Om vi ska kunna locka unga tjejer och killar att söka sig till jobb inom vården, så är det viktigt att vårdyrken upplevs som positiva och attraktiva. Ett villkor då är att man kan försörja sig själv på den lön man får. Vårdyrken (utom läkare, förstås) har förhållandevis lågt löneläge redan från början. Det förstärks av att så många är hänvisade till att jobba deltid.
I valrörelsen 2006 var socialdemokrateras främsta vallöfte Rätt till heltid. När de fick makten omvandlades löftet till ett projekt som tog hela mandatperioden. Sedan återkom löftet i valrörelsen 2010, nu som Heltid en rättighet – deltid en möjlighet, som sedan blev Önskad sysselsättningsgrad.
Det låter ju väldigt bra, men hur ser det ut i praktiken? Det är fortfarande långt ifrån alla som har någon heltidsanställning. Vad värre är, så är kvinnor missgynnade och har i än lägre grad heltidstjänster.
Yvonne Hagberg, landstingets personalansvariga politiker, skriver att projektet bara funnits i två år, att det tar tid att ändra kulturer osv. Men den typen av hinder borde inte finnas när det handlar om nya tjänster, som de tio sjukskötersketjänsterna som ingår i projektet på Akutmottagningen i Kalmar. Ändå är det, enligt Barometern, inte någon enda sjuksköterska som fått jobba heltid, utan det är istället tretton schemarader.
Det hade ju varit ett gyllene läge, att erbjuda heltid när det gäller nyinrättade tjänster, men den möjligheten tar inte majoriteten. Det inger ju viss betänklighet om hur angelägna man egentligen är från majoritetens sida.
Nu har socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén aviserat att den stora frågan inför valet 2014 kommer att bli just rätten till heltid. Det får mig att ställa två frågor:
Hur kommer majoriteten i Landstinget i Kalmar Län att formulera sitt vallöfte den här gången? Hur trovärdigt kommer det att vara, med tanke på meritlistan?
I sju års tid har landstinget haft positiva resultat. Därmed kan man inte skylla på att det skulle vara ”fel” regering. Man har helt uppenbart inte själva prioriterat att uppfylla löftet om heltid till alla.
torsdag 28 februari 2013
tisdag 19 februari 2013
Familjecentral i Torsås och andra små kommuner
Flera av länets mindre kommuner upplever att det är svårt att tillgodose de krav som landstinget ställer för att öppna familjecentral. Man upplever att landstinget vill använda samma mall på en liten kommun som på en stor.
Denna interpellation, om möjligheterna för mindre kommuner att öppna familjecentral, har lämnats till landstingsråden Jessica Rydell (MP) och Lena Segerberg (S). Den ska besvaras i samband med landstingsfullmäktige den 27 februari, förlagt till Stufvenäs, precis på gränsen till Torsås. Torsås får därför stå som symbol för alla de kommuner som upplever liknande svårighet i samtalet med landstinget.
När kan familjer i Torsås kommun räkna med att få familjecentral?
I många år har man i Torsås kommun velat starta en familjecentral tillsammans med Landstinget i Kalmar län, men det har inte varit det lättaste. Redan under mandatperioden 2002-2006 skrevs det in i landstingsplanen att arbeta för att få till stånd familjecentraler i samarbete med var och en av länets kommuner.
Jag har själv varit med på minst ett par möten mellan kommun och landsting, där alla inblandade parter har uttryckt sina goda ambitioner. Ändå har man inte kommit vidare. Det har stupat på de krav som~landstinget ställer på lokalernas storlek och beskaffenhet,~vilka kommunens företrädare upplever vara orimliga.
Familjecentral är ett vedertaget begrepp, som har en utarbetat och beprövad metodik. Där ska mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialsekreterare finnas sida vid sida i gemensamma lokaler.
Varje verksamhet ska ha en god arbetsmiljö. Men är det rimligt att använda samma mall i en kommun på runt 7,000 invånare som för en kommun på 20,000 eller en på 60,000 invånare? Vore det inte rimligt att i någon mån anpassa lokalkraven efter hur många familjer som ska servas? Det kan enkelt beräknas utifrån antalet barn som föds per år i upptagningsområdet.
Vid den dialogrunda med var och en av länets kommuner, som landstinget genomförde under 2012, framkom det att fler kommuner än Torsås har uppfattat landstingets krav så stelbenta att man utifrån sitt barnantal har svårt att gå vidare i planeringen. Större flexibilitet efterfrågas.
För familjernas skull är det därför hög tid att sätta igång och hitta konkreta lösningar! Man ska inte missgynnas för att man råkar vara bosatt i en mindre kommun.
Mina frågor är därför:
Vad är ni som majoritetens ansvariga landstingsråd beredda att göra för att komma förbi dessa byråkratiska hinder, så att även familjerna i länets mindre kommuner ska få det stöd de behöver i föräldraskapet?
Finns i dagsläget någon konkret planering för Torsås vidkommande, beträffande planeringsmöten med kommunens företrädare, och/eller mål för var och när en familjecentral ska tas i bruk?
Denna interpellation, om möjligheterna för mindre kommuner att öppna familjecentral, har lämnats till landstingsråden Jessica Rydell (MP) och Lena Segerberg (S). Den ska besvaras i samband med landstingsfullmäktige den 27 februari, förlagt till Stufvenäs, precis på gränsen till Torsås. Torsås får därför stå som symbol för alla de kommuner som upplever liknande svårighet i samtalet med landstinget.
När kan familjer i Torsås kommun räkna med att få familjecentral?
I många år har man i Torsås kommun velat starta en familjecentral tillsammans med Landstinget i Kalmar län, men det har inte varit det lättaste. Redan under mandatperioden 2002-2006 skrevs det in i landstingsplanen att arbeta för att få till stånd familjecentraler i samarbete med var och en av länets kommuner.
Jag har själv varit med på minst ett par möten mellan kommun och landsting, där alla inblandade parter har uttryckt sina goda ambitioner. Ändå har man inte kommit vidare. Det har stupat på de krav som~landstinget ställer på lokalernas storlek och beskaffenhet,~vilka kommunens företrädare upplever vara orimliga.
Familjecentral är ett vedertaget begrepp, som har en utarbetat och beprövad metodik. Där ska mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialsekreterare finnas sida vid sida i gemensamma lokaler.
Varje verksamhet ska ha en god arbetsmiljö. Men är det rimligt att använda samma mall i en kommun på runt 7,000 invånare som för en kommun på 20,000 eller en på 60,000 invånare? Vore det inte rimligt att i någon mån anpassa lokalkraven efter hur många familjer som ska servas? Det kan enkelt beräknas utifrån antalet barn som föds per år i upptagningsområdet.
Vid den dialogrunda med var och en av länets kommuner, som landstinget genomförde under 2012, framkom det att fler kommuner än Torsås har uppfattat landstingets krav så stelbenta att man utifrån sitt barnantal har svårt att gå vidare i planeringen. Större flexibilitet efterfrågas.
För familjernas skull är det därför hög tid att sätta igång och hitta konkreta lösningar! Man ska inte missgynnas för att man råkar vara bosatt i en mindre kommun.
Mina frågor är därför:
Vad är ni som majoritetens ansvariga landstingsråd beredda att göra för att komma förbi dessa byråkratiska hinder, så att även familjerna i länets mindre kommuner ska få det stöd de behöver i föräldraskapet?
Finns i dagsläget någon konkret planering för Torsås vidkommande, beträffande planeringsmöten med kommunens företrädare, och/eller mål för var och när en familjecentral ska tas i bruk?
fredag 15 februari 2013
Fel signal att avkriminalisera drogbruk
Att avkriminalisera droganvändning vore att sända fel signaler, inte minst till unga. Det är min uppfattning, med anledning av landstingsrådet Jessica Rydells (MP) uttalande i Barometern och Radio Kalmar (c:a kl 16.15) idag, fredag 15 februari.
I radioinslaget uttrycker Rydell att hon inte vill avkriminalisera innehav av droger, vilket hon beskriver med att ha något i handen eller i fickan, men om det genom blod- eller urinprov påvisas att en person har droger i blodet så ska inte detta vara olagligt. Resonemanget tycks vara att den som använder droger har problem och då ska man inte ytterligare stigmatiseras genom att samhället bedömer det som en brottslig handling, utan istället ska personen få hjälp att lämna sitt missbruk.
Enligt min uppfattning håller inte ett sådant resonemang fullt ut. Den signal samhället sänder genom att lagen inte tillåter användning av droger har en tydlig avskräckande effekt för många unga, som kan vara riskbenägna och vill testa gränserna. Det är inte säkert att en sådan ung person "har problem" från början, men risken är uppenbar att han eller hon kommer att få det om droganvändningen fortsätter och man kan fastna i ett beroende.
Vi ser just nu en ökande trend när det gäller droganvändning bland unga. I flera av länets kommuner håller polisen på att nysta upp narkotikahärvor bland skolungdom. Det är då knappast läge att signalera en liberalisering av droganvändandet.
Det är dessutom en minst sagt märklig timing att göra detta utspel samma dag som den länsövergripande folkhälsopolitiska planen går ut på remiss. Den har gemensamt arbetats fram av länets tolv kommuner och landstinget, med Rydell som ordförande i styrgruppen. Ett av de tre målområden som samtliga parter varit överens om att prioritera är det som gäller alkohol, narkotika, dopning, tobak och spelmissbruk.
Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att Jessica Rydell sprider förvirring gällande vuxenvärldens attityder gentemot droganvändning. Alla som jobbar med att förebygga och bryta droganvändning bland unga och äldre är mer betjänta av en enig attityd och ett tydligt avståndstagande mot droger. En sådan tydlighet hindrar självklart inte att samhället sätter in allt tillgängligt stöd till hjälp för den som påvisats med att använda droger.
I radioinslaget uttrycker Rydell att hon inte vill avkriminalisera innehav av droger, vilket hon beskriver med att ha något i handen eller i fickan, men om det genom blod- eller urinprov påvisas att en person har droger i blodet så ska inte detta vara olagligt. Resonemanget tycks vara att den som använder droger har problem och då ska man inte ytterligare stigmatiseras genom att samhället bedömer det som en brottslig handling, utan istället ska personen få hjälp att lämna sitt missbruk.
Enligt min uppfattning håller inte ett sådant resonemang fullt ut. Den signal samhället sänder genom att lagen inte tillåter användning av droger har en tydlig avskräckande effekt för många unga, som kan vara riskbenägna och vill testa gränserna. Det är inte säkert att en sådan ung person "har problem" från början, men risken är uppenbar att han eller hon kommer att få det om droganvändningen fortsätter och man kan fastna i ett beroende.
Vi ser just nu en ökande trend när det gäller droganvändning bland unga. I flera av länets kommuner håller polisen på att nysta upp narkotikahärvor bland skolungdom. Det är då knappast läge att signalera en liberalisering av droganvändandet.
Det är dessutom en minst sagt märklig timing att göra detta utspel samma dag som den länsövergripande folkhälsopolitiska planen går ut på remiss. Den har gemensamt arbetats fram av länets tolv kommuner och landstinget, med Rydell som ordförande i styrgruppen. Ett av de tre målområden som samtliga parter varit överens om att prioritera är det som gäller alkohol, narkotika, dopning, tobak och spelmissbruk.
Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att Jessica Rydell sprider förvirring gällande vuxenvärldens attityder gentemot droganvändning. Alla som jobbar med att förebygga och bryta droganvändning bland unga och äldre är mer betjänta av en enig attityd och ett tydligt avståndstagande mot droger. En sådan tydlighet hindrar självklart inte att samhället sätter in allt tillgängligt stöd till hjälp för den som påvisats med att använda droger.
fredag 8 februari 2013
Patientsäkerhet när Bästa sjukhusmaten införs
Landstinget i Kalmar län
Landstingsfullmäktige
Interpellation till landstingsrådet Lena Segerberg (S)
I Landstingsplan 2013 – 2015, som beslutades av landstingsfullmäktige i november, beskrivs en satsning på att förbättra kvaliteten på sjukhusmaten, under rubriken Bästa sjukhusmaten. I olika sammanhang har även införandet av effektivare förrådshantering, så kallad Best service, beskrivits.
Båda projekten är vällovliga, men kräver noggrann planering för att inte riskera att påverka patientsäkerheten i negativ riktning. Båda bygger på att undersköterskeresurs konverteras till servicepersonal, i form av måltidsvärdar och förrådspersonal. Undersköterskeresursen på avdelningarna kommer därmed att tunnas ut. Enligt uppgift förväntas ett ännu ospecificerat antal tjänster försvinna i slutänden genom den förväntade effektiviseringen. Vid första påseende kan det förefalla gå på ett ut; avdelningspersonalen får även idag avsätta tid för de sysslor som ska utföras. Den stora skillnaden är att med det nya systemet kommer extern personal och utför enskilda arbetsmoment, utan att besitta den helhetsbild av patienterna som avdelningspersonalen har.
Förrådssysslorna brukar idag utföras under lugna perioder på arbetspassen. Om något akut inträffar på avdelningen under tiden kan förrådsansvarig undersköterska avbryta det hon eller han håller på med och genast rycka in där det behövs. Med extern servicepersonal försvinner den möjligheten.
Vi ser en uppenbar risk för att patientsäkerheten kan komma att påverkas av den tilltänkta organisationen med måltidsvärdar. Det krävs kunskap hos dem som ska servera maten. Det kommer även att kräva ett omfattande rapporteringssystem för att garantera att rätt patient får rätt kost och med rätt konsistens, när den som ska servera måltiderna inte har den djupa kännedom om patienterna som avdelningspersonalen har. Samtidigt finns risk att vårdpersonalen går miste om viktig information om hur patienten fungerar i måltidssituationen. Måltidsvärden behöver rimligtvis ha god sjukvårdskunskap, för att kunna iaktta eventuella reaktioner hos patienterna under måltiden, och måste ha kompetens att kunna ingripa om patienten sätter i halsen eller vid eventuell hastig försämring i grundsjukdomen. Tid måste avsättas för avrapportering av iakttagelser till avdelningspersonalen efter måltiden.
För att förebygga risken att patientsäkerheten ska påverkas negativt menar vi att det är av yttersta vikt att kravspecifikationen för måltidsvärdarna och framtagande av arbetsbeskrivning sker i nära samförstånd mellan Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och Landstingsservice.
Med anledning av ovanstående önskar jag få svar på följande frågor:
· Vilka åtgärder vidtar du, som ansvarig för länets sjukhus, för att förebygga att patientsäkerheten försämras som följd av de planerade förändringarna?
· Hur många underskötersketjänster per avdelning beräknas konverteras till förråds- och måltidsfunktionerna?
· Är hälso- och sjukvårdsförvaltningen involverad i arbetet med att ta fram kravprofiler och arbetsbeskrivningar för måltidsvärdarna?
Kalmar den 7 februari 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsfullmäktige
Interpellation till landstingsrådet Lena Segerberg (S)
I Landstingsplan 2013 – 2015, som beslutades av landstingsfullmäktige i november, beskrivs en satsning på att förbättra kvaliteten på sjukhusmaten, under rubriken Bästa sjukhusmaten. I olika sammanhang har även införandet av effektivare förrådshantering, så kallad Best service, beskrivits.
Båda projekten är vällovliga, men kräver noggrann planering för att inte riskera att påverka patientsäkerheten i negativ riktning. Båda bygger på att undersköterskeresurs konverteras till servicepersonal, i form av måltidsvärdar och förrådspersonal. Undersköterskeresursen på avdelningarna kommer därmed att tunnas ut. Enligt uppgift förväntas ett ännu ospecificerat antal tjänster försvinna i slutänden genom den förväntade effektiviseringen. Vid första påseende kan det förefalla gå på ett ut; avdelningspersonalen får även idag avsätta tid för de sysslor som ska utföras. Den stora skillnaden är att med det nya systemet kommer extern personal och utför enskilda arbetsmoment, utan att besitta den helhetsbild av patienterna som avdelningspersonalen har.
Förrådssysslorna brukar idag utföras under lugna perioder på arbetspassen. Om något akut inträffar på avdelningen under tiden kan förrådsansvarig undersköterska avbryta det hon eller han håller på med och genast rycka in där det behövs. Med extern servicepersonal försvinner den möjligheten.
Vi ser en uppenbar risk för att patientsäkerheten kan komma att påverkas av den tilltänkta organisationen med måltidsvärdar. Det krävs kunskap hos dem som ska servera maten. Det kommer även att kräva ett omfattande rapporteringssystem för att garantera att rätt patient får rätt kost och med rätt konsistens, när den som ska servera måltiderna inte har den djupa kännedom om patienterna som avdelningspersonalen har. Samtidigt finns risk att vårdpersonalen går miste om viktig information om hur patienten fungerar i måltidssituationen. Måltidsvärden behöver rimligtvis ha god sjukvårdskunskap, för att kunna iaktta eventuella reaktioner hos patienterna under måltiden, och måste ha kompetens att kunna ingripa om patienten sätter i halsen eller vid eventuell hastig försämring i grundsjukdomen. Tid måste avsättas för avrapportering av iakttagelser till avdelningspersonalen efter måltiden.
För att förebygga risken att patientsäkerheten ska påverkas negativt menar vi att det är av yttersta vikt att kravspecifikationen för måltidsvärdarna och framtagande av arbetsbeskrivning sker i nära samförstånd mellan Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och Landstingsservice.
Med anledning av ovanstående önskar jag få svar på följande frågor:
· Vilka åtgärder vidtar du, som ansvarig för länets sjukhus, för att förebygga att patientsäkerheten försämras som följd av de planerade förändringarna?
· Hur många underskötersketjänster per avdelning beräknas konverteras till förråds- och måltidsfunktionerna?
· Är hälso- och sjukvårdsförvaltningen involverad i arbetet med att ta fram kravprofiler och arbetsbeskrivningar för måltidsvärdarna?
Kalmar den 7 februari 2013
Gudrun Brunegård
torsdag 7 februari 2013
Gräv fram Torsås familjecentral ur byråkratin!
I många år har Torsås kommun velat starta en familjecentral tillsammans med Landstinget i Kalmar län, men det har inte varit det lättaste.
Jag har själv varit med på minst ett par möten mellan kommun och landsting, där alla inblandade parter har uttryckt sina goda ambitioner, men ändå har man inte kommit vidare. Det har stupat på de krav som landstinget ställer på lokalernas storlek och beskaffenhet, vilka kommunens företrädare upplever vara orimliga.
Visst, familjecentraler är ett vedertaget begrepp, som har en utarbetat och beprövad metodik. Där ska mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialsekreterare finnas sida vid sida i gemensamma lokaler.
Det är klart att varje verksamhet ska ha en god arbetsmiljö. Men är det rimligt att, som landstinget tycks göra, försöka trycka in en kommun på runt 7,000 invånare i samma mall som man har för en kommun på 20,000 eller en på 60,000?
Nej, det tycker inte jag. Jag tror inte verksamheten blir sämre om man är lite flexibel. Kanske det är bättre att få igång en verksamhet, som kanske inte är helt fulländad, hellre än att inget händer.
För så har det varit i alldeles tillräckligt många år redan. Nu är det dags att sätta igång konkret och hitta lösningar!
Familjecentraler finns i länets större kommuner och är på gång i Borgholm och Färjestaden. Nyligen kom man också överens i Mönsterås. I Torsås tycks dock planerna ha malts sönder av landstingets byråkrati.
Vid landstingsfullmäktige kommer jag därför att ställa en interpellation om vad ansvarigt landstingsråd i majoriteten är beredd att göra för att komma förbi dessa byråkratiska hinder, så att även familjerna i Torsås ska få det stöd de behöver.
Distriktssköterskemottagningar ska finnas!
Vid landstingsstyrelsen debatterades distriktssköterskemottagningarna, med anledning av en skrivelse från pensionärsorganisationerna i Fårbo. De reagerar på allt åkande in till Oskarshamn, som blivit följden av att distriktssköterskemottagningen lades ned härom året, och har föreslagit att man skulle införa en mobil distriktssköterska. Liknande diskussioner har förts exempelvis på södra Öland, efter nedläggningen av mottagningen i Degerhamn.
Som kristdemokrat menar jag att vården ska finnas nära befolkningen. Tillsammans med kollegorna i Alliansen har jag ställt mig positiv till att pröva nya vägar för att ge basal vård utanför hälsocentralens väggar. Tyvärr ställer sig den rödgröna majoriteten avvisande till det.
Gårdagens debatt och medias rapportering från den skapar dock mer frågetecken om vad majoriteten egentligen vill. Jag känner därför behov av att göra ett klarläggande till allmänheten:
Att driva distriktssköterskemottagningar är även i fortsättningen landstingets uppdrag. Länets befolkning ska känna trygghet i det. Det kan jag fastslå, som kristdemokrat med oppositionsansvar för primärvården, som bland annat omfattar distriktssköterskornas verksamhet.
Jag hoppas att det av media uppmärksammade uttalandet av majoritetens primärvårdsansvariga landstingsråd var en felsägning, när hon sa att det inte är landstingets uppdrag att driva distriktssköterskemottagningar. I annat fall finns det allvarliga skäl att kräva ett förtydligande.
Distriktssköterskornas arbetsuppgifter har förändrats efter hemsjukvårdsväxlingen. De distriktssköterskor som finns kvar i landstinget bedriver sin verksamhet uteslutande på mottagningen. Det kan handla om exempelvis såromläggningar, injektioner, provtagning och rådgivning. Självklart är denna verksamhet fortfarande landstingets uppdrag. Dessutom är det min bestämda uppfattning att det finns en fördel i om denna mottagningsverksamhet även kan bedrivas i filialer utanför hälsocentralen.
Som kristdemokrat menar jag att vården ska finnas nära befolkningen. Tillsammans med kollegorna i Alliansen har jag ställt mig positiv till att pröva nya vägar för att ge basal vård utanför hälsocentralens väggar. Tyvärr ställer sig den rödgröna majoriteten avvisande till det.
Gårdagens debatt och medias rapportering från den skapar dock mer frågetecken om vad majoriteten egentligen vill. Jag känner därför behov av att göra ett klarläggande till allmänheten:
Att driva distriktssköterskemottagningar är även i fortsättningen landstingets uppdrag. Länets befolkning ska känna trygghet i det. Det kan jag fastslå, som kristdemokrat med oppositionsansvar för primärvården, som bland annat omfattar distriktssköterskornas verksamhet.
Jag hoppas att det av media uppmärksammade uttalandet av majoritetens primärvårdsansvariga landstingsråd var en felsägning, när hon sa att det inte är landstingets uppdrag att driva distriktssköterskemottagningar. I annat fall finns det allvarliga skäl att kräva ett förtydligande.
Distriktssköterskornas arbetsuppgifter har förändrats efter hemsjukvårdsväxlingen. De distriktssköterskor som finns kvar i landstinget bedriver sin verksamhet uteslutande på mottagningen. Det kan handla om exempelvis såromläggningar, injektioner, provtagning och rådgivning. Självklart är denna verksamhet fortfarande landstingets uppdrag. Dessutom är det min bestämda uppfattning att det finns en fördel i om denna mottagningsverksamhet även kan bedrivas i filialer utanför hälsocentralen.
tisdag 5 februari 2013
Konkurrensneutralitet i Landstinget i Kalmar län?
Skrivelse till Konkurrensverket
Syftet med lagen om vårdval i primärvården är att ge patienterna rätt att välja vårdgivare med likvärdig vård oavsett om utföraren är privat eller offentlig, samt att landstinget ska ge likvärdiga förutsättningar till vårdgivarna att konkurrera på lika villkor, och inte gynna eller missgynna vare sig privat eller offentlig utförare.
Landstinget i Kalmar län har slutit sig samman med flera andra landsting och gjort gemensamma upphandlingar och slutit avtal med producenter av förbrukningsvaror och medicinsk-teknisk utrustning. På så vis har man förhandlat fram fördelaktiga priser.
Landstingets egna hälsocentraler måste beställa sina varor därifrån.
Privata utförare kan göra inköp var de vill, men kan, som små enheter med litet patientunderlag och därmed låg omsättning, inte handla direkt från producenter, utan måste gå via mellanhänder. Detta fördyrar inköpskostnaderna avsevärt.
De privata utförarna har möjlighet att göra sina inköp via landstinget. Landstinget lägger då på 32 procent gentemot det pris som gäller de landstingsdrivna hälsocentralerna. Dessutom är privata utförare skyldiga att betala moms, vilket ökar kostnaden med ytterligare 25 procent.
Privata utförare ifrågasätter om Landstingets extra pålaga är förenlig med kravet på konkurrensneutralitet. Ur mitt perspektiv, som oppositionsansvarig för primärvårdsfrågor, är det angeläget att veta om något i regelverket behöver justeras eller förtydligas. Jag vore därför tacksam om ni på Konkurrensverket kunde bistå med bedömning med hjälp av er expertis på området.
Vänliga hälsningar,
Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)
Landstinget i Kalmar län
Box 601
391 26 Kalmar
Syftet med lagen om vårdval i primärvården är att ge patienterna rätt att välja vårdgivare med likvärdig vård oavsett om utföraren är privat eller offentlig, samt att landstinget ska ge likvärdiga förutsättningar till vårdgivarna att konkurrera på lika villkor, och inte gynna eller missgynna vare sig privat eller offentlig utförare.
Landstinget i Kalmar län har slutit sig samman med flera andra landsting och gjort gemensamma upphandlingar och slutit avtal med producenter av förbrukningsvaror och medicinsk-teknisk utrustning. På så vis har man förhandlat fram fördelaktiga priser.
Landstingets egna hälsocentraler måste beställa sina varor därifrån.
Privata utförare kan göra inköp var de vill, men kan, som små enheter med litet patientunderlag och därmed låg omsättning, inte handla direkt från producenter, utan måste gå via mellanhänder. Detta fördyrar inköpskostnaderna avsevärt.
De privata utförarna har möjlighet att göra sina inköp via landstinget. Landstinget lägger då på 32 procent gentemot det pris som gäller de landstingsdrivna hälsocentralerna. Dessutom är privata utförare skyldiga att betala moms, vilket ökar kostnaden med ytterligare 25 procent.
Privata utförare ifrågasätter om Landstingets extra pålaga är förenlig med kravet på konkurrensneutralitet. Ur mitt perspektiv, som oppositionsansvarig för primärvårdsfrågor, är det angeläget att veta om något i regelverket behöver justeras eller förtydligas. Jag vore därför tacksam om ni på Konkurrensverket kunde bistå med bedömning med hjälp av er expertis på området.
Vänliga hälsningar,
Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)
Landstinget i Kalmar län
Box 601
391 26 Kalmar
Patientavgifter som guidar rätt
Nyligen publicerade Sveriges Kommuner och Landsting en sammanställning av landets patientavgifter, efter de höjningar som några landsting gjort vid årsskiftet.
Vid en granskning ser man att Landstinget i Kalmar län har bland de högsta avgifterna, även om några landsting börjar komma ikapp efter de senaste höjningarna. Men det är fortfarande fjorton landsting som har minst 25 procent lägre avgifter vid besök hos distriktsläkare, 120-150 kr. Sju landsting har likt Landstinget i Kalmar län en avgift på 200 kr vid primärvårdsbesök.
I sexton landsting är avgiften för öppenvårdsbesök hos sjukhusspecialist 300 kr, som i Kalmar län, i två landsting högre och i tre landsting lägre.
För att använda landstingens resurser på bästa sätt är det viktigt att styra patienterna till vård på rätt nivå. Det är onödigt att belasta sjukhusspecialisterna med sådant som lika gärna eller bättre kan skötas av de allmänmedicinska specialisterna i primärvården. Där finns en bred kompetens att möta de mest skiftande sjukdomspanoraman. De kan göra en grundläggande utredning och vid behov skicka vidare till en organspecialist. Den helhetssyn på människan som finns inom primärvården är värdefull, inte minst för äldre patienter.
Det skulle därför vara intressant att undersöka om det går att utröna om avgifterna påverkar patientströmmarna. Söker patienterna oftare till primärvården i första hand i de landsting där prisskillnaden mellan distriktsläkarbesök och sjukhusspecialistbesök är större än i Kalmar län?
Finns det rent av redan någon skapligt aktuell sådan studie? I så fall vore jag tacksam att få tips om det!
Hör i så fall av dig till mig: gudrun.brunegard@kristdemokraterna.se
Vid en granskning ser man att Landstinget i Kalmar län har bland de högsta avgifterna, även om några landsting börjar komma ikapp efter de senaste höjningarna. Men det är fortfarande fjorton landsting som har minst 25 procent lägre avgifter vid besök hos distriktsläkare, 120-150 kr. Sju landsting har likt Landstinget i Kalmar län en avgift på 200 kr vid primärvårdsbesök.
I sexton landsting är avgiften för öppenvårdsbesök hos sjukhusspecialist 300 kr, som i Kalmar län, i två landsting högre och i tre landsting lägre.
För att använda landstingens resurser på bästa sätt är det viktigt att styra patienterna till vård på rätt nivå. Det är onödigt att belasta sjukhusspecialisterna med sådant som lika gärna eller bättre kan skötas av de allmänmedicinska specialisterna i primärvården. Där finns en bred kompetens att möta de mest skiftande sjukdomspanoraman. De kan göra en grundläggande utredning och vid behov skicka vidare till en organspecialist. Den helhetssyn på människan som finns inom primärvården är värdefull, inte minst för äldre patienter.
Det skulle därför vara intressant att undersöka om det går att utröna om avgifterna påverkar patientströmmarna. Söker patienterna oftare till primärvården i första hand i de landsting där prisskillnaden mellan distriktsläkarbesök och sjukhusspecialistbesök är större än i Kalmar län?
Finns det rent av redan någon skapligt aktuell sådan studie? I så fall vore jag tacksam att få tips om det!
Hör i så fall av dig till mig: gudrun.brunegard@kristdemokraterna.se
Tydlig ideologi i tider av förvirring
I dessa tider av ideologisk förvirring kan det vara bra att tänka igenom var man själv står och vad man vill se från ett politiskt parti.
Det var med en stor entusiasm som vi för tolv år sedan antog förslaget till Kristdemokraternas Principprogram. En så tydlig värdegrund, så väl strukturerat och sammanhållet, och så djupt in i grunden väl det speglade vårt svenska kulturarv, präglat av kristen tro och västerländsk humanism.
I grunden ligger principen om alla människors lika och unika människovärde. Värdet ligger i just det faktum att man är en människa, vare sig man är en högpresterande storföretagare, en dement åldring eller en person med så många funktionshinder att den helt saknar förmåga att förmedla sig med omgivningen. Av detta följer att ingen får diskrimineras till följd av kön, ursprung, tro, sexuell läggning eller ålder.
Människan har både kroppsliga, själsliga och andliga behov. Vi bekräftas och utvecklas och mår bra av gemenskap med andra. Den närmaste gemenskapen är familjen, en av samhällets grundstenar.
Detta att vara människa innebär att vi har ett förnuft. Vi kan skilja mellan gott och ont, rätt och fel. Vi har möjlighet att välja och är ansvariga för våra handlingar. Ändå är man inte är fullkomlig. Alla kan göra fel. Vi kallar det ofullkomlighetstanken. Den gäller även beslutsfattare. Därför är det inte bra att samla all makt på en person – eller ett parti. Samhället mår bra av att man lyssnar på varandra. Men man kan lära av sina misstag och ska kunna få en andra chans.
Solidaritetsprincipen kommer som en logisk följd av människovärdet. Allt du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Vi vill värna om alla människors rätt till liv, självbestämmande och värdighet, vare sig de finns nära eller i en annan del av världen.
Vi har alla en skyldighet att förvalta resurserna till kommande generationer. Det gäller kanske framför allt miljö och ekonomi, men även det kulturella arvet.
Vi bygger samhället underifrån, utifrån de små, nära och naturliga gemenskaperna. Ett starkt samhälle består av trygga och självständiga familjer, grannar som ställer upp för varandra, ett föreningsliv där människors intressen och engagemang kanaliseras för det gemensamma bästa. Beslut ska fattas på rätt nivå. Stat, landsting och kommun ska stödja civilsamhället, inte ta över det som människor sköter bättre på egen hand. Människors initiativförmåga och företagsamhet ska uppmuntras och stödjas, oavsett var man bor i landet.
Men ideologi får inte bli teoretiskt flum. Kristdemokraterna omsätter orden i praktik, genom att kämpa för familjernas rätt att själva bestämma om barnomsorg och hur föräldrarna ska fördela föräldraledigheten. Vi stödjer det civila samhället i form av frivilligorganisationer och trossamfund. Det är självklart att man ska kunna ha skolavslutning i kyrkor, platser som tydligare än något återspeglar tusen år av vårt kristna kulturarv. Och utan att tveka står vi upp när svaga råkar illa ut, exempelvis när en dement åldring är på väg att utvisas till ett land där hon inte längre har några släktingar, eller när familjer är på väg att splittras på grund av ett allt för byråkratiskt myndighetsbeslut.
Med denna tydliga ideologiska grund och den konkreta politik som kommer ut från den, så menar jag att Kristdemokraterna har potential att tilltala långt mer än de tolv procent som partiet fick vid vårt hittills mest framgångsrika val.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
