torsdag 26 augusti 2010

"Fantastisk personal, men de är för få"

Tänk så spännande det är med människor!

Att få möta en människa på hennes villkor och ta del av hennes erfarenheter, tankar och slutsatser, uppleva hur livets trådar än korsar varandra och än går isär, det är något förunderligt, ja, nästan nåderikt.

Idag var jag med om ett sådant möte.

Genom en gemensam bekant sammanfördes jag med Eva och hennes väninna. Tanken var att jag, som landstingsråd, skulle få höra Evas berättelse om sin stroke och tiden därefter, dels på sjukhuset och dels efter hemkomsten.


Eva och hennes väninna

Intressant och givande, det hade jag väntat mig. Men det blev så mycket mer! Den planerade timmen blev två och en halv, för det fanns så mycket att samtala omkring.

Eva, uppvuxen i Vimmerby, några kvarter från vårt hus och väl bekant med både överlärare Bladh och tandläkare Odevall, som var husets första och andra ägare. Frågan är om det inte var Evas far, arkitekt Sandberg, som ritade huset. Dessutom hade Eva tillbringat många somrar i Holen mellan Mora och Orsa och hade gjort många cykelturer förbi Sundbäck, där vi bodde när barnen var små, innan vi flyttade tillbaka till Småland.

Vi upptäckte också att vi hade en rad gemensamma bekanta i Kalmar, inte minst Lotte Laserstein, konstnärinnan som jag tillbringade flera somrar hos, när jag var i tonåren.

Så samtalet med Eva blev som att träffa en gammal bekant, som man inte råkat på några år.

Hennes berättelse om tiden efter stroken, då?

Ja, hon lovordade personalen och var full av beundran över deras tålamod och förmåga att hantera patienter i fysiska och psykiska krisreaktioner, trots sommarens överbeläggningar. Hon påtalade problemet med överbelagda salar, där det kan bli så att flera sängar saknar larmknapp, den kroppsliga integriteten blir lidande och de "friskare" patienterna tvingas ta ansvar för de "sjukare", eftersom inte personalen hinner med.

Några konkreta tips hade hon, som att erbjuda patienten haklapp och specialbestick direkt efter en stroke, för att slippa spilla.

Eva betonade också vikten av att få fortsätta med sjukgymnastik efter hemkomsten, för att inte tappa de återvunna funktionerna efter stroken.

Men ett av de starkaste önskemålen från Eva och hennes väninna var nog, förutom mer personal, trygghetsboende och äldreboende. För det är ju så viktigt att själv kunna ta sig ut från lägenheten när man vill ta en promenad för att hälsa på sina väninnor, istället för att vara instängd i en lägenhet flera trappor upp utan hiss.

Då var det gott att kunna berätta att jag så sent som i förmiddags haft ett möte med Allianskamraterna i landstinget och Kalmar kommun och är överens om just detta och många andra frågor för att förbättra situationen för de äldre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar