Ett dilemma är ett dilemma

En totalförlamad kvinna, sedan tiotals år beroende av respirator för att kunna andas, vill få hjälp att avsluta sitt liv. Hon önskar bli nedsövd och sedan att respiratorn stängs av. Detta kan hon av naturliga skäl inte göra själv och enligt svensk lag är inte dödshjälp tillåten.

Situationen beskriver ett etiskt dilemma, dvs ett problem där det inte finns något givet rätt svar. Det blir fel hur man än vänder sig.

Sjukvårdens uppgift är att bota, om det inte är möjligt, lindra, om det inte är möjligt, trösta, men aldrig att skada, för att citera Hippokrates. Ur den aspekten är frågan inte något dilemma. Då är det solklart att inte hjälpa henne att dö.

Å andra sidan kan man ha viss förståelse för att kvinnan tappat lusten att leva, i sitt totalförlamade tillstånd, ständigt beroende av hjälp från andra. Hade hon kunnat, så hade hon tagit sitt eget liv.

Men vi önskar ju inte att människor ska ta livet av sig annars heller. Vi vill ju ge hjälp och stöd, så att personen i fråga orkar leva vidare. Varför skulle inte nollvisionen mot självmord vara vägledande i det här fallet också?

Enligt kristdemokratisk ideologi är människovärdet en av de fem grundläggande principerna. Varje människa är unik och oersättlig och har ett oskattbart värde. Människovärdet ligger i det faktum att man är människa - inte i det man presterar eller för sina intellektuella funktioner.

Den aktuella kvinnan har genomlevt ett långt lidande. Hon vill få avsluta livet medan hon ännu har sina intellektuella funktioner i behåll. Men vem vet vad som väntar? Med gott psykologiskt stöd kanske hon kan se saken ur ett annat perspektiv och finna ro i sin situation, försona sig med sitt liv. Och vem vet, kanske det om något år finns medicinsk hjälp för hennes sjukdom?

Ett avslutat liv är för alltid förbi. Det går inte att göra en sådan gärning ogjord. Därför, mitt i min respekt för kvinnans situation, så är ändå min grundinställning att hon måste få all möjlig hjälp att leva sitt liv så helt och fullt det går, tills det tar slut av någon naturlig orsak.

Men så länge hennes vitala funktioner finns kvar, dvs hjärta, hjärna, blodomlopp, mag-tarmkanal, syresättning osv, lika länge bör vi medmänniskor finnas där med stöd och hjälp. Till ande, själ och kropp.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6799476.ab

Livshjälp istället för dödshjälp

Nyss hemkommen från några veckors semester har jag nu gått igenom tidningspacken. Vilket informationsflöde vi lever med!


Jag följde debatten om dödshjälp och konstaterar att detta är en fråga där en etisk diskussion, med människovärdet som grund, är absolut nödvändig. Enligt en undersökning är dubbelt så många svenskar positiva till dödshjälp än de som säger nej till sådan.

I Nederländerna är det lagligt att under vissa förutsättningar avsluta ett människoliv. Det är ett antal kriterier som ska uppfyllas, exempelvis att personen har en obotlig sjukdom och befinner sig i ett slutstadium av denna. Personen ska också ha uttryckt en tydlig önskan om att avkorta den sista tidens lidande. Två av varandra oberoende läkare ska göra bedömningen att kriterierna är uppfyllda.

Vid utvärderingar har det dock visat sig att så inte alltid sker. Det är inte alltid två läkare inblandade. Det förekommer till och med att läkaren själv fattar ett beslut om att avkorta en patients liv utan att personen det gäller har tillfrågats eller godkänt det!

Jag läste i Dagen om en ung kvinna som fått en svår hjärnskada i samband med en olycka som barn. Läkare avvaktade länge innan man satte in behandling, för att man bedömde att skadan var så allvarlig att det var bättre att hon fick dö. Nu lever hon ett rikt och lyckligt liv, trots funktionshinder som kanske hade kunnat avvärjas om behandling hade satts in direkt.

För mig är varje människas unika och oskattbara värde oavsett prestationsförmåga en grundläggande värdering. Jag tror att det finns en mening med varje liv. Därför måste vi vara oerhört varsamma med livet i alla mänskliga former.

Erfarenheterna från Nederländerna visar vilket farligt sluttande plan man befinner sig på, när man under vissa omständigheter medger att det är OK att avkorta någons liv. Vem har rätt att bedöma att någon annans liv inte är värt att levas? Vad blir nästa steg?

Doktor Mendele och hans medhjälpare gjorde de mest vidrigt brutala undersökningar på koncentrationslägerfångar, som ansågs ha lägre människovärde, för att vinna kunskap om hur människokroppen fungerade och hur mycket den tål av misshandel och tortyr.

För mig är det svårt att inta någon annan hållning än att försvara det absoluta och okränkbara människovärdet. Oavsett personens ursprung, bakgrund eller uppfattning.

Som en följd menar jag att vi är skyldiga att göra vårt yttersta för att ge livshjälp istället för dödshjälp - andligt, psykosocialt, medicinskt, farmakologiskt - så att människan orkar leva tills döden infinner sig.