Patientsäkerhet, sekretess och mediestrategi

För några dagar sedan skrev jag om Ingemar Andersson, som efter ett besök på Västerviks sjukhus skjutsades hem av taxi och blev liggande ute på trappan i fjorton timmar i tio graders kyla och förfrusit fingrar och tår. Eftersom inte sjukhuset gjort någon annan kommentar än att man inte uttalar sig i enskilda fall,så grundade jag bakgrundsbeskrivningen och mina frågeställningar på de uppgifter som framkommit i olika medier.

Utifrån samma underlag skrev jag en debattartikel, som publicerades i flera av länets tidningar. I artikeln gör jag kopplingen till socialminister Göran Hägglunds (KD) och regeringens nollvision om patientskador i vården och den satsning som görs för att få igång arbetet runt om i landet.

Bakom varje siffra i den förskräckande statistik, som visar på hundratusentals vårdskador om året, finns en människa av kött och blod, som Ingemar Andersson. I artikeln uttrycker jag en förhoppning om att det tragiska fallet ska vara en väckarklocka och en utgångspunkt för det arbete som är nödvändigt för att minska vårdskadorna.

De ansvariga på Västerviks sjukhus gjorde ett genmäle som bl a publicerades i Västerviks-Tidningen. Där påtalar de att flera av de uppgifter jag återger från media är felaktiga. Vimmerby Tidnings ledarskribent kommenterar resonemanget i slutet av denna länk.

Självklart beklagar jag om jag bidragit till att oriktiga uppgifter från media fått vidare spridning. Men är det inte dags att fundera över mediestrategin efter denna tragiska händelse, där sjukvården varit inblandad, och som har lett till intensiv rapportering i media under en hel vecka, både regionalt och nationellt, och som nu även ska granskas av Socialstyrelsen?

En enkel presskommuniké med korfattad, saklig information om det verkliga händelseförloppet, när man såg att fallet fått både regional och nationell uppmärksamhet, hade knappast skadat patientsekretessen, men hade kunnat skapa klarhet i många oklarheter.