SJ - inte sämre än att de kunde ändra sig

Just hemkommen från några dagar i Stockholm, efter tågresor som gav 1,5 timmes försening på ditresan och två timmar på hemresan, sjönk jag ned framför sena TV-nyheterna.

En av huvudnyheterna var att SJ efter en kraftig proteststorm valt att riva upp beslutet om reducerad förseningsersättning. Nu återgår man till den tidigare nivån.

Det var ett klokt beslut. Allt annat hade signalerat att SJ har gett upp och har släppt ambitionen att hålla tidtabellen. Det skulle fullständigt ha underminerat förtroendet för SJ.

Visst, jag kan ha viss förståelse för att de dignar under de gigantiska belopp man tvingas betala ut denna vinter, när 48 % av tågen mellan Malmö och Stockholm varit försenade. Ur det perspektivet var det kanske inte så konstigt att man lättat gömde sig bakom EU-direktivet, i hopp om att minska förlusterna något. Men det hade varit fel väg att gå. Det man behöver göra är ju att vidta åtgärder för att återställa ordningen och därmed minska mängden utkrävda förseningsersättningar.

Ändå är det nog många resenärer som i likhet med mig inte har lagt ned möda på att begära ut någon ersättning.

Men om jag nu skulle göra slag i saken kvarstår frågan om vem som i så fall ska ha ersättningen:

Jag själv, som fick stå och vänta i en timme på en fullpackad Centralstation, där det inte fanns någon sittplats att uppbringa, och sedan fyrtio minuter på ett dragigt och lika sittplatsbefriat resecentrum i Linköping?

Sveriges Kommuner och Landsting, som betalat resan, föranledd av mitt uppdrag i utbildningsberedningen (som jag ironiskt nog lämnade några minuter innan mötet var slut, för att säkert hinna med tåget)?

Eller rent av min kommunpolitiska arbetsgrupp, som fick genomföra gruppmötet utan sin gruppledare?