Jag har ju i några tidigare inlägg skrivit om händelserna kring Ingemar Anderssons olyckiga förfrysning och de frågor det gav upphov till.
Nu, så där en månad senare, kan man konstatera att han tycks klara sig bättre än man vågade hoppas, när man såg de svarta fingrarna och tårna.
Igår hade Smålandsnytt ett uppföljande reportage, där även jag intervjuas om vilka slutsatser man dragit av de utredningar som gjorts. I SVTPlay hinner jag säga lite mer än vad som blev kvar efter klippen i det TV-sända inslaget.
Visar inlägg med etikett förfrysning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förfrysning. Visa alla inlägg
onsdag 16 februari 2011
fredag 4 februari 2011
Skärpta rutiner efter förfrysning
Nu är utredningarna klara gällande vad som egentligen hände, när Ingemar Andersson från Tuna besökte Västerviks sjukhus. Vid hemkomsten kom han inte in i huset, utan blev liggandes ute på trappan och förfrös fingrar och tår.
Allmänheten fick en ström av information i såväl tidningar, radio och TV, efter intervjuer med Ingemar själv och hans anhöriga. Den information som gavs väckte en rad frågor, framför allt beträffande omständigheterna kring hans hemfärd, men även hur det kom sig att en diabetiker kunde vistas på akutmottagningen hela eftermiddagen och kvällen utan att få något att äta. Från sjukhusets sida nöjde man sig med att konstatera att man följt rutinerna.
Sjukhusets utredning visar att ingen notering gjorts och att kunskap saknats om bakomliggande sjukdom. Uppenbarligen har det gjorts försök att ringa anhöriga från sjukhuset, när undersökningen var klar på kvällen. När man inte fick svar beslöt man att ändå låta Ingemar åka hem, eftersom han själv önskade det. Analysen har resulterat i förslag om förbättringar i dokumentationen och skriftliga rutiner för hemgång när det gäller vissa patientgrupper.
Vid kontakt med landstingets sjukreseenhet framkommer att man från deras sida noterat att akutmottagningen efter den olycksaliga händelsen har ändrat sitt beteende vid beställning av sjukresor. Och jag är övertygad om att ingen taxichaufför framdeles kommer att åka iväg från en sjuktransport utan att ha förvissat sig om att resenären tagit sig in i bostaden.
Som jag tidigare konstaterat: I ett sådant här fall finns bara förlorare. Självklart är alla inblandade parter bestörta och förtvivlade över vad som hänt. Ingen vill ju orsaka lidande eller skada. Men när det nu gick så illa, så är det nödvändigt att analysera varje led i vårdkedjan och skärpa upp rutinerna så att det inte finns någon risk att något liknande inträffar igen. Det handlar inte om att söka syndabockar.
Därför är det bra att man, även om man inte kunnat upptäcka några direkta fel som begåtts inom sjukhusets väggar, ändå skärper säkerhetsåtgärderna. Det är på så sätt patientsäkerheten ökar och risken för framtida patientskador minskar.
Allmänheten fick en ström av information i såväl tidningar, radio och TV, efter intervjuer med Ingemar själv och hans anhöriga. Den information som gavs väckte en rad frågor, framför allt beträffande omständigheterna kring hans hemfärd, men även hur det kom sig att en diabetiker kunde vistas på akutmottagningen hela eftermiddagen och kvällen utan att få något att äta. Från sjukhusets sida nöjde man sig med att konstatera att man följt rutinerna.
Sjukhusets utredning visar att ingen notering gjorts och att kunskap saknats om bakomliggande sjukdom. Uppenbarligen har det gjorts försök att ringa anhöriga från sjukhuset, när undersökningen var klar på kvällen. När man inte fick svar beslöt man att ändå låta Ingemar åka hem, eftersom han själv önskade det. Analysen har resulterat i förslag om förbättringar i dokumentationen och skriftliga rutiner för hemgång när det gäller vissa patientgrupper.
Vid kontakt med landstingets sjukreseenhet framkommer att man från deras sida noterat att akutmottagningen efter den olycksaliga händelsen har ändrat sitt beteende vid beställning av sjukresor. Och jag är övertygad om att ingen taxichaufför framdeles kommer att åka iväg från en sjuktransport utan att ha förvissat sig om att resenären tagit sig in i bostaden.
Som jag tidigare konstaterat: I ett sådant här fall finns bara förlorare. Självklart är alla inblandade parter bestörta och förtvivlade över vad som hänt. Ingen vill ju orsaka lidande eller skada. Men när det nu gick så illa, så är det nödvändigt att analysera varje led i vårdkedjan och skärpa upp rutinerna så att det inte finns någon risk att något liknande inträffar igen. Det handlar inte om att söka syndabockar.
Därför är det bra att man, även om man inte kunnat upptäcka några direkta fel som begåtts inom sjukhusets väggar, ändå skärper säkerhetsåtgärderna. Det är på så sätt patientsäkerheten ökar och risken för framtida patientskador minskar.
lördag 15 januari 2011
Patientsäkerhet, sekretess och mediestrategi
För några dagar sedan skrev jag om Ingemar Andersson, som efter ett besök på Västerviks sjukhus skjutsades hem av taxi och blev liggande ute på trappan i fjorton timmar i tio graders kyla och förfrusit fingrar och tår. Eftersom inte sjukhuset gjort någon annan kommentar än att man inte uttalar sig i enskilda fall,så grundade jag bakgrundsbeskrivningen och mina frågeställningar på de uppgifter som framkommit i olika medier.
Utifrån samma underlag skrev jag en debattartikel, som publicerades i flera av länets tidningar. I artikeln gör jag kopplingen till socialminister Göran Hägglunds (KD) och regeringens nollvision om patientskador i vården och den satsning som görs för att få igång arbetet runt om i landet.
Bakom varje siffra i den förskräckande statistik, som visar på hundratusentals vårdskador om året, finns en människa av kött och blod, som Ingemar Andersson. I artikeln uttrycker jag en förhoppning om att det tragiska fallet ska vara en väckarklocka och en utgångspunkt för det arbete som är nödvändigt för att minska vårdskadorna.
De ansvariga på Västerviks sjukhus gjorde ett genmäle som bl a publicerades i Västerviks-Tidningen. Där påtalar de att flera av de uppgifter jag återger från media är felaktiga. Vimmerby Tidnings ledarskribent kommenterar resonemanget i slutet av denna länk.
Självklart beklagar jag om jag bidragit till att oriktiga uppgifter från media fått vidare spridning. Men är det inte dags att fundera över mediestrategin efter denna tragiska händelse, där sjukvården varit inblandad, och som har lett till intensiv rapportering i media under en hel vecka, både regionalt och nationellt, och som nu även ska granskas av Socialstyrelsen?
En enkel presskommuniké med korfattad, saklig information om det verkliga händelseförloppet, när man såg att fallet fått både regional och nationell uppmärksamhet, hade knappast skadat patientsekretessen, men hade kunnat skapa klarhet i många oklarheter.
Utifrån samma underlag skrev jag en debattartikel, som publicerades i flera av länets tidningar. I artikeln gör jag kopplingen till socialminister Göran Hägglunds (KD) och regeringens nollvision om patientskador i vården och den satsning som görs för att få igång arbetet runt om i landet.
Bakom varje siffra i den förskräckande statistik, som visar på hundratusentals vårdskador om året, finns en människa av kött och blod, som Ingemar Andersson. I artikeln uttrycker jag en förhoppning om att det tragiska fallet ska vara en väckarklocka och en utgångspunkt för det arbete som är nödvändigt för att minska vårdskadorna.
De ansvariga på Västerviks sjukhus gjorde ett genmäle som bl a publicerades i Västerviks-Tidningen. Där påtalar de att flera av de uppgifter jag återger från media är felaktiga. Vimmerby Tidnings ledarskribent kommenterar resonemanget i slutet av denna länk.
Självklart beklagar jag om jag bidragit till att oriktiga uppgifter från media fått vidare spridning. Men är det inte dags att fundera över mediestrategin efter denna tragiska händelse, där sjukvården varit inblandad, och som har lett till intensiv rapportering i media under en hel vecka, både regionalt och nationellt, och som nu även ska granskas av Socialstyrelsen?
En enkel presskommuniké med korfattad, saklig information om det verkliga händelseförloppet, när man såg att fallet fått både regional och nationell uppmärksamhet, hade knappast skadat patientsekretessen, men hade kunnat skapa klarhet i många oklarheter.
fredag 7 januari 2011
När det går snett i vården får patienten lida
De senaste dagarna har ett sorgligt drama utspelats i nordöstra Småland. Nyheten har spritts i allt vidare cirklar, nu även på nationell nivå.
Det handlar om Ingemar, 79 år, från Tuna utanför Vimmerby. Han kom till Västerviks sjukhus i söndags för en knäskada. Där blev han sittande flera timmar utan mat eller medicin, trots diabetes. Klockan elva på kvällen skickas han hem från sjukhuset i taxi, utan att man fått bekräftelse på att någon finns som kan ta emot honom hemma.
Taxichauffören släpper av Ingemar, som tar sig till trappan. Men dörren är låst och Ingemar har ingen nyckel. Så där på trappan kollapsar han i den tiogradiga kylan i tron att hans sista stund är kommen. Fjorton timmar senare hittas han av en slump av sin bror Joel. Då är Ingemar svårt medtagen, nedkyld och har svåra köldskador på fingrar och tår.
Händelseförloppet skildrades i Vimmerby Tidning på tisdagen och fångades upp även av
VästerviksTidningen och Radio Kalmar, illustrerat med foto från Vimmerby Tidning på brodern Joel Andersson vid Ingemars förstukvist.
Idag har Smålandsnytt ett reportage, som också har visats i Rapport, där Ingemar själv intervjuas i sjukhussängen och visar upp sina förfrusna, missfärgade fingrar.
Sjukhuschefen Krister Björkegren säger att man har följt rutinerna. Men i så fall behöver rutinerna verkligen ses över!
Inte kan det höra till rutinerna att en diabetiker får sitta i flera timmar på akuten utan att få mat eller mediciner? Det missförhållandet trodde jag hade rättats till för flera år sedan, då jag bl a talat med dåvarande chefen på akutmottagningen, som ombesörjt en lösning på det problemet. Fungerar inte det längre?
Inte kan det vara rutin att skicka hem en sjuk åldring mitt i natten utan att man fått kontakt med någon hemma, anhörig eller hemtjänst, eller kontrollerat att patienten har nyckel och kan ta sig in? Nog måtte väl det enda rimliga vid 23-tiden vara att låta patienten sova på sjukhuset och få åka hem nästa dag? Varför förmår inte den styrande sossemajoriteten få fram intagningsvårdsplatser i Västervik, som vi kristdemokrater arbetat för i så många år, och som skulle förhindra den här typen av kringskyfflande av gamla människor?
Och inte heller hör det till rutinerna att en taxichaufför släpper av en sjukling utan att förvissa sig om att vederbörande tar sig in. Conny Karlsson, som ansvarar för beställningstrafiken, är förtvivlad och kan inte förstå hur det hela kan ha gått till.
Enligt min ringa bedömning har det gått fel på flera punkter, kanske fler än de här ovan uppräknade.
Jag vill poängtera att det inte handlar om felsökning för att hitta syndabockar. I ett sådant här fall finns bara förlorare. Men den som får lida för att rutinerna fallerat, det är Ingemar, som riskerar att gå illa sargad ur eländet, med sina förfrusna diabeteshänder och diabetestår.
Därför duger det inte att gömma sig bakom påståendet att rutinerna följts. Varje steg i vårdkedjan måste gås igenom, utan att någon pinsamhet sopas under mattan.
Det får bara inte hända igen!
Det handlar om Ingemar, 79 år, från Tuna utanför Vimmerby. Han kom till Västerviks sjukhus i söndags för en knäskada. Där blev han sittande flera timmar utan mat eller medicin, trots diabetes. Klockan elva på kvällen skickas han hem från sjukhuset i taxi, utan att man fått bekräftelse på att någon finns som kan ta emot honom hemma.
Taxichauffören släpper av Ingemar, som tar sig till trappan. Men dörren är låst och Ingemar har ingen nyckel. Så där på trappan kollapsar han i den tiogradiga kylan i tron att hans sista stund är kommen. Fjorton timmar senare hittas han av en slump av sin bror Joel. Då är Ingemar svårt medtagen, nedkyld och har svåra köldskador på fingrar och tår.
Händelseförloppet skildrades i Vimmerby Tidning på tisdagen och fångades upp även av
VästerviksTidningen och Radio Kalmar, illustrerat med foto från Vimmerby Tidning på brodern Joel Andersson vid Ingemars förstukvist.
Idag har Smålandsnytt ett reportage, som också har visats i Rapport, där Ingemar själv intervjuas i sjukhussängen och visar upp sina förfrusna, missfärgade fingrar.
Sjukhuschefen Krister Björkegren säger att man har följt rutinerna. Men i så fall behöver rutinerna verkligen ses över!
Inte kan det höra till rutinerna att en diabetiker får sitta i flera timmar på akuten utan att få mat eller mediciner? Det missförhållandet trodde jag hade rättats till för flera år sedan, då jag bl a talat med dåvarande chefen på akutmottagningen, som ombesörjt en lösning på det problemet. Fungerar inte det längre?
Inte kan det vara rutin att skicka hem en sjuk åldring mitt i natten utan att man fått kontakt med någon hemma, anhörig eller hemtjänst, eller kontrollerat att patienten har nyckel och kan ta sig in? Nog måtte väl det enda rimliga vid 23-tiden vara att låta patienten sova på sjukhuset och få åka hem nästa dag? Varför förmår inte den styrande sossemajoriteten få fram intagningsvårdsplatser i Västervik, som vi kristdemokrater arbetat för i så många år, och som skulle förhindra den här typen av kringskyfflande av gamla människor?
Och inte heller hör det till rutinerna att en taxichaufför släpper av en sjukling utan att förvissa sig om att vederbörande tar sig in. Conny Karlsson, som ansvarar för beställningstrafiken, är förtvivlad och kan inte förstå hur det hela kan ha gått till.
Enligt min ringa bedömning har det gått fel på flera punkter, kanske fler än de här ovan uppräknade.
Jag vill poängtera att det inte handlar om felsökning för att hitta syndabockar. I ett sådant här fall finns bara förlorare. Men den som får lida för att rutinerna fallerat, det är Ingemar, som riskerar att gå illa sargad ur eländet, med sina förfrusna diabeteshänder och diabetestår.
Därför duger det inte att gömma sig bakom påståendet att rutinerna följts. Varje steg i vårdkedjan måste gås igenom, utan att någon pinsamhet sopas under mattan.
Det får bara inte hända igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
