Forskare bekräftar LP:s goda missbruksvård

Mitt blogginlägg härom dagen, med några berättelser från LP-verksamhetens missbruksvård, väckte viss uppståndelse och följdes bl a upp i en artikel i Barometern , med ett antal webbkommentarer.

Fil dr Ulf Grape vid Umeå Universitet har gjort en undersökning som redovisas i Dagen idag.

Undersökningen visar att 80 procent av dem som behandlats vid LP-verksamheten de senaste åren idag lever i stort sett drogfritt. Närmare 70 procent av dem anger att kristen tro har stor betydelse för deras liv idag.

Man må säga vad man vill om kristen tro, men alla de socialförvaltningar landet runt, som skickar sina svåraste missbrukare till LP-verksamhetens olika behandlingshem, tycker uppenbarligen att ett behandlingshem på kristen grund och med goda resultat är värt chansen att missbrukaren får hjälp ur sin förnedring.

Peter Högberg gör dock en orimlig dragning, när han utifrån mitt tidigare inlägg skriver att "ateister må bli troende eller fast i skiten".

För tydlighetens skull vill jag därför understryka att det finns flera andra, alldeles utmärkta behandlingsalternativ.

Det är bra. Vi människor är olika. Det som passar en person kan vara helt galet för en annan.

Beroendecentrum i Kalmar är ett sådant, gott exempel, där flera kommuner samverkar med landstinget. Jag är glad att Beroendecentrum fått förlängt uppdrag och önskar av hela mitt hjärta att man under denna frist hittar former för en fortsättning även efter årsskiftet.

Väl dokumenterad missbruksvård

I en artikel i Barometern idag (jag har inte hittat den i webbupplagan) reagerar Jessica Rydell (MP) och Yvonne Hagberg (S) på mitt blogginlägg härom dagen.

Jag återger där ett par berättelser om hur två kvinnor genom LP-verksamheten kommit ur sina flera decennier långa missbruk efter att ha blivit kristna.

LP-verksamheten är ett av missbruksvårds-Sveriges mest välrenommerade behandlingsalternativ, som har bland de mest framgångsrika och bestående resultaten när det gäller rehabilitering av personer med djupt och långvarigt missbruk. Därför anlitas LP-verksamheten av många kommuner.

Det kan knappast Jessica Rydell eller Yvonne Hagberg förneka, även om de inte delar den kristna grundsyn som verksamheten bygger på.

Därmed inte sagt att jag på något sätt skulle förringa det arbete som utförs vid exempelvis Beroendecentrum eller hälsocentralernas alkoholpolikliniker. Blogginlägget var inte ämnat som en essä över olika behandlingsmetoder, utan är en ögonblicksbild ur en del av verkligheten.

Det är en ganska allmänt erkänd erfarenhet, att en djup religiös upplevelse eller en stark förälskelse kan ge den motivation som behövs för att ta sig ur ett långvarigt missbruk.

Missbrukarens tre K:n är väl bekanta? Kröken, Kvinnan eller Kristus!

Beroende av samverkan

Landstingsalliansen gjorde igår ett besök på Beroendecentrum tillsammans med Kalmaralliansen. Syftet var att peka på behovet av samverkan mellan huvudmännen och att manifestera vikten av att enas kring den enskilde brukaren istället för att i första hand se till den egna plånboken.

Beroendecentrum är ett samverkansprojekt mellan landstinget och de sju kommunerna i södra Kalmar län. Projektet vänder sig framför allt till personer med dubbeldiagnos, dvs missbruk i kombination med psykiatrisk diagnos. Den gruppen behöver ett mer kvalificerat omhändertagande än en "ren" missbrukare. Med personal med olika yrkesbakgrund kan man samverka på ett effektivt sätt.

Tyvärr uppstår emellanåt problem på grund av kulturkrockar och olika synsätt mellan kommunal och landstingsdriven missbruksvård, mellan dem som lyder under Socialtjänstlagen eller Hälso- och sjukvårdslagen. Men sådana krockar brukar alltid redas ut.

Än värre är den otrygghet som uppstått sedan flera av de mindre kommunerna redan efter ett år sa upp avtalet. Inte i första hand för att man var missnöjd med projektet i sig, utan med kostnadsfördelningen. Där tar landstinget halva kostnaden, medan de sju kommunerna delar utifrån folkmängd.

Det kan ju tyckas oklanderligt rättvist, ända tills man inser att i själva verket nyttjas platserna i betydligt högre utsträckning av kalmarbor. Bara en mindre andel nyttjas av sådana som är mantalskrivna i de mindre kommunerna.

Orsaken kan förmodligen hittas dels i avståndet i sig, dels i att det faktiskt bor proportionellt sett fler missbrukare i Kalmar, där tillgången till droger är större och man lättare kan underhålla sitt missbruk.

Det vore ytterst olyckligt om de uppsagda avtalen leder till att projektet avvecklas. Kommunerna har ju kvar sitt ansvar enligt Socialtjänstlagen, men har för knappa resurser och otillräcklig kompetens att kunna ta hand om "sina" missbrukare med dubbeldiagnos på egen hand.

För att sätta den enskilde individen i fokus behövs ett fortsatt samarbete. Då behöver kommunerna sinsemellan komma överens om en fördelningsnyckel som alla kan ställa upp på.

Allianskollegorna från Kalmar kommun signalerade vid vårt besök, att de var beredda att lägga prestigen åt sidan och förhandla om avtalen, för att de övriga kommunerna ska komma tillbaka in i samarbetet igen. Det är min förhoppning att den röd-gröna majoriteten i Kalmar kommun resonerar på samma sätt.

Den enskilde patienten är beroende av att samverkan på Beroendecentrum fungerar.