Psykisk sjukdom ur rättsligt perspektiv

För snart ett år sedan blev min man och jag ofredade av en psykiskt sjuk kvinna, som bor nära vårt sommarställe. Hon hade då under en längre tid trakasserat sitt grannskap, så att flera av de kvinnliga grannarna förändrat sina vanor för att inte riskera att träffa på henne. Det finns de som inte vågat vistas ute i sin egen trädgård eller promenera åt ett visst håll, för att inte riskera utsättas för hennes verbala och fysiska utfall.

Det var tydligt att kvinnan var sjuk och behövde vård. Man kan dock inte tvinga en person till behandling, såvida inte personen utgör en fara för sig själv eller sin omgivning.

Nu föll det sig så att vi råkade vara på plats när sjukdomen blommade ut i sin fulla kraft. Vi blev förföljda i bil när vi var på väg ifrån platsen ifråga. Det var en uppenbart livsfarlig situation, framför allt för henne och för eventuellt mötande trafik. Först efter flera mils förföljelse vände hon hemåt.

Senare samma dag blev en annan granne de facto blev prejad i sin bil, med plåtskador som följd. När polisen kom var kvinnan våldsam, varför rättsärendet rubricerades som ofredande (mot sammanlagt ett tiotal målsägare) och våld mot tjänsteman.

Idag var målet uppe i tingsrätten. Det var min första kontakt med rättsväsendet. Även om vi var målsägare med en i sammanhanget relativt perifer roll, så var det en ny situation, som medförde viss spänning. Hur skulle jag reagera när jag mötte hennes blick, mitt emot mig, i rättssalen? Skulle hennes försvarsadvokat ifrågasätta min berättelse?

Nu gick allt lugnt till väga. Jag är imponerad av det vänliga bemötandet från alla parter. Även kvinnan i fråga föreföll lugn, trots att förhandlingen redan pågått någon timme när vi kom in i salen. Efter att vi berättat vår del av händelseförloppet, tillfrågades hon om det stämde. Det sa hon att det gjorde. Vid frågan om motivet hänvisade hon till sin psykiska sjukdom.

Förhandlingen fortsätter under större delen av dagen. Utfallet kan knappast bli något annat än att kvinnan döms till vård för sin psykiska sjukdom.

Det hela är naturligtvis en sorglig historia för alla parter. Samtidigt kan denna rättsprocess vara inledningen till ett läkande av en situation som plågat grannskapet under en dryg femårsperiod, så till den grad att somliga har övervägt att flytta därifrån. Nu förefaller kvinnan vara lugn och insiktsfull och är förmodligen under behandling.

Det är min förhoppning att lugnet och friden och den goda grannsämjan nu ska kunna återupprättas - inte minst för den berörda kvinnan och hennes familj, som naturligtvis är de som har lidit allra mest av hennes sjukdom.

Ur ett mer generellt perspektiv kan jag bara önska att samhällets resurser ska samverka, för att hjälpa och stödja personer i kris. Ett sådant här fall hade kanske kunna undvikas, om sjukvården (dvs psykiatrin) hade kunnat kopplas in i ett tidigare skede. Tänk så mycket lidande som hade kunnat besparas både henne som individ och hela hennes omgivning! För att inte tala om samhällskostnaderna, i fråga om hela den nu pågående rättsprocessen, med advokater och inkallade vittnen och målsägare från när och fjärran.