Kära Djursdala-bor och andra besökare!
Våren är här, denna förunderliga, efterlängtade, svårfångade och oförutsägbara tid. Denna kyliga april har låtit oss njuta av blåsippsblomning en hel månad.
De första gullvivorna har börjat slå ut.
För några veckor sedan, när vi gick längs Djursdalaleden, hördes bofinken för första gången, och nu sjunger koltrasten sin vemodiga sång.
Efter den senaste veckans regn grönskar det nu i både gräs och björkar.
Vi har samlats för att fira Valborgsmässoafton. Enligt gammal, hednisk tradition var natten mellan den 30 april och 1 maj en natt då häxorna härjade.
Man gjorde sitt bästa för att hålla dem borta, med hjälp av eldar, rop och skott.
Den kristna kvinnan Valborg avled år 779. Den 1 maj helgonförklarades hon och kom därefter att förknippas med kampen mot ondskans makter.
Valborgsmässoeldarna har förstås också en väldigt praktisk funktion. Ris som blivit över efter vinterns gallring i skogarna och från vårarbetet i trädgårdarna. Döda grenar, som inte gör någon nytta längre, ansas bort och hamnar i brasan. Själv inspekterade jag vinrankan, som behöver beskäras, för att kraften ska koncentreras till sommarens frukter och inte gå åt till att hålla liv i allt för vildvuxet grenverk.
Frågan är om inte den forntida asken Yggdrasil också behövde ansas emellanåt. Så här skriver Snorre i sin Edda:
”Yggdrasils ask
Utstår skador
Mer än människor vet.
En hjort betar upptill
Och sidorna murknar;
Nidhögg gnager nertill.” (Nidhögg var en orm)
Men när jag satt i trädgården i eftermiddags var det verkligen vare sig häxritter eller någon mytisk ask som breder ut sig över hela världen, som låg överst i mina tankebanor.
Solen värmde, springbrunnen porlade rofyllt.
Talgoxar och blåmesar vågade sig fram till fågelbadet och plaskade lite, medan katten låg och sov. En skogsduva kuttrade i parken intill huset där vi bor. I kvarteret intill hördes en gräsklippare.
För att citera författaren Torgny Lindgren, i hans ”Dikter från Vimmerby”, nr VI i sviten ”Bilder, miljöer”:
”Om gräset här hos oss …
I Källängsparken är det tätt, tätt
men klippt till en monoton veckotidningsbild av sommaren.
Det är arkitektgräs!
Varje vecka får det sin kommunala behandling.
Motorgräsklipparen gör ingen skillnad mellan timotej och rödven!
Den vet bäst!
Inte ens med lupp är det annat än avklippta strån.
Det är mängden av avklippta strån som ger effekten.
Gräset här hos oss kallas gräsmatta. På den
står vi när vi lyssnar till förstamajtalet
och när manskören sjunger.
Men utanför stan, vid Djursdala, i en sluttning med enar
vet jag ett ställe där gräs och buskar växer fritt …
Min svaghet för det gräset, de buskarna,
är ett tecken på mitt hemliga förräderi,
mitt svek mot samhällsgemenskapens regler.”
Jag kan bara instämma och kan härmed avslöja att jag ansluter mig till Torgny Lindgrens hemliga förräderi. Ända sedan jag första gången besökte det fagra Djursdala, med ängar, hagar och istidsformade, backsippebevuxna sandbackar, har jag älskat den här bygden för dess naturliga skönhet, som utformats under årtusenden, i känslig harmoni mellan natur och lantbrukare.
Men jag vill föra tanken lite längre:
Låt oss ta Djursdalabygden som sinnebilden för hur omsorgsfulla jordbrukare sköter sina ägor utifrån dess naturliga förutsättningar, för att släppa fram den naturliga växtkraften och skönheten.
På samma sätt ansar vi bort gammalt ris och bråte när vi vårstädar ute och inne.
På samma sätt kanske vi skulle må bra av att göra en vårstädning inombords.
Vad är det hos mig – eller hos dig – som gör att man har svårt att ta sig fram, att man fastnar och hämmas och förkrymper?
· Är det ilska och dåligt humör, som behöver ansas, för att inte förmörka tillvaron för dig själv och din omgivning?
· Är det misstänksamhetens, avundens och kränkthetens törnsnår som har fångat dig och ger dig hugg varje gång du ser det gå väl för någon annan?
· Är det de dåliga vanornas, njutningarnas och frestelsernas klängen, som snuttrat sig runt dina hand- och fotleder och gör dina rörelser allt mer begränsade, tills du inte kommer loss?
· Är det lättjans sankmarker, som skulle behöva dikas ur, så att energin kan flöda fritt och skaparkraft och handlingskraft kommer fram?
· Eller är det skvallrets och förtalets ogräs som förkväver den sanna livsglädjen?
Vi människor mår bra av gemenskap med andra. I relationerna bekräftas vi och vår personlighet utvecklas. Jag är övertygad om att varje människa har potential att växa och utvecklas, i samklang med sitt innersta och sin omgivning.
Men det krävs lite ödmjukhet, lite lyhördhet och stor generositet mot våra medmänniskor, för att kunna stödja och uppmuntra varandra, och unna någon annan att växa. Då kan vi först behöva bli kvitt allt det där negativa, som binder oss och håller oss tillbaka.
Varför inte börja det inre vårbruket ikväll? Rensa bort ogräset, törnena och de döda grenarna och kasta det symbolilskt på elden, så kommer din personlighet att grönska och bära frukt som aldrig förr och andra människor kommer att trivas ännu bättre i din närhet! Som mamma sjöng när jag var på dåligt humör som barn:
”Släpp nu lite solsken in,
Släpp nu lite solsken in!
Om du har’t besvärligt kan du få det härligt
Om du släpper solen in!”
Hälsad vare våren och vårsolen, som ger livskraft till både människa och natur!
Den leve – Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar