Tågresande beroende av räls!

Det kan förefalla som en självklarhet, men för att kunna åka tåg behövs det räls. Inte bara ett apår rakt fram, utan med jämna mellanrum även dubbla spår, för att två tåg ska kunna mötas.

Stångådalsbanan, som jag nyttjar för att ta mig till Linköping och vidare till Stockholm, är glest utrustad med mötesplatser. Det var skälet till att jag idag valde att ta bilen till Linköping. Trots att det tåg jag skulle åka med från Vimmerby en halvtimme före beräknad avgång uppgavs vara i tid.

Efter att upprepade gånger ha kommit runt en timme för sent till mina möten i Stockholm, trots att jag beräknat en och en halv timmes buffert, så ringde jag nämligen KLT:s trafikupplysning och frågade om läget.

Jag fick då informationen att det sydgående tåget, som skulle möta mitt nordgående tåg i Vimmerby, var 23 minuter försenat. För att inte krocka på enkelspåret skulle alltså mitt tåg behöva vänta in det försenade tåget. Och då skulle de 20 minuter jag hade för tågbyte i Linköping inte räcka till.

Man får ju vara tacksam att trafikledningen har koll på tillvaron. Jag hade då rakt inte velat att mitt tåg hade släppts iväg planenligt, för att några mil norrut kollidera med det sydgående tåget.

Men man hade ju kunnat önska att mötesplatsen i Gullringen, hade funnits på plats, vilket vi lokalpolitiker har lobbat för under de tolv år jag varit politisk engagerad. Då hade tågen haft två ställen att mötas på mellan Linköping och Vimmerby, och då hade förseningarna inte behövt bli så stora.

Under dryga tiotalet år med socialdemokratisk regering hölls infrastruktursatsningarna nere. Nu lider både järnvägar och landsvägar av gruvligt eftersatt underhåll. Det är en klen tröst att Alliansregeringen satsar avsevärt mer pengar än tidigare sosseregeringar, när det är så mycket att ta igen.

Men om allt går som planerat så kan just mötesplats Gullringen inrymmas i de medel som infrastrukturpropositonen avsätter för förbättringar på Stångådalsbanan.