Människovärdet i centrum i landstingsinledning

Här följer mitt inledningsanförande vid budgetdebatt i landstingsfullmäktige den 24 november 2010.

Efter tre inledningsanföranden och några replikskiften har nu turen kommit till mig, som gruppledare för Kristdemokraterna.

För min del vill jag utgå från det som är grunden för mitt politiska engagemang, dvs människovärdet – varje persons unika och okränkbara värde, grundat på det faktum att hon är människa, oberoende av ålder, kön, etnisk eller social härkomst, sexuell läggning, utbildning, ”nytta” för samhället eller politisk uppfattning.

Enligt den grundsynen är det nyfödda barnet lika viktigt och värdefullt som tonåringen med en funktionsnedsättning eller den papperslöse flyktingen, industriarbetaren, sjuksköterskan och professorn, eller 100-åriga Agda på det särskilda boendet.

I den här världen är livet alltid lättare för den som är stark, frisk och välartikulerad. I det här sammanhanget är jag frestad att lägga till ”och den som bor nära sjukhuset”. De klarar sig alltid och tar sig fram på ett eller annat sätt. Ja, ibland kan man tycka att alla resurser dras till dessa grupper som en magnet.

Därför är det min och vår skyldighet att föra dens talan som själv har svårt att göra sin röst hörd.

Det gäller Ronny, som inte klarade pressen när han blev uppsagd från Faurecia. Hela hans självbild gick ut på att vara den starke mannen som försörjer sin familj. Och nu får han inget nytt jobb.

Eller Astrid, som blev övergiven av sin man någon månad innan hennes syster omkom i en trafikolycka.

Båda behöver de få träffa en psykolog, för att få hjälp att bearbeta sin situation och hitta jämvikten igen och kunna nyorientera för att komma tillbaka till livet. Problemet är bara att det finns alldeles för få psykologer i primärvården och varken Ronny eller Astrid är så sjuka att de behöver komma till psykiatrin. Men sex nya psykologtjänster förslår inte långt i vårt län med tolv kommuner.

Eller Karin, 84 år, som ska få komma till sjukhuset i Kalmar för ett läkarbesök eller en röntgenundersökning. Hennes barn bor i Stockholm och kan inte ta ledigt från jobbet, utan Karin får åka med specialtransporten, som hämtar upp henne klockan sju i Långasjö. Sedan kuskar hon runt halva Emmaboda kommun och runt genom hela Nybro kommun, för att hämta upp medpassagerare. När Karin kommer fram till Länssjukhuset i Kalmar har hon varit på resa i två timmar och tio minuter och hon är knäsvag och illamående. Då får hon vänta två timmar innan doktorn tar emot. Själva röntgenundersökningen är avklarad på mindre än tjugo minuter. Sedan får Karin vänta i två timmar igen, innan transporten vänder åter för samma resa men i motsatt riktning. När hon kommer hem är klockan närmare fyra på eftermiddagen och Karin är helt slut.

Tänk om ändå Karin hade bott i norra delen av länet! Då hade hon kunnat komma till specialistmottagningen vid hälsocentralen i Vimmerby istället. Då hade läkarbesöket eller röntgenundersökningen varit avklarat på ett par timmar, med resan inberäknad! Om inte den röd-gröna majoriteten hade glömt att lägga in pengar till att förnya röntgenutrustningen, förstås.

Men den typen av sjukhusrelaterade öppenvårdsmottagningar kan och bör finnas även i andra delar av länet, för att underlätta för den del av befolkningen som har långt till sjukhusen.

Eller ta Fredde, som misstänker att han blivit smittad med klamydia. Hans flickvän i Kalmar fick vänta en månad på att få tid hos ungdomsmottagningen, så det hann bli många oskyddade samlag innan de insåg vilken risk hon utsatte Fredde för. Själv bor Fredde i Mönsterås och vet inte hur han ska våga gå till ungdomsmottagningen där och riskera att möta sin morsas väninnor, eftersom det inte är separata väntrum.

Eller Angelica, som har dålig självkänsla och blir mobbad för sina ojämna tänder och som har väntat på tandreglering i över ett år.

Eller Martina, 42 år, som har kämpat mot sin bröstcancer i flera år, men nu verkar slaget vara förlorat. Hennes käre Ante vill nog gärna vårda henne till slutet hemma, men Martina har svåra smärtor och Ante och barnen far så illa av att se henne lida, så det är kanske bättre att hon får komma till sjukhuset i Västervik. Men det är klart, det är ju lite bökigt, eftersom Martina hamnar på en vanlig avdelning och personalen har alla akut sjuka patienterna att ta hand om. Och personalen verkar själva vara illa berörda av att se den jämnåriga Martina närma sig döden. Och det är inte någon bra miljö för barnen, att komma och hälsa på. Varför har inte sjukhuset några samlade platser, lite vid sidan om det vanliga, där familjen kan komma och gå, och med personal som har särskild kunskap om att vårda någon som närmar sig slutet och kan ge stöd åt hela familjen.

Det är för dessa personer, och andra med liknande problem, som jag vill kämpa. Det kan ju gälla dig själv. Eller dina barn eller dina gamla föräldrar. För att de ska bemötas med värdighet och respekt och få den vård som just den personen behöver.

Vårdbehovet är inte oändligt, det är individuellt. Människan måste sättas före systemet!

Kvalitet, patientsäkerhet och tillgänglighet ger god grund för trygghet för oss alla. Det vill jag jobba för.