 2300 m ö h, de högsta drygt 2700 m ö h.


En trevlig vandringsled är i Restonica-dalen. Har man bara vettiga skor behövs inte någon avancerad utrustning. Själv klarade jag mig bra med ett par Ecco-sandaler. Men ta med vatten och lite föda, för det finns ingen kiosk vid den ljuvligt svala fjällsjön en till en och en halv timmes vandring bort, med en stigning från 1300-1700 m ö h.


En annan lämplig utflykt med bil från Corte går mot sydost, till Aleria, en gammal ruinstad, där man hittat fynd från såväl etrusker, greker, kartager och romare.

Det här märkliga dryckeskärlet, en rhyton, är ett av de mycket speciella fynden.

Vill man inte få sand mellan tårna från den milslånga sandstranden vid Aleria, så kan man hitta sådana här, skyddade små badställen i bäckarna längs Kastanjeleden, Route Chainiers.

Vägarna på Korsika är inget för den nervsvage. Ofta smalt och slingrigt, mellan utskjutande klippor, sällan några vägräcken, trots djupa stup vid sidorna.

Men med de vyer som breder ut sig när man rundat en krök, så är det väl värt alla vedermödor! Just denna stad heter Ghisoni.

Det är väl värt att stanna till i någon av alla dessa små byar och städer och utforska de slingrande gränderna.

På kvällen får man promenera runt och välja ut något av Cortes förträffliga matställen, det ena med bättre vy över Örnnästet (eller något annat vackert) än det andra.

Efter tio dagar på Korsika konstaterade vi att det fanns avsevärt mer att utforska på ön, så det får nog bli fler turer dit framöver!