onsdag 16 februari 2011

Granskad vård av barn och unga med psykisk ohälsa

Barn och unga med psykiska ohälsa hör till de mest utsatta grupper vi har i samhället. Av statistiken kan man se att den psykiska hälsan har förbättrats i de flesta åldersgrupper och självmorden minskat, men inte bland unga.

Därför håller Socialstyrelsen på med en tillsyn av hur vården fungerar för denna grupp. Man har bland annat granskat journaler och har särskilt vänt sig till barn- och ungdomspsykiatrin, skolhälsovården, primärvården.

Det visar sig att uppdraget, vem som gör vad och när, är klart och tydligt så länge barnet är knutet till barnavårdscentralen. Sedan blir det värre. På många håll är uppdraget otydligt för vem som ska ta omhand ett barn med lättare problematik. Det som gäller den tyngre problematiken är kanske mer självklart, men inom BUP tyngs man ofta ned av allt för många fall som borde kunna skötas på annan nivå.

Men var? Skolhälsovården ska enligt Skollagen ägna sig åt förebyggande arbete och enklare sjukvårdsinsatser. Jag har svårt att se att man alls ska sköta någon psykiatrisk utredning eller behandling där. Det har jag också uttryckt i samtal med representanter för barn- och ungdomspsykiatrin. Elevhälsans roll måste inskränka sig till att fånga upp dem som behöver det och hjälpa dem vidare till rätt instans.

Men rätt instans ska i många fall vara primärvården, enligt Socialstyrelsen. Vilken kompetens finns inom primärvården att ta hand om lättare psykiatriska problem hos barn och unga? Knappast någon, vill jag påstå. Där finns ett stort behov av kompetenshöjning, om man ska kunna sköta ett sådant uppdrag.

Här har vi ett tydligt problem. För när inte kompetensen finns där tar patientflödet två vägar: Antingen tar skolhälsovården på sig uppgifter som ligger utanför kompetensområdet eller också översvämmas BUP av lättare fall som gör att tillgången till hjälp för de svårare fall, som BUP egentligen ska ägna sig åt, minskar.

I själva verket sker båda delarna. Jag vet inte vilket som är värst.

Orsaken ligger delvis i bristande uppdragsbeskrivningar, både från landstinget och från kommunerna som huvudmän. Här har vi ett viktigt arbete framför oss. Och det brådskar. Barnen som mår dåligt finns runt omkring oss idag och måste få hjälp.

En skolläkare jag känner, någonstans i Sverige, skriver så här:

"Fyra olika besked de gångna dagarna hur jag ska skicka barnen. Det grymmaste var att jag i onsdags skulle skicka dem till distriktsläkare (ingen distriktsläkare jag talat med hade fått veta om det, och hur skulle de utreda och behandla dessa från dag till annan. Jag fick order sända remisserna dit, men de var helt oinformerade om chefernas beslut...och barnen är brickor i spelet mellan de vuxnas gräl om vem som har pengar/ budget och ansvar), Dessa utsatta svårt sargade barn och familjer, som behöver lotsas rätt, varligt och professionellt. Att jag har gråtit, jag har varit arg, jag har sagt att jag inte kan jobba på detta obarmhärtiga, oetiska sätt. Medan olika tjänstemän sitter och bestämmer olika under sina möten ska jag möta barnen och vill vara trovärdig och till nytta. Varje vecka hittar jag nya i gymnasiet som är missade och förlorat terminer av närvaro och kunskap, och där i vissa fall inte ens funnits mat i kylskåpet utan att ngn sett dem i uppväxten i vissa fall..."

För de här barnen och ungdomarna måste vi ta tag i frågan. Nu! Inte ens en tanke på prestige eller revir får existera när det gäller så utsatta barn.

1 kommentar:

ellinorpetersen sa...

Det verkar rimligt att samordna bättre, att se till att någon i primärvården har en nära kontakt med skolhälsovården, och kan ta de fall som skolhälsovården inte är kvalificerad för. Som du skriver är det inte bra om skolhälsovården tar fall de inte vet hur de ska hantera, och primärvården bör kunna kompetenshöja relativt enkelt, tycker jag.

Skicka en kommentar