Somrarna med Lotte Laserstein

Idag fick jag äntligen tillfälle att besöka Kalmar Konstmuseums utställning Här II - Konst från Kalmarregionen. Det främsta skälet till att jag länge velat gå dit är de installationer som gjorts av konstnären Conny Karlsson, bosatt i Berlin, där han gjort "omskrivningar" av Lotte Lasersteins arbeten "med utgångspunkt på hennes konstnärskap och frågor kring representation, identitet och alienation".

Vad kunde månne det innebära? Skulle jag få se verk jag inte tidigare skådat? Skulle jag få återse gamla vänner i form av porträtt av personer jag mött öga mot öga hos Lotte eller i hennes målningar?

För jag kände Lotte ganska väl under omkring tjugo år; intensvt under åren 1973-1977, men med regelbunden kontakt även därefter. Sista gången jag träffade henne var sommaren 1992, när vi var hemma i Sverige på semester efter två år i Tanzania. I januari 1993 avled hon.


Under hasseln, den första oljemålningen där jag satt modell.

Vi sammanfördes första gången av en gemensam vän under jullovet 1972-73. Vi fick snabbt god kontakt och Lotte bjöd in mig att göra henne sällskap i sin sommarbostad i Strandtorpshage, strax norr om Halltorp på Öland. Hon var i 75-årsålder och hade en del besvär av reumatisk värk. Därför behövde hon avlastning med enklare hushållsbestyr, men hon ville också att jag skulle sitta modell på lediga stunder.

Jag tillbringat alltså flera somrar tillsammans med Lotte i hennes hus på Öland, ofta ensam, ibland med hennes vänner på besök eller personer som beställt porträtt och som kom för sittningar, däribland hela familjen Bråkenhielm, långt innan Anita blev riksdagsledamot och sedemera landshövding. Nej, det var aldrig tråkigt att vara hos Lotte, inte för en tonåring som jag!


Vid stockrosorna, ett av Lottes många pastellporträtt.

Eftersom min släkt bodde i Värmland och min mormor inte längre levde, så blev Lotte en viktig person för mig, som en extra mormor, full av levnadsvisdom och med mängder av berättelser om intressanta berättelser om resor, upplevelser, miljöer och människor hon mött under sitt händelserika liv. Bland annat fick hon i äran att avporträttera en av de forskare som Sir Alexander Fleming delade Nobelpriset med, för upptäckten av penicillinet. Jag minns nu inte om det var Chain eller Florey, men tavlan hänger på Gripsholms slott, i det berömda porträttgalleriet.


Skisserna växte fram snabbt, men Lotte var mycket självkritisk och underkände de flesta. Var någon skiss halvbra krafsade hon dit ett Las. Endast i mycket få fall var hon tillräckligt nöjd med resultatet för att skriva dit hela sitt namn, som på den här bilden, där jag sitter på brunnslocket i hennes trädgård.

Lotte hade flera album fyllda med porträtt på "sina barn", dvs sina tavlor, som jag älskade att bläddra i, höra henne berätta om personerna och situationerna. Inte minst hennes tid som premieelev vid konstakademin i Berlin under depressionen gjorde starkt intryck på mig, och de händelser som gjorde att hon lämnade Tyskland 1937, den sista månad gränsen var öppen för judar. Hennes mor avled i koncentrationsläger, medan systern lyckades hålla sig gömd i Berlin under hela kriget.

Själv lyckades Lotte få en inbjudan till Sverige för att måla ett antal officiella porträtt i Stockholmstrakten och i Skåne. Hon ingick ett kortvarigt äktenskap och bodde länge i Stockholm, där hon umgicks med andra konstnärer och författare. Även sedan hon flyttade till Kalmar och Öland hade hon länge kvar sin lägenhet i Stockholm, nära Tekniska Högskolan. Vid ett tillfälle, hösten 1977, fick jag och min man låna lägenheten över en helg. Det var en lycka att med egna ögon få se många av de verk som jag tidigare bara hört talas om eller sett på ett halvdåligt fotografi!

Och vännerna, de som sitter runt bordet, på den berömda tavlan Afton över Potsdam, som hängde över soffan hemma i lägenheten på Södra Långgatan i Kalmar. Inte minst Lottes favoritmodell, den sportiga Traute, som var gift med författaren Ernst Rose. De var ett par redan när Lotte målade av dem i Potsdam tillsammans med de andra vännerna. Lotte hade fortfarande tät kontakt med dem när jag lärde känna henne. De brukade bland annat skicka bokpaket till henne, förutom alla brev som skrevs i båda riktningar. En sommar bodde de i den gamle vännen Hugos gäststuga på gården, medan även jag var där.

Ja, ur det perspektivet är det kanske inte så förvånande att jag inte känner igen den dimension av vänskapen mellan Lotte och Traute som det nu mytologiseras kring. I den nu aktuella utställningen har Conny Karlsson t ex kopierat Lottes handstil och med den skrivit ett brev till Traute, som i själva verket skrevs av Virginia Woolf till Vita Sackville West.

Därmed inte sagt att det inte kan ha funnits något fog för spekulationerna. Det är kanske inte alla hemligheter ur sitt liv som man avslöjar för en ung flicka i högstadie- och gymnasieåldern.