Det säger Anders Brunegård, som tillsammans med sonen Gabriel och Jimmy Andersson från Vimmerby besteg Ararat för två år sedan. Nu har de alltså bestigit Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Ungefär åttio procent av dem som försöker bestiga Kilimanjaro lyckas nå toppen.
Kilimanjaro sett från staden Moshi vid bergets fot. Den topp som utgörs av den rundade vulkankäglan till vänster heter Kibo och den taggiga toppen till höger kallas Mawenzi.
- Det finns fler skillnader mellan de båda bergen. Det märks att Kilimanjaro-expeditionerna är en stor turistindustri. Organisationen är mer utvecklad, med högre servicegrad hos dem som anordnar vandringarna. De är också noga med att hålla rent efter sig. På Ararat var det riktigt skräpigt, säger Jimmy Andersson.
- Naturen i Tanzania är fantastisk. Det är en stor upplevelse att få uppleva Afrika på det här sättet. Men jag skulle inte göra det utan min doktor, konstaterar Jimmy Andersson leende.
Vandringen går genom den ena klimatzonen efter den andra. Först går man genom sval bergsregnskog, därefter hedlandskap, sedan arktisk tundra. På slutet är det rent kalfjäll med vulkaniskt grus och stenskravel. Detta kan jämföras med Ararat, där man befann sig över trädgränsen redan vid vandringens start.
Vandring över hedlandskapet på bergsryggen mellan Mawenzi och Kibo, som syns i bakgrunden.
Gruppen bestod förutom de tre vimmerbyborna av Anders Brunegårds bror och en kompis till honom. Till sin hjälp hade de en femtonmannatrupp med bergsguider, kockar och bärare. Gruppen rastade och bodde över i hytter, men på nätterna frös vattnet till is. På morgnarna var kocken uppe i ottan och värmde vatten till morgonte och allmän uppfräschning, som ofta levererades under sång.
- Våra guider var fantastiska på att motivera oss när vi var som tröttast. De sjöng och dansade och fick oss att glömma hur jobbigt det var. Utan dem hade jag nog inte klarat av att förverkliga det som varit min dröm sedan första gången jag såg Kilimanjaro, när jag var på skolresa från Svenska Skolan i Nzega när jag gick i första klass, säger Gabriel Brunegård.
- En kul grej är att man träffar människor från hela världen på Kilimanjaro. En del nationalitetsdrag kommer fram. Tydligen är det vanligare att japaner är så prestationsinriktade att de tar slut på sig redan tidigt och blir höjdsjuka och sedan inte orkar fullfölja klättringen. Det är tvärtom viktigt att ta det riktigt lugnt, så kroppen hinner vänja sig vid den låga syrenivån, berättar Gabriel Brunegård.
Uppe på fjällhedarna kom Gabriel bort från sin grupp, i samband med att han kom i samspråk med några irländare. När han sedan började fråga efter sitt gäng trodde folk han mötte att vimmerbygruppen hunnit högre upp på berget. Därför lade Gabriel på ett extra kol för att hinna ikapp, fast de i själva verket låg efter. . .
Gabriel Brunegård har just kommit upp på Kibotoppen, vid Gilman's Point. Nu återstår några kilometer runt kratern bort till Uhuru Peak.
- Det gick åt mycket energi innan vi hittade varandra. Kanske var det för att jag pressade så dagen innan, som jag mådde pyton när jag närmade mig toppen nästa dag. Jag har till och med en minneslucka för de sista tjugo minuterna innan vi nådde topplatån. En av guiderna säger att jag sov medan jag gick. Det är tydligen inte helt ovanligt att höjdsjukan kan yttra sig så, säger Gabriel Brunegård.
Hela Vimmerbygänget vid Kilimanjaros högsta topp, Uhuru Peak på 5895 meter över havet: Jimmy Andersson, Gabriel Brunegård och Anders Brunegård. I bakgrunden syns glaciären bortom krateröknen.
- Det var tur att den sista etappens vandring gjordes i mörker, med en guide tätt intill var och en av oss, så vi slapp se hur vi balanserade i rullgruset på vulkankraterns kant, säger Jimmy Andersson. Nedåt åkte vi slalom på vandringskängorna!
- Det var nära att höjdsjukan knäckte oss, med illamående och sprängande huvudvärk och värk i hela kroppen, men upp kom vi, hela gänget! Och nu, med några dagars distans på vår prestation gäller diskussionen om vår nästa expedition ska bli Mont Blanc eller Elbrus, skojar de tre äventyrarna.
Gudrun Brunegård
En förkortad version av denna artikel finns i Vimmerby Tidnings nätupplaga:
http://www.vimmerbytidning.se/article/articleview/33105/1/68/
