Tung uppförsbacke för kollektivtrafiken

Härom dagen hade jag nöjet att åka med Kust-till-kust-banan, som förenar Kalmar med rikets andra stad, Göteborg, och konstaterade att det fungerade prickfritt, från början till slut.

Idag prövar jag på Stångådalsbanan, den som förenar Kalmar (och Vimmerby) med Stockholm. Den har ju dragits med en ändlös rad av elände. För få vagnar och för nedgångna. Dåliga relationer mellan trafikbolagen och dåliga relationer med det företag som skulle renovera vagnarna. Resultatet är att allt för många tåg ersätts med buss och passagerare missar anslutningar.

KLT:s ledning har ett tungt ansvar i detta.

Dagens resa har inte avvikit från den numera gängse ordningen:

Kustpilentåget (Y2) ersattes med en gammal rälsbuss (Y1). Den hade fel på batteriladdningen och släckte inomhusbelysningen för att orka fram till nästa station. I Kisa sattes ersättningsbuss in. Veolias tålmodiga tågvärdinna Josephine omvandlades till kompetent reseledare och fixade nya anslutningar från Linköping, istället för de tåg som hunnit åka ifrån oss.

Men hur vänlig och hjälpsam hon än är, kan hon inte kompensera den irritation och alla problem som alla förseningar orsakar hos resenärerna. Själv kommer jag att missa en stor del av ett viktigt möte, trots att jag tagit till flera timmars marginal och åkte med ett tidigare tåg, för att vara säker på att komma fram i tid.

För nyss kom information om att mitt ersättningståg är yttreligare 45 minuter försenat!

Kollektivtrafiken har en tung uppförsbacke för att bygga upp förtroendet igen.