torsdag 18 mars 2010

Ett dilemma är ett dilemma

En totalförlamad kvinna, sedan tiotals år beroende av respirator för att kunna andas, vill få hjälp att avsluta sitt liv. Hon önskar bli nedsövd och sedan att respiratorn stängs av. Detta kan hon av naturliga skäl inte göra själv och enligt svensk lag är inte dödshjälp tillåten.

Situationen beskriver ett etiskt dilemma, dvs ett problem där det inte finns något givet rätt svar. Det blir fel hur man än vänder sig.

Sjukvårdens uppgift är att bota, om det inte är möjligt, lindra, om det inte är möjligt, trösta, men aldrig att skada, för att citera Hippokrates. Ur den aspekten är frågan inte något dilemma. Då är det solklart att inte hjälpa henne att dö.

Å andra sidan kan man ha viss förståelse för att kvinnan tappat lusten att leva, i sitt totalförlamade tillstånd, ständigt beroende av hjälp från andra. Hade hon kunnat, så hade hon tagit sitt eget liv.

Men vi önskar ju inte att människor ska ta livet av sig annars heller. Vi vill ju ge hjälp och stöd, så att personen i fråga orkar leva vidare. Varför skulle inte nollvisionen mot självmord vara vägledande i det här fallet också?

Enligt kristdemokratisk ideologi är människovärdet en av de fem grundläggande principerna. Varje människa är unik och oersättlig och har ett oskattbart värde. Människovärdet ligger i det faktum att man är människa - inte i det man presterar eller för sina intellektuella funktioner.

Den aktuella kvinnan har genomlevt ett långt lidande. Hon vill få avsluta livet medan hon ännu har sina intellektuella funktioner i behåll. Men vem vet vad som väntar? Med gott psykologiskt stöd kanske hon kan se saken ur ett annat perspektiv och finna ro i sin situation, försona sig med sitt liv. Och vem vet, kanske det om något år finns medicinsk hjälp för hennes sjukdom?

Ett avslutat liv är för alltid förbi. Det går inte att göra en sådan gärning ogjord. Därför, mitt i min respekt för kvinnans situation, så är ändå min grundinställning att hon måste få all möjlig hjälp att leva sitt liv så helt och fullt det går, tills det tar slut av någon naturlig orsak.

Men så länge hennes vitala funktioner finns kvar, dvs hjärta, hjärna, blodomlopp, mag-tarmkanal, syresättning osv, lika länge bör vi medmänniskor finnas där med stöd och hjälp. Till ande, själ och kropp.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6799476.ab

1 kommentar:

Ferenc sa...

Dilemma: i lösningsförsöket kan man -teoretiskt sätt - välja den ena polen, den andra polen, kompromissa, undvika valet eller hitta en kreativ metalösning i den alla aspekter av dilemman får sin metalösning. Psykologiska lösningen skulle kunna bli en sådan kreativ lösning, men en psykologisk lösning kan inte på tekniskt sätt "levereras". Hur skulle man kunna samarbeta med kvinnan i respiratorn. Skulle man kanske leva där som psykolog dygnet runt? Kanske blir det en lösning att kvinnan mår bättre och tål bättre sitt öde. Kanske hjälper efter en tid psykologen själv för kvinnan att dö. Det skulle kunna vara en utgångspunkt för en roman av compassion, medkänsla som leder till en allvarlig straff för psykologen det hon ändå accepterar... Så det handlar verkligen av en dilemma (tankemässigt olösbar situationsupplag)som kvarstår även efter alla välbegrundade val. Heinrich von Kleist är den författaren som skrev om det för några hundra år sedan. Romanen Michael Kohlhass och i filmform Jack Bull hjälper att inte hitta enkel lugn med att polarisera val. Men hur går vi vidare? Tack Ferenc Blumel

Skicka en kommentar