Malmökidnappningen och somaliska barns rätt till föräldrar och trygghet

Vi är nog många som känner stark medkänsla med den tvååring i Malmö som igår blev ryckt från sin mamma och tagen som gisslan av en knivbeväpnad man. För att inte tala om hur lätt det är att leva sig in i mammans ångest i den panikartade situationen.

Nu gick lyckligtvis det hela väl och barnet kunde oskatt återförenas med sin mor, även om det krävdes ett dramatiskt polisingripande. Händelsen skildras i många medier, bland annat Aftonbladet.

I P1 imorse intervjuades en psykolog om hur tvååringen kan ha påverkats av kidnappningen och hur man bör ge föräldrarna ledigt från jobbet under en tid för att återskapa barnets trygghet.

Psykologen påtalade att det runt om i vårt land och i vår värld finns barn som upplevt liknande våldsamma separationer. De har naturligtvis samma behov av trygghet och närhet till föräldrarna.

Vi har ju en aktuell debatt angående en särskilt utsatt grupp barn, nämligen somaliska barn som genom kriget skilts från sina föräldrar. Dessa barn har kanske bevittnad hur människor omkring dem lemlästats och mördats, även närstående, och kanske i värsta fall själva tvingats utföra våldshandlingar. De lever i stor otrygghet.

Självklart måste det vara ett medmänskligt mål att skydda barn från sådant och ge dem chans att reparera den skada upplevelserna har skapat i deras känsloliv.

Ja, enligt FN:s konvention om barnets rättigheter så har barnet rätt till båda sina föräldrar och det har rätt till trygghet.

Här råder nu den märkliga situation att vuxna kan få komma som kvotflyktingar från kaoset i Somalia till vår trygghet i Sverige, men att barnen inte får komma till sina föräldrar utan tvingas vara kvar i flyktingläger under ytterst osäkra förhållanden.

Orsaken? Att man inte kan uppvisa godkända legitimationshandlingar. Från ett land där den offentliga förvaltningen inte fungerar! Även om man genom personalen på flyktinglägret kunna göra DNA-analys som bekräftar släktskapet. Är inte det att ställa sig på våldsverkarnas och plågoandarnas sida?

Sverige borde veta bättre!

Härom dagen hörde jag migrationsminister Tobias Billström (M) uttala sig i frågan i morgon-TV. Han konstaterade att det finns regler för anhöriginvandring, men att det kan finnas undantag. Han insåg den aktuella problematiken och var uppenbarligen beredd att titta närmare på hur man kan lösa situationen.

Men när? Nästa år? Hur mycket längre ska barnen behöva vistas i otrygghet, skilda från sina föräldrar på grund av våra byråkratiska krav?

Barnkonventionen är tydlig. Barnets rätt ska sättas i främsta rummet. Sverige har ratificerat barnkonventionen, men uppenbarligen räcker inte det för att skapa tydlighet.

Detta visar det riktiga i Kristdemokraternas krav att göra barnkonventionen till svensk lag. Här måste vi kristdemokrater gå i bräschen för rimliga och medmänskliga tillämpningar av lagstiftningen, så att barnen får återförenas med sina föräldrar!

Använd hjärtat, Tobias Billström!

Migrationsminister Tobias Billström (M) tycker att Sverige ska bygga barnhem i Afghanistan, Irak och Somalia, för att kunna avvisa ensamkommande flyktingbarn dit.

Vad tänker karl'n med? Inte är det hjärtat i alla fall.

Det handlar om unga människor, oftast tonåringar som flytt för sina liv. Kanske för att slippa riskera att bli tvångsrekryterade som barnsoldater. Kanske för att att få en framtid och ett hopp i en tillvaro där krig och konflikter gör ett normalt liv med studier och utbildning omöjligt.

Tror Tobias Billström att ett barnhem i svensk regi, uppbyggt mitt i en konflikthärd, skulle utgöra någon garanti för att dessa barn och ungdomar skulle få det lugn och den ro som de tagit sig runt halva jordklotet för att finna?

Skulle det inte riskera att bli en lockande måltavla dit hänsynslösa tvångsrekryterare skulle bege sig så fort de behöver påfyllning med ny kanonmat? Särskilt inte då Irak, Somalia och Afghanistan är så otrygga platser att det är få biståndsorganisationer som vågar ha kvar sina hjälparbetare där längre.

Jag inser att det är ett av de svåraste uppdragen i regeringen att vara migrationsminister. Tyvärr har Tobias Billström återigen uppvisat en förbluffande okänslighet mot utsatta och hotade människor.

Vi som haft fred i 200 år kan nog inte ens ana vilken tillvaro dessa barn har upplevt, eftersom de bedömer risken med att stanna kvar i sitt hemland farligare än riskerna med att resa över hav och kontinenter till ett okänt land i den yttersta norden.

Visst kan vi ta hand om dem - de har visat prov på stor företagsamhet och oförvägenhet. De kommer att vara till stor glädje och nytta i vårt land, om vi tar emot dem på ett gott sätt!

Därmed inte sagt att vi har en moralisk skyldighet att hjälpa på plats i konflikthärdare också, för dem som bor och vistas där. Men det är en helt annan sak.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6838577.ab