Hur tänker läkemedelsbolagen?

Idag fick jag fräscha upp mina färdigheter i att dela läkemedel, när jag skulle hjälpa en anhörig att fylla på en dosett, en fiffig ask med fyra fack per dag, som hjälper en att hålla reda på medicinerna under en vecka.

Under ett tiotal år som sjuksköterska på medicinklinik och långvård/äldrevård hann jag öva upp viss snabbhet i medicindelning. Det var många timmar i veckan man tillbringade i läkemedelsrummet och delade medicin i små färgglada muggar, som skulle symbolisera olika tider på dygnet. Och visst knorrade vi allt som oftast över en del inbrottssäkra medicinburkar som var omöjliga att öppna för exempelvis reumatiker.

Därefter följde tio år som skolsköterska, där den svåraste utmaningen var att bryta vissa vaccinampuller. Under den perioden utbildade jag mig till distriktssköterska och delade i dosetter till äldre i deras hem. Situationen var ungefär densamma som tidigare.

Efter ytterligare tio år som heltidspolitiker har jag nu alltså trätt in i anhörigvårdarnas tappra skara. När jag idag handgripligen själv skulle dela i dosetten fick jag intryck av att läkemedelsefabrikanternas uppfinningsrikedom och nitiskhet, för att skapa de mest ogenomträngliga förpackningarna, överträffar allt jag tidigare upplevt.

En blisterförpackning bestod förr i världen av en halvmjuk plastbubbla med en aluminiumfolie på baksidan, genom vilken man enkelt kunde klicka ut tabletten. Numera finns det förpackningar som består av två aluminiumliknande delar, men de är så sega att man inte kan klicka sönder dem åt någotdera hållet, utan att samtidigt krossa tabletten inuti förpackningen. Jag lyckades på så vis krossa en enterotablett (en kapsel fylld med små, halvmillimeterstora läkemedelskorn). Det ledde till att när jag äntligen fick hål på förpackningsblåsan studsade hundratals små korn ut över köksbord, golv och ned i de öppna facken i dosetten.

Tur bara att inte barnbarnet var med - de små kornen hade varit utmärkta att träna pincettgrepp på - och stoppa i munnen. Jag ryser vid tanken på vad som hade kunnat ske!

Några av de här nya, dubbelsidiga aluminumförpackningarna, har en liten minimal trekantshörna där man uppenbarligen ska pilla isär de båda flikarna för att få fram tabletten, men det kräver att man har både naglar och finmotorik. Både - och, alltså, i kombination. Hur god är finmotoriken hos den äldre delen av befolkningen, som vanligtvis är de största läkemedelskonsumenterna?

Alternativet är att använda sax för att klippa sig fram till tabletten, med risk att man klipper sönder tabletten på köpet.

Till råge på allt, så är en av dessa sega dubbelsidiga aluminiumfoliekartor så snillrikt konstruerad att "dragfliken" är vänd in mot mitten av kartan. Man kan alltså inte trycka ut en enstaka tablett ur kartan, utan måste riva isär kartan för att komma åt öppningen!

Hur tänker de på läkemedelsbolagen? Ska man som gammal, sjuk patient behöva gå kurs i tablettförpackningsöppningskunskap? Nej, i en patientcentrerad vård måste förstås även läkemedel förpackas på ett patientvänligt sätt!