Det är viktigt att själv kunna välja vart man ska söka vård. Det framgår av en undersökning som gjorts av Myndigheten för vårdanalys, vilket Dagens Medicin skriver om. Av 3350 personer som svarat på enkäten har över 70 procent uppgett att det är viktigt att kunna välja vart de ska gå. Valfriheten har alltså ett värde i sig och det är bara 27 procent som tycker att driftformen har någon betydelse.
Resultatet går i linje med andra undersökningar, som visat att patienter som är listade på privata vårdcentraler generellt är mer nöjda. En teori är att där det finns konkurrens stimuleras alla parter att förbättra sin kvalitet, vilket framför allt gynnar patienterna i form av förbättrad kvalitet, bemötande och tillgänglighet. Dessutom verkar valmöjligheten i sig göra patienterna mer nöjda, för på orter där det finns mer än en vårdcentral är alla patienterna mer nöjda än på orter där det bara finns en vårdcentral.
Var tredje person i Myndigheten för vårdanalys studie har bytt eller funderar på att byta vårdcentral. Den främsta anledningen till att man inte byter är att man är nöjd med sin vårdcentral. För att veta vilken vårdcentral man ska välja litar de flesta allra mest på vad vänner och bekanta berättar om hur vården fungerar. På andra plats kommer de uppgifter som den tilltänkta vårdcentralen själv lämnar.
Myndigheten för vårdanalys undersökning visar att patienterna i Kalmar län, jämte de i Västmanland, har störst andel som är missnöjda med den information som ges. Detta klena resultat duger knappast i "det rödgröna skylfönstret"! Landstinget i Kalmar läns hemsida ger information om att det i länet finns 39 hälsocentraler att välja mellan, varav tolv är privata. Det finns en förteckning och kontaktuppgifter, men informationen därutöver är tämligen knapphändig. Här finns en förbättringspotential. Man skulle exempelvis kunna länka till de kvalitetsmätningar som görs regelbundet, för att hjälpa patienten i sitt val.
För övrigt kom idag ett välkommet besked via Landstinget i Kalmar län: I ett pressmeddelande tillkännages att Cityläkarna i Kalmar tar över Sensias hälsovalsavtal från den 1 augusti.
Det innebär att kontinuiteten består för de patienter som är listade hos Sensia. De slipper bli omlistade till någon annan, förmodligen redan fullbelagd vårdcentral. Inte minst för patienter med stort vårdbehov är det viktigt att slippa växla läkare och upprepa sin historia från gång till gång.
fredag 12 juli 2013
Subventionera glasögon till barn!
I den kristdemokratiska landstingsgruppen i Kalmar län har vi länge arbetat med frågan om kostnadsfria glasögon till barn, en fråga som även Majblomman fokuserat.
Från min tidigare erfarenhet som skolsköterska och från nu aktiva kollegor vet jag att det förekommer att barn som skulle behöva glasögon inte får det, för att föräldrarna inte har råd. Det kan leda till att barnet sitter med huvudvärk, inte kan koncentrera sig på undervisningen och därmed riskerar att komma efter i inlärningen.
Landstinget i Kalmar län subventionerar glasögon för barn till och med sju års ålder, men när de börjar skolan får familjen ta hela kostnaden. Vi tycker att glasögon till barn borde kunna jämställas med hörselhjälpmedel och vara subventionerade under hela skoltiden. Dessutom anser vi att det borde vara någorlunda jämlikt oavsett var man bor i landet.
Därför skrev ett par att landstingsgruppens ledamöter, Elisabeth Lago Nilsson, KD Vimmerby, och Christian Nytorpet, KD Hultsfred, en motion till höstens riksting, som först de båda lokalavdelningarnas årsmöten och därefter distriktsstämman ställde sig bakom.
Nu har Kristdemokraternas partistyrelse tagit ställning och till vår stora glädje ställer sig även den bakom motionen! När nyheten gick ut via TT spreds den blixtsnabbt till tidningar runt om i landet. Först ut var Aftonbladet. Det är härligt att se hur ett lokalt initiativ får sådant nationellt genomslag!
Här nedan följer Anders Anderssons pressmeddelande, som Kristdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson, tillika landstingsledamot i Kalmar län.
Pressmeddelande
12 juli 2013
”Möjligheten att få glasögon som hjälpmedel måste förbättras”
– Skolbarn som inte får nödvändig synkorrektion kan drabbas av huvudvärk som försämrar koncentrationsförmågan och försvårar inlärningen. Många barns utsatthet förstärks genom att familjerna inte har råd med glasögon. Därför är det viktigt att vi nu ser över möjligheten för barn att kunna få glasögon subventionerade som hjälpmedel, i likhet med exempelvis hörselhjälpmedel.
Det säger Anders Andersson, Kristdemokraternas ledamot i riksdagens socialutskott, mot bakgrund av att Kristdemokraternas partistyrelse föreslår att en gemensam linje ska tas fram kring hur glasögonstöd bör utformas i samtliga landsting. Frågan har lyfts i en motion till partiets riksting i slutet av september.
– Det borde vara en självklar ambition att alla barn som behöver glasögon ska ha tillgång till det. Alldeles oavsett var i landet man bor eller vilken typ av funktionsnedsättning man har ska det inte hänga på familjens ekonomiska marginaler om ett barn ska kunna få tillgång till ändamålsenliga hjälpmedel. Ytterst är det en fråga om jämlikhet. Jämlikhet mellan barn med synskada, bosatta i olika delar av landet, men också jämlikhet mellan barn med olika former av funktionsnedsättning.
– Nu är det hög tid att skapa ett rättvist system som även ger barn över åtta år rätt till glasögon som hjälpmedel. På det sättet kan vi förbättra uppväxtvillkoren för många barn och ungdomar som lever i ekonomiskt utsatta situationer.
Frågan om glasögon som hjälpmedel väcktes ursprungligen i den kristdemokratiska landstingsgruppen i Kalmar län. Inför höstens riksting skrevs en motion undertecknad av Elisabeth Lago Nilsson, Vimmerby, och Christian Nytorpet, Hultsfred. Motionen tillstyrktes av distriktsstämman i Kalmar län och nu ställer sig alltså även partistyrelsen bakom motionskravet om stöd för glasögon till barn
- Det är inspirerande att se hur engagerade diskussionerna på lokal nivå leder till nationella ställningstaganden. Förslaget om glasögon som hjälpmedel bottnar i att våra förtroendevalda ser den verklighet många barn lever i, säger riksdagsledamot Anders Andersson (KD).
Från min tidigare erfarenhet som skolsköterska och från nu aktiva kollegor vet jag att det förekommer att barn som skulle behöva glasögon inte får det, för att föräldrarna inte har råd. Det kan leda till att barnet sitter med huvudvärk, inte kan koncentrera sig på undervisningen och därmed riskerar att komma efter i inlärningen.
Landstinget i Kalmar län subventionerar glasögon för barn till och med sju års ålder, men när de börjar skolan får familjen ta hela kostnaden. Vi tycker att glasögon till barn borde kunna jämställas med hörselhjälpmedel och vara subventionerade under hela skoltiden. Dessutom anser vi att det borde vara någorlunda jämlikt oavsett var man bor i landet.
Därför skrev ett par att landstingsgruppens ledamöter, Elisabeth Lago Nilsson, KD Vimmerby, och Christian Nytorpet, KD Hultsfred, en motion till höstens riksting, som först de båda lokalavdelningarnas årsmöten och därefter distriktsstämman ställde sig bakom.
Nu har Kristdemokraternas partistyrelse tagit ställning och till vår stora glädje ställer sig även den bakom motionen! När nyheten gick ut via TT spreds den blixtsnabbt till tidningar runt om i landet. Först ut var Aftonbladet. Det är härligt att se hur ett lokalt initiativ får sådant nationellt genomslag!
Här nedan följer Anders Anderssons pressmeddelande, som Kristdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson, tillika landstingsledamot i Kalmar län.
Pressmeddelande
12 juli 2013
”Möjligheten att få glasögon som hjälpmedel måste förbättras”
– Skolbarn som inte får nödvändig synkorrektion kan drabbas av huvudvärk som försämrar koncentrationsförmågan och försvårar inlärningen. Många barns utsatthet förstärks genom att familjerna inte har råd med glasögon. Därför är det viktigt att vi nu ser över möjligheten för barn att kunna få glasögon subventionerade som hjälpmedel, i likhet med exempelvis hörselhjälpmedel.
Det säger Anders Andersson, Kristdemokraternas ledamot i riksdagens socialutskott, mot bakgrund av att Kristdemokraternas partistyrelse föreslår att en gemensam linje ska tas fram kring hur glasögonstöd bör utformas i samtliga landsting. Frågan har lyfts i en motion till partiets riksting i slutet av september.
– Det borde vara en självklar ambition att alla barn som behöver glasögon ska ha tillgång till det. Alldeles oavsett var i landet man bor eller vilken typ av funktionsnedsättning man har ska det inte hänga på familjens ekonomiska marginaler om ett barn ska kunna få tillgång till ändamålsenliga hjälpmedel. Ytterst är det en fråga om jämlikhet. Jämlikhet mellan barn med synskada, bosatta i olika delar av landet, men också jämlikhet mellan barn med olika former av funktionsnedsättning.
– Nu är det hög tid att skapa ett rättvist system som även ger barn över åtta år rätt till glasögon som hjälpmedel. På det sättet kan vi förbättra uppväxtvillkoren för många barn och ungdomar som lever i ekonomiskt utsatta situationer.
Frågan om glasögon som hjälpmedel väcktes ursprungligen i den kristdemokratiska landstingsgruppen i Kalmar län. Inför höstens riksting skrevs en motion undertecknad av Elisabeth Lago Nilsson, Vimmerby, och Christian Nytorpet, Hultsfred. Motionen tillstyrktes av distriktsstämman i Kalmar län och nu ställer sig alltså även partistyrelsen bakom motionskravet om stöd för glasögon till barn
- Det är inspirerande att se hur engagerade diskussionerna på lokal nivå leder till nationella ställningstaganden. Förslaget om glasögon som hjälpmedel bottnar i att våra förtroendevalda ser den verklighet många barn lever i, säger riksdagsledamot Anders Andersson (KD).
Glöm inte barnperspektivet i vården av sjuka och missbrukare!
Pressmeddelande
- Det borde vara rutin att alltid ställa frågan om det finns barn i familjen till en svårt sjuk vuxen, vare sig det gäller fysisk eller psykisk sjukdom eller missbruk. Barn påverkas självklart av en förälders sjukdom. Därför bör man undersöka om barnet behöver få stöd i sin situation och i så fall på vilket sätt. Barnets bästa måste alltid sättas i främsta rummet.
Det säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna, i samband med ett seminarium om barn i missbruksmiljö, som hölls under den just avslutade Almedalsveckan, där hon ingick i panelen, och som inleddes av barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) och landstingsrådet Gudrun Brunegård, som båda medverkade vid seminariet om barn i missbruksmiljö.
- Barn påverkas starkt av att växa upp med föräldrar som missbrukar alkohol eller droger eller har ett riskbruk. De tar ofta tidigt ett vuxenansvar och löper större risk än andra barn att utsättas för försummelse, bevittna våld i nära relationer eller själv utsättas för våld. Det är därför bra att barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har stärkt skyddet kring barn som far illa, säger Gudrun Brunegård.
- Barns behov måste tas på allvar i vården av vuxna. Barn oroar sig för hur det ska gå för sin sjuka förälder. Därför behöver barnet involveras och barnets uppfattning efterfrågas. Så långt som möjligt bör man utforma vården på ett sätt som är bra både för barnet och för den vuxne. Det är också viktigt att ta sig tid att förklara förälderns sjukdom för barnet. Verkligheten är ofta lättare att bära än den bild av sin förälders sjukdom och prognos som växer fram i ett barns livliga fantasi. Det var en tydlig slutsats av seminariet. Detsamma gäller förstås även barn till personer med svår kroppslig sjukdom, vilket framkom vid ett seminarium som Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga NKA i Kalmar, som jag deltog i, fortsätter Gudrun Brunegård.
- Ur det perspektivet är det oroande att Landstinget i Kalmar län inte kan få fram uppgifter på om den av fullmäktige beslutade rutinen att fråga efter barn till svårt sjuka vuxna fungerar i praktiken. Jag lyfte detta vid senaste landstingsfullmäktige, men det genomgående svaret var att det inte gick att få fram någon statistik. Här vilar ett stort ansvar på den rödgröna majoriteten, att följa upp så att talet om att barnets bästa alltid sätts i främsta rummet verkligen omsätts i praktik, i landstingets alla verksamheter där det finns barn som anhöriga. Det får inte stanna vid vackra ord, avslutar Gudrun Brunegård.
- Det borde vara rutin att alltid ställa frågan om det finns barn i familjen till en svårt sjuk vuxen, vare sig det gäller fysisk eller psykisk sjukdom eller missbruk. Barn påverkas självklart av en förälders sjukdom. Därför bör man undersöka om barnet behöver få stöd i sin situation och i så fall på vilket sätt. Barnets bästa måste alltid sättas i främsta rummet.
Det säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna, i samband med ett seminarium om barn i missbruksmiljö, som hölls under den just avslutade Almedalsveckan, där hon ingick i panelen, och som inleddes av barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
- Barn påverkas starkt av att växa upp med föräldrar som missbrukar alkohol eller droger eller har ett riskbruk. De tar ofta tidigt ett vuxenansvar och löper större risk än andra barn att utsättas för försummelse, bevittna våld i nära relationer eller själv utsättas för våld. Det är därför bra att barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har stärkt skyddet kring barn som far illa, säger Gudrun Brunegård.
- Barns behov måste tas på allvar i vården av vuxna. Barn oroar sig för hur det ska gå för sin sjuka förälder. Därför behöver barnet involveras och barnets uppfattning efterfrågas. Så långt som möjligt bör man utforma vården på ett sätt som är bra både för barnet och för den vuxne. Det är också viktigt att ta sig tid att förklara förälderns sjukdom för barnet. Verkligheten är ofta lättare att bära än den bild av sin förälders sjukdom och prognos som växer fram i ett barns livliga fantasi. Det var en tydlig slutsats av seminariet. Detsamma gäller förstås även barn till personer med svår kroppslig sjukdom, vilket framkom vid ett seminarium som Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga NKA i Kalmar, som jag deltog i, fortsätter Gudrun Brunegård.
- Ur det perspektivet är det oroande att Landstinget i Kalmar län inte kan få fram uppgifter på om den av fullmäktige beslutade rutinen att fråga efter barn till svårt sjuka vuxna fungerar i praktiken. Jag lyfte detta vid senaste landstingsfullmäktige, men det genomgående svaret var att det inte gick att få fram någon statistik. Här vilar ett stort ansvar på den rödgröna majoriteten, att följa upp så att talet om att barnets bästa alltid sätts i främsta rummet verkligen omsätts i praktik, i landstingets alla verksamheter där det finns barn som anhöriga. Det får inte stanna vid vackra ord, avslutar Gudrun Brunegård.
fredag 28 juni 2013
Är det tryggt att bli akut sjuk i skärgården?
Vad händer om man drabbas av akut sjukdom, som hjärtbesvär eller allergisk chock vid getingstick, om man befinner sig i skärgården? Ambulansen i Gamleby är bara på plats kontorstid, men getingar tar inte ledigt efter klockan fem. Det kan ta mer än en halvtimme för ambulansen att ta sig till Loftahammar från Västervik.
Detta fick jag tillsammans med några andra kristdemokratiska politiker tillfälle att fördjupa oss i samband med dagens studiebesök.
.JPG)
Yvonne Andersson, Gudrun Brunegård, Anders Andersson, Ingrid Juthe och Kerstin Lahi visar upp en övningshjärtstartare.
- Vi kräver att ambulansen ska vara stationerad i Gamleby, med 90-sekundersutryckning dygnet runt. När landstingen i Kalmar, Östergötland och Jönköpings län under hösten ska handla upp en ambulanshelikopter, så är det vår bestämda uppfattning att den bör stationeras i Västervik, för att öka tryggheten för skärgårdens fastboende befolkning och sommargäster, säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna.
- Vi uppskattar det sätt som civilsamhället tar ansvar på, genom att hjärtstartare har skaffats in av exempelvis campingplatser och lanthandeln i Loftahammar. Bjursunds camping är ett föredöme, där ett sextiotal av säsongscamparna kan utföra hjärt-lungräddning och ett tjugotal är utbildade på att hantera hjärtstartaren. Det ökar tryggheten för campinggästerna, säger Anders Andersson, KD, riksdagsledamot från Järnforsen.
- Det är anmärkningsvärt att landstingsmajoriteten inte tagit vara på tillfället att ordna landningsplatta för ambulanshelikopter vid Västerviks sjukhus, i samband med byggnationerna där. Det skulle underlätta i- och urlastning av svårt sjuka eller skadade patienter. Som det är nu får helikoptern landa på en fotbollsplan eller i Mommehål och patienten lastas om till ambulans, med tidsspillan till följd, säger Kerstin Lahi, KD, Västervik, ersättare i landstingsstyrelsen.
- Som sommarboende i Loftahammar och med barn och barnbarn här, ställer jag mig helhjärtat bakom kravet att placera en ambulanshelikopter i Västervik, för att täcka upp kustområdet i Tjust, Gryt och Sankta Annas skärgårdar, framför allt under sommaren, säger Yvonne Andersson, KD, riksdagsledamot från Linköping.
- Det är ett stort problem med mobiltäckningen i skärgården. Det är inte bra när larmsamtal inte når fram eller bryts flera gånger under samtalet. Detta måste mobiloperatörerna åtgärda, säger Ingrid Juthe.
Detta fick jag tillsammans med några andra kristdemokratiska politiker tillfälle att fördjupa oss i samband med dagens studiebesök.
.JPG)
- Vi kräver att ambulansen ska vara stationerad i Gamleby, med 90-sekundersutryckning dygnet runt. När landstingen i Kalmar, Östergötland och Jönköpings län under hösten ska handla upp en ambulanshelikopter, så är det vår bestämda uppfattning att den bör stationeras i Västervik, för att öka tryggheten för skärgårdens fastboende befolkning och sommargäster, säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna.
- Vi uppskattar det sätt som civilsamhället tar ansvar på, genom att hjärtstartare har skaffats in av exempelvis campingplatser och lanthandeln i Loftahammar. Bjursunds camping är ett föredöme, där ett sextiotal av säsongscamparna kan utföra hjärt-lungräddning och ett tjugotal är utbildade på att hantera hjärtstartaren. Det ökar tryggheten för campinggästerna, säger Anders Andersson, KD, riksdagsledamot från Järnforsen.
- Det är anmärkningsvärt att landstingsmajoriteten inte tagit vara på tillfället att ordna landningsplatta för ambulanshelikopter vid Västerviks sjukhus, i samband med byggnationerna där. Det skulle underlätta i- och urlastning av svårt sjuka eller skadade patienter. Som det är nu får helikoptern landa på en fotbollsplan eller i Mommehål och patienten lastas om till ambulans, med tidsspillan till följd, säger Kerstin Lahi, KD, Västervik, ersättare i landstingsstyrelsen.
- Som sommarboende i Loftahammar och med barn och barnbarn här, ställer jag mig helhjärtat bakom kravet att placera en ambulanshelikopter i Västervik, för att täcka upp kustområdet i Tjust, Gryt och Sankta Annas skärgårdar, framför allt under sommaren, säger Yvonne Andersson, KD, riksdagsledamot från Linköping.
- Det är ett stort problem med mobiltäckningen i skärgården. Det är inte bra när larmsamtal inte når fram eller bryts flera gånger under samtalet. Detta måste mobiloperatörerna åtgärda, säger Ingrid Juthe.
lördag 8 juni 2013
Ta tillvara specialistutbildades kompetens i landstinget!
Skrivelse till landstingsstyrelsens ordförande, Anders Henriksson (S)
Ta tillvara kompetensen hos specialistutbildade och forskarutbildade i landstinget!
Landstinget i Kalmar län står inför stora utmaningar när det gäller den framtida personalförsörjningen och kvalitetsutveckling inom i stort sett alla landstingets verksamheter.
Samtidigt finns det redan idag många av landstingets anställda, exempelvis ett antal sjuksköterskor, som har specialistutbildat sig och i en del fall forskarutbildat sig. Ibland har studierna bedrivits med stöd från landstinget, men i flera fall har vederbörande därefter fått återgå till sina forna rutinarbetsuppgifter, utan att den kunskap och kompetens som förvärvats tagits tillvara för att utveckla vården och verksamheten.
När man kommer tillbaka från en utbildning kan det upplevas frustrerande att mötas av vad man uppfattar som ointresse från arbetsgivaren. I värsta fall kan det leda till att personen i fråga söker sig till en annan arbetsgivare, som bättre förmår att ta tillvara och stimulera till utveckling av vård och kunskap.
Vid FoU-delegationens senaste möte diskuterades hur landstinget framgent kan hitta stimulerande arbetsuppgifter för anställda som forskarutbildat sig. Det är en god ansats.
Vi ser dock frågan som vidare än så, och föreslår att man omgående inventerar både vilka särskilda kompetenser som redan finns bland landstingets anställda och vilka sådana anställda som under de senaste åren lämnat landstinget för att gå till annan arbetsgivare, där man upplevt att ens kompetens tagits tillvara på ett bättre sätt.
Man bör dessutom inleda samtal med var och en för att kartlägga hur specialistkompetensen kan tas tillvara i det dagliga arbetet, men också för att sprida kunskap och kompetens till landstinget som helhet.
Utöver detta ser vi det som oundgängligt att skapa rutiner för hur den kompetens som landstingets anställda besitter och utvecklar ska tas tillvara i framtiden.
Kalmar den 4 juni 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsråd
Kerstin Lahi
Ledamot i FoU-delegationen
Ta tillvara kompetensen hos specialistutbildade och forskarutbildade i landstinget!
Landstinget i Kalmar län står inför stora utmaningar när det gäller den framtida personalförsörjningen och kvalitetsutveckling inom i stort sett alla landstingets verksamheter.
Samtidigt finns det redan idag många av landstingets anställda, exempelvis ett antal sjuksköterskor, som har specialistutbildat sig och i en del fall forskarutbildat sig. Ibland har studierna bedrivits med stöd från landstinget, men i flera fall har vederbörande därefter fått återgå till sina forna rutinarbetsuppgifter, utan att den kunskap och kompetens som förvärvats tagits tillvara för att utveckla vården och verksamheten.
När man kommer tillbaka från en utbildning kan det upplevas frustrerande att mötas av vad man uppfattar som ointresse från arbetsgivaren. I värsta fall kan det leda till att personen i fråga söker sig till en annan arbetsgivare, som bättre förmår att ta tillvara och stimulera till utveckling av vård och kunskap.
Vid FoU-delegationens senaste möte diskuterades hur landstinget framgent kan hitta stimulerande arbetsuppgifter för anställda som forskarutbildat sig. Det är en god ansats.
Vi ser dock frågan som vidare än så, och föreslår att man omgående inventerar både vilka särskilda kompetenser som redan finns bland landstingets anställda och vilka sådana anställda som under de senaste åren lämnat landstinget för att gå till annan arbetsgivare, där man upplevt att ens kompetens tagits tillvara på ett bättre sätt.
Man bör dessutom inleda samtal med var och en för att kartlägga hur specialistkompetensen kan tas tillvara i det dagliga arbetet, men också för att sprida kunskap och kompetens till landstinget som helhet.
Utöver detta ser vi det som oundgängligt att skapa rutiner för hur den kompetens som landstingets anställda besitter och utvecklar ska tas tillvara i framtiden.
Kalmar den 4 juni 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsråd
Kerstin Lahi
Ledamot i FoU-delegationen
torsdag 6 juni 2013
Hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar
Jag har tidigare skrivit om möten med föräldrar till barn med flera svåra funktionshinder och de särskilda problem som de kan möta, som gör livet mer komplicerat än nödvändigt.
Efter det senaste mötet kom jag överens med Pierre Edström (FP) att ställa en gemensam interpellation till majoritetsansvarigt landstingsråd. Även våra landstingsrådskollegor Christer Jonsson (C) och Henrik Yngvesson (M) hakade på interpellationen, som följer här:
Interpellation till Lena Segerberg (S), landstingsråd med ansvar för sjukhusvård
Barnperspektiv på hjälpmedel för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar
I samband med att ansvaret för hemsjukvården 2008 övergick från Landstinget i Kalmar län till länets kommuner växlades även ansvaret för hjälpmedel över. Ett undantag fanns dock och det rörde hjälpmedel inom habiliteringen för barn och ungdomar som fortfarande är landstingets ansvar.
För en tid sedan anordnade några brukarorganisationer en studiedag för politiker om situationen för barn och ungdomar med flerfunktionshinder. Vid det tillfället framkom en rad synpunkter kring hur landstinget hanterar hjälpmedelsfrågorna. Bland annat framgick det att de hjälpmedelsriktlinjer som tagits fram är anpassade efter vuxna och inte tar hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för barn och ungdomar. Det framgick inte heller tydligt vem som har det övergripande ansvaret för hjälpmedelsfrågorna på tjänstemannanivå. För ett och ett halvt år sedan skrevs ett medborgarförslag om behovet av fritidshjälpmedel. Frågan hänsköts till landstingsstyrelsens budgetberedning men sedan har inget hänt.
Landstingets ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” slår fast att ”Ledning och alla medarbetare ska utifrån sina roller bidra till att (…) Barn och unga får samma möjligheter till vård på lika villkor oavsett kön, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning”. I den checklista som ska ligga till grund för alla beslut som tas i landstinget lyfts Barnkonventionens artikel 6 fram som en grundläggande princip: ”Varje barn och ungdom ska tillåtas utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar” (handlingsplanens fetstilsmarkering).
Hjälpmedelsfrågorna är en oerhört viktig del för att få många människors vardag att fungera. De så kallade fritidshjälpmedlen kan på ett påtagligt sätt även bidra till att familjerna kan ge sina barn med funktionsnedsättningar stimulans och träning som förbättrar livskvaliteten, men också konkret stärker funktioner som balans och rörlighet. Därigenom kan vårdtyngden minska något och familjen kan orka med situationen lite bättre. Därför behöver ett antal frågor kring hanteringen av hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar förtydligas.
- Tycker du att landstingets hjälpmedelsriktlinjer i tillräcklig utsträckning följer ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” och på ett jämlikt och jämställt sätt tar hänsyn till funktionshindrade barn och ungdomars villkor och behov? Om inte – vad är du beredd att göra för att förändra situationen?
- Var i vår organisation ligger ansvaret för hjälpmedel för barn med funktionsnedsättningar?
- Vad har hänt i frågan om fritidshjälpmedel till barn och ungdomar? Var i beslutsprocessen finns medborgarförslaget?
Gudrun Brunegård, KD Pierre Edström, FP
Christer Jonsson, C Henrik Yngvesson, M
Efter det senaste mötet kom jag överens med Pierre Edström (FP) att ställa en gemensam interpellation till majoritetsansvarigt landstingsråd. Även våra landstingsrådskollegor Christer Jonsson (C) och Henrik Yngvesson (M) hakade på interpellationen, som följer här:
Interpellation till Lena Segerberg (S), landstingsråd med ansvar för sjukhusvård
Barnperspektiv på hjälpmedel för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar
I samband med att ansvaret för hemsjukvården 2008 övergick från Landstinget i Kalmar län till länets kommuner växlades även ansvaret för hjälpmedel över. Ett undantag fanns dock och det rörde hjälpmedel inom habiliteringen för barn och ungdomar som fortfarande är landstingets ansvar.
För en tid sedan anordnade några brukarorganisationer en studiedag för politiker om situationen för barn och ungdomar med flerfunktionshinder. Vid det tillfället framkom en rad synpunkter kring hur landstinget hanterar hjälpmedelsfrågorna. Bland annat framgick det att de hjälpmedelsriktlinjer som tagits fram är anpassade efter vuxna och inte tar hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för barn och ungdomar. Det framgick inte heller tydligt vem som har det övergripande ansvaret för hjälpmedelsfrågorna på tjänstemannanivå. För ett och ett halvt år sedan skrevs ett medborgarförslag om behovet av fritidshjälpmedel. Frågan hänsköts till landstingsstyrelsens budgetberedning men sedan har inget hänt.
Landstingets ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” slår fast att ”Ledning och alla medarbetare ska utifrån sina roller bidra till att (…) Barn och unga får samma möjligheter till vård på lika villkor oavsett kön, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning”. I den checklista som ska ligga till grund för alla beslut som tas i landstinget lyfts Barnkonventionens artikel 6 fram som en grundläggande princip: ”Varje barn och ungdom ska tillåtas utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar” (handlingsplanens fetstilsmarkering).
Hjälpmedelsfrågorna är en oerhört viktig del för att få många människors vardag att fungera. De så kallade fritidshjälpmedlen kan på ett påtagligt sätt även bidra till att familjerna kan ge sina barn med funktionsnedsättningar stimulans och träning som förbättrar livskvaliteten, men också konkret stärker funktioner som balans och rörlighet. Därigenom kan vårdtyngden minska något och familjen kan orka med situationen lite bättre. Därför behöver ett antal frågor kring hanteringen av hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar förtydligas.
- Tycker du att landstingets hjälpmedelsriktlinjer i tillräcklig utsträckning följer ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” och på ett jämlikt och jämställt sätt tar hänsyn till funktionshindrade barn och ungdomars villkor och behov? Om inte – vad är du beredd att göra för att förändra situationen?
- Var i vår organisation ligger ansvaret för hjälpmedel för barn med funktionsnedsättningar?
- Vad har hänt i frågan om fritidshjälpmedel till barn och ungdomar? Var i beslutsprocessen finns medborgarförslaget?
Gudrun Brunegård, KD Pierre Edström, FP
Christer Jonsson, C Henrik Yngvesson, M
onsdag 5 juni 2013
Vilken prioritet har Barnkonventionen i det rödgröna landstinget?
Barnens rättigheter är en något vi inte får ge avkall på. Redan 2004, när Anders Andersson (KD) var landstingsstyrelsens ordförande, skrevs det in i landstingsplanen att "landstinget strävar efter att all verksamhet ska leva upp till intentionerna i FN:s barnkonvention". Ett barnkompetensnätverk utvecklades som följd av detta, för att arbeta in barnrättsfrågorna i hälso- och sjukvrådens verksamheter.
Under de år som gått sedan majoritetsskiftet 2006 har vi många gånger haft anledning att bekymra oss över i vad mån den rödgröna majoriteten prioriterar barnrättsarbetet. Långa tider har arbetet i barnkompetensnätverket legat nere. Det har varit svårt att få spridning för barnrättsfrågorna i exempelvis kliniker där barn inte normalt ingår i verksamheten, men mycket väl kan vistas som anhörig och/eller besökare.
Trots att en handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen antogs för ett år sedan har jag fått signaler om att inte mycket konkret har hänt för att konkretisera och genomföra den.
För att få en bild av läget ett år efter handlingsplanens antagande ställde jag ett antal konkreta frågor, som grundar sig på olika delar av handlingsplanen, vid landstingsfullmäktige förra veckan.
Svaret besannade dessvärre mina farhågor. Fina fraser kan majoriteten leverera. Det händer helt visst en hel del bra saker i vissa delar av verksamheten, men det genomgående svaret på mina frågor var att det inte finns några siffror att redovisa, ingen statistik som följer upp i vad mån landstingets verksamheter lyckas med att sätta barnets bästa i första rummet.
Det är sorgligt att den rödgröna landstingsmajoriteten, som yvs över landstingets ständiga förbättringsarbete och öppna redovisningar av resultat, inte har kommit längre när det gäller att säkra resultaten i en sådan honnörsfråga som barnets rättigheter. Har inte barnets bästa högre prioritet?
Interpellationsdebatten visade att arbetet med att implementera Barnkonventionen i realiteten har inletts relativt nyligen. Jag lovar därför att återkomma om ett år, för att undersöka om den rödgröna majoriteten då kan redovisa några resultat.
Här nedan följer interpellationen:
Interpellation till landstingsråden Lena Segerberg (S), Linda Fleetwood (V) och Jessica Rydell (MP)
Den 15 maj firades den Internationella Familjedagen. Det ger anledning till att granska hur Landstinget i Kalmar Län arbetar med frågor som gäller barn och familjer.
Under det senaste tiotalet år har arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention uppmärksammats i landstinget. Bland annat formerades ett barnkompetensnätverk, som särskilt skulle fokusera barnperspektivet i landstinget.
Förra våren anordnades en barnrättskonferens, där många chefer på olika nivåer deltog. Tyvärr saknades i stort sett helt representation av chefer från ”vuxenspecialiteterna” inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen, trots att man där möter barn både som brukare (inom t ex akutsjukvård, operation och röntgen), men också som anhöriga och besökare. Barn som har svårt somatiskt sjuka anhöriga och barn med anhöriga som vårdas inom psykiatrin och missbruksvården har ofta stora egna behov av stöd och bearbetning.
I juni 2012, för ett år sedan, antog landstingsfullmäktige Landstinget i Kalmar Läns ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”, som ska omfatta tiden 2012 – 2014. Handlingsplanen innehåller en rad konkreta och uppföljningsbara punkter och checklistor. Den tar upp viktiga perspektiv, både om fortbildning i barnkompetens hos personal som möter barn i arbetet, om barnchecklistor inför beslut och om stöd till barn med sjuka föräldrar och nära anhöriga.
Som förtroendevald har man mycket begränsad insyn i beredningsprocessen på basenhets- eller kliniknivå. Det är därför omöjligt att överblicka hur väl barnkonsekvensbeskrivningar har införts som verktyg inför beslut. Så här mitt i perioden skulle det därför vara värdefullt att få en återkoppling om hur arbetet med att implementera barnperspektivet fortskrider i landstingets alla verksamheter.
Jag önskar därför redovisning för följande frågor för var och en av de förvaltningar som ni ansvarar för:
• Hur stor andel av chefer och anställda har numera utbildats om handlingsplanen och arbetet med barnkonventionen?
• Hur många barn till psykiskt funktionshindrade eller missbrukare har fått remiss till BUP och/eller kommunens socialtjänst sedan handlingsplanen antogs?
• I hur stor andel av basenheterna görs numera barnkonsekvensbeskrivningar i samband med beslut i respektive förvaltning? Har de i något eller några fall lett till att beslutet har justerats för att minska befarade negativa konsekvenser för barn och ungdomar?
• Vilka rutiner har utvecklats till stöd för barn till föräldrar med missbruk eller psykiskt funktionshinder, respektive allvarliga somatiska sjukdomar?
Vimmerby den 15 maj 2013
Gudrun Brunegård
Under de år som gått sedan majoritetsskiftet 2006 har vi många gånger haft anledning att bekymra oss över i vad mån den rödgröna majoriteten prioriterar barnrättsarbetet. Långa tider har arbetet i barnkompetensnätverket legat nere. Det har varit svårt att få spridning för barnrättsfrågorna i exempelvis kliniker där barn inte normalt ingår i verksamheten, men mycket väl kan vistas som anhörig och/eller besökare.
Trots att en handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen antogs för ett år sedan har jag fått signaler om att inte mycket konkret har hänt för att konkretisera och genomföra den.
För att få en bild av läget ett år efter handlingsplanens antagande ställde jag ett antal konkreta frågor, som grundar sig på olika delar av handlingsplanen, vid landstingsfullmäktige förra veckan.
Svaret besannade dessvärre mina farhågor. Fina fraser kan majoriteten leverera. Det händer helt visst en hel del bra saker i vissa delar av verksamheten, men det genomgående svaret på mina frågor var att det inte finns några siffror att redovisa, ingen statistik som följer upp i vad mån landstingets verksamheter lyckas med att sätta barnets bästa i första rummet.
Det är sorgligt att den rödgröna landstingsmajoriteten, som yvs över landstingets ständiga förbättringsarbete och öppna redovisningar av resultat, inte har kommit längre när det gäller att säkra resultaten i en sådan honnörsfråga som barnets rättigheter. Har inte barnets bästa högre prioritet?
Interpellationsdebatten visade att arbetet med att implementera Barnkonventionen i realiteten har inletts relativt nyligen. Jag lovar därför att återkomma om ett år, för att undersöka om den rödgröna majoriteten då kan redovisa några resultat.
Här nedan följer interpellationen:
Interpellation till landstingsråden Lena Segerberg (S), Linda Fleetwood (V) och Jessica Rydell (MP)
Uppföljning av ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”
Den 15 maj firades den Internationella Familjedagen. Det ger anledning till att granska hur Landstinget i Kalmar Län arbetar med frågor som gäller barn och familjer.
Under det senaste tiotalet år har arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention uppmärksammats i landstinget. Bland annat formerades ett barnkompetensnätverk, som särskilt skulle fokusera barnperspektivet i landstinget.
Förra våren anordnades en barnrättskonferens, där många chefer på olika nivåer deltog. Tyvärr saknades i stort sett helt representation av chefer från ”vuxenspecialiteterna” inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen, trots att man där möter barn både som brukare (inom t ex akutsjukvård, operation och röntgen), men också som anhöriga och besökare. Barn som har svårt somatiskt sjuka anhöriga och barn med anhöriga som vårdas inom psykiatrin och missbruksvården har ofta stora egna behov av stöd och bearbetning.
I juni 2012, för ett år sedan, antog landstingsfullmäktige Landstinget i Kalmar Läns ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”, som ska omfatta tiden 2012 – 2014. Handlingsplanen innehåller en rad konkreta och uppföljningsbara punkter och checklistor. Den tar upp viktiga perspektiv, både om fortbildning i barnkompetens hos personal som möter barn i arbetet, om barnchecklistor inför beslut och om stöd till barn med sjuka föräldrar och nära anhöriga.
Som förtroendevald har man mycket begränsad insyn i beredningsprocessen på basenhets- eller kliniknivå. Det är därför omöjligt att överblicka hur väl barnkonsekvensbeskrivningar har införts som verktyg inför beslut. Så här mitt i perioden skulle det därför vara värdefullt att få en återkoppling om hur arbetet med att implementera barnperspektivet fortskrider i landstingets alla verksamheter.
Jag önskar därför redovisning för följande frågor för var och en av de förvaltningar som ni ansvarar för:
• Hur stor andel av chefer och anställda har numera utbildats om handlingsplanen och arbetet med barnkonventionen?
• Hur många barn till psykiskt funktionshindrade eller missbrukare har fått remiss till BUP och/eller kommunens socialtjänst sedan handlingsplanen antogs?
• I hur stor andel av basenheterna görs numera barnkonsekvensbeskrivningar i samband med beslut i respektive förvaltning? Har de i något eller några fall lett till att beslutet har justerats för att minska befarade negativa konsekvenser för barn och ungdomar?
• Vilka rutiner har utvecklats till stöd för barn till föräldrar med missbruk eller psykiskt funktionshinder, respektive allvarliga somatiska sjukdomar?
Vimmerby den 15 maj 2013
Gudrun Brunegård
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
