Värnlösa barn finns även idag

Den 28 december visar almanackan på en av årets mest bortglömda märkesdagar, Värnlösa barns dag, som förr gick under benämningen Menlösa barns dag.

Barn är ju till sin natur värnlösa, menlösa, skyddslösa. De är beroende av oss vuxna, att vi ska ta hand om dem, älska dem utan förbehåll, låta dem växa i sin egen takt utifrån sina egna förutsättningar, fostra dem till ansvarskännande personer och så långt möjligt skydda dem från ont.

Ursprunget till Värnlösa barns dag var den storhetsvansinnige kung Herodes, som lät döda alla små gossebarn i Betlehem, för att undanröja en eventuell framtida rival om tronen. Förutsägelserna om Messias, frälsarkungen, som skulle födas just i Betlehem, tolkade han som en befriare från jordiska förtryckare och därmed ett direkt hot mot honom själv. För Herodes betydde det långt mer att försäkra sig om att behålla makten, än att ett antal människoliv gick till spillo. Hans egna intressen gick före allt annat.

Än i dag finns allt för många barn som på olika sätt drabbas av vuxnas själviskhet eller andra brister. Det kan ta sig olika utryck. Bland de mest avskyvärda formerna är när vuxna utnyttjar barn för att tillfredsställa sina egna sexuella behov, vare sig det gäller rent handgripligt eller indirekt, genom andras övergrepp, i form av barnpornografi. Även barnarbete är att utnyttja barn och beröva dem sin barndom.

Men barn far illa även på andra sätt. Att exempelvis växa upp i missbruksmiljö kan ofta medföra stora påfrestningar, med oförutsägbara vredesutbrott och ibland våld mot barnet eller den andre föräldern. Inte sällan tar barnet på sig ett vuxenansvar för att skydda övriga i familjen. Då är det inte så lätt att koncentrera sig på skolarbetet.

Samhället har ett tungt ansvar i att se och upptäcka dessa barn. Personal i förskola och skola, men även ideella krafter inom föreningslivet som har aktiviteter för barn och ungdom, behöver lära sig känna igen tecken på att ett barn far illa på ett eller annat sätt. Vuxna måste våga fråga och veta hur man ska hantera situationen om barnet berättar om missförhållanden.

Tyvärr har samhällets skydd för barn som levt i en utsatt miljö inte alltid varit det bästa. En del barn som omhändertogs under gångna decennier råkade ur askan i elden, till miljöer där de misshandlades, utnyttjades sexuellt eller som arbetskraft. Regeringens utredning om samhällets styvbarn ger en lång rad brutala exempel från den verklighet som drabbade en del av dessa barn. Ett genomgående mönster var bristande uppföljning från myndigheternas sida. Gjordes några besök i fosterhemmet så var det fosterföräldrarna som tillfrågades, sällan barnet.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har drivit på för att få till stånd en lagstiftning som dels ger en viss kompensation för det lidande sådana barn åsamkades i gången tid, men också för att minska risken att barn idag och i framtiden ska råka lika illa ut. Nu ska varje barn som omhändertas exempelvis få sin egen socialsekreterare, som regelbundet ska ha personlig kontakt med barnet och ha egna möten och samtal med barnet, för att höra att barnet har det bra.

Det behövs en hel by för att fostra ett barn, säger ett afrikanskt ordspråk. Barn är värdefulla. De är vår framtid och vårt gemensamma ansvar. Låt oss öppna våra ögon och hjälpas åt att se och stödja de värnlösa barn som behöver det idag!

Splittrande förslag till ny länsindelning påverkar regionfrågan

Så kom den då, den länge väntade utredningen om framtida statlig organisation, som Mats Sjöstrand överlämnade på måndagen.

Många möten och konferenser har hållits angående planer på kommande regionindelningar. Ofta har man landat i att Sjöstrands utredning kan hjälpa eller stjälpa eller åtminstone ge en fingervisning om hur staten kan komma att hantera en ansökan om att bilda en större region än nuvarande landstings områden.

Det har varit väl känt att förslaget skulle leda till färre länsstyrelser, omfattande större geografiska områden. Sjöstrand har under resans gång aviserat att han lyssnat in de diskussioner och avsiktsförklaringar som gjorts i landets olika delar, och att han hade för avsikt att hitta en minsta gemensam nämnare, för att undvika att skapa en statlig struktur som senare skulle behöva ändras, som en följd av bildandet av nya regionkommuner.

Ur det perspektivet är förslaget om en gemensam länsstyrelseorganisation för Kalmar och Kronobergs län ganska rimligt, liksom en för Blekinge och Skåne och en för Jönköping och Östergötland.

Det finns ju ett politiskt majoritetsbeslut om att undersöka möjligheten att bilda region med Kalmar, Kronoberg, Blekinge och Skåne. Om riksdagen beslutar enligt utredningens förslag läggs möjligheten till en tvåstegslösning för den statliga nivån, utan att direkt föregripa händelserna, ifall en sydsvensk regionbildning inte skulle visa sig bli av. Sjöstrand har tidigare uttryckt att ett län kan omfatta mer än ett landsting, men ett landsting/regionkommun kan inte sträcka sig över mer än ett län. Samtidigt tycker jag mig ha hört honom antyda att den tilltänkta sydsvenska storregionen skulle bli för stor.

(Inom parentes sagt är kommunstyrelsens ordförandes i Växjö, Bo Frank (M) uttalande i måndagens alla Eko-sändningar minst sagt märkligt. Han opponerar sig mot att kopplas ihop med Kalmar län, med hänvisning till att man skrivit avsiktsförklaring tillsammans med Blekinge och Skåne om att bilda gemensam region. Är han så totalt ointresserad av det till folkmängden större län som ligger öster om Kronoberg, att han glömt bort att även Kalmar län finns med i samma avsiktsförklaring?)

Samtidigt har en tredjedel av Kalmar läns kommuner uttryckt att man inte är intresserade av en sådan stor lösning, där det dominerande maktcentrat skulle komma att ligga i Malmö. Många, däribland kristdemokraterna i Kalmar län, har tidigare förespråkat en Småland-Öland-Östergötlandslösning, där även Blekinge skulle kunna ingå.

Östergötlands politiker var tidigt ute och uttryckte att de ville bilda region tillsammans med Jönköpings och Kalmar län, den nuvarande sjukvårdsregionen. I det läget var Jönköpings-politikerna från de största partierna (S och M) helt inne på att hålla sig för sig själva. I samtalen mellan region- och landstingsföreträdare från Östergötlands och Kalmar län, konstaterade man att dessa båda landsting tillsammans utgjorde en för liten enhet. Detta förde diskussionerna i Kalmar län in på det sydsvenska spåret. I sista stund, för ett år sedan, enades Jönköpings läns politiker om att ansöka till regeringen om att bilda en egen regionkommun, som ett första steg för en möjlig större geografisk enhet i ett senare skede.

Därigenom är även Sjöstrands förslag att sammanföra Jönköpings och Östergötlands län till en administrativ enhet rimlig. De fyra kommuner i norra delarna av Kalmar län som aviserat att de inte vill följa med i en sydsvensk region, skulle förmodligen inte ha särskilt svårt att se fördelarna med en sådan lösning.

Det är dock viktigt att inte blanda ihop den statliga länsindelningen med landstingens helt andra uppdrag. Det är inte gjort i en handvändning att byta vare sig läns- eller landstingstillhörighet. Även om det skulle bli ett statligt län, så är det en lång process till en folkvald regionkommun i samma område. Den bild jag fått av processen i Jönköpings län var att moderater och socialdemokrater tämligen motvilligt accepterade den breda parlamentariska uppgörelsen om ett större område i ett andra steg.

Det stora misstaget med Sjöstrands utredning är att i detta skede peka ut blivande residensstäder. Det skapar onödig splittring och förtar fokus från huvudfrågan. Risken är att frågan skjuts i sank i ett skyttegravskrig mellan svartsjuka residensstäder. Vare sig det gäller Kalmar, Jönköping eller Karlskrona som förfördelad part i förslaget.

Jag instämmer i Kalmar läns distriktsordförande och riksdagsledamot Anders Anderssons (KD) uttalande. Jag har förståelse för statens behov att samordna och effektivsera sin verksamhet. Men det finns ingen anledning att vika ned sig för Sjöstrands förslag att göra Växjö till residensstad i ett eventuellt framtida nytt län.

Skälet som Sjöstrand anger, att det är bättre kommunikationer till Växjö, är ju dessutom helt avigt. Kommunikationerna ska vara lika goda till alla delar av riket och länet. Är inte kommunikationerna till Kalmar tillfyllest idag, så får man se till att de blir det. Punkt.

Jag har tidigare hävdat att Kalmar skulle vara en utmärkt residensstad i en större framtida region. Därvidlag har inget förändrats. Ska flera av de nuvarande länen och landstingen samordna sig, så måste man fördela de tunga administrativa uppdragen. Att centralisera allt till en ort gynnar inte utvecklingen för helheten i länet/landstinget/regionen.

Växjö vann dragkampen och blev stiftstad för snart 100 år sedan. En stor del av Linnéuniversitetet finns där. Det räcker. Ska Kalmar och Kronobergs län samordnas, så kan gott länsstyrelsens säte ligga i Kalmar. Motsvarande borde kunna gälla i de båda län som min hemkommun Vimmerby gränsar till: Linköping är stiftstad och universitetsstad. Varför inte låta landshövdingen ha sitt säte i Jönköping?

Nya satsningar på äldre och psykiskt sjuka

Härom dagen var jag i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning med och godkände överenskommelsen med regeringen om nästa steg i satsningen på de mest sjuka äldre och för personer med psykisk ohälsa.

Med Göran Hägglund (KD) som socialminister och Maria Larsson (KD) som barn- och äldreminister har Alliansregeringen gjort större satsningar på att förbättra vård och omsorg om de mest sjuka äldre än vad någon tidigare regering har gjort. Totalt under mandatperioden satsas 4,3 miljarder kronor på att knyta ihop och skapa en helhetssyn mellan den kommunala äldreomsorgen och landstingets hälso- och sjukvård. Idag godkände vi i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning nästa steg i överenskommelsen, som omfattar 1 115 500 000 kronor för 2013.

Pengarna går bland annat till att förbättra vården vid demenssjukdom och vården i livets slutskede.

I en annan överenskommelse satsar regeringen 687 500 000 kronor på att förbättra den psykiatriska vården för de båda prioriterade målgrupperna, barn och unga respektive personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik. Under mandatperioden har Alliansregeringen fördubblat anslagen till psykiatrin jämfört med tidigare.

Det gäller bland annat att öka tillgängligheten till den så kallade första linjens vård och omsorg för barn och unga som mår dåligt och att utveckla kommunernas och landstingens strategier för hälsofrämjande insatser och råd och stöd på rätt nivå för barn som mår psykiskt dåligt eller är i riskzonen att drabbas av psykisk ohälsa. Man ska också utveckla kvalitet och metoder för den psykiatriska heldygnsvården, för vuxna som behöver läggas in på grund av svårare psykiatrisk problematik.

Jag är stolt att kunna konstatera att med kristdemokratiska ministrar prioriteras några av hälso- och sjukvårdens svagaste grupper, de mest sjuka äldre och personer med psykisk ohälsa.

Familjecentral i Vimmerby närmar sig!

I en familjecentral finns mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänst i gemensamma lokaler. På så vis blir det en naturlig samverkan med barnet och familjen i centrum. Till den öppna förskolan blir det naturligt för alla att komma med sina barn, kanske särskilt under föräldraledigheten, men även därefter. Där får man träffa andra föräldrar och kan se och lära av hur andra föräldrar hanterar sitt barn i olika situationer, samtidigt som man har tillgång till erfaren personal att fråga till råds.

Genom att flera professioner arbetar sida vid sida finns flera kompetenser som kompletterar varandra. En familj som behöver stöd i någon situation kan lätt och odramatiskt hänvisas till rätt person i arbetslaget. På så sätt blir remisser onödiga och tiden från det att behovet upptäckts tills man får hjälp blir kortast möjliga.

Enligt Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet har familjecentraler dokumenterat goda effekter och stärker familjerna genom att ge stöd till föräldrarna. Med trygga föräldrar får barnen en tryggare uppväxtmiljö.

Familjecentraler är bra för alla och kan vara helt avgörande för några få, som lever i en särskilt utsatt situation, och som riskerar ett framtida utanförskap, med stora samhällsekonomiska kostnader längre fram i livet.
I de större kommunerna i Kalmar län finns det redan en eller flera och i några av de mindre kommunerna har beslut fattats och planering pågår. Landstinget har länge haft ambitionen att det ska finnas en familjecentral i varje kommun. Det var faktiskt jag själv, i rollen som politisk sekreterare under mandatperioden 2002-2006, då kristdemokraterna ledde landstinget, som medverkade till att en sådan formulering fördes in i landstingsplanen, en ambition som följande röd-grön majoritet hållit fast vid.

Eftersom familjecentraler är ett samverkansprojekt mellan kommun och landsting, så krävs ju att båda parter är med på tåget för att det ska bli något av det. Många av de mindre kommunerna i länet har haft svårt att prioritera och finansiera för sin del av verksamheten. Därför har det i bland annat Vimmerby tagit tid.

Vimmerby är en kommun som många med rätta förknippar med barn och familjer. Vi kristdemokrater ser familjen som en av samhällets viktigaste institutioner, en levande organism där barn och vuxna kan få omsorg och villkorslös kärlek och där man som enskild person tillåts växa, mogna och i sin egen takt lära sig att ta ansvar. Familjen är samhällets minsta byggsten och kan i olika skeden behöva stöd.

Vi kristdemokrater har i många år på olika sätt drivit frågan om familjecentral i Vimmerby. Bland annat skrev jag en motion till kommunfullmäktige redan 2004. Den avslogs i fullmäktige 2006, med hänvisning till den verksamhet med tidiga insatser som socialtjänsten då bedrev. Man beaktade inte mina invändningar om att tidiga insatser till familjer i kris inte kan ersätta behovet av generella insatser och förebyggande arbete.

Sedan dess har stora delar av socialtjänsten förändrats. Det mycket uppskattade familjestödet Bubblan har lagts ned. Våren 2011 såg vi allt starkare behov av en grundläggande, förebyggande verksamhet med stöd i föräldraskapet till alla föräldrar i kommunen och med möjlighet till tidig upptäckt och stöd till dem som särskilt behöver det.

Jag skrev då tillsammans med Elisabeth Lago Nilsson och Torbjörn Sandberg en motion till kommunfullmäktige, för att åter föra upp frågan om familjecentral på dagordningen. Vid senaste kommunfullmäktige beslutades att bifalla motionen. Därmed får barn- och utbildningsnämnden och socialnämnden i uppdrag att inleda planering av en familjecentral i Vimmerby i samråd med landstinget. Beslutet innebär också att medel för familjecentral ska avsättas i kommande budgetar.

Jag är övertygad om att en familjecentral kan bidra till att stärka familjerna i Vimmerby och därmed också bidra till ett starkare och mer livskraftigt samhälle. Därför gläder jag mig åt att planeringen nu äntligen kan börja.

En värmande trattkantarellsoppa, kanske?

Det är märkligt att dessa oansenliga svampar ska vara så hett eftertraktade.



Trattkantarellerna känns igen på att de alltid är trattformade, med gul, ihålig fot, och med skivor som går ned ett stycke på foten.

Men har man väl kommit underfund med i vilken typ av terräng de trivs, hur lättplockade de är och har fått smak på dem, då längtar man ut i skogen om höstarna, för att fylla på förråden inför kommande vinterkvällar. De är dessutom lätta att förvara, eftersom de torkar till en bråkdel av storleken på bara några dagar, om de får ligga utbredda på gamla tidningar.

En dryg timmes skörd - cirka fem kilo trattisar!
Bland den godaste kvällsmat vi vet i vår familj, är ostgratinerade gräddstuvade trattkantareller på en macka.

Jag har fått påstötningar om att dela med mig av hur man lagar till en trattkantarellsoppa. Här kommer Anna-Lenas recept:

Fräs 1 liter färska (6-7 dl frusna) kantareller i smör, tills det knäpper i dem.
Tillsätt 4 msk mjöl och späd med 1 liter grönsaksbuljong.
Blanda i 2 dl mellangrädde och cirka 30 g grönmögelost.
Tillsätt 2 msk limesaft och lite cayennepeppar.
Låt sjuda en stund. Servera.

Bon appetite!

 

Om stjärnor, adventsstakar och julavslutningar

Vad vore livet utan advent och jul, påsk och pingst och midsommar? Och vad vore tillvaron utan högtider och de gemensamma referensramar som traditionerna ger?

Det kan man verkligen undra i dessa tider, då debattens vågor går höga i frågan om huruvida skolavslutningar kan hållas i kyrkan utan att barn tar skada (!). Hur man nu skulle kunna ta skada av att få en förklaring, i sitt sammanhang, till varför vi tänder adventsljus i väntan på julens ankomst och varför vi hänger adventsstjärnor i fönstren.

Perspektivet blir lite märkligt, när man i argumentationen ibland hänvisar till att det bor så många muslimer i landet och att de skulle kunna ta illa upp och därför inte skulle kunna delta i avslutningen, om den hålls i en kyrkolokal. Särskilt med tanke på att många muslimska företrädare säger att de inte har något emot att barnen genom sådana kyrkobesök får en ökad insikt om den kristna trons betydelse i historien och kulturen. Man menar istället att en sådan förståelse om den egna kulturen är en god grund för att kunna respektera andras kulturer.

Märkligt också med tanke på hur allmänt spritt och accepterat som KASAM-begreppet är, Känslan Av SAMmanhang, med delkomponenterna Begriplighet, Meningsfullhet och Hanterbarhet. I begreppet begriplighet ligger att man uppfattar det som händer i tillvaron som förutsägbart, begripligt och strukturerat.

Aaron Antonovsky, som myntade begreppet, beskriver i boken "Hälsans mysterium" att denna känsla av sammanhang hos olika personer kan ha sin grund i exempelvis en religiös övertygelse, en politisk ideologi eller någon annan stark samhörighet. Han beskriver i boken hur han kunnat se att personer med stark känsla av sammanhang klarar kriser och prövningar i livet bättre än personer med svag känsla av sammanhang.

Mycket i vår moderna värld kan vara oförutsägbart och förvirrande. Man kan se att den psykiska ohälsan hos framför allt unga ökar. Många känner sig rotlösa.

Tänk om en del av detta kan hänga ihop med att många idag saknar känslan av sammanhang, att man inte känner samhörighet och förankring i vårt gemensamma förflutna, den historiskt-religiöst-kulturella bakgrund som format mycket av vårt tänkande och våra lagar, och som skildras i litteratur, konst och musik.

Ibland använder föreläsare en sorts diagram för att illustrera olika länder ur en gradvis skala med traditionella värderingar kontra sekulära-rationella värderingar på den ena axeln och hur samhället domineras av frågor som handlar om ren överlevnad kontra självförverkligande på den andra. Den västerländska världen hamnar då i den övre, högra kvadranten, med Sverige som det mest sekulärt-självförverkligande samhället.

Utifrån hur vi brukar läsa diagram tolkar många detta som att vi i Sverige har uppnått den högsta nivån för vad som måhända är livets mål. I den motsatta kvadranten finns länder med ekonomisk fattigdom, men där människorna av nödens tvång bryr sig om varandra och där andlighet ses som något naturligt.

Men vad är det som säger att det är något gott, att ett samhälle präglas av ett materialistiskt-sekulärt förhållningssätt till tillvaron, där individualismen är stark och varje människa ska klara sig själv?
Ser man det ur ett globalt perpektiv, så är vi ganska ensamma uppe i vårt ensliga, indiviualistiska hörn. En stor del av jordens befolkning finns i den "nedre" delen av diagrammet. Självhävdelsen skulle nog vara orimligt stor om vi inbillade oss att vi ensamma skulle ha uppnått den högsta meningen med livet.
Är det då inte dags att komma bort från den religionsfobi, för att inte säga kristendomsfobi, som präglar det  svenska samhället idag?

Det är knappast farligt för barn att delta i skolaktiviteter i kyrkan. Med kloka lärare som förbereder eleverna på vad de kommer att möta, som förklarar att det är upp till var och en att ta till sig det man hör och ser, och med kloka präster och pastorer som visar respekt för besökarnas integritet, så tror jag inte att det kan vara skadligt att sjunga med i Stilla Natt eller ens att höra välsignelsen. Det kanske rent av skulle kunna bidra till att stärka känslan av sammanhang, KASAM.