fredag 16 juli 2010

Livsstilsrevolution minskar HIV-smitta bland ungdomar

I Nyhetskanalen , DN, Dagen och flera andra medier har man de senaste dagarna rapporterat att HIV minskat kraftigt bland unga i Afrika.

HIV-smittan bland ungdomar har minskat med mer än 25 procent i 15 av de 21 mest AIDs-drabbade länderna, enligt FN-organet UNAIDS. I Uganda har HIV-förekomsten bland unga minskat från över 30 procent till under 10 procent.

Detta är naturligtvis oerhört glädjande!

Ändå kan man tycka att det är på tok för mycket när uppåt tio procent är smittade med en obotlig sjukdom, som gör personen beroende av daglig medicinering med icke försumbara biverkningar resten av livet. En smitta som gör att när man hittat en partner, som man vill dela sitt liv med, tvingas ta ställning till om man vill riskera att smitta partnern genom oskyddat sex. En sjukdom som medför att en eventuell graviditet kan innebära att även barnet smittas.

Därför har många av de mest drabbade länderna i Afrika omfattande kampanjer under samlingsnamnet ABC: Abstain (avhållsamhet tills man hittar "den rätte"), Be faithful (trohet till partnern), Condomize (använd annars kondom).


En affisch med ABC-budskapet i Uganda.

Svenska sexualliberaler må baxna när man konstaterar att minskningen har skett genom vad UNAIDS kallar för "en livsstilsrevolution": Ungdomar väntar längre med sexdebuten, de har färre partner och använder oftare preventivmedel.

Hur går det då med den fria sexualiteten? Hämmar man inte ungdomarna genom att uppmuntra till att vänta med sexdebuten och att ha färre partners?

Självklart handlar det om individens egna och informerade val och ett ansvarstagande för den egna sexualiteten, likaväl som respekt för sin partner. Och många väljer nog det säkra före det osäkra.


En skylt uppsatt på ett träd intill en ugandisk skola. Texten lyder "Sex före äktenskapet är riskabelt".

Låt oss komma ihåg att trots de hoppingivande rapporterna, så är AIDS-epidemin långt ifrån på väg att dö ut. I slutet av 2008 var 33,4 miljoner hiv-smittade, omkring två miljoner människor dör varje år i aidsrelaterade sjukdomar och omkring 2,7 miljoner blir årligen hiv-smittade.

AIDS är alltså i dessa länder en realitet, som man ständigt tvingas tänka på. I det perspektivet är nog valet ganska enkelt: Antingen avhållsamhet, annars endast sex med en fast partner som man vet att man kan lita på och som är "ren", annars kondom.

Med tanke på vår svenska klamydiaepidemi skulle man önska att fler svenska ungdomar också tänkte efter före och blev flitigare med att använda kondom.

Då skulle det kanske inte vara så många kvinnor som senare i livet skulle behöva rekonstruktiv kirurgi av äggledarna för att kunna bli gravida, och inte så många skulle behöva assisterad befruktning.

Hade ambulanshelikopter räddat mannens liv?

Igår inträffade en tragisk olycka i Mörbylånga på södra Öland, som man kan läsa om i Barometern och Östran.

En man skulle bada och kom inte tillbaka. Hans kläder fanns på stranden. Familjen larmade ambulans, som olyckligtvis krockade på väg till badplatsen. En helikopter från sjöräddningen hittade mannen, livlös, på grunt vatten. Mannens liv stod inte att rädda, då allt för lång tid gått.

Jag kan inte låta bli att undra om mannen hade kunnat räddas till livet om vi hade haft en ambulanshelikopter i länet, som direkt kunnat rycka ut, utan tidsspillan med ambulansen som krockade.

Gårdagens tragiska händelse stärker mig i min övertygelse att kristdemokraterna i landstinget ligger rätt när vi driver frågan om att utreda förutsättningarna för en ambulanshelikopter i landstinget.

onsdag 14 juli 2010

Inrätta nationellt centrum för palliativ medicin i Kalmar!

Som landstingsråd för Kristdemokraterna i Kalmar län föreslår jag att ett nationellt centrum för vård i livets slutskede byggs upp i Kalmar. Det skriver Barometern om idag.

Det enda vi med säkerhet kan säga om livet, är att det förr eller senare kommer att ta slut. För en del personer kommer slutet relativt tidigt, kanske redan i barndomen eller mitt i livet. För andra blir livet långt.

När en person närmar sig livets slut är det viktigt att vård och omsorg präglas av professionellt kunnande om de kroppsliga behoven kombinerat med lyhördhet för både andliga och själsliga behov. Människan består ju av ande, själ och kropp, där själsliga och andliga behov ofta tar sig rent fysiska uttryck.

Tanken på döendet skapar ångest hos många. Man är rädd för att det ska göra ont, men man kan också känna djup sorg över att behöva lämna livet, när så mycket är ogjort. Sådant man sett fram emot, som man aldrig ska få uppleva. Att inte kunna vara med vid barnets bröllop. Att inte få träffa det väntade barnbarnet.

Än värre kan ångesten över olösta konflikter vara. Ouppklarade svek, förödmjukelser som man inte rett ut, både sådana man själv begått och det man utsatts för. Ska man lämna jordelivet utan att ha fått chansen ställa det man kan tillrätta? Kanske man, när det som återstår av livet hastigt blir allt kortare och perspektivet därmed förändras, inser att man vill ändra i sitt testamente.

För att inte tala om de existentiella frågorna. Vad är livet? Vad väntar efter döden? Har katoliken fått bekänna sina synder och fått höra prästen uttala förlåtelsen? Kan muslimen känna sig trygg i att de ritualer som religionen föreskriver utförs?

Personen som närmar sig livets slutskede såväl som de anhöriga behöver känna sig trygga i att det finns tillgång till lämplig smärtlindring. Ur ett sjukvårdsperspektiv är det närmast självklart att så också sker. Men ibland behöver man pröva sig fram för att hitta rätt preparat. Det är inte alltid den patientansvarige doktorns kompetens räcker. Ibland krävs specialkunskaper.

När det gäller sjukvårdens beredskap att hantera de icke-kroppsliga behoven kan det vara än svårare. I vårt svenska, sekulariserade samhälle glömmer vi lätt bort att religionen är oerhört viktig för människor från de flesta andra delar av världen. Det handlar inte om religiös påverkan, utan respekt för den döendes andliga och själsliga behov. Ja, även för den som inte varit religiös tidigare kommer ofta de existentiella frågorna upp till ytan och behöver bearbetas när döden närmar sig.

Därför är det viktigt att det i den vård och omsorg som ges finns både kunskap och lyhördhet för de själsliga och existentiella behoven. Patientens oro kanske beror på att man vill reda ut sitt liv och förbereda sig för döden, men kan ibland tolkas som uttryck för allmän oro eller smärta. Om man då ger ångestlindrande läkemedel, utan vidare efterforskningar, så finns risken att patienten drogas ned och därmed berövas möjligheten att reda ut sitt liv innan det är för sent.

Det finns behov av att utveckla kunskapen inom den palliativa vården, det vill säga vården i livets slutskede, för att förbättra vård och omsorg i hela Sverige. Därför välkomnar jag Göran Hägglunds förslag om ett nationellt centrum för palliativ medicin, där kunskap samlas, metoder utvecklas och sprids, både nationellt och internationellt, och där man också forskar vidare inom området. Jag skulle dock önska att uppdraget vidgas till att inte bara omfatta äldre. Det är minst lika viktigt att öka kunskapen av behoven hos unga och personer mitt i livet, där man konstaterat att livet inte går att rädda.

I Kalmar län finns flera läkare med specialistkompetens i palliativ medicin och en organisation för palliativ vård, som inbegriper hela länet. Visst finns behov av att utveckla och bygga ut den palliativa vården runt om i länet, men det finns redan idag en mycket god stomme, med Länssjukhuset i Kalmar som bas.

Som landstingsråd för Kristdemokraterna i Landstinget i Kalmar Län finns en rad skäl till att ta initiativ i utvecklingsarbetet runt palliativ vård. Med hänvisning till det jag redovisat ovan vore det mycket lämpligt att detta nationella centrum för palliativ medicin får sitt säte i Kalmar.

Jag lovar att använda mina kontakter med regeringen och socialdepartementet för att vi under nästa mandatperiod ska lyfta fram den palliativa vården.

tisdag 13 juli 2010

Pyton, vilka kvinnor!



Den döda pytonormen som mötte sina övermän - två tanzanianska kvinnor!

Vem har inte fasat över vad som skulle hända om man råkade ut för en pytonorm? Ingen sådan där liten en- eller tvåmeters, som brukar visas upp för turister. Nej, jag talar om en sådan där som man ibland hör talas om, som kramar ihjäl små barn.

Den första reaktionen är att vifta bort det som rövarhistorier eller fantasifoster. Men när vi jobbade i Tanzania blev vi erbjudna att köpa skinnet av en pytonorm som vår trädgårdskarls far hade dödat när den låg och smälte en get, som den slukat hel. Den ormen var fem meter lång.

Idag kan jag bjuda på en händelse som inträffade den 1 juli, fem kilometer från Mchukwi hospital, omkring 15 mil söder om Dar es Salaam, det sjukhus där jag arbetat. Brevet och bilddokumentationen kommer från Emanuel Kasekwa, en hundraprocentigt trovärdig person, som många känner sedan hans besök i Sverige i maj månad.

Här kommer hans berättelse, direkt översatt:

"När jag hörde det blev jag chockad och ville inte tro det förrän jag såg med mina egna ögon, pytonormen som dödades av två kvinnor, efter att den ena av dem hade blivit attackerad och fångad i ormens käftar. Pytonormen visste att den hade mat för några veckor, men den hade otur, för direkt efter att ha fångat kvinnans vänstra ben, när den försökte svälja henne, sa hon "nej, inte nu", och började slåss för sitt liv och ropade på hjälp. Som tur var för henne fanns en annan kvinna inte långt från henne. Hon kom snabbt och förstod vad som höll på att hända med hennes granne. Med förenade krafter lyckades de slita isär pytonormens käftar och gjorde den hjälplös tills maken kom och avslutade det hela. Det här är ingen uppdiktad historia, den hände på riktigt på en av bodngårdarna fem kilometer från sjukhuset och hon fördes till sjukhuset, där hon fick behandling. Killarna bestämde sig för att släpa pytonormen med motorcykeln men misslyckades tills traktorn kom och hjälpte till. Titta på fotona med dina egna ögon och gläd dig med de modiga kvinnorna. Det hände den 1 juli 2010!"

måndag 12 juli 2010

Miljöpartistiskt magplask

De senaste dagarna har man kunnat läsa i Barometern-OT om en ung miljöpartist som i sin blogg passerat ganska många gränser för både anständighet och god ton. Han har nu gjort avbön och tagit avstånd från sitt handlande. Men han har förorsakat stor skada dessförinnan.

Inte nog med att personen avslöjat att han, trots sitt partis avståndstagande från pornografi, konsumerar just sådant. Dessutom föreslår han att en porrfilm ska spelas in med en namngiven ung, politiskt engagerad kvinna, och uppger att han gärna skulle titta på en sådan film.

Vad tänkte han på, när han utnyttjade en livs levande människa för att illustrera sitt syfte? Inte bara avslöjade han sina egna våta drömmar, utan han solkade ned tjejen i en imaginär våldtäkt.

Efter att ha blivit åthutad av sin gruppledare har han justerat de värsta övertrampen och tagit bort inläggen från sin blogg. Men soppan blir inte så värst mycket smakligare för det. Hur ska han kunna fortsätta som förtroendevald i samma barn- och ungdomsnämnd som den unga kvinnan, efter att ha avslöjat sådana fantasier om sin nämndkollega?

Gruppledarens ursäkt, att bloggen är killens privata och att han inte skrivit som politiker, håller inte. Som förtroendevald finns alltid kopplingen till det parti man representerar. Den bistra sanningen är att man är aldrig civil som förtroendevald.

Den sanningen har om inte annat Sven-Otto Littorin blivit varse. Inte ens om det påstådda sexköpet skedde innan han blev minister, så kan han bortförklara det.

I ett tidigare inlägg grunnade jag över de ibland orimliga krav som ställs på politiker. Man glömmer lätt bort att politiker är som folk är mest, dvs med fel och brister.

Men det finns gränser för vad man får vräka ur sig. Särskilt när det går ut över andra. Och det glömde den unge miljöpartisten. Tyvärr bidrar han till det ökade politikerföraktet och objektifieringen av kvinnan, som inte förväntas vara en självständig person utan finnas för att tillfredsställa mannens önskningar.

Man hade förväntat sig bättre från en politiskt medveten och högt placerad person i ett etablerat parti år 2010.

söndag 11 juli 2010

Kristdemokraterna på Almedalen - vård och privatekonomi

Om Almedalsveckan var intensiv, med alla seminarier jag ville vara med på, så var Kristdemokraternas dag intensiv i kubik.



Redan klockan åtta på morgonen inbjöd Vårdförbundet till frukostsamtal kring vårdfrågor, där Anders Andersson representerade Kristdemokraterna. Han intervjuades sedan av Dagens Medicin.

Direkt efter detta följde ett mycket intressant seminarium i samma lokal, anordnat av Vårdalstiftelsen, med direktor Torbjörn Larsson i spetsen. Seminariet inleddes med tio tankar om ålder, med professor emerita Bodil Jönsson.



I Alliansens Hus ledde Mats Odell (KD) ett seminarium om en ordnad privatekonomin som en del av välfärden. Medverkade gjorde bland annat bank- och kronofogderepresentanter och Charlie i Lyxfällan. Ur sina olika perspektiv belyste de konsumtionssamhället och många människors bristande insikter om sambandet mellan inköp och betalning. För att komma tillrätta med den ökande skuldsättningen föreslår Mats Odell bland annat att privatekonomi ska bli ett obligatoriskt inslag i skolundervisningen.



Efter en intervju med Barometern-OT:s utsända, som resulterade i ett uppslag i lördagstidningen, var det dags för ett seminarium om politikens gränser. Det leddes av Stefan Attefall (KD), finansutskottets ordförande, och Ebba Busch (KD), Uppsala, med sina 23 år Sveriges yngsta kommunalråd. Medverkade gjorde även Svenska Dagbladets ledarskribent Anders PJ Linder, Aftonbladets Lotta Gröning och Lennart Koskinen, Gotlands biskop.



En promenad i Visbys slingrande, rosenkantade gränder, ger ny energi.



I Almedalen var det fullt liv, med en populär hoppborg för barnen.



Före partiledartalet var det modevisning, där personer med pensionshinder var modeller för reklamtröjor från företag och organisationer som var representerade vid Almedalsveckan.



I parken minglade bland andra Jönköpings kommunstyrelseordförande Acko Ankarberg Johansson (KD), Tommy Bernevång Forsberg, kommunpolitisk sekreterare på partikansliet, och Mikael Anefur (KD), riksdagsledamot från Kristianstad.



Blekinges distriktsordförande Jan Johansson (KD), hans kollega från Kalmar län, Anders Andersson och landstingspolitikern Sven-Åke Svensson (KD), Mörbylånga.



Arne Sjöberg (KD), landstingsledamot från Kalmar, och Anders Andersson.



Göran Hägglund är bäst!



Göran Hägglund i full aktion i talarstolen. Talet finns bland annat återgivet i Dagens Nyheter, Aftonbladet, Barometern. Det kan läsas i sin helhet på Kristdemokraternas hemsida.



Efter talet följde ett antal intervjuer och därefter Efterfrågat med Erik Blix, där Göran Hägglunds kvicka repliker kom väl till pass.



Denna heldag avslutades med en måltid tillsammans med Kalmargänget på restaurang Rosengården, intill en vacker kyrkruin vid Stora torget. Den ramslökskryddade lammytterfilén rekommenderas varmt!
Runt bordet, motsols från mig: Gudrun Brunegård, Sven-Åke Svensson, Ann-Sofie Gustafsson, Nina Åkesson Nylander, Klaus Leidecker, Madeleine Rosenqvist, Sven Rosenqvist, Monica Bengtsson.




Den fantasieggande utsikten från min plats.

torsdag 8 juli 2010

Nio miljarder till ungdomar och invandrare



Idag är det Alliansens dag i Almedalsveckan. Just nu har de fyra partiledarrna torgmöte där de berättar om de nio miljarder som Alliansen ska satsa på att få ungdomar och invandrare att snabbt komma ut i arbete.

Under socialdemokratiskt styre togs mångfalden bort. Alla skulle bli akademiker oavsett om begåvningen var mer inom det praktiska området. Det har skapat en utslagning av mängder av ungdomar, samtidigt som det är brist på plåtslagare och rörmokare.

Nu blir det möjligt att gå en lärlingsutbildning som leder direkt till arbete, istället för att misslyckas i en teoretisk utbildning, som bara leder till arbetslöshet.

Med Alliansen i Rosenbad bygger man upp välfärden underifrån.



I vimlet träffade jag på min landstingsgruppledarkollega Birgitta Sacrédeus (KD) från Mora, bördig från Vetlanda.



Flera tusen personer fyllde gågatan vid Östercentrum för att lyssna till de fyra Allianspartiledarna.



Efter torgmötet banades väg för partiledarna genom folkskarorna. Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Hägglund (KD) i täten.



Ett flera hundra meter långt tåg av orangeklädda människor följde partiledarna till minglet i länsstyrelsens trädgård vid Alliansens Hus.

Politikens pris - familjen före politiken för Littorin

Politiken har ett pris. Politik tar både tid, energi och engagemang. Familjen tvingas stå ut med att kända okända okända människor tar kontakt både i affären och i hemmet, i stort sett när som helst på dygnet. Inte alla är trevliga.

Politiken ger också mycket. En möjlighet att påverka, bygga och förbättra förutsättningarna i samhället för medborgarna.

Samtidigt blir man som förtroendevald också utsatt för granskning. Ju högre upp i hierarkin, desto hårdhäntare granskning. Det måste man vara beredd på. Som politiker är man en offentlig person, även när man inte är på ett politiskt uppdrag.

Men när media inte drar gränsen vid det som rör privatliv och minderåriga barn, då har det gått på tok för långt.

När man bevakar rättssalar, där det utspelas en personlig tragedi i form av en vårdnadstvist. När man ringer en 16-årig dotter och frågar hur det känns att pappa är på hjärtintensiven, när dottern inte ens fått information om att han är där.

Detta har arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) upplevt. Han sätter barnen före politiken och lämnar politiken. Det är strongt gjort.

Samtidigt borde det inträffade stämma till eftertanke. Vad är det för samhälle vi är på väg mot, där de mjuka, mänskliga dragen tvingas bort och bara "stålmännen" finns kvar, för att använda Littorins uttryck? Vem vill leva i en sådan värld?

Nej, som kristdemokrat känner jag mig idag extra stolt över vår slogan i valet:

Ett mänskligare Sverige!

Kristdemokraternas hemsida kan du läsa mer. Om Sven-Otto Littorins avgång skriver bland annat Expressen , DN,

Dokumenterat bloggande


När jag satt i det sköna solskenet vid fontänen i Almedalen och skrev föregående inlägg, kom en journalist från Barometern-OT och gjorde en snabbintervju. Den medföljande fotografen knäppte några kort. Idag finns det med som en bildnotis i ett större Almedalsreportage.

onsdag 7 juli 2010

Speed debating ny politisk gren

Med omkring 1400 seminarier så behövs det något utöver det vanliga för att väcka uppmärksamhet. När Praktikertjänst aviserade Speed debating på temat framtidens hälso- och sjukvård fylldes den inhyrda trädgården snabbt av nyfikna.



Carola Lemne (VD Praktikertjänst), Anders Andersson (riksdagsledamot för KD och ordförande i Alliansens sjukvårdsgrupp), Anders Lönnberg (S), Per Båtelsson (VD Global Health Partner, GHP, tidigare Capio och Praktikertjänst), Jonas Andersson (FP, regionråd Västra Götaland). Moderator och påhejare utanför bild var Björn Zackrisson (Praktikertjänst)

Speed talking går ut på att framföra sitt budskap, medan publiken ger gensvar med uppskattande tillrop eller buande. Övriga talare i panelen betygsätter det man säger genom att hålla upp skyltar med siffrorna 1-5. Debattledaren kan avbryta inlägget när som helst, för att låta någon av de övriga debattörerna motivera sin betygssättning.

Det hela är alltså något för den snabbtänkte och slagfärdige. Att Kristdemomkraterna representerades av Anders Andersson var närmast givet, både genom hans roll som partiets talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor, och hans erkända talang som agitator.

Tillställningen blev nog den roligaste politiska debatt jag upplevt. Dräpande kommentarer utdelades i alla riktiningar med samma goda humör, under publikens jubel och debattledarens stötande i vuvuzelan.

Vem vann debatten då? Ja, säg det, den som kan definiera kriteriet för att vinna!

Oväntade allianser och antipatier kristalliserades fram, t ex när Anders Andersson fick idel femmor från meddebattörerna vid beskrivningen av Kristdemokraternas hälso- och sjukvårdspolitik. Med kristdemokraterna Göran Hägglund och Maria Larsson i ledningen för socialdepartementet har svensk hälso- och sjukvård utvecklats på ett positivt sätt som vida överträffar tidigare decennier under sosseledning, det var de flesta överens om. På stående fot fick Anders tillfälle att ta Per Båtelsson i hand och välkomna honom in i partigemenskapen.

Till och med socialdemokraten Ulf Lönnberg uttryckte ett tydligt avståndstagande från Lars Ohly och förkastade honom som tänkbar socialminister i en eventuell rödgrön skuggregering.

Så speed talkingens vinnare var helt klart Alliansen och därmed patienterna, som får ta del av den brukarfokuserade hälso- och sjukvård som formats under kristdemokratisk ledning.

tisdag 6 juli 2010

Rehabilitering kostar - men sparar ännu mer!

Var finns människovärdet när man avsätter resurser för rehabilitering?

En person med funktionsnedsättning kan ha mycket att tillföra i arbetslivet, men kanske inte med riktigt samma effektivitet som en fullt frisk person. För personen själv, så är det förstås också viktigt att känna att man har något att bidra med, istället för att vara en belastning för samhället.

Men för att återfå så mycket som möjligt efter sjukdom eller skada, och för att upprätthålla det som finns, så är det nödvändigt med rehabilitering och arbetslivsinriktad träning.

Tyvärr är det många personer som nekas detta, antingen på grund av okunskap i omgivningen, som inte ser individens möjligheter utan bara problemen, eller också på grund av resursbrist.

I ett seminarium anordnat av NHR fick vi återigen höra det många av oss redan visste. Att möjligheterna till rehabilitering och träning varierar kraftig i vårt land.

Det förekommer att MS-sjuka känner sig tvingade att flytta, för att få möjlighet till den behandling och träning som behövs. En neurolog berättade om en rullstolsburen patient som kom flyttande, men som efter medikamentell behandling och riktad träning nu är gående och arbetar!

Det finns samhällsekonomiska beräkningar som visar att varje krona som satsas på rehabilitering ger tio kronor tillbaka. I form av minskade sjukskrivnings- och arbetslöshetskostnader och minskat behov av stödinsatser i form av handikappanpassning och assistans.

Från allianspartiernas sida har vi i Kalmar län mer än en gång lyft behovet att bygga upp bättre möjligheter till rehabilitering. Det lönar sig, som sagt. Problemet är i det här fallet att landstinget står för "investeringen", medan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunens handikappomsorg tar "vinsterna".

Det låter förfärligt byråkratiskt, men för att sätta individen i centrum och ge varje människa möjlighet till ett värdigt liv där just den personens unika förmågor tas tillvara på bästa sätt, så behöver man alltså se över transfereringssystemen. Krångligt - men det lönar sig alltså på sikt!

måndag 5 juli 2010

Psykologseminarium på Almedalen

Almedalen är den här veckan ett eldorado för politiker och politiskt intresserade. Det finns seminarier om i stort sett allt mellan himmel och jord.

Själv har jag prickat för ett antal seminarier att fylla dagarna med under de fem dygn jag är här. Jag har hittat ett billigt boende på en gårdshusvind i en villaträdgård. Därmed kan jag med gott samvete stanna nästan hela veckan, till ett pris som motsvarar ett par hotellnätter.

Mitt första seminarium den här veckan blir ett imorgon tisdag, där jag själv är annonserad. Det är Psykologförbundet som anordnar det, under rubriken Psykisk hälsa - men inte för vem som helst.

Medverkar gör en rad riksdagsledamöter från socialutskottet: Kenneth Johansson (C), Elina Linna (V), Finn Bengtsson (M), Ann Areklo (S), regionrådet Jonas Andersson (FP) och jag. Och så ett antal psykologer, förstås.

Ja, som de flesta förstår går jag in som ersättare för Anders Andersson (KD), som var dubbel- om inte trippelbokad. Jag kommer att hålla mig till landstingsperspektivet och låter riksdagsledamöterna sköta den nationella politiken.

Utgångspunkten blir den mycket intressanta och lättillgängliga boken En bok för vem som helst, skriven av Stina Berge och Jenny Klefbom. Den återger några berättelser om personer som av olika skäl behövt psykologstöd för att klara av sin livssituation.

Och just detta är själva knuten, som jag ser det. Många behöver professionellt stöd i något skede i livet, men det finns alldeles för få med rätt kompetens att tillgå. Inte minst i Kalmar län ligger vi långt under rikssnittet i andel psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter. Samtidigt har vi längre vårdtider i slutenvård än rikssnittet.

Det ser onekligen ut som ett samband, men finns det belägg för att det blir fler inläggningar och längre vårdtider om sjukvården inte kan erbjuda rätt hjälp i ett tidigare skede?

För att mildra patienternas lidande, och deras anhörigas, torde det ändå vara en rimlig åtgärd att utbilda fler psykiatriker, psykologer och psykoterapeuter.

Man kan bara undra om det inte har gjorts någon cost-benefit-analys på detta?

torsdag 1 juli 2010

Riksting med tre goda ting för valseger



När Kristdemokraterna håller riksting i Örebro i dagarna tre, så är det med sikte på en valseger både nationellt och i landsting och kommuner. Tre propositioner behandlas, som täcker in tre viktiga politikområden, för ett mänskligare Sverige.

I sitt inledningstal täckte partiordförande Göran Hägglund in alla dessa områden. Rikstinget följs av en mängd kristdemokratiska bloggare , förutom alla riks- och lokalmedier.



I rapporten ’Från den stora staten till det starka samhället’ tas frågan om politikens gränser upp. Det är en förlängning av den debatt som Göran Hägglund (KD) initierade förra året. Politiken ska inte diktera villkoren för medborgarna, utan ge möjlighet till att fatta egna beslut utifrån vars och ens egen, unika situation.

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (KD) har lett arbetet med propositionen ’Välfärd med kvalitet’. Den identifierar revor där välfärden inte räcker till eller täcker det som var tänkt inom både familjepolitik, utbildning, hälso- och sjukvård och äldrevård. En rad förslag ges för att förbättra välfärden, bland annat en skyldighet att införa vårdnadsbidrag i alla kommuner och en höjning av beloppet till 6000 kronor. Det skulle ge fler familjer förutsättningar att tillbringa mer tid med sina barn under de första åren.

I min roll som landstingsråd uppskattar jag särskilt förslagen om att stärka och förtydliga patientens rättigheter.

Däremot är jag inte nöjd med skrivningen om att förebygga patientskador och vårdrelaterade infektioner. Jag kommer att yrka på att det anslås en patientsäkerhetsmiljard för att varje år stimulera landstingen till ett aktivt och proaktivt arbete, i analogi med vårdmiljarden.

Den tredje propositionen, ’Trygghet och tillväxt’, som tagits fram under Mats Odells ledning redovisar Kristdemokraternas syn på den ekonomiska politiken och hur man kan utveckla, stimulera och underlätta för företagande.

Tillsammans utgör dessa tre propositioner tre goda ting för att utveckla och stärka Kristdemokraterna, för Alliansen och för Sverige.