måndag 26 september 2011

Patientens rätt i sjukvården

I våras tillsattes en Alliansarbetsgrupp för att belysa olika aspekter och ta fram förslag till hur patientens rätt kan stärkas i Landstinget i Kalmar län. I gruppen ingick Monica Ljungdahl (M), Eva-Lena Fungmark (C), Arne Sjöberg (KD) och Åke Aldman (FP). Allianssamordnaren Johan Gustafsson var sekreterare och själv fick jag förtroendet att leda gruppens arbete.

Arbetsgruppen har fokuserat på fyra aspekter av patientens rätt:

• Patientens rätt till trygg och säker vård
• Stärkt patientinflytande över vården
• Patientens rätt till eget val av vårdgivare genom Hälsoval och vidgat vårdval
• Patientrörlighet inom landet respektive inom ramen för EU-direktivet

Under några månader har gruppen mött olika företrädare för såväl patientorganisationer och landstingets utvecklingsenhet som regeringens utredare av patienträtt, Johan Assarsson, tidigare landstingsdirektör i Kalmar län.

För några dagar sedan offentliggjordes rapporten i samband med en presskonferens. Den 9 november kommer det att anordnas ett seminarium på temat, där våra förslag kommer att presenteras och diskuteras med patientorganisationer, anhörigföreningar, fackförbund och pensionärsorganisationer.

Gruppens arbete utmynnade i ett antal förslag som Alliansen kommer att använda i arbetet under mandatperioden.

Förslagen blev bland annat följande:

• Ett ledningssystem kommer att finnas för kvalitet och patientsäkerhetsarbete. Alliansen föreslår att det även finns ett ledningssystem för gott bemötande i vården.

• Kontinuiteten måste stärkas genom trygg överrapportering mellan olika vårdenheter.

• För att förbättra bemötandet av patienterna vill vi initiera en långsiktig och kontinuerlig utbildning i etik och bemötande för alla personalgrupper som kommer i direkt kontakt med patienter.

• Alla patienter med omfattande vårdbehov ska ha rätt till en egen, patientansvarig läkare i primärvården och vid behov även en i slutenvården, för att öka kontinuiteten.

• Patienten ska ha ett telefonnummer in i vården.

• Alliansen föreslår att landstingsdirektören utreder hur ett vårdlotssystem för patienter med omfattande vårdbehov kan utformas i Landstinget i Kalmar län.

• Alliansen föreslår att Landstinget i Kalmar län inför ett tidsbokningssystem där patienterna får möjlighet att boka sitt vårdbesök minst tre månader i förväg.

• Patienten har rätt att veta vad nästa steg är i den egna vården. Alliansen föreslår att varje patient i samband med besök i sjukvården får med sig tid för återbesök alternativt tid för återkopplande telefonsamtal.

• Alliansen föreslår ett utvidgat vårdval i Kalmar län och att det utreds vilka specialiteter som skulle kunna upphandlas genom LOV fr.o.m. januari 2013.

lördag 24 september 2011

Ingen kinesisk mur

Diskussionen om möjliga, och vad som tycks förefalla som allt mindre möjliga, framtida regionbildningar pågår intensivt. För några veckor sedan skrev jag ett debattinlägg, med rubiken Kalmar län starkast enat (v g se nedan).

Sedan dess har en del skett. Företrädare för Östergötlands och Kalmar län har konstaterat att de båda länen inte räcker för att själva bilda region. Brev har därför gått till Jönköping med inbjudan till samtal.

Parallellt har en överenskommelse skrivits av representanter för Kalmar, Blekinge och Kronobergs län respektive Region Skåne, med inriktningen att komma fram till en avsiktsförklaring före årsskiftet.

En konsekvensanalys, av vad en regionbildning med eventuell delning av Kalmar län skulle innebära, ska skickas ut till kommunerna på remiss under oktober och november.

Oavsett vad resultatet av remissrundan och regionsamtalen söder- och norrut leder till, så kvarstår min slutsats:

Kalmar län är starkast, och kommer att ha störst möjlighet att fortsätta ge god service inom hälso- och sjukvårdens område, om vi håller ihop.

För dem som kommer att hamna i en utkant är det av utomordentlig vikt att avtal skrivs om att en regionbildning ger garantier för fortsatt utvecklingskraft, och med fortsatt samarbete över de nya regiongränserna.

Vare sig länet i slutänden vänder sig norr- eller söderut får vi inte bygga någon kinesisk mur längs de nya regiongränserna. Det måste även fortsättningsvis finnas väl fungerande kommunikationer längs alla naturliga och månghundraåriga handels- och kulturleder, tvärs över nuvarande länsgränser och eventuellt kommande regiongränser, likaväl som inom den nya regionen.

torsdag 22 september 2011

Svårt att få kontakt med tandläkare på jourtid

I olika sammanhang dyker frågan om jourtandvård upp. Det är svårt att hitta information om hur man kommer i kontakt med tandvården vid exempelvis tandvärk eller utslagna eller frakturerade tänder på kvällar, nätter och helger.

Ringer man sjukvårdsupplysningen säger en telefonsvararröst att man kan söka information på 1177.se, men där får man ingen träff, vare sig på sökorden jourtandvård, tandvårdsjour, jourtandläkare eller tandläkarjour.

Sjukvårdsupplysningen ger besked om att ingen tandläkare finns tillgänglig nattetid. Man får klara sig med smärtstillande tabletter till nästa dag och då uppsöka sin vanliga tandläkare, som vanligtvis brukar lösa akuta problem dagtid.

På helgerna kan man enligt sjukvårdsupplysningen ringa till 112, dvs SOS Alarm, mellan kl 9-10.30 för att boka tid hos en jourtandläkare någonstans i länet. Vilka tider eller var tandläkarjouren tar emot sina patienter framgår ingenstans. Sköterskan på sjukvårdsrådgivningen säger att hon tror att det finns jourtandläkare på sjukhusorterna, men inte vilka tider de har mottagningen öppen på helgerna.

Det kan för många kännas väl dramatiskt att behöva ringa 112 om man har tandvärk. Man har ju fått lära sig att man inte ska använda 112 mer än i yttersta nödfall. Å andra sidan kan man tycka att rådgivning kring akuta tandvårdsproblem borde kunna ges under mer än en och en halv timme på helgförmiddagar.

Eftersom tänderna är en del av kroppen, vore det rimligt att information om och tillgänglighet till akut tandvård vore lika enkel och lätttillgänglig som när det gäller ett stukat knä eller en värkande mage.

Vid nästa veckas landstingsfullmäktige ställs därför följande fråga till Jessica Rydell (MP), som är det landstingsråd som ansvarar för tandvården:

- Vilka åtgärder kommer du att vidta för att det ska bli lättare att hitta fram till aktuell jourtandläkare?

Ambulanstäckningen på norra Öland

Vid ett möte med öländska kristdemokrater igår lyftes frågan om ambulanstäckningen på norra Öland. Det förekommer att hela norra ön är utan ambulans, när både den i Borgholm och den i Löttorp är ute på uppdrag. Vid olyckshändelse eller akut sjukdom kan det då bli väldigt lång framkörningstid för en Kalmar- eller Mörbylånga-ambulans.

På andra håll i länet brukar det köras fram en ambulans från en närliggande station, så att den står någonstans mitt emellan ambulansstationerna. På så sätt har man beredskap att snabbare hinna fram om något skulle hända i det "ambulanstomma området" innan ordinarie ambulanser hinner tillbaka. Av någon anledning tillämpas inte den principen på Öland.

Därför ställer jag en fråga till landstingsrådet Lena Segerberg (S), som har ansvaret för ambulansverksamheten i länet:

- Vilka strategiska och medicinska bedömningar ligger till grund för att befolkningen på norra Öland inte ska ha likvärdig tillgång till ambulanstäckning som befolkningen i övriga delar av länet?

Frågan ska besvaras vid landstingsfullmäktige nästa vecka, den 27 september.

onsdag 21 september 2011

Hjärtsjukvård med bristfällig teknisk utrustning

I onsdags mötte landstingets tre sjukvårdsdelegationer kardiologöverläkaren (hjärtspecialisten) Jörg Carlsson för en uppdatering av vad som är aktuellt inom hans område.

Det är ju sedan länge känt att den utrustning som används för att vidga förträngda blodkärl vid hjärtinfarkt (PCI) går på övertid, efter lång och flitig användning. Av outgrundliga skäl nekade den rödgröna majoriteten i våras förfrågan om anslag för att kunna beställa ny utrutsning under året. Först nästa år finns det pengar för ny PCI-utrustning.

Nu berättade Jörg Carlsson att det har tillkommit att den EKG-utrustning som används under ingreppet lagt av och det har inte gått att hitta reservdelar, eftersom den är så föråldrad.

Med bristfällig medicinsk-teknisk utrustning tvingas man bedriva sjukvård som i Afrika. Där får man desto mer gå på läkarens kliniska skicklighet, i avsaknad av avancerad teknisk apparatur. Med erfarna och kunniga läkare behöver inte resultatet bli sämre, men tillvaron är betydligt mer oförutsägbar, när man inte kan följa ett sjukdomsförlopp med prover och analyser.

Låt mig illustrera från egen erfarenhet:

I början av 1990-talet arbetade min man, som är läkare, och jag i Tanzania. Mot slutet av vår vistelse, i april 1993, fick jag en myocardit (inflammation i hjärtmuskeln). Hjärtat gick kraftigt i otakt och jag tappade krafterna totalt.

När vi skulle kolla mitt EKG funkade inte apparaten. Termiter hade byggt bo i den! Den hade stått oanvänd i ett förråd någon månad, eftersom hjärtkärlsjukdomar i princip inte förekom i det området.

Jag transporterades till ett annat sjukhus för att kolla EKG. Där fanns en urgammal men fungerande apparat med endast en avledning, som man fick flytta runt. Doktorns träning i att tolka EKG var nog dessvärre inte så stor, så min patologiska EKG-kurva förklarades med att det nog var någon bakgrundsstörning från elsystemet, så "allt var nog lugnt".

Jag trodde honom förstås inte, eftersom jag kände hur sjukt mitt hjärta var, utan åkte hem till Mchukwi och vilade ett par månader innan orken började komma tillbaka.

Precis innan vi skulle återvända till Sverige i slutet av juni skickade de över mitt EKG med "bakgrundsstörningarna" så att min man fick se det. Han blev alldeles blek när han direkt såg vad det handlade om och utbrast att om han hade vetat att jag var så sjuk hade han nog inte vågat ha mig kvar i Mchukwi.

Nu hade jag inte varit intresserad av att bli hemskickad till Sverige i kaos och ligga med övervakning långt från familjen utan möjlighet att avsluta vår Afrikavistelse i lugn och ro, så allt samverkade ju till det bästa i det här fallet.

Men det är verkligen illa om EKG-utrustningen på PCI-enheten inte fungerar - även om det inte är termiter som orsakat felet, utan långvarigt nyttjande. I Östran idag framgår att man nu lyckats få fatt på den sista komponenten i världen. Men det löser bara en del av problemet. Hela PCI-utrustningen behöver bytas ut, eftersom den går på övertid.

Visst har vi kliniskt skickliga läkare, som klarar mycket på erfarenhet och rutin. Men nog är det märkligt att det så sent som vid gårdagens sammanträde med landstingsstyrelsens arbetsutskott gick att skjuta till sex miljoner kronor för en nödvändig investering som behöver göras under hösten inom ett område, men inte tidigarelägga anslaget för att ersätta utsliten, livräddande utrustning inom hjärtsjukvården.

Jag tror alla närvarande vid delegationsmötet fick sig en tankeställare. Det vore högst förvånande om inte Jörg Carlsson nu kan få den rödgröna majoritetens medgivande att rekvirera ny utrustning med det snaraste. Från Alliansens sida biföll vi äskandet för länge sedan.

Vad görs för att inte psykiskt sjuka unga ska falla mellan stolarna?

Interpellation till
Psykiatriansvariga landstingsrådet Linda Fleetwood (V) och primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP)


Varför faller barn och unga med psykiatriska besvär mellan stolarna?

Den fysiska hälsan bland Sveriges barn och unga är generellt sätt god, men det är allt för många som mår psykiskt dåligt. Det kan yttra sig i nedstämdhet, depressioner eller självskadebeteende. Andra har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Trycket på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har ökat, samtidigt som organisationen brottas med underbemanning, vilket leder till långa utredningstider och fördröjd behandlingsstart.

Skolhälsovården saknar i de flesta kommuner resurser och kompetens för att utreda och behandla psykisk ohälsa. Det är tveksamt om utredning och behandling av psykisk sjukdom faller inom skollagens uppdragsbeskrivning om enklare sjukvårdande behandling. Primärvården har hittills i stort sett inte ägnat sig åt psykisk ohälsa hos barn och unga och har i nuläget knappast vare sig resurser eller kompetens för det. BUP, som hittills hanterat både lättare och allvarligare psykiska problem, övergår allt mer till att fokusera sina resurser mot barn och unga med svårare psykisk sjukdom.

I detta vakuum, mellan olika hälso- och sjukvårdande myndigheter, befinner sig sköra barn och unga. I länets tidningar har man kunnat läsa om hur skolungdom bollats mellan skolhälsovården och BUP, utan att få hjälp. Deras hälsotillstånd blir knappast bättre av att remitteras fram och tillbaka utan att tas omhand.

Socialstyrelsen har granskat hur barn och unga med psykiska besvär tas omhand i vårt län och konstaterade att uppdragsbeskrivningen för skola, primärvård och BUP vad gäller första linjens psykiatri är bristfällig. Vid ett möte i våras gav Socialstyrelsen landstinget och berörda kommuner i uppdrag att ta fram en tydlig rollfördelning mellan skolhälsovårdens, primärvårdens och BUP. Helt nyligen kom samma uppmaning gällande landstinget och Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ändå förefaller det, utifrån medias rapportering, som att problemet inte lösts, utan oklarheterna består. Barn och unga tycks inte få den hjälp de behöver.

Det förekommer även att barn från norra länsdelen läggs in för sluten psykiatrisk vård på vuxenpsykiatrisk avdelning, då det enligt uppgift saknats barnpsykiatriska vårdplatser för så svårt sjuka barn. Ändå säger Linda Fleetwood (V) i Barometern den 9 september att det finns tillräckligt med barnpsykiatriska vårdplatser i Kalmar län.

Utifrån denna bakgrund önskar jag svar på följande frågor:

• Vilka konkreta åtgärder har ni vidtagit för att inte barn och unga med psykiska besvär ska falla mellan stolarna?
• Hur går arbetet med att i samförstånd med kommunerna beskriva vilken psykiatrisk vård som ska bedrivas av respektive huvudman?
• Om primärvården ska vara första linjen för psykiatrisk vård för skolungdom, vilka åtgärder planeras för att stärka kompetensen och hur ser tidplanen ut?
• Finns det skäl att överväga att inrätta barn- och ungdomspsykiatriska vårdplatser i norra länsdelen?

Vimmerby den 12 september 2011

Gudrun Brunegård

Farligt för psykiskt sjuk att ha kroppslig sjukdom

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anordnade en konferens om jämlik vård och hälsa för en vecka sedan. Konferensen hölls i Kalmar. Temat var framför allt den ojämlikt fördelade hälsan, som gör att medellivslängden är högre i mera välbeställda stadsdelar och kortare i socialt utsatta områden.

Bland annat medverkade projektledaren Ingrid Schmidt från Socialstyrelsen. Hon lyfte fram psykiskt sjuka som en av de grupper i samhället som inte får likvärdig vård och behandling. Bland annat är det vanligare att psykiskt sjuka oftare dör i hjärtinfarkt än andra, och att psykiskt sjuka diabetiker oftare behöver genomgå amputation pga sena komplikationer.

Det finns säkert många delar i varför det är på det viset. I vissa fall kan det kanske vara svårare att tolka fysiska symptomen hos en psykiskt sjuk person. Man kanske exempelvis tolkar det som ett uttryck för den psykiska sjukdomen. Det behövs därför stärkt kompetens för att rätta till förhållandena.

För ett år sedan behandlade landstingsfullmäktige en motion av mig, på just detta tema. Motionen blev positivt mottagen och man skulle göra en inventering av behovet och vilka grupper som skulle komma ifråga.

Jag har därför idag lämnat in en fråga för att få höra vad som hänt sedan dess. Frågan ska besvaras i samband med landstingfullmäktige den 27 september. Texten följer nedan:

Fråga till
Landstingsrådet Lena Segerberg, landstingsrådet Linda Fleetwood och landstingsrådet Jessica Rydell


Vad har hänt efter motionen om höjd kompetens vid vården av psykiskt sjuka med samtidig somatisk sjukdom?

I september 2009 skrev jag en motion om behovet att höja den psykiatriska kompetensen inom den somatiska vården, samtidigt som jag lyfte det faktum att somatiska sjukdomar kan förekomma parallellt med psykisk sjukdom. En blandad sjukdomsbild kan vara svårtolkad och det är därför lika viktigt att läkare inom somatiken har en god grundkompetens i psykiatri, som att psykiatriker har god allmänkompetens i somatiska sjukdomar.

I en rapport från Socialstyrelsen i februari 2011 påtalas att det finns tydliga skillnader i vården av psykiskt sjuka personer med somatiska sjukdomar, jämfört med patienter som enbart har en somatisk sjukdomsbild. Exempelvis dör fler patienter efter hjärtinfarkt om de samtidigt lider av psykisk sjukdom och psykiskt sjuka diabetiker löper större risk för sena komplikationer som kan leda till amputation. Denna ojämlikhet i vården berördes vid SKL-konferensen Jämlik vård och hälsa i Kalmar den 15 september 2011, i ett föredrag av Ingrid Schmidt, projektledare på Socialstyrelsen.

Detta bekräftar behovet av att kombinera god somatisk och psykiatrisk kompetens hos den personal som vårdar psykiskt sjuka. För att förbättra mottagandet och omhändertagandet av patienter med parallella psykiatriska och somatiska problem finns således ett omfattande utbildningsbehov, vilket framhölls i motionen.

I svaret på motionen anförde Psykiatriförvaltningen följande:

”Det finns två sätt att närma sig problemet. Dels en kort utbildningsinsats riktad till all personal, som syftar till att höja den allmänna kompetensen, dels utveckla konsultationspsykiatrin som vi vet är mycket uppskattad, men varit svår att implementera som rutin i vården. Psykiatriförvaltningen anser att motionens intentioner är goda och värda att stödja. Det är också viktigt att representanter från samtliga förvaltningar deltar i planeringen av innehållet i utbildningen.”

Landstingsstyrelsen ställde sig för sin del positiv till motionens tankegångar om att förbättra den allmänpsykiatriska kompetensen inom hälso- och sjukvården. Styrelsen ansåg emellertid att ”innan en eventuell satsning kan genomföras krävs en noggrann genomlysning av den ekonomiska situationen. Vidare måste behovet av kompetenshöjande åtgärder närmare identifieras och tydliggöras liksom lämpliga målgrupper. Behovet av kompetenshöjande åtgärder får inrymmas i förvaltningarnas budget för utbildningsinsatser.” Dessa formuleringar fastställdes av landstingsfullmäktige för ett år sedan, den 28 september 2010.

Min fråga är nu, med anledning av att nu även Socialstyrelsen lyft problematiken, följande:

- Hur långt har man kommit med att identifiera behovet av kompetenshöjande åtgärder och tydliggöra lämpliga målgrupper, för att kunna genomföra nödvändiga utbildningsinsatser, i enlighet med landstingsfullmäktiges beslut?

Vimmerby den 21 september 2011

Gudrun Brunegård

onsdag 7 september 2011

Kalmar län starkast enat

Diskussionerna om vilken region vi i framtiden ska ingå i har gått in i en intensiv fas. Om vi inte själva lyckas hitta en god lösning tillsammans med våra grannlän, kommer vi med all säkerhet få se statens utredare Mats Sjöstrand rita en karta för den statliga länsindelningen. Förr eller senare kommer kommuner och landsting att anpassa sig efter de nya gränserna, men ännu en tid har vi alltså själva möjlighet att påverka vår framtid.

Jag hävdar att även om den senaste tidens positioneringar försvårar läget, så kan skickligt skötta förhandlingar garantera Kalmar län fortsatt status som säte för viktiga regionala institutioner.

Med största respekt för drivkraften hos den södra delen av länet att fortsätta samarbetet med Växjö och Karlskrona, lika väl som för övertygelsen i norra länsdelen att fortsätta att söka sig mot Linköping, så vill jag framhålla vikten av att hålla ihop Kalmar län.

Under ett drygt tiotal år har länet utvecklat ett samarbete, där ölänningar förstår att det som är bra för Västervik gynnar även dem, som delar av en helhet, och vice versa. Jag är övertygad om att länet som helhet har mest att vinna på att använda denna styrka i en kommande region.

Vad ser jag då kan bli följden av en delning, som talar för att hålla ihop länet?

Kalmar, som yttersta nordostliga utpost i en sydsvensk region kan få svårt att hävda sig i förhandlingar med Skåne. Kan någon på allvar tro att Malmö, Lund och Kristianstad, som redan gjort en fördelning av vilka institutioner som ska ligga var, kommer att släppa iväg någon till ett avlägset hörn, om samtidigt Växjö och Karlskrona pockar på motsvarande? Fråga kristianstadsborna hur mycket de tycker sig ha fått del av i nuvarande Region Skåne! Med Kalmar i södra delen av ett helt län blir förhandlingsläget helt annorlunda.

Oavsett var en delning av länet sker skulle Oskarshamn förlora viktiga delar av sitt patientunderlag, som idag kommer både från länets södra och norra delar. Det skulle underminera hela sjukhusets existens.

Västervik skulle vid en delning norr om Oskarshamn förlora hälften av sitt patientunderlag till kirurgi, ortopedi och förlossning. Med bara tiotalet mil till Linköping och Norrköping, i en situation där sannolikt även Nyköping och kanske även Eskilstuna och Katrineholm kommer att ingå i regionen, är det tveksamt om Västervik kan finnas kvar som akutsjukhus.

Om detta drabbar Västervik ökar risken att även nordvästra länet utarmas. På samma sätt som Kisa vårdcentral har nedrustats, kommer Vimmerby ha väldigt svårt att behålla de specialistmottagningar som idag finns i den gamla akutvårdsavdelningen.

Ett av de tunga argumenten för att bilda nya regioner är att ingå i en större enhet, som kan förhandla fram rättvisare fördelning av statliga infrastruktursatsningar och på så sätt bidra till ökad tillväxt i vårt hörn av landet. Med länet delat i två delar, med omkring hundra tusen invånare var, är risken överhängande att de nya regionerna knappast ens kommer att märka att vi har tillkommit, längst ut i de nya regionernas periferi.

Mitt tips är att vi har störst förutsättningar att förhandla till oss både regionala institutioner och satsningar på vägar, järnvägar och trafik i ett samarbete med Östergötland. De behöver vår folkmängd som underlag för sitt universitetssjukhus. Samarbetet med Karlskrona och Växjö kan mycket väl fortsätta på samma sätt som över nuvarande länsgränser.

Låt oss inte hasta åstad och enbart gå efter känslorna, åt vilket håll vi vill samarbeta i en kommande region. Låt oss istället fatta beslut efter en realistisk analys av läget och förutsättningarna. Vi har störst kraft om vi håller ihop.

Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)