Nytt uppdrag - ovant men inte oävet!

Idag har vaktavlösningen på landstingsrådsposten markerats på ett tydligt sätt. När jag kom till landstingshuset i morse hade min företrädare, Anders Andersson (KD), röjt undan i sitt gamla tjänsterum för att bereda plats åt mig.

Min pol sek-kollega sedan sju år, Sven-Åke Svensson, som nu tagit över min roll som samordnare inom Alliansen, hade dessutom fixat en vacker blombukett och en inbjudande skål med färsk frukt.

I blickfånget på hurtsen mitt emot min arbetsplats har jag ställt några personliga föremål:

Den märkliga, bågformigt uppåtsträvande växten i den likaledes böjda glasskålen, har jag fått av Anders Andersson i samband med landstingsgruppmötet i fredags.

Den lilla Mats Jonasson-maskoten Geno är en gåva från allianskompisarna. Den symboliserar solidaritet, empati och sympati och ska göra karriäristen kraftlös!

Ebenholtzgiraffen står för mig för en kombination av nyfikenhet, lyhördhet, skönhet, lugn, gracil elegans, lite klumpig utsatthet när den försöker fly, men med farligt träffsäkra sparkar när den blir angripen.

Över dessa privata föremål hänger en inventarie i form av en tavla av Vimmerby-konstnären Gert-Ove Gustafsson, föreställande en rälsbuss på färd genom smålandsskogarna. Man kan undra vad den symboliserar - det gamla SJ:s punktliga pålitlighet gentemot de förrädiskt lockande Kustpilentågen, som alltid dras med förseningar om de överhuvud taget är i bruk?

Välkommen in till mitt tjänsterum på en pratstund!

Mina goda medarbetare Sven-Åke Svensson och Klaus Leidecker, som tagit över min halva pol sek-tjänst.

Och arbetsdagen då? Ja, nog känns det ovant att inte längre vara den som står för skrivarbetet vid alliansledningsgruppens möte! Ovant att vara den som för mitt partis talan när vi förhandlade kring våra inspel i Alliansens budgetalternativ. Ovant att sitta på den aktiva sidan av bordet vid alliansgruppledarnas presskonferens om vårt budgetförslag.

Ovant, men alls inte oävet, får jag säga!