onsdag 13 juni 2012

Vem bestämmer i landstinget?

Ja, det är en berättigad fråga, inte minst efter gårdagens olika debatter i landstingsfullmäktige. Trots den ständigt skönmålande rödgröna majoritetens försök att framstå som kompetenta ledare framkom att styrningen brister och att man inte vågar peka ut en färdriktning utan att först fråga tjänstemän. Vem ska peka ut färdriktningen om inte politiken?


Gudrun Brunegård debatterar barnperspektiv och barnrätt i landstingsfullmäktige. På podiet från vänster: Jenny Hagberg (sekr), Ulf Nilsson S (ordförande) och Chatrine Pålsson Ahlgren KD (vice ordförande).

Inte ens i en så enkel fråga som att tillsätta en barnombudsman, med uppgift att granska och driva landstingets arbete med barnperspektivet, vågade de rödgröna följa Alliansens förslag i en motion och fatta beslut. Lena Segerberg (S) ville uttryckligen överlåta till tjänstemännen att själva utforma hur barnrättsarbetet ska organiseras, trots de förebilder från Sörmland och Jönköpings landsting som vi uppenbarligen var överens om. Vad är de rädda för i majoriteten?

I debatten kring årsredovisningen tog Christer Jonsson (C) upp den senaste bilupphandlingen, som enligt beslut skulle gälla miljöbilar, företrädesvis biogas och etanol. Ändå blev resultatet dieselbilar, som inte kommer att vara miljöklassade nästa år. Därigenom har landstinget minskat istället för att öka andelen förnyelsebara drivmedel. Jessica Rydell (MP) svarade, som ansvarigt landstingråd, ungefär att "det är beklagligt, med det blev så". Därmed erkände hon att majoriteten saknat styrning i ärendet. Trots politiska beslut blev resultatet något helt annat när det genomfördes.

Det allvarligaste exemplet är nog ändå Hälso- och sjukvårdsförvaltningens budget, som gick back förra året med omkring 80 miljoner kronor och riskerar ännu större underskott i år. Konsekvenserna av det kan bli högst kännbara för länets befolkning, om man inte visa politiskt ledarskap.

Jag har i flera år varnat för faran med den demoraliserande effekt som ligger i en ouppnåelig budget. Nu syns det i praktiken. Den politiska styrningen genom angivna budgetramar tycks helt ha förlorat sin funktion. Revisorerna påtalar att förvaltningen har övergått till att jämföra med tidigare år istället för med budget.

Anders Henriksson (S) sa, apropå alla ouppnådda verksamhetsmål, att det är bra att ha tufft satta mål, eftersom det tvingar en att spänna bågen hårt. I frågan om hälso- och sjukvårdsförvaltningen har bågen spänts så hårt att strängen är på väg att brista. Den som drabbas av det blir länets befolkning, som riskerar att drabbas av allvarliga förändringar i hälso- och sjukvårdsutbudet och var man kan få olika åtgärder utförda.

Men vad har det exemplet för samband med min tes att majoriteten släppt den politiska styrningen?

Jo, eftersom Hälso- och sjukvårdsförvaltningen går med rekordstora underskott (vilket jag menar beror på att man inte tilldelats rimliga budgetramar) ligger nu ett uppdrag från landstingsdirektören att komma ned i ram. Ett arbete med att ta fram åtgärdsplaner pågår för fullt. Det finns risk att det kommer att innebära stora förändringar i strukturen på sjukvården. Mycket av de diskussioner som sipprat ut handlar om att centralisera verksamheter till färre platser i länet.

Vid fullmäktige behandlades bland annat Åke Aldmans (FP) interpellation om på vilka platser patienter i framtiden ska få pacemaker inopererad. Ett förslag diskuteras som innebär att det framdeles bara ska göras i Kalmar, trots att det i Västervik finns god kompetens och fler erfarna operatörer. Även i Oskarshamn utförs sådana operationer idag.

Enligt liknande modell diskuteras att förlägga länsgemensamma jourer för vissa specialiteter till Kalmar.

Om den ena i och för sig mindre proceduren efter den andra centraliseras till Kalmar riskerar det att urholka den allmänna kompetensen i Västervik, som redan idag balanserar på gränsen för att ha tillräckligt stort patientunderlag för att upprätthålla den kompetens som behövs för ett akutsjukhus. De små, enskilda förändringarna, kan få ödesdigra konsekvenser för helheten.

Det är först när man ser helheten som man kan se effekten av de enskilda delarna. Därför skulle det vara ödesdigert att överlåta beslut till klinikledningar, som bara kan överblicka den egna verksamheten.

Lena Segerberg tyckte det skulle räcka att följa frågan i Hälso- och sjukvårdsdelegationen. Men där finns inget mandat att fatta beslut. Delegationens uppdrag är just "att följa", dvs få information.

Min uppfattning, som jag framförde vid gårdagens fullmäktige, är därför att alla de "mindre" förslag som under året kommer fram, för att Hälso- och sjukvårdsförvaltningen ska nå budget, ska samlas ihop och presenteras för fullmäktige för beslut.

Det är dags att återställa tydligheten. Landstinget är en politiskt styrd verksamhet och ska så vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar