Gör portarna vida för ärans Kung!

Första Advent. Fullsatt i kyrkorna runt om i vårt land. Brusande orgelmusik, välbekanta psalmer och klingande körsång.

De gamla bibeltexterna, där Sakarja förutser vad som ska hända 500 år senare, när Jesus gör sitt segertåg in i Jerusalem, för snart tvåtusen år sedan. Inte som de världsliga furstarna med vapenmakt och rasslande rustningar. Nej, istället rider han på ett ännu inte inridet åsneföl, som hans vänner lagt sina mantlar över. Andra springer före och lägger ut kläder på vägen, för att göra färden över den dammiga och steniga vägen behagligare. Folk kommer springande och jublar över "ärones Konung". De bryter kvistar som de viftar med och lägger på marken framför honom.

När fariséerna vill att Jesus åtminstone ska tillrättavisa barnen, så konstaterar han lugnt att om barnen är tysta kommer stenarna att ropa istället. Så självklar och rättmätig var glädjen och jublet över hans upphöjelse.

Vilket triumftåg!

Men när jag läste texten i förmiddags slogs jag över fortsättningen, som man ibland hoppar över. Jesus nöjde sig inte med att glassa omkring och sola sig i folkets beundran. Hans uppdrag var inte slutfört i och med detta. Nej, han drog vidare.

När Jerusalem kom inom synhåll började han gråta. Han sörjde över stadens (och dess invånares) förlorade chanser och förutsåg dess förstörelse, som inträffade omkring fyrtio år senare.

När han så kom fram till templet greps han av vrede över den köpenskap och det rofferi som pågick där och som smutsade ned och förtog templets helighet. Med stor kraft tog han itu med det och körde ut köpmännen och penningväxlarna. Ingen blek och menlös typ, minsann!

Han måste ha varit väl medveten om att det han gjorde den dagen ökade hatet mot honom, hos dem som såg honom som ett hot. Att han tog emot folkets hyllning och att han drev ut dem som prästerna hade släppt in i templet. Men hans drivkraft var den medkänsla och utgivande kärlek han hade för folket och vreden över dem och det som störde heligheten och gjorde människorna till främlingar för Gud.

Jag tror att han på samma sätt idag sörjer över dem som går en förödelse till mötes. Han vill rensa upp och köra ut det som smutsar ned våra liv, så att vi kan fröjda oss över att ha honom som rättmätig kung.

Det är Advent - Konungens ankomst!