lördag 31 augusti 2013
fredag 12 juli 2013
Viktigt att kunna välja vård
Det är viktigt att själv kunna välja vart man ska söka vård. Det framgår av en undersökning som gjorts av Myndigheten för vårdanalys, vilket Dagens Medicin skriver om. Av 3350 personer som svarat på enkäten har över 70 procent uppgett att det är viktigt att kunna välja vart de ska gå. Valfriheten har alltså ett värde i sig och det är bara 27 procent som tycker att driftformen har någon betydelse.
Resultatet går i linje med andra undersökningar, som visat att patienter som är listade på privata vårdcentraler generellt är mer nöjda. En teori är att där det finns konkurrens stimuleras alla parter att förbättra sin kvalitet, vilket framför allt gynnar patienterna i form av förbättrad kvalitet, bemötande och tillgänglighet. Dessutom verkar valmöjligheten i sig göra patienterna mer nöjda, för på orter där det finns mer än en vårdcentral är alla patienterna mer nöjda än på orter där det bara finns en vårdcentral.
Var tredje person i Myndigheten för vårdanalys studie har bytt eller funderar på att byta vårdcentral. Den främsta anledningen till att man inte byter är att man är nöjd med sin vårdcentral. För att veta vilken vårdcentral man ska välja litar de flesta allra mest på vad vänner och bekanta berättar om hur vården fungerar. På andra plats kommer de uppgifter som den tilltänkta vårdcentralen själv lämnar.
Myndigheten för vårdanalys undersökning visar att patienterna i Kalmar län, jämte de i Västmanland, har störst andel som är missnöjda med den information som ges. Detta klena resultat duger knappast i "det rödgröna skylfönstret"! Landstinget i Kalmar läns hemsida ger information om att det i länet finns 39 hälsocentraler att välja mellan, varav tolv är privata. Det finns en förteckning och kontaktuppgifter, men informationen därutöver är tämligen knapphändig. Här finns en förbättringspotential. Man skulle exempelvis kunna länka till de kvalitetsmätningar som görs regelbundet, för att hjälpa patienten i sitt val.
För övrigt kom idag ett välkommet besked via Landstinget i Kalmar län: I ett pressmeddelande tillkännages att Cityläkarna i Kalmar tar över Sensias hälsovalsavtal från den 1 augusti.
Det innebär att kontinuiteten består för de patienter som är listade hos Sensia. De slipper bli omlistade till någon annan, förmodligen redan fullbelagd vårdcentral. Inte minst för patienter med stort vårdbehov är det viktigt att slippa växla läkare och upprepa sin historia från gång till gång.
Resultatet går i linje med andra undersökningar, som visat att patienter som är listade på privata vårdcentraler generellt är mer nöjda. En teori är att där det finns konkurrens stimuleras alla parter att förbättra sin kvalitet, vilket framför allt gynnar patienterna i form av förbättrad kvalitet, bemötande och tillgänglighet. Dessutom verkar valmöjligheten i sig göra patienterna mer nöjda, för på orter där det finns mer än en vårdcentral är alla patienterna mer nöjda än på orter där det bara finns en vårdcentral.
Var tredje person i Myndigheten för vårdanalys studie har bytt eller funderar på att byta vårdcentral. Den främsta anledningen till att man inte byter är att man är nöjd med sin vårdcentral. För att veta vilken vårdcentral man ska välja litar de flesta allra mest på vad vänner och bekanta berättar om hur vården fungerar. På andra plats kommer de uppgifter som den tilltänkta vårdcentralen själv lämnar.
Myndigheten för vårdanalys undersökning visar att patienterna i Kalmar län, jämte de i Västmanland, har störst andel som är missnöjda med den information som ges. Detta klena resultat duger knappast i "det rödgröna skylfönstret"! Landstinget i Kalmar läns hemsida ger information om att det i länet finns 39 hälsocentraler att välja mellan, varav tolv är privata. Det finns en förteckning och kontaktuppgifter, men informationen därutöver är tämligen knapphändig. Här finns en förbättringspotential. Man skulle exempelvis kunna länka till de kvalitetsmätningar som görs regelbundet, för att hjälpa patienten i sitt val.
För övrigt kom idag ett välkommet besked via Landstinget i Kalmar län: I ett pressmeddelande tillkännages att Cityläkarna i Kalmar tar över Sensias hälsovalsavtal från den 1 augusti.
Det innebär att kontinuiteten består för de patienter som är listade hos Sensia. De slipper bli omlistade till någon annan, förmodligen redan fullbelagd vårdcentral. Inte minst för patienter med stort vårdbehov är det viktigt att slippa växla läkare och upprepa sin historia från gång till gång.
Subventionera glasögon till barn!
I den kristdemokratiska landstingsgruppen i Kalmar län har vi länge arbetat med frågan om kostnadsfria glasögon till barn, en fråga som även Majblomman fokuserat.
Från min tidigare erfarenhet som skolsköterska och från nu aktiva kollegor vet jag att det förekommer att barn som skulle behöva glasögon inte får det, för att föräldrarna inte har råd. Det kan leda till att barnet sitter med huvudvärk, inte kan koncentrera sig på undervisningen och därmed riskerar att komma efter i inlärningen.
Landstinget i Kalmar län subventionerar glasögon för barn till och med sju års ålder, men när de börjar skolan får familjen ta hela kostnaden. Vi tycker att glasögon till barn borde kunna jämställas med hörselhjälpmedel och vara subventionerade under hela skoltiden. Dessutom anser vi att det borde vara någorlunda jämlikt oavsett var man bor i landet.
Därför skrev ett par att landstingsgruppens ledamöter, Elisabeth Lago Nilsson, KD Vimmerby, och Christian Nytorpet, KD Hultsfred, en motion till höstens riksting, som först de båda lokalavdelningarnas årsmöten och därefter distriktsstämman ställde sig bakom.
Nu har Kristdemokraternas partistyrelse tagit ställning och till vår stora glädje ställer sig även den bakom motionen! När nyheten gick ut via TT spreds den blixtsnabbt till tidningar runt om i landet. Först ut var Aftonbladet. Det är härligt att se hur ett lokalt initiativ får sådant nationellt genomslag!
Här nedan följer Anders Anderssons pressmeddelande, som Kristdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson, tillika landstingsledamot i Kalmar län.
Pressmeddelande
12 juli 2013
”Möjligheten att få glasögon som hjälpmedel måste förbättras”
– Skolbarn som inte får nödvändig synkorrektion kan drabbas av huvudvärk som försämrar koncentrationsförmågan och försvårar inlärningen. Många barns utsatthet förstärks genom att familjerna inte har råd med glasögon. Därför är det viktigt att vi nu ser över möjligheten för barn att kunna få glasögon subventionerade som hjälpmedel, i likhet med exempelvis hörselhjälpmedel.
Det säger Anders Andersson, Kristdemokraternas ledamot i riksdagens socialutskott, mot bakgrund av att Kristdemokraternas partistyrelse föreslår att en gemensam linje ska tas fram kring hur glasögonstöd bör utformas i samtliga landsting. Frågan har lyfts i en motion till partiets riksting i slutet av september.
– Det borde vara en självklar ambition att alla barn som behöver glasögon ska ha tillgång till det. Alldeles oavsett var i landet man bor eller vilken typ av funktionsnedsättning man har ska det inte hänga på familjens ekonomiska marginaler om ett barn ska kunna få tillgång till ändamålsenliga hjälpmedel. Ytterst är det en fråga om jämlikhet. Jämlikhet mellan barn med synskada, bosatta i olika delar av landet, men också jämlikhet mellan barn med olika former av funktionsnedsättning.
– Nu är det hög tid att skapa ett rättvist system som även ger barn över åtta år rätt till glasögon som hjälpmedel. På det sättet kan vi förbättra uppväxtvillkoren för många barn och ungdomar som lever i ekonomiskt utsatta situationer.
Frågan om glasögon som hjälpmedel väcktes ursprungligen i den kristdemokratiska landstingsgruppen i Kalmar län. Inför höstens riksting skrevs en motion undertecknad av Elisabeth Lago Nilsson, Vimmerby, och Christian Nytorpet, Hultsfred. Motionen tillstyrktes av distriktsstämman i Kalmar län och nu ställer sig alltså även partistyrelsen bakom motionskravet om stöd för glasögon till barn
- Det är inspirerande att se hur engagerade diskussionerna på lokal nivå leder till nationella ställningstaganden. Förslaget om glasögon som hjälpmedel bottnar i att våra förtroendevalda ser den verklighet många barn lever i, säger riksdagsledamot Anders Andersson (KD).
Från min tidigare erfarenhet som skolsköterska och från nu aktiva kollegor vet jag att det förekommer att barn som skulle behöva glasögon inte får det, för att föräldrarna inte har råd. Det kan leda till att barnet sitter med huvudvärk, inte kan koncentrera sig på undervisningen och därmed riskerar att komma efter i inlärningen.
Landstinget i Kalmar län subventionerar glasögon för barn till och med sju års ålder, men när de börjar skolan får familjen ta hela kostnaden. Vi tycker att glasögon till barn borde kunna jämställas med hörselhjälpmedel och vara subventionerade under hela skoltiden. Dessutom anser vi att det borde vara någorlunda jämlikt oavsett var man bor i landet.
Därför skrev ett par att landstingsgruppens ledamöter, Elisabeth Lago Nilsson, KD Vimmerby, och Christian Nytorpet, KD Hultsfred, en motion till höstens riksting, som först de båda lokalavdelningarnas årsmöten och därefter distriktsstämman ställde sig bakom.
Nu har Kristdemokraternas partistyrelse tagit ställning och till vår stora glädje ställer sig även den bakom motionen! När nyheten gick ut via TT spreds den blixtsnabbt till tidningar runt om i landet. Först ut var Aftonbladet. Det är härligt att se hur ett lokalt initiativ får sådant nationellt genomslag!
Här nedan följer Anders Anderssons pressmeddelande, som Kristdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson, tillika landstingsledamot i Kalmar län.
Pressmeddelande
12 juli 2013
”Möjligheten att få glasögon som hjälpmedel måste förbättras”
– Skolbarn som inte får nödvändig synkorrektion kan drabbas av huvudvärk som försämrar koncentrationsförmågan och försvårar inlärningen. Många barns utsatthet förstärks genom att familjerna inte har råd med glasögon. Därför är det viktigt att vi nu ser över möjligheten för barn att kunna få glasögon subventionerade som hjälpmedel, i likhet med exempelvis hörselhjälpmedel.
Det säger Anders Andersson, Kristdemokraternas ledamot i riksdagens socialutskott, mot bakgrund av att Kristdemokraternas partistyrelse föreslår att en gemensam linje ska tas fram kring hur glasögonstöd bör utformas i samtliga landsting. Frågan har lyfts i en motion till partiets riksting i slutet av september.
– Det borde vara en självklar ambition att alla barn som behöver glasögon ska ha tillgång till det. Alldeles oavsett var i landet man bor eller vilken typ av funktionsnedsättning man har ska det inte hänga på familjens ekonomiska marginaler om ett barn ska kunna få tillgång till ändamålsenliga hjälpmedel. Ytterst är det en fråga om jämlikhet. Jämlikhet mellan barn med synskada, bosatta i olika delar av landet, men också jämlikhet mellan barn med olika former av funktionsnedsättning.
– Nu är det hög tid att skapa ett rättvist system som även ger barn över åtta år rätt till glasögon som hjälpmedel. På det sättet kan vi förbättra uppväxtvillkoren för många barn och ungdomar som lever i ekonomiskt utsatta situationer.
Frågan om glasögon som hjälpmedel väcktes ursprungligen i den kristdemokratiska landstingsgruppen i Kalmar län. Inför höstens riksting skrevs en motion undertecknad av Elisabeth Lago Nilsson, Vimmerby, och Christian Nytorpet, Hultsfred. Motionen tillstyrktes av distriktsstämman i Kalmar län och nu ställer sig alltså även partistyrelsen bakom motionskravet om stöd för glasögon till barn
- Det är inspirerande att se hur engagerade diskussionerna på lokal nivå leder till nationella ställningstaganden. Förslaget om glasögon som hjälpmedel bottnar i att våra förtroendevalda ser den verklighet många barn lever i, säger riksdagsledamot Anders Andersson (KD).
Glöm inte barnperspektivet i vården av sjuka och missbrukare!
Pressmeddelande
- Det borde vara rutin att alltid ställa frågan om det finns barn i familjen till en svårt sjuk vuxen, vare sig det gäller fysisk eller psykisk sjukdom eller missbruk. Barn påverkas självklart av en förälders sjukdom. Därför bör man undersöka om barnet behöver få stöd i sin situation och i så fall på vilket sätt. Barnets bästa måste alltid sättas i främsta rummet.
Det säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna, i samband med ett seminarium om barn i missbruksmiljö, som hölls under den just avslutade Almedalsveckan, där hon ingick i panelen, och som inleddes av barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) och landstingsrådet Gudrun Brunegård, som båda medverkade vid seminariet om barn i missbruksmiljö.
- Barn påverkas starkt av att växa upp med föräldrar som missbrukar alkohol eller droger eller har ett riskbruk. De tar ofta tidigt ett vuxenansvar och löper större risk än andra barn att utsättas för försummelse, bevittna våld i nära relationer eller själv utsättas för våld. Det är därför bra att barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har stärkt skyddet kring barn som far illa, säger Gudrun Brunegård.
- Barns behov måste tas på allvar i vården av vuxna. Barn oroar sig för hur det ska gå för sin sjuka förälder. Därför behöver barnet involveras och barnets uppfattning efterfrågas. Så långt som möjligt bör man utforma vården på ett sätt som är bra både för barnet och för den vuxne. Det är också viktigt att ta sig tid att förklara förälderns sjukdom för barnet. Verkligheten är ofta lättare att bära än den bild av sin förälders sjukdom och prognos som växer fram i ett barns livliga fantasi. Det var en tydlig slutsats av seminariet. Detsamma gäller förstås även barn till personer med svår kroppslig sjukdom, vilket framkom vid ett seminarium som Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga NKA i Kalmar, som jag deltog i, fortsätter Gudrun Brunegård.
- Ur det perspektivet är det oroande att Landstinget i Kalmar län inte kan få fram uppgifter på om den av fullmäktige beslutade rutinen att fråga efter barn till svårt sjuka vuxna fungerar i praktiken. Jag lyfte detta vid senaste landstingsfullmäktige, men det genomgående svaret var att det inte gick att få fram någon statistik. Här vilar ett stort ansvar på den rödgröna majoriteten, att följa upp så att talet om att barnets bästa alltid sätts i främsta rummet verkligen omsätts i praktik, i landstingets alla verksamheter där det finns barn som anhöriga. Det får inte stanna vid vackra ord, avslutar Gudrun Brunegård.
- Det borde vara rutin att alltid ställa frågan om det finns barn i familjen till en svårt sjuk vuxen, vare sig det gäller fysisk eller psykisk sjukdom eller missbruk. Barn påverkas självklart av en förälders sjukdom. Därför bör man undersöka om barnet behöver få stöd i sin situation och i så fall på vilket sätt. Barnets bästa måste alltid sättas i främsta rummet.
Det säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna, i samband med ett seminarium om barn i missbruksmiljö, som hölls under den just avslutade Almedalsveckan, där hon ingick i panelen, och som inleddes av barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
- Barn påverkas starkt av att växa upp med föräldrar som missbrukar alkohol eller droger eller har ett riskbruk. De tar ofta tidigt ett vuxenansvar och löper större risk än andra barn att utsättas för försummelse, bevittna våld i nära relationer eller själv utsättas för våld. Det är därför bra att barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) har stärkt skyddet kring barn som far illa, säger Gudrun Brunegård.
- Barns behov måste tas på allvar i vården av vuxna. Barn oroar sig för hur det ska gå för sin sjuka förälder. Därför behöver barnet involveras och barnets uppfattning efterfrågas. Så långt som möjligt bör man utforma vården på ett sätt som är bra både för barnet och för den vuxne. Det är också viktigt att ta sig tid att förklara förälderns sjukdom för barnet. Verkligheten är ofta lättare att bära än den bild av sin förälders sjukdom och prognos som växer fram i ett barns livliga fantasi. Det var en tydlig slutsats av seminariet. Detsamma gäller förstås även barn till personer med svår kroppslig sjukdom, vilket framkom vid ett seminarium som Nationellt Kompetenscentrum Anhöriga NKA i Kalmar, som jag deltog i, fortsätter Gudrun Brunegård.
- Ur det perspektivet är det oroande att Landstinget i Kalmar län inte kan få fram uppgifter på om den av fullmäktige beslutade rutinen att fråga efter barn till svårt sjuka vuxna fungerar i praktiken. Jag lyfte detta vid senaste landstingsfullmäktige, men det genomgående svaret var att det inte gick att få fram någon statistik. Här vilar ett stort ansvar på den rödgröna majoriteten, att följa upp så att talet om att barnets bästa alltid sätts i främsta rummet verkligen omsätts i praktik, i landstingets alla verksamheter där det finns barn som anhöriga. Det får inte stanna vid vackra ord, avslutar Gudrun Brunegård.
fredag 28 juni 2013
Är det tryggt att bli akut sjuk i skärgården?
Vad händer om man drabbas av akut sjukdom, som hjärtbesvär eller allergisk chock vid getingstick, om man befinner sig i skärgården? Ambulansen i Gamleby är bara på plats kontorstid, men getingar tar inte ledigt efter klockan fem. Det kan ta mer än en halvtimme för ambulansen att ta sig till Loftahammar från Västervik.
Detta fick jag tillsammans med några andra kristdemokratiska politiker tillfälle att fördjupa oss i samband med dagens studiebesök.
.JPG)
Yvonne Andersson, Gudrun Brunegård, Anders Andersson, Ingrid Juthe och Kerstin Lahi visar upp en övningshjärtstartare.
- Vi kräver att ambulansen ska vara stationerad i Gamleby, med 90-sekundersutryckning dygnet runt. När landstingen i Kalmar, Östergötland och Jönköpings län under hösten ska handla upp en ambulanshelikopter, så är det vår bestämda uppfattning att den bör stationeras i Västervik, för att öka tryggheten för skärgårdens fastboende befolkning och sommargäster, säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna.
- Vi uppskattar det sätt som civilsamhället tar ansvar på, genom att hjärtstartare har skaffats in av exempelvis campingplatser och lanthandeln i Loftahammar. Bjursunds camping är ett föredöme, där ett sextiotal av säsongscamparna kan utföra hjärt-lungräddning och ett tjugotal är utbildade på att hantera hjärtstartaren. Det ökar tryggheten för campinggästerna, säger Anders Andersson, KD, riksdagsledamot från Järnforsen.
- Det är anmärkningsvärt att landstingsmajoriteten inte tagit vara på tillfället att ordna landningsplatta för ambulanshelikopter vid Västerviks sjukhus, i samband med byggnationerna där. Det skulle underlätta i- och urlastning av svårt sjuka eller skadade patienter. Som det är nu får helikoptern landa på en fotbollsplan eller i Mommehål och patienten lastas om till ambulans, med tidsspillan till följd, säger Kerstin Lahi, KD, Västervik, ersättare i landstingsstyrelsen.
- Som sommarboende i Loftahammar och med barn och barnbarn här, ställer jag mig helhjärtat bakom kravet att placera en ambulanshelikopter i Västervik, för att täcka upp kustområdet i Tjust, Gryt och Sankta Annas skärgårdar, framför allt under sommaren, säger Yvonne Andersson, KD, riksdagsledamot från Linköping.
- Det är ett stort problem med mobiltäckningen i skärgården. Det är inte bra när larmsamtal inte når fram eller bryts flera gånger under samtalet. Detta måste mobiloperatörerna åtgärda, säger Ingrid Juthe.
Detta fick jag tillsammans med några andra kristdemokratiska politiker tillfälle att fördjupa oss i samband med dagens studiebesök.
.JPG)
- Vi kräver att ambulansen ska vara stationerad i Gamleby, med 90-sekundersutryckning dygnet runt. När landstingen i Kalmar, Östergötland och Jönköpings län under hösten ska handla upp en ambulanshelikopter, så är det vår bestämda uppfattning att den bör stationeras i Västervik, för att öka tryggheten för skärgårdens fastboende befolkning och sommargäster, säger Gudrun Brunegård, landstingsråd för Kristdemokraterna.
- Vi uppskattar det sätt som civilsamhället tar ansvar på, genom att hjärtstartare har skaffats in av exempelvis campingplatser och lanthandeln i Loftahammar. Bjursunds camping är ett föredöme, där ett sextiotal av säsongscamparna kan utföra hjärt-lungräddning och ett tjugotal är utbildade på att hantera hjärtstartaren. Det ökar tryggheten för campinggästerna, säger Anders Andersson, KD, riksdagsledamot från Järnforsen.
- Det är anmärkningsvärt att landstingsmajoriteten inte tagit vara på tillfället att ordna landningsplatta för ambulanshelikopter vid Västerviks sjukhus, i samband med byggnationerna där. Det skulle underlätta i- och urlastning av svårt sjuka eller skadade patienter. Som det är nu får helikoptern landa på en fotbollsplan eller i Mommehål och patienten lastas om till ambulans, med tidsspillan till följd, säger Kerstin Lahi, KD, Västervik, ersättare i landstingsstyrelsen.
- Som sommarboende i Loftahammar och med barn och barnbarn här, ställer jag mig helhjärtat bakom kravet att placera en ambulanshelikopter i Västervik, för att täcka upp kustområdet i Tjust, Gryt och Sankta Annas skärgårdar, framför allt under sommaren, säger Yvonne Andersson, KD, riksdagsledamot från Linköping.
- Det är ett stort problem med mobiltäckningen i skärgården. Det är inte bra när larmsamtal inte når fram eller bryts flera gånger under samtalet. Detta måste mobiloperatörerna åtgärda, säger Ingrid Juthe.
lördag 8 juni 2013
Ta tillvara specialistutbildades kompetens i landstinget!
Skrivelse till landstingsstyrelsens ordförande, Anders Henriksson (S)
Ta tillvara kompetensen hos specialistutbildade och forskarutbildade i landstinget!
Landstinget i Kalmar län står inför stora utmaningar när det gäller den framtida personalförsörjningen och kvalitetsutveckling inom i stort sett alla landstingets verksamheter.
Samtidigt finns det redan idag många av landstingets anställda, exempelvis ett antal sjuksköterskor, som har specialistutbildat sig och i en del fall forskarutbildat sig. Ibland har studierna bedrivits med stöd från landstinget, men i flera fall har vederbörande därefter fått återgå till sina forna rutinarbetsuppgifter, utan att den kunskap och kompetens som förvärvats tagits tillvara för att utveckla vården och verksamheten.
När man kommer tillbaka från en utbildning kan det upplevas frustrerande att mötas av vad man uppfattar som ointresse från arbetsgivaren. I värsta fall kan det leda till att personen i fråga söker sig till en annan arbetsgivare, som bättre förmår att ta tillvara och stimulera till utveckling av vård och kunskap.
Vid FoU-delegationens senaste möte diskuterades hur landstinget framgent kan hitta stimulerande arbetsuppgifter för anställda som forskarutbildat sig. Det är en god ansats.
Vi ser dock frågan som vidare än så, och föreslår att man omgående inventerar både vilka särskilda kompetenser som redan finns bland landstingets anställda och vilka sådana anställda som under de senaste åren lämnat landstinget för att gå till annan arbetsgivare, där man upplevt att ens kompetens tagits tillvara på ett bättre sätt.
Man bör dessutom inleda samtal med var och en för att kartlägga hur specialistkompetensen kan tas tillvara i det dagliga arbetet, men också för att sprida kunskap och kompetens till landstinget som helhet.
Utöver detta ser vi det som oundgängligt att skapa rutiner för hur den kompetens som landstingets anställda besitter och utvecklar ska tas tillvara i framtiden.
Kalmar den 4 juni 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsråd
Kerstin Lahi
Ledamot i FoU-delegationen
Ta tillvara kompetensen hos specialistutbildade och forskarutbildade i landstinget!
Landstinget i Kalmar län står inför stora utmaningar när det gäller den framtida personalförsörjningen och kvalitetsutveckling inom i stort sett alla landstingets verksamheter.
Samtidigt finns det redan idag många av landstingets anställda, exempelvis ett antal sjuksköterskor, som har specialistutbildat sig och i en del fall forskarutbildat sig. Ibland har studierna bedrivits med stöd från landstinget, men i flera fall har vederbörande därefter fått återgå till sina forna rutinarbetsuppgifter, utan att den kunskap och kompetens som förvärvats tagits tillvara för att utveckla vården och verksamheten.
När man kommer tillbaka från en utbildning kan det upplevas frustrerande att mötas av vad man uppfattar som ointresse från arbetsgivaren. I värsta fall kan det leda till att personen i fråga söker sig till en annan arbetsgivare, som bättre förmår att ta tillvara och stimulera till utveckling av vård och kunskap.
Vid FoU-delegationens senaste möte diskuterades hur landstinget framgent kan hitta stimulerande arbetsuppgifter för anställda som forskarutbildat sig. Det är en god ansats.
Vi ser dock frågan som vidare än så, och föreslår att man omgående inventerar både vilka särskilda kompetenser som redan finns bland landstingets anställda och vilka sådana anställda som under de senaste åren lämnat landstinget för att gå till annan arbetsgivare, där man upplevt att ens kompetens tagits tillvara på ett bättre sätt.
Man bör dessutom inleda samtal med var och en för att kartlägga hur specialistkompetensen kan tas tillvara i det dagliga arbetet, men också för att sprida kunskap och kompetens till landstinget som helhet.
Utöver detta ser vi det som oundgängligt att skapa rutiner för hur den kompetens som landstingets anställda besitter och utvecklar ska tas tillvara i framtiden.
Kalmar den 4 juni 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsråd
Kerstin Lahi
Ledamot i FoU-delegationen
torsdag 6 juni 2013
Hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar
Jag har tidigare skrivit om möten med föräldrar till barn med flera svåra funktionshinder och de särskilda problem som de kan möta, som gör livet mer komplicerat än nödvändigt.
Efter det senaste mötet kom jag överens med Pierre Edström (FP) att ställa en gemensam interpellation till majoritetsansvarigt landstingsråd. Även våra landstingsrådskollegor Christer Jonsson (C) och Henrik Yngvesson (M) hakade på interpellationen, som följer här:
Interpellation till Lena Segerberg (S), landstingsråd med ansvar för sjukhusvård
Barnperspektiv på hjälpmedel för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar
I samband med att ansvaret för hemsjukvården 2008 övergick från Landstinget i Kalmar län till länets kommuner växlades även ansvaret för hjälpmedel över. Ett undantag fanns dock och det rörde hjälpmedel inom habiliteringen för barn och ungdomar som fortfarande är landstingets ansvar.
För en tid sedan anordnade några brukarorganisationer en studiedag för politiker om situationen för barn och ungdomar med flerfunktionshinder. Vid det tillfället framkom en rad synpunkter kring hur landstinget hanterar hjälpmedelsfrågorna. Bland annat framgick det att de hjälpmedelsriktlinjer som tagits fram är anpassade efter vuxna och inte tar hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för barn och ungdomar. Det framgick inte heller tydligt vem som har det övergripande ansvaret för hjälpmedelsfrågorna på tjänstemannanivå. För ett och ett halvt år sedan skrevs ett medborgarförslag om behovet av fritidshjälpmedel. Frågan hänsköts till landstingsstyrelsens budgetberedning men sedan har inget hänt.
Landstingets ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” slår fast att ”Ledning och alla medarbetare ska utifrån sina roller bidra till att (…) Barn och unga får samma möjligheter till vård på lika villkor oavsett kön, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning”. I den checklista som ska ligga till grund för alla beslut som tas i landstinget lyfts Barnkonventionens artikel 6 fram som en grundläggande princip: ”Varje barn och ungdom ska tillåtas utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar” (handlingsplanens fetstilsmarkering).
Hjälpmedelsfrågorna är en oerhört viktig del för att få många människors vardag att fungera. De så kallade fritidshjälpmedlen kan på ett påtagligt sätt även bidra till att familjerna kan ge sina barn med funktionsnedsättningar stimulans och träning som förbättrar livskvaliteten, men också konkret stärker funktioner som balans och rörlighet. Därigenom kan vårdtyngden minska något och familjen kan orka med situationen lite bättre. Därför behöver ett antal frågor kring hanteringen av hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar förtydligas.
- Tycker du att landstingets hjälpmedelsriktlinjer i tillräcklig utsträckning följer ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” och på ett jämlikt och jämställt sätt tar hänsyn till funktionshindrade barn och ungdomars villkor och behov? Om inte – vad är du beredd att göra för att förändra situationen?
- Var i vår organisation ligger ansvaret för hjälpmedel för barn med funktionsnedsättningar?
- Vad har hänt i frågan om fritidshjälpmedel till barn och ungdomar? Var i beslutsprocessen finns medborgarförslaget?
Gudrun Brunegård, KD Pierre Edström, FP
Christer Jonsson, C Henrik Yngvesson, M
Efter det senaste mötet kom jag överens med Pierre Edström (FP) att ställa en gemensam interpellation till majoritetsansvarigt landstingsråd. Även våra landstingsrådskollegor Christer Jonsson (C) och Henrik Yngvesson (M) hakade på interpellationen, som följer här:
Interpellation till Lena Segerberg (S), landstingsråd med ansvar för sjukhusvård
Barnperspektiv på hjälpmedel för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar
I samband med att ansvaret för hemsjukvården 2008 övergick från Landstinget i Kalmar län till länets kommuner växlades även ansvaret för hjälpmedel över. Ett undantag fanns dock och det rörde hjälpmedel inom habiliteringen för barn och ungdomar som fortfarande är landstingets ansvar.
För en tid sedan anordnade några brukarorganisationer en studiedag för politiker om situationen för barn och ungdomar med flerfunktionshinder. Vid det tillfället framkom en rad synpunkter kring hur landstinget hanterar hjälpmedelsfrågorna. Bland annat framgick det att de hjälpmedelsriktlinjer som tagits fram är anpassade efter vuxna och inte tar hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för barn och ungdomar. Det framgick inte heller tydligt vem som har det övergripande ansvaret för hjälpmedelsfrågorna på tjänstemannanivå. För ett och ett halvt år sedan skrevs ett medborgarförslag om behovet av fritidshjälpmedel. Frågan hänsköts till landstingsstyrelsens budgetberedning men sedan har inget hänt.
Landstingets ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” slår fast att ”Ledning och alla medarbetare ska utifrån sina roller bidra till att (…) Barn och unga får samma möjligheter till vård på lika villkor oavsett kön, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning”. I den checklista som ska ligga till grund för alla beslut som tas i landstinget lyfts Barnkonventionens artikel 6 fram som en grundläggande princip: ”Varje barn och ungdom ska tillåtas utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar” (handlingsplanens fetstilsmarkering).
Hjälpmedelsfrågorna är en oerhört viktig del för att få många människors vardag att fungera. De så kallade fritidshjälpmedlen kan på ett påtagligt sätt även bidra till att familjerna kan ge sina barn med funktionsnedsättningar stimulans och träning som förbättrar livskvaliteten, men också konkret stärker funktioner som balans och rörlighet. Därigenom kan vårdtyngden minska något och familjen kan orka med situationen lite bättre. Därför behöver ett antal frågor kring hanteringen av hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar förtydligas.
- Tycker du att landstingets hjälpmedelsriktlinjer i tillräcklig utsträckning följer ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” och på ett jämlikt och jämställt sätt tar hänsyn till funktionshindrade barn och ungdomars villkor och behov? Om inte – vad är du beredd att göra för att förändra situationen?
- Var i vår organisation ligger ansvaret för hjälpmedel för barn med funktionsnedsättningar?
- Vad har hänt i frågan om fritidshjälpmedel till barn och ungdomar? Var i beslutsprocessen finns medborgarförslaget?
Gudrun Brunegård, KD Pierre Edström, FP
Christer Jonsson, C Henrik Yngvesson, M
onsdag 5 juni 2013
Vilken prioritet har Barnkonventionen i det rödgröna landstinget?
Barnens rättigheter är en något vi inte får ge avkall på. Redan 2004, när Anders Andersson (KD) var landstingsstyrelsens ordförande, skrevs det in i landstingsplanen att "landstinget strävar efter att all verksamhet ska leva upp till intentionerna i FN:s barnkonvention". Ett barnkompetensnätverk utvecklades som följd av detta, för att arbeta in barnrättsfrågorna i hälso- och sjukvrådens verksamheter.
Under de år som gått sedan majoritetsskiftet 2006 har vi många gånger haft anledning att bekymra oss över i vad mån den rödgröna majoriteten prioriterar barnrättsarbetet. Långa tider har arbetet i barnkompetensnätverket legat nere. Det har varit svårt att få spridning för barnrättsfrågorna i exempelvis kliniker där barn inte normalt ingår i verksamheten, men mycket väl kan vistas som anhörig och/eller besökare.
Trots att en handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen antogs för ett år sedan har jag fått signaler om att inte mycket konkret har hänt för att konkretisera och genomföra den.
För att få en bild av läget ett år efter handlingsplanens antagande ställde jag ett antal konkreta frågor, som grundar sig på olika delar av handlingsplanen, vid landstingsfullmäktige förra veckan.
Svaret besannade dessvärre mina farhågor. Fina fraser kan majoriteten leverera. Det händer helt visst en hel del bra saker i vissa delar av verksamheten, men det genomgående svaret på mina frågor var att det inte finns några siffror att redovisa, ingen statistik som följer upp i vad mån landstingets verksamheter lyckas med att sätta barnets bästa i första rummet.
Det är sorgligt att den rödgröna landstingsmajoriteten, som yvs över landstingets ständiga förbättringsarbete och öppna redovisningar av resultat, inte har kommit längre när det gäller att säkra resultaten i en sådan honnörsfråga som barnets rättigheter. Har inte barnets bästa högre prioritet?
Interpellationsdebatten visade att arbetet med att implementera Barnkonventionen i realiteten har inletts relativt nyligen. Jag lovar därför att återkomma om ett år, för att undersöka om den rödgröna majoriteten då kan redovisa några resultat.
Här nedan följer interpellationen:
Interpellation till landstingsråden Lena Segerberg (S), Linda Fleetwood (V) och Jessica Rydell (MP)
Den 15 maj firades den Internationella Familjedagen. Det ger anledning till att granska hur Landstinget i Kalmar Län arbetar med frågor som gäller barn och familjer.
Under det senaste tiotalet år har arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention uppmärksammats i landstinget. Bland annat formerades ett barnkompetensnätverk, som särskilt skulle fokusera barnperspektivet i landstinget.
Förra våren anordnades en barnrättskonferens, där många chefer på olika nivåer deltog. Tyvärr saknades i stort sett helt representation av chefer från ”vuxenspecialiteterna” inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen, trots att man där möter barn både som brukare (inom t ex akutsjukvård, operation och röntgen), men också som anhöriga och besökare. Barn som har svårt somatiskt sjuka anhöriga och barn med anhöriga som vårdas inom psykiatrin och missbruksvården har ofta stora egna behov av stöd och bearbetning.
I juni 2012, för ett år sedan, antog landstingsfullmäktige Landstinget i Kalmar Läns ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”, som ska omfatta tiden 2012 – 2014. Handlingsplanen innehåller en rad konkreta och uppföljningsbara punkter och checklistor. Den tar upp viktiga perspektiv, både om fortbildning i barnkompetens hos personal som möter barn i arbetet, om barnchecklistor inför beslut och om stöd till barn med sjuka föräldrar och nära anhöriga.
Som förtroendevald har man mycket begränsad insyn i beredningsprocessen på basenhets- eller kliniknivå. Det är därför omöjligt att överblicka hur väl barnkonsekvensbeskrivningar har införts som verktyg inför beslut. Så här mitt i perioden skulle det därför vara värdefullt att få en återkoppling om hur arbetet med att implementera barnperspektivet fortskrider i landstingets alla verksamheter.
Jag önskar därför redovisning för följande frågor för var och en av de förvaltningar som ni ansvarar för:
• Hur stor andel av chefer och anställda har numera utbildats om handlingsplanen och arbetet med barnkonventionen?
• Hur många barn till psykiskt funktionshindrade eller missbrukare har fått remiss till BUP och/eller kommunens socialtjänst sedan handlingsplanen antogs?
• I hur stor andel av basenheterna görs numera barnkonsekvensbeskrivningar i samband med beslut i respektive förvaltning? Har de i något eller några fall lett till att beslutet har justerats för att minska befarade negativa konsekvenser för barn och ungdomar?
• Vilka rutiner har utvecklats till stöd för barn till föräldrar med missbruk eller psykiskt funktionshinder, respektive allvarliga somatiska sjukdomar?
Vimmerby den 15 maj 2013
Gudrun Brunegård
Under de år som gått sedan majoritetsskiftet 2006 har vi många gånger haft anledning att bekymra oss över i vad mån den rödgröna majoriteten prioriterar barnrättsarbetet. Långa tider har arbetet i barnkompetensnätverket legat nere. Det har varit svårt att få spridning för barnrättsfrågorna i exempelvis kliniker där barn inte normalt ingår i verksamheten, men mycket väl kan vistas som anhörig och/eller besökare.
Trots att en handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen antogs för ett år sedan har jag fått signaler om att inte mycket konkret har hänt för att konkretisera och genomföra den.
För att få en bild av läget ett år efter handlingsplanens antagande ställde jag ett antal konkreta frågor, som grundar sig på olika delar av handlingsplanen, vid landstingsfullmäktige förra veckan.
Svaret besannade dessvärre mina farhågor. Fina fraser kan majoriteten leverera. Det händer helt visst en hel del bra saker i vissa delar av verksamheten, men det genomgående svaret på mina frågor var att det inte finns några siffror att redovisa, ingen statistik som följer upp i vad mån landstingets verksamheter lyckas med att sätta barnets bästa i första rummet.
Det är sorgligt att den rödgröna landstingsmajoriteten, som yvs över landstingets ständiga förbättringsarbete och öppna redovisningar av resultat, inte har kommit längre när det gäller att säkra resultaten i en sådan honnörsfråga som barnets rättigheter. Har inte barnets bästa högre prioritet?
Interpellationsdebatten visade att arbetet med att implementera Barnkonventionen i realiteten har inletts relativt nyligen. Jag lovar därför att återkomma om ett år, för att undersöka om den rödgröna majoriteten då kan redovisa några resultat.
Här nedan följer interpellationen:
Interpellation till landstingsråden Lena Segerberg (S), Linda Fleetwood (V) och Jessica Rydell (MP)
Uppföljning av ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”
Den 15 maj firades den Internationella Familjedagen. Det ger anledning till att granska hur Landstinget i Kalmar Län arbetar med frågor som gäller barn och familjer.
Under det senaste tiotalet år har arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention uppmärksammats i landstinget. Bland annat formerades ett barnkompetensnätverk, som särskilt skulle fokusera barnperspektivet i landstinget.
Förra våren anordnades en barnrättskonferens, där många chefer på olika nivåer deltog. Tyvärr saknades i stort sett helt representation av chefer från ”vuxenspecialiteterna” inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen, trots att man där möter barn både som brukare (inom t ex akutsjukvård, operation och röntgen), men också som anhöriga och besökare. Barn som har svårt somatiskt sjuka anhöriga och barn med anhöriga som vårdas inom psykiatrin och missbruksvården har ofta stora egna behov av stöd och bearbetning.
I juni 2012, för ett år sedan, antog landstingsfullmäktige Landstinget i Kalmar Läns ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”, som ska omfatta tiden 2012 – 2014. Handlingsplanen innehåller en rad konkreta och uppföljningsbara punkter och checklistor. Den tar upp viktiga perspektiv, både om fortbildning i barnkompetens hos personal som möter barn i arbetet, om barnchecklistor inför beslut och om stöd till barn med sjuka föräldrar och nära anhöriga.
Som förtroendevald har man mycket begränsad insyn i beredningsprocessen på basenhets- eller kliniknivå. Det är därför omöjligt att överblicka hur väl barnkonsekvensbeskrivningar har införts som verktyg inför beslut. Så här mitt i perioden skulle det därför vara värdefullt att få en återkoppling om hur arbetet med att implementera barnperspektivet fortskrider i landstingets alla verksamheter.
Jag önskar därför redovisning för följande frågor för var och en av de förvaltningar som ni ansvarar för:
• Hur stor andel av chefer och anställda har numera utbildats om handlingsplanen och arbetet med barnkonventionen?
• Hur många barn till psykiskt funktionshindrade eller missbrukare har fått remiss till BUP och/eller kommunens socialtjänst sedan handlingsplanen antogs?
• I hur stor andel av basenheterna görs numera barnkonsekvensbeskrivningar i samband med beslut i respektive förvaltning? Har de i något eller några fall lett till att beslutet har justerats för att minska befarade negativa konsekvenser för barn och ungdomar?
• Vilka rutiner har utvecklats till stöd för barn till föräldrar med missbruk eller psykiskt funktionshinder, respektive allvarliga somatiska sjukdomar?
Vimmerby den 15 maj 2013
Gudrun Brunegård
måndag 20 maj 2013
Sommarstängning av sjukvården på södra Öland
Hur hanterar hälso- och sjukvården det mångdubblade befolkningstrycket på Öland under sommaren med personalens rätt till semester?
Tillvägagångssätten är minst sagt olika. I Borgholm bemannar man upp och ökar öppethållandet, i Färjestaden och Mörbylånga stänger man växelvis.
Hur påverkar det befolkningens rätt till vård på lika villkor? Vilka åtgärder tänker ansvarig politiker vidta för att säkerställa att vården ges på lika villkor till bofasta och tillresta?
Det vill jag få svar på genom denna interpellation, som jag idag har lämnat in på landstingets kansli.
Interpellation till primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP)
Öland är ett av Sveriges viktigaste resmål under sommaren. Befolkningen mångdubblas under några månader. Av naturliga skäl sammanfaller öns befolkningsmässiga och ekonomiska högsäsong med sjukvårdspersonalens traditionella semestertid.
Även om de flesta semesterfirarna är fullt friska, så kan det bli problematiskt för hälso- och sjukvården, som kan beskrivas som en servicebransch inom sektorn liv och hälsa. Många av Ölands sommarboende är äldre, med ett antal kroniska sjukdomar som kan behöva brådskande sjukvårdsbedömning även under semestern. Också en yngre, i grunden frisk semesterfirare, kan drabbas av akuta infektioner, småskador eller olycksfall, som kräver kontakt med sjukvården.
Hur kan man då lösa dilemmat med personalens rätt till semester just under den tid på året då trycket är som allra störst?
Hälsocentralerna på Öland har av mångårig tradition löst somrarna på diametralt olika sätt. På mellersta och norra Öland drar man nytta av utomlänspatienternas sjukvårdsbehov, för att förstärka hälsocentralens intäkter. Semestervikarier rekryteras exempelvis bland sjukvårdspersonal från andra delar av landet, som kan tänka sig att kombinera familjens ölandssemester med ett extraknäck. I Borgholm ökar man under den mest intensiva tiden öppethållandet fram till sena kvällen. På södra Öland brukar man växelvis stänga hälsocentralen i Färjestaden och i Mörbylånga, en period vardera.
När jag möter ölänningar uttrycker de total oförståelse för att den anpassning till det ökade sjukvårdsbehovet som man lyckas möta på norra Öland inte går att lösa på öns södra del.
Mina frågor till primärvårdsansvarigt landstingsråd är därför följande:
- Hur kommer öppethållandet se ut för Ölands respektive hälsocentraler sommaren 2013?
- Anser du att befolkningen på Öland får sjukvård på lika villkor?
- Vilka åtgärder har du för avsikt att vidta för att den bofasta och tillresta befolkningen på Öland ska få likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård under sommaren?
Kalmar den 13 maj 2013
Gudrun Brunegård
Tillvägagångssätten är minst sagt olika. I Borgholm bemannar man upp och ökar öppethållandet, i Färjestaden och Mörbylånga stänger man växelvis.
Hur påverkar det befolkningens rätt till vård på lika villkor? Vilka åtgärder tänker ansvarig politiker vidta för att säkerställa att vården ges på lika villkor till bofasta och tillresta?
Det vill jag få svar på genom denna interpellation, som jag idag har lämnat in på landstingets kansli.
Interpellation till primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP)
Öland är ett av Sveriges viktigaste resmål under sommaren. Befolkningen mångdubblas under några månader. Av naturliga skäl sammanfaller öns befolkningsmässiga och ekonomiska högsäsong med sjukvårdspersonalens traditionella semestertid.
Även om de flesta semesterfirarna är fullt friska, så kan det bli problematiskt för hälso- och sjukvården, som kan beskrivas som en servicebransch inom sektorn liv och hälsa. Många av Ölands sommarboende är äldre, med ett antal kroniska sjukdomar som kan behöva brådskande sjukvårdsbedömning även under semestern. Också en yngre, i grunden frisk semesterfirare, kan drabbas av akuta infektioner, småskador eller olycksfall, som kräver kontakt med sjukvården.
Hur kan man då lösa dilemmat med personalens rätt till semester just under den tid på året då trycket är som allra störst?
Hälsocentralerna på Öland har av mångårig tradition löst somrarna på diametralt olika sätt. På mellersta och norra Öland drar man nytta av utomlänspatienternas sjukvårdsbehov, för att förstärka hälsocentralens intäkter. Semestervikarier rekryteras exempelvis bland sjukvårdspersonal från andra delar av landet, som kan tänka sig att kombinera familjens ölandssemester med ett extraknäck. I Borgholm ökar man under den mest intensiva tiden öppethållandet fram till sena kvällen. På södra Öland brukar man växelvis stänga hälsocentralen i Färjestaden och i Mörbylånga, en period vardera.
När jag möter ölänningar uttrycker de total oförståelse för att den anpassning till det ökade sjukvårdsbehovet som man lyckas möta på norra Öland inte går att lösa på öns södra del.
Mina frågor till primärvårdsansvarigt landstingsråd är därför följande:
- Hur kommer öppethållandet se ut för Ölands respektive hälsocentraler sommaren 2013?
- Anser du att befolkningen på Öland får sjukvård på lika villkor?
- Vilka åtgärder har du för avsikt att vidta för att den bofasta och tillresta befolkningen på Öland ska få likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård under sommaren?
Kalmar den 13 maj 2013
Gudrun Brunegård
tisdag 7 maj 2013
Vitsippspris och riksdagsmannabesök på vårfesten
Det är tradition att Kristdemokraterna i Vimmerby bjuder in till vårfest när vitsipporna blommar som allra vackrast. Då är ju också den perfekta tiden att dela ut Vitsippspriset till någon person eller organisation som utför behjärtansvärda ideella insatser.
Årets vårfest blev en härlig kombination av allsång om våren, pristagarens överraskade glädje, inspirerande tal och supergott fika i mysig cafémiljö i Mitt Hem i Vimmerby.
Britta-Maria Gustafsson, som var inbjuden att leda allsången i vårens tecken, fick mottaga Vitsippspriset av mig, i rollen som lokalavdelningens ordförande, och riksdagsledamoten Anders Andersson, som hon fotograferade när han gifte sig med sin Lena för nästan exakt 35 år sedan.
Motiveringen var:
"Under en lång följd av år har Britta-Maria Gustafsson lagt en stor del av sin energi och sitt engagemang i sångens och musikens tjänst, både som sångledare av Storebrokören och andra körer och ensembler. Hon besöker också regelbundet äldreboenden, där hon leder sångstunder som bidrar till de äldres trivsel och välbefinnande.
Britta-Maria Gustafsson är en eldsjäl i ordets bästa bemärkelse, och är värd all uppmuntran och erkännande för sin långa gärning i musikens tecken."
Efter prisutdelningen ledde Britta-Maria de församlade i allsång, med "Vitsippan ute i backarna står" som första sång.
Mellan sångerna höll Anders Andersson ett inspirerande anförande där han både berättade en del från sitt arbete i riksdagen, men också tog upp annat aktuellt i politiken.
- Efter söndagskvällens partiledardebatt i TV där föräldraförsäkringen blev en av de frågor som avhandlades bör det än en gång betonas: Makten ska ligga hos föräldrarna. Barns behov ska vara i fokus för beslut som berör barnen. Jag kan inte acceptera att barnen användas som ett verktyg för att uppnå andra mål som jämställdhet hur angeläget det än är, sade Anders Andersson.
- När andra partier talar om tvångsdelning och tredelning av uttaget av föräldraförsäkringen är vår ståndpunkt klar. Föräldrarna ska själva få bestämma vad som passar dem och deras barn bäst. De kan själva bedöma hur de bäst skapar tid med sina barn. För oss kristdemokrater är det självklart att låta barnpespektivet råda över politikerperspektivet, fortsatte han.
Kristdemokraterna genomför nu i maj månad sin vårkampanj under temat: En bra skola för hela livet. Till kampanjen har en tidning, Vardagsliv, tagits fram, som kommer att spridas, bland annat i samband med Vimmerby vårmarknad.
Årets vårfest blev en härlig kombination av allsång om våren, pristagarens överraskade glädje, inspirerande tal och supergott fika i mysig cafémiljö i Mitt Hem i Vimmerby.
Britta-Maria Gustafsson, som var inbjuden att leda allsången i vårens tecken, fick mottaga Vitsippspriset av mig, i rollen som lokalavdelningens ordförande, och riksdagsledamoten Anders Andersson, som hon fotograferade när han gifte sig med sin Lena för nästan exakt 35 år sedan.
Motiveringen var:
"Under en lång följd av år har Britta-Maria Gustafsson lagt en stor del av sin energi och sitt engagemang i sångens och musikens tjänst, både som sångledare av Storebrokören och andra körer och ensembler. Hon besöker också regelbundet äldreboenden, där hon leder sångstunder som bidrar till de äldres trivsel och välbefinnande.
Britta-Maria Gustafsson är en eldsjäl i ordets bästa bemärkelse, och är värd all uppmuntran och erkännande för sin långa gärning i musikens tecken."
Efter prisutdelningen ledde Britta-Maria de församlade i allsång, med "Vitsippan ute i backarna står" som första sång.
Mellan sångerna höll Anders Andersson ett inspirerande anförande där han både berättade en del från sitt arbete i riksdagen, men också tog upp annat aktuellt i politiken.
- Efter söndagskvällens partiledardebatt i TV där föräldraförsäkringen blev en av de frågor som avhandlades bör det än en gång betonas: Makten ska ligga hos föräldrarna. Barns behov ska vara i fokus för beslut som berör barnen. Jag kan inte acceptera att barnen användas som ett verktyg för att uppnå andra mål som jämställdhet hur angeläget det än är, sade Anders Andersson.
- När andra partier talar om tvångsdelning och tredelning av uttaget av föräldraförsäkringen är vår ståndpunkt klar. Föräldrarna ska själva få bestämma vad som passar dem och deras barn bäst. De kan själva bedöma hur de bäst skapar tid med sina barn. För oss kristdemokrater är det självklart att låta barnpespektivet råda över politikerperspektivet, fortsatte han.
Kristdemokraterna genomför nu i maj månad sin vårkampanj under temat: En bra skola för hela livet. Till kampanjen har en tidning, Vardagsliv, tagits fram, som kommer att spridas, bland annat i samband med Vimmerby vårmarknad.
söndag 5 maj 2013
Konkret stöd till familjer med flerfunktionshindrade barn
Barn och ungdomar med flera samtidiga svåra funktionsnedsättningar och deras familjer har svårt att få den hjälp de behöver för att klara sitt dagliga liv och utveckling. Vid en studiedag nyligen gav Kalmars RBU-förening (Riksförbundet för rörelsehindrade Barn och Ungdomar) en närmast plågsam beskrivning av den dagliga kamp deras tillvaro innebär.
En tillvaro där familjer, utmattade på grund av sömnbrist, ständig passning och tunga lyft, tvingas vända ut och in på sig själva när de söker stöd. Där föräldrarna upplever sig och sina motiv ifrågasatta på gränsen till kriminella, när allt de begär är stöd för att orka vara föräldrar till ett barn med stora behov - och för att räcka till även barnets syskon och varandra.
En tillvaro där det funktionshindrade barnets behov undan för undan förändras, oftast ökar i omfattning, på grund av att barnet växer och blir tyngre och mer svårskött, krampanfall tenderar att bli fler och allvarligare, samtidigt som föräldrarna blir äldre och kanske inte orkar med nattvaken lika bra som när barnet var yngre. Där föräldrarna med eftertryck poängterar att de älskar sina barn över allt annat och verkligen inte vill lämna bort dem till korttids, men måste göra det för att orka.
En tillvaro där det är oklart vart man ska vända sig för att få de hjälpmedel som behövs till barnets vardag och fritid. Där det inte går att hitta någon tjänsteman som har utpekat ansvar för hjälpmedel till barn.
En tillvaro där hjälpmedelsriktlinjerna uppfattas "som den heliga Graal" - omöjliga att hitta, och när man väl finner dem så saknas avsnitt som gäller barn. Sammantaget bedöms Landstinget i Kalmar län vara sämst i klassen, när man jämför med andra landsting i grannskapet.
Dessa familjer är värda all beundran, men de är ännu mer betjänta av konkret stöd.
Slutsatsen är att hjälpmedelsriktlinjerna behöver kompletteras, så att barn blir en särskild målgrupp. En depå behöver byggas upp för uthyrning och lån av hjälpmedel. Det skulle behövas ett lekotek där barn, korttids och familjer kan prova och låna hjälpmedel för kortare eller längre tid. Och sist men inte minst, familjerna behöver få en samordnare, som hjälper till att samordna de oräkneliga kontakterna med olika myndigheter, sjukvård, habilitering, sjukgymnastik, träning, korttids, kommunkontakter osv.
Det kanske kostar några kronor, inte minst i uppbyggnadsskedet, men jag är övertygad om att det kommer att betala sig mångfalt, genom att barnen får bättre möjlighet att träna och upprätthålla olika funktioner, vilket minskar belastningen på föräldrarna och andra vårdare.
Om dessutom fler vanliga, sunda par eller familjer ställde sig till förfogande som stödfamiljer, som kunde avlasta någon helg i månaden, så att det funktionshindrade barnets föräldrar kunde få sova ut och ägna lite tid åt barnets syskon och varandra, så skulle det förbättra familjernas förutsättningar att orka med situationen.
Anna Samby, ordförande i RBU Kalmar, och Trine Nyberg, sekreterare, informerade om tillvaron som föräldrar till barn med flerfunktionshinder.
En tillvaro där familjer, utmattade på grund av sömnbrist, ständig passning och tunga lyft, tvingas vända ut och in på sig själva när de söker stöd. Där föräldrarna upplever sig och sina motiv ifrågasatta på gränsen till kriminella, när allt de begär är stöd för att orka vara föräldrar till ett barn med stora behov - och för att räcka till även barnets syskon och varandra.
En tillvaro där det funktionshindrade barnets behov undan för undan förändras, oftast ökar i omfattning, på grund av att barnet växer och blir tyngre och mer svårskött, krampanfall tenderar att bli fler och allvarligare, samtidigt som föräldrarna blir äldre och kanske inte orkar med nattvaken lika bra som när barnet var yngre. Där föräldrarna med eftertryck poängterar att de älskar sina barn över allt annat och verkligen inte vill lämna bort dem till korttids, men måste göra det för att orka.
En tillvaro där det är oklart vart man ska vända sig för att få de hjälpmedel som behövs till barnets vardag och fritid. Där det inte går att hitta någon tjänsteman som har utpekat ansvar för hjälpmedel till barn.
En tillvaro där hjälpmedelsriktlinjerna uppfattas "som den heliga Graal" - omöjliga att hitta, och när man väl finner dem så saknas avsnitt som gäller barn. Sammantaget bedöms Landstinget i Kalmar län vara sämst i klassen, när man jämför med andra landsting i grannskapet.
Dessa familjer är värda all beundran, men de är ännu mer betjänta av konkret stöd.
Slutsatsen är att hjälpmedelsriktlinjerna behöver kompletteras, så att barn blir en särskild målgrupp. En depå behöver byggas upp för uthyrning och lån av hjälpmedel. Det skulle behövas ett lekotek där barn, korttids och familjer kan prova och låna hjälpmedel för kortare eller längre tid. Och sist men inte minst, familjerna behöver få en samordnare, som hjälper till att samordna de oräkneliga kontakterna med olika myndigheter, sjukvård, habilitering, sjukgymnastik, träning, korttids, kommunkontakter osv.
Det kanske kostar några kronor, inte minst i uppbyggnadsskedet, men jag är övertygad om att det kommer att betala sig mångfalt, genom att barnen får bättre möjlighet att träna och upprätthålla olika funktioner, vilket minskar belastningen på föräldrarna och andra vårdare.
Om dessutom fler vanliga, sunda par eller familjer ställde sig till förfogande som stödfamiljer, som kunde avlasta någon helg i månaden, så att det funktionshindrade barnets föräldrar kunde få sova ut och ägna lite tid åt barnets syskon och varandra, så skulle det förbättra familjernas förutsättningar att orka med situationen.
torsdag 11 april 2013
Frustration räcker inte, Linda Fleetwood!
Linda Fleetwood (V), landstingsråd med ansvar för psykiatrin i länet, kommenterar i dagens Barometern Alliansens förslag om en Ungdomshälsa, som en samlad väg in i vården för unga i hela länet. Hon säger att vi slår in öppna dörrar och att det pågår ett intensivt arbete. Hennes "förhoppning och tro" är att en lösning ska finnas om ett år.
Samtidigt slinker det ur henne att hon haft frågan på sitt bord i flera år nu.
Så är det. Och det enda man kan konstatera är att inte mycket har hänt.
Redan 2009 gjorde Sociastyrelsen en granskning av hur barn och unga med psykiska besvär tas omhand i vårt län. Man konstaterade att uppdragsbeskrivningen för skola, primärvård och barn- och ungdomspsykiatrin vad gäller första linjens psykiatri var bristfällig. Vid ett möte våren 2011 gav Socialstyrelsen landstinget och kommunerna i uppdrag att ta fram en tydlig rollfördelning mellan skolhälsovården, primärvården och BUP.
Hösten 2011 ställde jag en interpellation till Linda Fleetwood och hennes kollega i majoriteten, Jessica Rydell (MP), som ansvarar för primärvården i länet. Jag frågade då hur arbetet gick för att i samförstånd med kommunerna hitta lösningar för att inte barn och unga som mår dåligt ska falla mellan stolarna.
I mars 2012 ställde jag en ny interpellation till Linda Fleetwood på samma tema. Hela tiden glider svaren och inger förhoppningar om att något är på gång inom det närmaste året.
Hur länge ska unga som mår dåligt fortsätta bollas runt? Varför inte ta Alliansens utsträckta hand och bygga upp en ungdomshälsa, där man samlar alla goda krafter och samverkar för att ge en tydlig väg in i vården?
Det räcker inte att vara frustrerad över att det tar sådan tid att få en struktur för ungdomshälsovården, Linda. Det är du som har ansvaret. Det är handling som räknas.
Samtidigt slinker det ur henne att hon haft frågan på sitt bord i flera år nu.
Så är det. Och det enda man kan konstatera är att inte mycket har hänt.
Redan 2009 gjorde Sociastyrelsen en granskning av hur barn och unga med psykiska besvär tas omhand i vårt län. Man konstaterade att uppdragsbeskrivningen för skola, primärvård och barn- och ungdomspsykiatrin vad gäller första linjens psykiatri var bristfällig. Vid ett möte våren 2011 gav Socialstyrelsen landstinget och kommunerna i uppdrag att ta fram en tydlig rollfördelning mellan skolhälsovården, primärvården och BUP.
Hösten 2011 ställde jag en interpellation till Linda Fleetwood och hennes kollega i majoriteten, Jessica Rydell (MP), som ansvarar för primärvården i länet. Jag frågade då hur arbetet gick för att i samförstånd med kommunerna hitta lösningar för att inte barn och unga som mår dåligt ska falla mellan stolarna.
I mars 2012 ställde jag en ny interpellation till Linda Fleetwood på samma tema. Hela tiden glider svaren och inger förhoppningar om att något är på gång inom det närmaste året.
Hur länge ska unga som mår dåligt fortsätta bollas runt? Varför inte ta Alliansens utsträckta hand och bygga upp en ungdomshälsa, där man samlar alla goda krafter och samverkar för att ge en tydlig väg in i vården?
Det räcker inte att vara frustrerad över att det tar sådan tid att få en struktur för ungdomshälsovården, Linda. Det är du som har ansvaret. Det är handling som räknas.
onsdag 10 april 2013
Ungdomshälsa ger en väg in i vården
Bild: Vimmerby Tidning
För unga som mår dåligt eller som behöver samtal, stöd, undersökning eller behandling kan det vara väldigt otydligt vart man ska vända sig.
Går man i skolan kan man alltid gå till elevhälsan, där skolsköterska eller kurator kan ge viss hjälp eller se till att man kommer vidare till rätt instans, om det behövs. Tyvärr händer det allt emellanåt att psykiatrin anser att problematiken inte är tillräckligt tung, så att man inte vill ta emot den unge.
Många som mår dåligt hoppar dessutom av gymnasiet. Då finns inte vägen via elevhälsan. Vart vänder man sig då? Ska man gå till distriktsläkaren, till socialtjänten eller till psykatrin - och i så fall, ska man gå till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller räknas man som vuxen?
Ungdomsmottagningarna är väl etablerade. De finns i alla kommuner. Dit får alla elever komma åtminstone en gång under högstadietiden. Många är vana att gå dit för frågor kring sexualitet och samlevnad. Där samverkar landstingets barnmorskor med kommunens kurator.
Jag har tillsammans med övriga Alliansen tagit fram ett förslag till en Ungdomshälsa, som skulle kunna ta tillvara de goda erfarenheterna från ungdomsmottagningarna och bygga på det, så att man kan ge tidigt stöd och enklare behandling, innan problemen hinner bli för stora.
Ett sätt att göra det lättare att hitta rätt i vården skulle kunna vara en mobil-app, som dels kan informera om vart man kan vända sig där man bor, men där man också kan ställa frågor.
Detta förslag presenterade vi under en pressturné i länet under tisdagen. Inom kort kommer vi att lämna in en skrivelse till landstingsstyrelsen, där vi sträcker ut en hand till majoriteten att ta ett gemensamt grepp för att förbättra vården för länets unga.
I höstas fick vi gehör för vårt förslag om att skapa en ungdomshälsa i länet. Nu är det dags att bryta majoritetens handlingsförlamning!
Läs vad Västerviks-Tidningen och Vimmerby Tidning skriver! Även Pierre Edström bloggar om vårt förslag.
måndag 18 mars 2013
Patient med makt att välja vård
Från den 1/10 ska bli lättare välja vård utomlands, skriver Dagens Medicin nr 11/13 den 13 mars 2013 (ej på webben). Det är EU:s patientrörlighetsdirektiv som ligger till grund för detta lagförslag.
Tanken är att svenska patienter ska kunna få ett förhandsbesked genom Försäkringskassan, om att hemlandstinget ska stå för kostnaden om patienten söker vård i ett annat EU- eller EES-land. Sedan ska staten i sin tur kompensera landstinget. Däremot får patienten själv stå för mellanskillnaden, om utlandsbehandlingen blir dyrare än vad den skulle ha varit i hemlandstinget.
Detta är en viktig patientmaktsreform och måste rimligen följas av motsvarande rättighet att söka vård och behandling i ett annat svenskt landsting. Idag har man mer eller mindre "husarrest" i sitt hemlandsting, såvida det inte finns särskilt avtal mellan landstingen.
I delbetänkandet för den så kallade Patientmaktsutredningen föreslås mycket riktigt att patienten ska ha rätt att välja öppen vård i annat landsting. Nästa steg måste självklart vara att man också kan söka slutenvård och behandling i annat landsting, på motsvarande sätt som med utlandsvård.
Patienten ska ha makt att besluta över sin egen vård i långt större utsträckning än idag. Med socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund i ledningen för Socialdepartementet stärks patientens rätt steg för steg.
Tanken är att svenska patienter ska kunna få ett förhandsbesked genom Försäkringskassan, om att hemlandstinget ska stå för kostnaden om patienten söker vård i ett annat EU- eller EES-land. Sedan ska staten i sin tur kompensera landstinget. Däremot får patienten själv stå för mellanskillnaden, om utlandsbehandlingen blir dyrare än vad den skulle ha varit i hemlandstinget.
Detta är en viktig patientmaktsreform och måste rimligen följas av motsvarande rättighet att söka vård och behandling i ett annat svenskt landsting. Idag har man mer eller mindre "husarrest" i sitt hemlandsting, såvida det inte finns särskilt avtal mellan landstingen.
I delbetänkandet för den så kallade Patientmaktsutredningen föreslås mycket riktigt att patienten ska ha rätt att välja öppen vård i annat landsting. Nästa steg måste självklart vara att man också kan söka slutenvård och behandling i annat landsting, på motsvarande sätt som med utlandsvård.
Patienten ska ha makt att besluta över sin egen vård i långt större utsträckning än idag. Med socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund i ledningen för Socialdepartementet stärks patientens rätt steg för steg.
Ambulanshelikopter i Kalmar län drar närmare!
Kristdemokraterna har varit och är det enda parti som kämpar för en ambulanshelikopter till länet.
Ändå ökar sannolikheten att Landstinget i Kalmar län inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att vara åtminstone delägare till sådan. Men det är knappast på grund av sinnesändring hos den styrande landstingsmajoriteten.
Övriga partier har som bekant varit kallsinniga, för att inte säga rent avståndstagande, beträffande ambulanshelikopter som ett sätt att möta befolkningens behov av trygga och säkra transporter, exempelvis mellan Öland och fastlandet och över skärgårdarnas alla långsträckta vikar och sund. Inte minst kan det finnas behov av snabb transport från något av länets tre sjukhus vidare till högspecialiserad vård i Linköping eller någon annanstans.
Dock pågår ett arbete på det nationella planet när det gäller den luftburna ambulanssjukvården, vilket vårt län inte kan bortse ifrån. Därför finns i den landstingsplan, som antogs i november 2012, skrivningar om detta. Med anledning av detta lyckades vi kristdemokrater få med övriga Allianspartier på ett yrkande om att man i samband med lokalförsörjningsplanen skulle se över behovet av landningsplatta för ambulanshelikopter vid länets sjukhus. Detta röstades ned av den rödgröna majoriteten.
Rapporten "Vård på vingar - nationell samordning av luftburen ambulanssjukvård" från SKL visar att ökande koncentration av högspecialiserad vård kommer att öka behovet av luftburna transporter av patienter, för att föra dem till det sjukhus där rätt kompetens finns. Förslaget är att skapa en nationell organisation för ambulanshelikoptrar och ambulansflygplan. Det första steget är samordnad upphandling, vilket det fanns stor samstämmighet vid en nationell konferens tidigare i år.
Vid landstingsstyrelsens arbetsutskotts möte härom dagen behandlades därför frågan om upphandling av luftburen ambulanssjukvård. Utredningen visade att det under 2012 genomfördes 43 ambulansflyg- eller helikoptertransporter av sjuka från länet. Ett problem är att länets två flygplatser ligger ett gott stycke från respektive sjukhus och inte har öppet dygnet runt. Ett annat problem är att det vid 20-30 % av de fall då man velat genomföra transport med helikopter så har inte vädret tillåtit det. Slutsatsen är att man behöver hålla öppet för både möjlighet till både flyg- och ambulanstransport, och att Landstinget i Kalmar län ska delta i den nationella upphandlingen av ambulansflygtransport. Så blev också beslutet.
Man kan undra om den rödgröna majoriteten inte börjar ångra att de avslog vårt yrkande i november. Det blir ju lite märkligt om man deltar i upphandling av ambulansflyg och helikoptrar, men inte ser över möjligheten att ha landningsplatta i anslutning till sjukhusen.
Ett observandum är att utredningen, såvitt jag kan se, omfattar transporter av patienter från de tre sjukhusen i länet till kliniker med högspecialiserad vård, dvs universitetsklinikerna. Det skulle vara intressant att se även flödet till sjukhusen, med patienter som insjuknar exempelvis i oländig terräng eller med långa transporter runt vikar och sund, som skedde med ambulanshelikopter - eller som hade mått bättre av en sådan transport.
Jag inser att sådan statistik är svår att få fram, men min ståndpunkt är tydlig: Med en ambulanshelikopter stationerad i länet skulle många patienter kunna få hjälp att snabbare ta sig till sjukhuset.
Ändå ökar sannolikheten att Landstinget i Kalmar län inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att vara åtminstone delägare till sådan. Men det är knappast på grund av sinnesändring hos den styrande landstingsmajoriteten.
Övriga partier har som bekant varit kallsinniga, för att inte säga rent avståndstagande, beträffande ambulanshelikopter som ett sätt att möta befolkningens behov av trygga och säkra transporter, exempelvis mellan Öland och fastlandet och över skärgårdarnas alla långsträckta vikar och sund. Inte minst kan det finnas behov av snabb transport från något av länets tre sjukhus vidare till högspecialiserad vård i Linköping eller någon annanstans.
Dock pågår ett arbete på det nationella planet när det gäller den luftburna ambulanssjukvården, vilket vårt län inte kan bortse ifrån. Därför finns i den landstingsplan, som antogs i november 2012, skrivningar om detta. Med anledning av detta lyckades vi kristdemokrater få med övriga Allianspartier på ett yrkande om att man i samband med lokalförsörjningsplanen skulle se över behovet av landningsplatta för ambulanshelikopter vid länets sjukhus. Detta röstades ned av den rödgröna majoriteten.
Rapporten "Vård på vingar - nationell samordning av luftburen ambulanssjukvård" från SKL visar att ökande koncentration av högspecialiserad vård kommer att öka behovet av luftburna transporter av patienter, för att föra dem till det sjukhus där rätt kompetens finns. Förslaget är att skapa en nationell organisation för ambulanshelikoptrar och ambulansflygplan. Det första steget är samordnad upphandling, vilket det fanns stor samstämmighet vid en nationell konferens tidigare i år.
Vid landstingsstyrelsens arbetsutskotts möte härom dagen behandlades därför frågan om upphandling av luftburen ambulanssjukvård. Utredningen visade att det under 2012 genomfördes 43 ambulansflyg- eller helikoptertransporter av sjuka från länet. Ett problem är att länets två flygplatser ligger ett gott stycke från respektive sjukhus och inte har öppet dygnet runt. Ett annat problem är att det vid 20-30 % av de fall då man velat genomföra transport med helikopter så har inte vädret tillåtit det. Slutsatsen är att man behöver hålla öppet för både möjlighet till både flyg- och ambulanstransport, och att Landstinget i Kalmar län ska delta i den nationella upphandlingen av ambulansflygtransport. Så blev också beslutet.
Man kan undra om den rödgröna majoriteten inte börjar ångra att de avslog vårt yrkande i november. Det blir ju lite märkligt om man deltar i upphandling av ambulansflyg och helikoptrar, men inte ser över möjligheten att ha landningsplatta i anslutning till sjukhusen.
Ett observandum är att utredningen, såvitt jag kan se, omfattar transporter av patienter från de tre sjukhusen i länet till kliniker med högspecialiserad vård, dvs universitetsklinikerna. Det skulle vara intressant att se även flödet till sjukhusen, med patienter som insjuknar exempelvis i oländig terräng eller med långa transporter runt vikar och sund, som skedde med ambulanshelikopter - eller som hade mått bättre av en sådan transport.
Jag inser att sådan statistik är svår att få fram, men min ståndpunkt är tydlig: Med en ambulanshelikopter stationerad i länet skulle många patienter kunna få hjälp att snabbare ta sig till sjukhuset.
tisdag 12 mars 2013
Europa - det älskade och ifrågasatta
Så har den då kommit. Katalogen till provvalet inför 2014 års val till Europaparlamentet.
Jag vet knappast någon så kraftfull Europavän som Kristdemokraternas nuvarande parlamentariker Alf Svensson. Han brukar med stor inlevelse påminna om de kristdemokratiska "EU-fäderna" Adenauer, Schumann och de Gaspari. Denna bild är från ett besök i parlamentet hösten 2010.
I 2009 års EU-parlamentsval fick jag förtroendet att bli placerad bland de tio första, vilket medförde många resor framför allt i Kalmar län, för att representera Kristdemokraterna i diverse debatter och andra sammanhang. I kandidatutbildningen ingick studieresa till Bryssel och Europaparlamentet.
Gudrun Brunegård framför Europaparlamentet i Bryssel våren 2009.
Sveriges medlemskap i EU är ibland ifrågasatt. Och nog finns det skäl att med jämna mellanrum utvärdera om medlemskapet ger vad vi förväntat oss. Samtidigt får vi nog som svenskar inse att vi inte kan isolera oss i vårt kyliga, nordiska hemvist, utan behöver ta del i en större gemenskap - och då får man vara inställd på att var och en ger och tar emot efter förmåga.
Ingen kan neka till att EU hittills varit ett framgångsrikt fredsprojekt. Det kom till för att efter Andra Världskriget knyta så täta handelsförbindelser mellan de gamla krigförande länderna, att det skulle bli omöjligt att starta krig igen. Sedan starten har många länder tillkommit, men än har det inte hänt att några medlemsländer börjat kriga sinsemellan.
Det finns också en rad frågor som inte kan lösas i ett enskilt land. Den gränsöverskridande organiserade brottsligheten är ett exempel, miljöförstöring ett annat. Där behövs samarbete över gränserna och överenskommelser för att komma till rätta med problemen.
Men det finns också en klåfingrighet att likrikta in i minsta detalj. Storleken på jordgubbar för att de ska få kallas jordgubbar är en sådan. Antalet träd per hektar, som var på tapeten för några år sedan, och som skulle hota de svenska beteshagarna är ett annat exempel. Där måste det finnas en större lyhördhet för att både geografiska och kulturella förhållanden kan påverka förutsättningarna. Vi i Europa, som är en relativt välmående kontinent, har också ett ansvar för våra medmänniskor från andra delar av världen.
"Jag brinner för människors värdighet och rättvisa villkor. Min bakgrund som sjuksköterska har gett erfarenhet av hälso- och sjukvård i Sverige och Afrika. Samhällsengagemanget förde mig till politiken. Jag har varit ordförande i bildningsnämnd, suttit i kommunledning och är nu landstingsråd. I EU vill jag stärka mänskliga rättigheter, socialt arbete, folkhälsa och sjukvård."
Vid distriktsstämmorna runt om i riket de närmaste veckorna kommer ombuden ha möjlighet att markera vilka kandidater de vill ha med på valsedeln inför valet till Europaparlamentet på försommaren 2014.
En spännande tid ligger framför, då vi återigen får anledning att lyfta fram det Europa som vi i Sverige är en del av och som vi kan vara med och påverka. Jag vill, med mina erfarenheter och mitt engagemang, finnas med och dra mitt strå till stacken till ett bättre och öppnare Europa. Som kristdemokrat har man stor möjlighet att påverka, eftersom vi i Europaparlamentet hör till den största partigruppen, EPP-EU, European Peoples Party.
Jag hoppas många tar chansen!
fredag 8 mars 2013
Svek mot unga vuxna som behöver stöd
I Landstinget i Kalmar län har det i några år funnits något som heter Unga Vuxna-mottagningar.
Tanken var att de skulle vara platser där landstingets psykiatriska kompetens skulle samverka med kommunernas psykosociala kompetens. Kuratorer, psykologer, psykiatrisjuksköterskor och vid behov behov psykiatriläkare skulle jobba sida vid sida och ge stöd till unga i åldrarna c:a 16-25 år. De skulle inte själva behöva grubbla över om deras problem var av psykosocial eller psykiatrisk karaktär för att söka till rätt instans. Alla skulle mötas av en öppen famn, "du har kommit rätt, vi ska hjälpa dig till rätt person".
På flera platser i länet fungerade det alldeles utmärkt. Västervik var ett sådant. På senare tid har det dock ryktats att mottagningen var på väg att stängas. Nu går landstinget ut med ett pressmeddelande, som inte kan beskrivas som annat än ett dribblande med ord.
Man fortsätter ta emot unga vuxna, men de hänvisas till psykiatrins ordinarie mottagningar, inte till Unga Vuxna-mottagningen. Nu ska man återigen tvingas fundera över om man ska till barn- eller vuxenpsyk eller rent av till en kurator på kommunen eller en psykolog på Hälsocentralen.
Om man måste organisera om, varför då slå sönder det som fungerat bra? Varför inte bygga vidare på det och göra det ännu bättre? En dörr in för alla, vare sig det är kroppen eller själen som gör ont, en Ungdomshälsa, vore modellen!
Tanken var att de skulle vara platser där landstingets psykiatriska kompetens skulle samverka med kommunernas psykosociala kompetens. Kuratorer, psykologer, psykiatrisjuksköterskor och vid behov behov psykiatriläkare skulle jobba sida vid sida och ge stöd till unga i åldrarna c:a 16-25 år. De skulle inte själva behöva grubbla över om deras problem var av psykosocial eller psykiatrisk karaktär för att söka till rätt instans. Alla skulle mötas av en öppen famn, "du har kommit rätt, vi ska hjälpa dig till rätt person".
På flera platser i länet fungerade det alldeles utmärkt. Västervik var ett sådant. På senare tid har det dock ryktats att mottagningen var på väg att stängas. Nu går landstinget ut med ett pressmeddelande, som inte kan beskrivas som annat än ett dribblande med ord.
Man fortsätter ta emot unga vuxna, men de hänvisas till psykiatrins ordinarie mottagningar, inte till Unga Vuxna-mottagningen. Nu ska man återigen tvingas fundera över om man ska till barn- eller vuxenpsyk eller rent av till en kurator på kommunen eller en psykolog på Hälsocentralen.
Om man måste organisera om, varför då slå sönder det som fungerat bra? Varför inte bygga vidare på det och göra det ännu bättre? En dörr in för alla, vare sig det är kroppen eller själen som gör ont, en Ungdomshälsa, vore modellen!
onsdag 6 mars 2013
Får röntgen i Vimmerby vara kvar, Lena Segerberg?
Röntgen i Vimmerby betjänar i första hand befolkningen i Vimmerby och Hultsfred och utför 6-7000 undersökningar per år.
Verksamheten har varit hotad många gånger, senast i samband med en konsultrapport, som bland annat föreslog att röntgen i Vimmerby skulle läggas ned under första halvåret 2011. Sedan jag själv och andra ställt majoriteten mot väggen lovade landstingsrådet Lena Segerberg (S) att röntgen i Vimmerby skulle finnas kvar.
Nu pågår ett arbete med att samordna röntgenverksamheten i hela länet. Syftet är gott; att använda resurserna på ett effektivt sätt och förbättra tillgängligheten för länets befolkning. Efter att sossarna för ett antal år sedan lade ned röntgen i Nybro och Borgholm brottas Länssjukhuset i Kalmar med långa väntetider. Det finns säkert mycket att göra för att förbättra arbetet där, så att man blir lika effektiva som i Västervik. Genom Vimmerby-mottagningen, som avlastar, är det korta väntetider i norra länsdelen.
Det som skapar oro är att uppdraget är att genomföra de "förbättringsområden" som tidigare konsultrapporter föreslagit. Förändringarna av jourverksamheten i Oskarshamn är redan genomförda och inget sägs om att hänsyn ska tas till tidigare politiska besked gällande röntgen i Vimmerby.
Den fråga jag därför ställer till sjukvårdsansvariga landstingsrådet Lena Segerberg (S) i dagens Vimmerby Tidning är följande:
- Gäller det du tidigare sagt, att röntgen i Vimmerby ska finnas kvar, eller kommer det att bli som med distriktssköterskemottagningarna, då beslut fattades i slutna rum, utanför den demokratiska processen, och patienterna möttes av en skylt på dörren att mottagningen var stängd?
Lena Segerberg svarar att det inte ligger "någon som helst substans i påståendet att röntgen i Vimmerby skulle vara hotad" och säger att hon börjar bli trött på mina "utspel om röntgen i Vimmerby" och att "det här är hundrade gången Brunegård är orolig för röntgen".
Lena Segerberg är nog, trots det, väl medveten om att mitt uppdrag inte är hålla henne på gott humör. Mitt uppdrag är att värna om befolkningens behov av trygg och säker vård på rimligt nära håll. Därför krävs denna övertydlighet, som Lena Segerberg tydligen upplever som tröttande.
Det pågår helt visst en stark centraliseringsvåg, något som upprepas ständigt, som ett mantra, i landstingshuset. I bakvattnet på sådana vågor dyker det alltid upp förlag på att dra utlokaliserade resurser in mot större centra.
Men fall inte för eventuella kortsiktiga vinster, utan hänsyn till sammanlagda samhällseffekter! Tvinga inte ut befolkningen i Hultsfred och Vimmerby kommuner på vägarna för att ta sig till röntgen i Västervik eller Oskarshamn! Det skulle innebära en kraftigt ökad miljöbelastning, med uppåt 52000 fler mil på vägarna och skulle kräva att man är borta från jobbet 4-5 timmar, jämfört med nuvarande mycket korta tider, med löne- och produktionsbortfall som följd och därmed även påverkan på BNP.
Det vore inte ansvarsfullt av den rödgröna majoriteten att genomföra en "effektivisering" till ett sådant pris. Och jag kan lova Lena Segerberg - och befolkningen - att jag räknar inte gångerna, utan varje gång rykten om förändrad service dyker upp kommer jag att agera.
Verksamheten har varit hotad många gånger, senast i samband med en konsultrapport, som bland annat föreslog att röntgen i Vimmerby skulle läggas ned under första halvåret 2011. Sedan jag själv och andra ställt majoriteten mot väggen lovade landstingsrådet Lena Segerberg (S) att röntgen i Vimmerby skulle finnas kvar.
Nu pågår ett arbete med att samordna röntgenverksamheten i hela länet. Syftet är gott; att använda resurserna på ett effektivt sätt och förbättra tillgängligheten för länets befolkning. Efter att sossarna för ett antal år sedan lade ned röntgen i Nybro och Borgholm brottas Länssjukhuset i Kalmar med långa väntetider. Det finns säkert mycket att göra för att förbättra arbetet där, så att man blir lika effektiva som i Västervik. Genom Vimmerby-mottagningen, som avlastar, är det korta väntetider i norra länsdelen.
Det som skapar oro är att uppdraget är att genomföra de "förbättringsområden" som tidigare konsultrapporter föreslagit. Förändringarna av jourverksamheten i Oskarshamn är redan genomförda och inget sägs om att hänsyn ska tas till tidigare politiska besked gällande röntgen i Vimmerby.
Den fråga jag därför ställer till sjukvårdsansvariga landstingsrådet Lena Segerberg (S) i dagens Vimmerby Tidning är följande:
- Gäller det du tidigare sagt, att röntgen i Vimmerby ska finnas kvar, eller kommer det att bli som med distriktssköterskemottagningarna, då beslut fattades i slutna rum, utanför den demokratiska processen, och patienterna möttes av en skylt på dörren att mottagningen var stängd?
Lena Segerberg svarar att det inte ligger "någon som helst substans i påståendet att röntgen i Vimmerby skulle vara hotad" och säger att hon börjar bli trött på mina "utspel om röntgen i Vimmerby" och att "det här är hundrade gången Brunegård är orolig för röntgen".
Lena Segerberg är nog, trots det, väl medveten om att mitt uppdrag inte är hålla henne på gott humör. Mitt uppdrag är att värna om befolkningens behov av trygg och säker vård på rimligt nära håll. Därför krävs denna övertydlighet, som Lena Segerberg tydligen upplever som tröttande.
Det pågår helt visst en stark centraliseringsvåg, något som upprepas ständigt, som ett mantra, i landstingshuset. I bakvattnet på sådana vågor dyker det alltid upp förlag på att dra utlokaliserade resurser in mot större centra.
Men fall inte för eventuella kortsiktiga vinster, utan hänsyn till sammanlagda samhällseffekter! Tvinga inte ut befolkningen i Hultsfred och Vimmerby kommuner på vägarna för att ta sig till röntgen i Västervik eller Oskarshamn! Det skulle innebära en kraftigt ökad miljöbelastning, med uppåt 52000 fler mil på vägarna och skulle kräva att man är borta från jobbet 4-5 timmar, jämfört med nuvarande mycket korta tider, med löne- och produktionsbortfall som följd och därmed även påverkan på BNP.
Det vore inte ansvarsfullt av den rödgröna majoriteten att genomföra en "effektivisering" till ett sådant pris. Och jag kan lova Lena Segerberg - och befolkningen - att jag räknar inte gångerna, utan varje gång rykten om förändrad service dyker upp kommer jag att agera.
fredag 1 mars 2013
Äldresjuksköterska höjer kvaliteten i vården
De allra flesta av primärvårdens patienter är äldre. Likaså de som har behov av sjukvård inom slutenvårdens specialiteter. Äldresjuksköterskor i sjukvården skulle höja kvaliteten i sjukvården och avlasta läkare vissa arbetsuppgifter. Jag beklagar att majoriteten inte vill ta steget och peka ut färdriktningen, genom att bifalla kristdemokraternas motion och inrätta äldresjuksköterskor i landstinget.
Härom veckan besökte socialminister Göran Hägglund (KD) Kalmar, för att tillsammans med regeringens äldresamordnare och representanter för Sveriges Kommuner och Landsting höra hur vi i länet arbetar för att förbättra vården av de mest sjuka äldre. Landstingsledningen valde då att lyfta fram äldresjuksköterskan vid Nybro och Emmaboda Hälsocentraler som ett gott exempel. Hon samordnar vården kring äldre på ett sätt som minskar patienters och anhörigas oro, underlättar för ansvarig läkare och förbättrar samverkan med den kommunala äldreomsorgen. Vi kristdemokrater har hört mycket gott om detta och vill vidareutveckla modellen och införa den i hela länet.
Vi menar att alla hälsocentraler borde ha sjuksköterska med särskild äldrekompetens och ansvar att samordna vården kring de mest sjuka äldre. Det kommer jag att kräva, när landstingsfullmäktige samlas denna vecka och ska behandla vår motion om äldresjuksköterska. Landstingsmajoriteten vill inte ge något sådant uppdrag till hälsocentralerna. Därigenom blir vården av de äldre ojämnt fördelad i länet och beroende av den enskilda hälsocentralens prioritering.
När det blir dags att uppdatera reglerna för Hälsoval Kalmar vill vi lägga in frågan om äldrekompetens generellt. I väntan på det ser vi inga hinder att uppmuntra landstingets egna hälsocentraler att fortbilda sin personal till en fördjupad kompetens inom området.
Det finns redan på flera håll i landet, t ex Region Skåne, Västra Götaland, med mycket goda erfarenheter.
I ett brev från Socialstyrelsen har motionen uppmärksammats. Vi får stöd i vår uppfattning att det skulle vara bra om man fick mer av geriatrik på hälsocentralerna och för att förbättra kontinuiteten i vården. Man pekar på att man i Västra Götaland kunna se att mycket läkarresurser skulle kunna användas effektivare om man införde äldresjuksköterskor som kan ta över mycket av uppföljning och kontakter med äldre patienter med psykisk ohälsa. Med tanke på att flertalet äldre som är svårt sjuka både har somatisk sjukdom och psykisk sjukdom borde äldresjuksköterskor vara idealiskt.
Men majoriteten vill inte ta detta viktiga steg och peka ut färdriktningen, utan väljer en modell där det är upp till varje enskild hälsocentral att avgöra om man vill ha en äldresjuksköterska. På så vis bygger majoriteten in en ojämlikhet i länet. Det beklagar jag.
torsdag 28 februari 2013
Trovärdigt S+V+MP-löfte om heltid i vården?
Om vi ska kunna locka unga tjejer och killar att söka sig till jobb inom vården, så är det viktigt att vårdyrken upplevs som positiva och attraktiva. Ett villkor då är att man kan försörja sig själv på den lön man får. Vårdyrken (utom läkare, förstås) har förhållandevis lågt löneläge redan från början. Det förstärks av att så många är hänvisade till att jobba deltid.
I valrörelsen 2006 var socialdemokrateras främsta vallöfte Rätt till heltid. När de fick makten omvandlades löftet till ett projekt som tog hela mandatperioden. Sedan återkom löftet i valrörelsen 2010, nu som Heltid en rättighet – deltid en möjlighet, som sedan blev Önskad sysselsättningsgrad.
Det låter ju väldigt bra, men hur ser det ut i praktiken? Det är fortfarande långt ifrån alla som har någon heltidsanställning. Vad värre är, så är kvinnor missgynnade och har i än lägre grad heltidstjänster.
Yvonne Hagberg, landstingets personalansvariga politiker, skriver att projektet bara funnits i två år, att det tar tid att ändra kulturer osv. Men den typen av hinder borde inte finnas när det handlar om nya tjänster, som de tio sjukskötersketjänsterna som ingår i projektet på Akutmottagningen i Kalmar. Ändå är det, enligt Barometern, inte någon enda sjuksköterska som fått jobba heltid, utan det är istället tretton schemarader.
Det hade ju varit ett gyllene läge, att erbjuda heltid när det gäller nyinrättade tjänster, men den möjligheten tar inte majoriteten. Det inger ju viss betänklighet om hur angelägna man egentligen är från majoritetens sida.
Nu har socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén aviserat att den stora frågan inför valet 2014 kommer att bli just rätten till heltid. Det får mig att ställa två frågor:
Hur kommer majoriteten i Landstinget i Kalmar Län att formulera sitt vallöfte den här gången? Hur trovärdigt kommer det att vara, med tanke på meritlistan?
I sju års tid har landstinget haft positiva resultat. Därmed kan man inte skylla på att det skulle vara ”fel” regering. Man har helt uppenbart inte själva prioriterat att uppfylla löftet om heltid till alla.
I valrörelsen 2006 var socialdemokrateras främsta vallöfte Rätt till heltid. När de fick makten omvandlades löftet till ett projekt som tog hela mandatperioden. Sedan återkom löftet i valrörelsen 2010, nu som Heltid en rättighet – deltid en möjlighet, som sedan blev Önskad sysselsättningsgrad.
Det låter ju väldigt bra, men hur ser det ut i praktiken? Det är fortfarande långt ifrån alla som har någon heltidsanställning. Vad värre är, så är kvinnor missgynnade och har i än lägre grad heltidstjänster.
Yvonne Hagberg, landstingets personalansvariga politiker, skriver att projektet bara funnits i två år, att det tar tid att ändra kulturer osv. Men den typen av hinder borde inte finnas när det handlar om nya tjänster, som de tio sjukskötersketjänsterna som ingår i projektet på Akutmottagningen i Kalmar. Ändå är det, enligt Barometern, inte någon enda sjuksköterska som fått jobba heltid, utan det är istället tretton schemarader.
Det hade ju varit ett gyllene läge, att erbjuda heltid när det gäller nyinrättade tjänster, men den möjligheten tar inte majoriteten. Det inger ju viss betänklighet om hur angelägna man egentligen är från majoritetens sida.
Nu har socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén aviserat att den stora frågan inför valet 2014 kommer att bli just rätten till heltid. Det får mig att ställa två frågor:
Hur kommer majoriteten i Landstinget i Kalmar Län att formulera sitt vallöfte den här gången? Hur trovärdigt kommer det att vara, med tanke på meritlistan?
I sju års tid har landstinget haft positiva resultat. Därmed kan man inte skylla på att det skulle vara ”fel” regering. Man har helt uppenbart inte själva prioriterat att uppfylla löftet om heltid till alla.
tisdag 19 februari 2013
Familjecentral i Torsås och andra små kommuner
Flera av länets mindre kommuner upplever att det är svårt att tillgodose de krav som landstinget ställer för att öppna familjecentral. Man upplever att landstinget vill använda samma mall på en liten kommun som på en stor.
Denna interpellation, om möjligheterna för mindre kommuner att öppna familjecentral, har lämnats till landstingsråden Jessica Rydell (MP) och Lena Segerberg (S). Den ska besvaras i samband med landstingsfullmäktige den 27 februari, förlagt till Stufvenäs, precis på gränsen till Torsås. Torsås får därför stå som symbol för alla de kommuner som upplever liknande svårighet i samtalet med landstinget.
När kan familjer i Torsås kommun räkna med att få familjecentral?
I många år har man i Torsås kommun velat starta en familjecentral tillsammans med Landstinget i Kalmar län, men det har inte varit det lättaste. Redan under mandatperioden 2002-2006 skrevs det in i landstingsplanen att arbeta för att få till stånd familjecentraler i samarbete med var och en av länets kommuner.
Jag har själv varit med på minst ett par möten mellan kommun och landsting, där alla inblandade parter har uttryckt sina goda ambitioner. Ändå har man inte kommit vidare. Det har stupat på de krav som~landstinget ställer på lokalernas storlek och beskaffenhet,~vilka kommunens företrädare upplever vara orimliga.
Familjecentral är ett vedertaget begrepp, som har en utarbetat och beprövad metodik. Där ska mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialsekreterare finnas sida vid sida i gemensamma lokaler.
Varje verksamhet ska ha en god arbetsmiljö. Men är det rimligt att använda samma mall i en kommun på runt 7,000 invånare som för en kommun på 20,000 eller en på 60,000 invånare? Vore det inte rimligt att i någon mån anpassa lokalkraven efter hur många familjer som ska servas? Det kan enkelt beräknas utifrån antalet barn som föds per år i upptagningsområdet.
Vid den dialogrunda med var och en av länets kommuner, som landstinget genomförde under 2012, framkom det att fler kommuner än Torsås har uppfattat landstingets krav så stelbenta att man utifrån sitt barnantal har svårt att gå vidare i planeringen. Större flexibilitet efterfrågas.
För familjernas skull är det därför hög tid att sätta igång och hitta konkreta lösningar! Man ska inte missgynnas för att man råkar vara bosatt i en mindre kommun.
Mina frågor är därför:
Vad är ni som majoritetens ansvariga landstingsråd beredda att göra för att komma förbi dessa byråkratiska hinder, så att även familjerna i länets mindre kommuner ska få det stöd de behöver i föräldraskapet?
Finns i dagsläget någon konkret planering för Torsås vidkommande, beträffande planeringsmöten med kommunens företrädare, och/eller mål för var och när en familjecentral ska tas i bruk?
Denna interpellation, om möjligheterna för mindre kommuner att öppna familjecentral, har lämnats till landstingsråden Jessica Rydell (MP) och Lena Segerberg (S). Den ska besvaras i samband med landstingsfullmäktige den 27 februari, förlagt till Stufvenäs, precis på gränsen till Torsås. Torsås får därför stå som symbol för alla de kommuner som upplever liknande svårighet i samtalet med landstinget.
När kan familjer i Torsås kommun räkna med att få familjecentral?
I många år har man i Torsås kommun velat starta en familjecentral tillsammans med Landstinget i Kalmar län, men det har inte varit det lättaste. Redan under mandatperioden 2002-2006 skrevs det in i landstingsplanen att arbeta för att få till stånd familjecentraler i samarbete med var och en av länets kommuner.
Jag har själv varit med på minst ett par möten mellan kommun och landsting, där alla inblandade parter har uttryckt sina goda ambitioner. Ändå har man inte kommit vidare. Det har stupat på de krav som~landstinget ställer på lokalernas storlek och beskaffenhet,~vilka kommunens företrädare upplever vara orimliga.
Familjecentral är ett vedertaget begrepp, som har en utarbetat och beprövad metodik. Där ska mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialsekreterare finnas sida vid sida i gemensamma lokaler.
Varje verksamhet ska ha en god arbetsmiljö. Men är det rimligt att använda samma mall i en kommun på runt 7,000 invånare som för en kommun på 20,000 eller en på 60,000 invånare? Vore det inte rimligt att i någon mån anpassa lokalkraven efter hur många familjer som ska servas? Det kan enkelt beräknas utifrån antalet barn som föds per år i upptagningsområdet.
Vid den dialogrunda med var och en av länets kommuner, som landstinget genomförde under 2012, framkom det att fler kommuner än Torsås har uppfattat landstingets krav så stelbenta att man utifrån sitt barnantal har svårt att gå vidare i planeringen. Större flexibilitet efterfrågas.
För familjernas skull är det därför hög tid att sätta igång och hitta konkreta lösningar! Man ska inte missgynnas för att man råkar vara bosatt i en mindre kommun.
Mina frågor är därför:
Vad är ni som majoritetens ansvariga landstingsråd beredda att göra för att komma förbi dessa byråkratiska hinder, så att även familjerna i länets mindre kommuner ska få det stöd de behöver i föräldraskapet?
Finns i dagsläget någon konkret planering för Torsås vidkommande, beträffande planeringsmöten med kommunens företrädare, och/eller mål för var och när en familjecentral ska tas i bruk?
fredag 15 februari 2013
Fel signal att avkriminalisera drogbruk
Att avkriminalisera droganvändning vore att sända fel signaler, inte minst till unga. Det är min uppfattning, med anledning av landstingsrådet Jessica Rydells (MP) uttalande i Barometern och Radio Kalmar (c:a kl 16.15) idag, fredag 15 februari.
I radioinslaget uttrycker Rydell att hon inte vill avkriminalisera innehav av droger, vilket hon beskriver med att ha något i handen eller i fickan, men om det genom blod- eller urinprov påvisas att en person har droger i blodet så ska inte detta vara olagligt. Resonemanget tycks vara att den som använder droger har problem och då ska man inte ytterligare stigmatiseras genom att samhället bedömer det som en brottslig handling, utan istället ska personen få hjälp att lämna sitt missbruk.
Enligt min uppfattning håller inte ett sådant resonemang fullt ut. Den signal samhället sänder genom att lagen inte tillåter användning av droger har en tydlig avskräckande effekt för många unga, som kan vara riskbenägna och vill testa gränserna. Det är inte säkert att en sådan ung person "har problem" från början, men risken är uppenbar att han eller hon kommer att få det om droganvändningen fortsätter och man kan fastna i ett beroende.
Vi ser just nu en ökande trend när det gäller droganvändning bland unga. I flera av länets kommuner håller polisen på att nysta upp narkotikahärvor bland skolungdom. Det är då knappast läge att signalera en liberalisering av droganvändandet.
Det är dessutom en minst sagt märklig timing att göra detta utspel samma dag som den länsövergripande folkhälsopolitiska planen går ut på remiss. Den har gemensamt arbetats fram av länets tolv kommuner och landstinget, med Rydell som ordförande i styrgruppen. Ett av de tre målområden som samtliga parter varit överens om att prioritera är det som gäller alkohol, narkotika, dopning, tobak och spelmissbruk.
Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att Jessica Rydell sprider förvirring gällande vuxenvärldens attityder gentemot droganvändning. Alla som jobbar med att förebygga och bryta droganvändning bland unga och äldre är mer betjänta av en enig attityd och ett tydligt avståndstagande mot droger. En sådan tydlighet hindrar självklart inte att samhället sätter in allt tillgängligt stöd till hjälp för den som påvisats med att använda droger.
I radioinslaget uttrycker Rydell att hon inte vill avkriminalisera innehav av droger, vilket hon beskriver med att ha något i handen eller i fickan, men om det genom blod- eller urinprov påvisas att en person har droger i blodet så ska inte detta vara olagligt. Resonemanget tycks vara att den som använder droger har problem och då ska man inte ytterligare stigmatiseras genom att samhället bedömer det som en brottslig handling, utan istället ska personen få hjälp att lämna sitt missbruk.
Enligt min uppfattning håller inte ett sådant resonemang fullt ut. Den signal samhället sänder genom att lagen inte tillåter användning av droger har en tydlig avskräckande effekt för många unga, som kan vara riskbenägna och vill testa gränserna. Det är inte säkert att en sådan ung person "har problem" från början, men risken är uppenbar att han eller hon kommer att få det om droganvändningen fortsätter och man kan fastna i ett beroende.
Vi ser just nu en ökande trend när det gäller droganvändning bland unga. I flera av länets kommuner håller polisen på att nysta upp narkotikahärvor bland skolungdom. Det är då knappast läge att signalera en liberalisering av droganvändandet.
Det är dessutom en minst sagt märklig timing att göra detta utspel samma dag som den länsövergripande folkhälsopolitiska planen går ut på remiss. Den har gemensamt arbetats fram av länets tolv kommuner och landstinget, med Rydell som ordförande i styrgruppen. Ett av de tre målområden som samtliga parter varit överens om att prioritera är det som gäller alkohol, narkotika, dopning, tobak och spelmissbruk.
Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att Jessica Rydell sprider förvirring gällande vuxenvärldens attityder gentemot droganvändning. Alla som jobbar med att förebygga och bryta droganvändning bland unga och äldre är mer betjänta av en enig attityd och ett tydligt avståndstagande mot droger. En sådan tydlighet hindrar självklart inte att samhället sätter in allt tillgängligt stöd till hjälp för den som påvisats med att använda droger.
fredag 8 februari 2013
Patientsäkerhet när Bästa sjukhusmaten införs
Landstinget i Kalmar län
Landstingsfullmäktige
Interpellation till landstingsrådet Lena Segerberg (S)
I Landstingsplan 2013 – 2015, som beslutades av landstingsfullmäktige i november, beskrivs en satsning på att förbättra kvaliteten på sjukhusmaten, under rubriken Bästa sjukhusmaten. I olika sammanhang har även införandet av effektivare förrådshantering, så kallad Best service, beskrivits.
Båda projekten är vällovliga, men kräver noggrann planering för att inte riskera att påverka patientsäkerheten i negativ riktning. Båda bygger på att undersköterskeresurs konverteras till servicepersonal, i form av måltidsvärdar och förrådspersonal. Undersköterskeresursen på avdelningarna kommer därmed att tunnas ut. Enligt uppgift förväntas ett ännu ospecificerat antal tjänster försvinna i slutänden genom den förväntade effektiviseringen. Vid första påseende kan det förefalla gå på ett ut; avdelningspersonalen får även idag avsätta tid för de sysslor som ska utföras. Den stora skillnaden är att med det nya systemet kommer extern personal och utför enskilda arbetsmoment, utan att besitta den helhetsbild av patienterna som avdelningspersonalen har.
Förrådssysslorna brukar idag utföras under lugna perioder på arbetspassen. Om något akut inträffar på avdelningen under tiden kan förrådsansvarig undersköterska avbryta det hon eller han håller på med och genast rycka in där det behövs. Med extern servicepersonal försvinner den möjligheten.
Vi ser en uppenbar risk för att patientsäkerheten kan komma att påverkas av den tilltänkta organisationen med måltidsvärdar. Det krävs kunskap hos dem som ska servera maten. Det kommer även att kräva ett omfattande rapporteringssystem för att garantera att rätt patient får rätt kost och med rätt konsistens, när den som ska servera måltiderna inte har den djupa kännedom om patienterna som avdelningspersonalen har. Samtidigt finns risk att vårdpersonalen går miste om viktig information om hur patienten fungerar i måltidssituationen. Måltidsvärden behöver rimligtvis ha god sjukvårdskunskap, för att kunna iaktta eventuella reaktioner hos patienterna under måltiden, och måste ha kompetens att kunna ingripa om patienten sätter i halsen eller vid eventuell hastig försämring i grundsjukdomen. Tid måste avsättas för avrapportering av iakttagelser till avdelningspersonalen efter måltiden.
För att förebygga risken att patientsäkerheten ska påverkas negativt menar vi att det är av yttersta vikt att kravspecifikationen för måltidsvärdarna och framtagande av arbetsbeskrivning sker i nära samförstånd mellan Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och Landstingsservice.
Med anledning av ovanstående önskar jag få svar på följande frågor:
· Vilka åtgärder vidtar du, som ansvarig för länets sjukhus, för att förebygga att patientsäkerheten försämras som följd av de planerade förändringarna?
· Hur många underskötersketjänster per avdelning beräknas konverteras till förråds- och måltidsfunktionerna?
· Är hälso- och sjukvårdsförvaltningen involverad i arbetet med att ta fram kravprofiler och arbetsbeskrivningar för måltidsvärdarna?
Kalmar den 7 februari 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsfullmäktige
Interpellation till landstingsrådet Lena Segerberg (S)
I Landstingsplan 2013 – 2015, som beslutades av landstingsfullmäktige i november, beskrivs en satsning på att förbättra kvaliteten på sjukhusmaten, under rubriken Bästa sjukhusmaten. I olika sammanhang har även införandet av effektivare förrådshantering, så kallad Best service, beskrivits.
Båda projekten är vällovliga, men kräver noggrann planering för att inte riskera att påverka patientsäkerheten i negativ riktning. Båda bygger på att undersköterskeresurs konverteras till servicepersonal, i form av måltidsvärdar och förrådspersonal. Undersköterskeresursen på avdelningarna kommer därmed att tunnas ut. Enligt uppgift förväntas ett ännu ospecificerat antal tjänster försvinna i slutänden genom den förväntade effektiviseringen. Vid första påseende kan det förefalla gå på ett ut; avdelningspersonalen får även idag avsätta tid för de sysslor som ska utföras. Den stora skillnaden är att med det nya systemet kommer extern personal och utför enskilda arbetsmoment, utan att besitta den helhetsbild av patienterna som avdelningspersonalen har.
Förrådssysslorna brukar idag utföras under lugna perioder på arbetspassen. Om något akut inträffar på avdelningen under tiden kan förrådsansvarig undersköterska avbryta det hon eller han håller på med och genast rycka in där det behövs. Med extern servicepersonal försvinner den möjligheten.
Vi ser en uppenbar risk för att patientsäkerheten kan komma att påverkas av den tilltänkta organisationen med måltidsvärdar. Det krävs kunskap hos dem som ska servera maten. Det kommer även att kräva ett omfattande rapporteringssystem för att garantera att rätt patient får rätt kost och med rätt konsistens, när den som ska servera måltiderna inte har den djupa kännedom om patienterna som avdelningspersonalen har. Samtidigt finns risk att vårdpersonalen går miste om viktig information om hur patienten fungerar i måltidssituationen. Måltidsvärden behöver rimligtvis ha god sjukvårdskunskap, för att kunna iaktta eventuella reaktioner hos patienterna under måltiden, och måste ha kompetens att kunna ingripa om patienten sätter i halsen eller vid eventuell hastig försämring i grundsjukdomen. Tid måste avsättas för avrapportering av iakttagelser till avdelningspersonalen efter måltiden.
För att förebygga risken att patientsäkerheten ska påverkas negativt menar vi att det är av yttersta vikt att kravspecifikationen för måltidsvärdarna och framtagande av arbetsbeskrivning sker i nära samförstånd mellan Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och Landstingsservice.
Med anledning av ovanstående önskar jag få svar på följande frågor:
· Vilka åtgärder vidtar du, som ansvarig för länets sjukhus, för att förebygga att patientsäkerheten försämras som följd av de planerade förändringarna?
· Hur många underskötersketjänster per avdelning beräknas konverteras till förråds- och måltidsfunktionerna?
· Är hälso- och sjukvårdsförvaltningen involverad i arbetet med att ta fram kravprofiler och arbetsbeskrivningar för måltidsvärdarna?
Kalmar den 7 februari 2013
Gudrun Brunegård
torsdag 7 februari 2013
Gräv fram Torsås familjecentral ur byråkratin!
I många år har Torsås kommun velat starta en familjecentral tillsammans med Landstinget i Kalmar län, men det har inte varit det lättaste.
Jag har själv varit med på minst ett par möten mellan kommun och landsting, där alla inblandade parter har uttryckt sina goda ambitioner, men ändå har man inte kommit vidare. Det har stupat på de krav som landstinget ställer på lokalernas storlek och beskaffenhet, vilka kommunens företrädare upplever vara orimliga.
Visst, familjecentraler är ett vedertaget begrepp, som har en utarbetat och beprövad metodik. Där ska mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialsekreterare finnas sida vid sida i gemensamma lokaler.
Det är klart att varje verksamhet ska ha en god arbetsmiljö. Men är det rimligt att, som landstinget tycks göra, försöka trycka in en kommun på runt 7,000 invånare i samma mall som man har för en kommun på 20,000 eller en på 60,000?
Nej, det tycker inte jag. Jag tror inte verksamheten blir sämre om man är lite flexibel. Kanske det är bättre att få igång en verksamhet, som kanske inte är helt fulländad, hellre än att inget händer.
För så har det varit i alldeles tillräckligt många år redan. Nu är det dags att sätta igång konkret och hitta lösningar!
Familjecentraler finns i länets större kommuner och är på gång i Borgholm och Färjestaden. Nyligen kom man också överens i Mönsterås. I Torsås tycks dock planerna ha malts sönder av landstingets byråkrati.
Vid landstingsfullmäktige kommer jag därför att ställa en interpellation om vad ansvarigt landstingsråd i majoriteten är beredd att göra för att komma förbi dessa byråkratiska hinder, så att även familjerna i Torsås ska få det stöd de behöver.
Distriktssköterskemottagningar ska finnas!
Vid landstingsstyrelsen debatterades distriktssköterskemottagningarna, med anledning av en skrivelse från pensionärsorganisationerna i Fårbo. De reagerar på allt åkande in till Oskarshamn, som blivit följden av att distriktssköterskemottagningen lades ned härom året, och har föreslagit att man skulle införa en mobil distriktssköterska. Liknande diskussioner har förts exempelvis på södra Öland, efter nedläggningen av mottagningen i Degerhamn.
Som kristdemokrat menar jag att vården ska finnas nära befolkningen. Tillsammans med kollegorna i Alliansen har jag ställt mig positiv till att pröva nya vägar för att ge basal vård utanför hälsocentralens väggar. Tyvärr ställer sig den rödgröna majoriteten avvisande till det.
Gårdagens debatt och medias rapportering från den skapar dock mer frågetecken om vad majoriteten egentligen vill. Jag känner därför behov av att göra ett klarläggande till allmänheten:
Att driva distriktssköterskemottagningar är även i fortsättningen landstingets uppdrag. Länets befolkning ska känna trygghet i det. Det kan jag fastslå, som kristdemokrat med oppositionsansvar för primärvården, som bland annat omfattar distriktssköterskornas verksamhet.
Jag hoppas att det av media uppmärksammade uttalandet av majoritetens primärvårdsansvariga landstingsråd var en felsägning, när hon sa att det inte är landstingets uppdrag att driva distriktssköterskemottagningar. I annat fall finns det allvarliga skäl att kräva ett förtydligande.
Distriktssköterskornas arbetsuppgifter har förändrats efter hemsjukvårdsväxlingen. De distriktssköterskor som finns kvar i landstinget bedriver sin verksamhet uteslutande på mottagningen. Det kan handla om exempelvis såromläggningar, injektioner, provtagning och rådgivning. Självklart är denna verksamhet fortfarande landstingets uppdrag. Dessutom är det min bestämda uppfattning att det finns en fördel i om denna mottagningsverksamhet även kan bedrivas i filialer utanför hälsocentralen.
Som kristdemokrat menar jag att vården ska finnas nära befolkningen. Tillsammans med kollegorna i Alliansen har jag ställt mig positiv till att pröva nya vägar för att ge basal vård utanför hälsocentralens väggar. Tyvärr ställer sig den rödgröna majoriteten avvisande till det.
Gårdagens debatt och medias rapportering från den skapar dock mer frågetecken om vad majoriteten egentligen vill. Jag känner därför behov av att göra ett klarläggande till allmänheten:
Att driva distriktssköterskemottagningar är även i fortsättningen landstingets uppdrag. Länets befolkning ska känna trygghet i det. Det kan jag fastslå, som kristdemokrat med oppositionsansvar för primärvården, som bland annat omfattar distriktssköterskornas verksamhet.
Jag hoppas att det av media uppmärksammade uttalandet av majoritetens primärvårdsansvariga landstingsråd var en felsägning, när hon sa att det inte är landstingets uppdrag att driva distriktssköterskemottagningar. I annat fall finns det allvarliga skäl att kräva ett förtydligande.
Distriktssköterskornas arbetsuppgifter har förändrats efter hemsjukvårdsväxlingen. De distriktssköterskor som finns kvar i landstinget bedriver sin verksamhet uteslutande på mottagningen. Det kan handla om exempelvis såromläggningar, injektioner, provtagning och rådgivning. Självklart är denna verksamhet fortfarande landstingets uppdrag. Dessutom är det min bestämda uppfattning att det finns en fördel i om denna mottagningsverksamhet även kan bedrivas i filialer utanför hälsocentralen.
tisdag 5 februari 2013
Konkurrensneutralitet i Landstinget i Kalmar län?
Skrivelse till Konkurrensverket
Syftet med lagen om vårdval i primärvården är att ge patienterna rätt att välja vårdgivare med likvärdig vård oavsett om utföraren är privat eller offentlig, samt att landstinget ska ge likvärdiga förutsättningar till vårdgivarna att konkurrera på lika villkor, och inte gynna eller missgynna vare sig privat eller offentlig utförare.
Landstinget i Kalmar län har slutit sig samman med flera andra landsting och gjort gemensamma upphandlingar och slutit avtal med producenter av förbrukningsvaror och medicinsk-teknisk utrustning. På så vis har man förhandlat fram fördelaktiga priser.
Landstingets egna hälsocentraler måste beställa sina varor därifrån.
Privata utförare kan göra inköp var de vill, men kan, som små enheter med litet patientunderlag och därmed låg omsättning, inte handla direkt från producenter, utan måste gå via mellanhänder. Detta fördyrar inköpskostnaderna avsevärt.
De privata utförarna har möjlighet att göra sina inköp via landstinget. Landstinget lägger då på 32 procent gentemot det pris som gäller de landstingsdrivna hälsocentralerna. Dessutom är privata utförare skyldiga att betala moms, vilket ökar kostnaden med ytterligare 25 procent.
Privata utförare ifrågasätter om Landstingets extra pålaga är förenlig med kravet på konkurrensneutralitet. Ur mitt perspektiv, som oppositionsansvarig för primärvårdsfrågor, är det angeläget att veta om något i regelverket behöver justeras eller förtydligas. Jag vore därför tacksam om ni på Konkurrensverket kunde bistå med bedömning med hjälp av er expertis på området.
Vänliga hälsningar,
Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)
Landstinget i Kalmar län
Box 601
391 26 Kalmar
Syftet med lagen om vårdval i primärvården är att ge patienterna rätt att välja vårdgivare med likvärdig vård oavsett om utföraren är privat eller offentlig, samt att landstinget ska ge likvärdiga förutsättningar till vårdgivarna att konkurrera på lika villkor, och inte gynna eller missgynna vare sig privat eller offentlig utförare.
Landstinget i Kalmar län har slutit sig samman med flera andra landsting och gjort gemensamma upphandlingar och slutit avtal med producenter av förbrukningsvaror och medicinsk-teknisk utrustning. På så vis har man förhandlat fram fördelaktiga priser.
Landstingets egna hälsocentraler måste beställa sina varor därifrån.
Privata utförare kan göra inköp var de vill, men kan, som små enheter med litet patientunderlag och därmed låg omsättning, inte handla direkt från producenter, utan måste gå via mellanhänder. Detta fördyrar inköpskostnaderna avsevärt.
De privata utförarna har möjlighet att göra sina inköp via landstinget. Landstinget lägger då på 32 procent gentemot det pris som gäller de landstingsdrivna hälsocentralerna. Dessutom är privata utförare skyldiga att betala moms, vilket ökar kostnaden med ytterligare 25 procent.
Privata utförare ifrågasätter om Landstingets extra pålaga är förenlig med kravet på konkurrensneutralitet. Ur mitt perspektiv, som oppositionsansvarig för primärvårdsfrågor, är det angeläget att veta om något i regelverket behöver justeras eller förtydligas. Jag vore därför tacksam om ni på Konkurrensverket kunde bistå med bedömning med hjälp av er expertis på området.
Vänliga hälsningar,
Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)
Landstinget i Kalmar län
Box 601
391 26 Kalmar
Patientavgifter som guidar rätt
Nyligen publicerade Sveriges Kommuner och Landsting en sammanställning av landets patientavgifter, efter de höjningar som några landsting gjort vid årsskiftet.
Vid en granskning ser man att Landstinget i Kalmar län har bland de högsta avgifterna, även om några landsting börjar komma ikapp efter de senaste höjningarna. Men det är fortfarande fjorton landsting som har minst 25 procent lägre avgifter vid besök hos distriktsläkare, 120-150 kr. Sju landsting har likt Landstinget i Kalmar län en avgift på 200 kr vid primärvårdsbesök.
I sexton landsting är avgiften för öppenvårdsbesök hos sjukhusspecialist 300 kr, som i Kalmar län, i två landsting högre och i tre landsting lägre.
För att använda landstingens resurser på bästa sätt är det viktigt att styra patienterna till vård på rätt nivå. Det är onödigt att belasta sjukhusspecialisterna med sådant som lika gärna eller bättre kan skötas av de allmänmedicinska specialisterna i primärvården. Där finns en bred kompetens att möta de mest skiftande sjukdomspanoraman. De kan göra en grundläggande utredning och vid behov skicka vidare till en organspecialist. Den helhetssyn på människan som finns inom primärvården är värdefull, inte minst för äldre patienter.
Det skulle därför vara intressant att undersöka om det går att utröna om avgifterna påverkar patientströmmarna. Söker patienterna oftare till primärvården i första hand i de landsting där prisskillnaden mellan distriktsläkarbesök och sjukhusspecialistbesök är större än i Kalmar län?
Finns det rent av redan någon skapligt aktuell sådan studie? I så fall vore jag tacksam att få tips om det!
Hör i så fall av dig till mig: gudrun.brunegard@kristdemokraterna.se
Vid en granskning ser man att Landstinget i Kalmar län har bland de högsta avgifterna, även om några landsting börjar komma ikapp efter de senaste höjningarna. Men det är fortfarande fjorton landsting som har minst 25 procent lägre avgifter vid besök hos distriktsläkare, 120-150 kr. Sju landsting har likt Landstinget i Kalmar län en avgift på 200 kr vid primärvårdsbesök.
I sexton landsting är avgiften för öppenvårdsbesök hos sjukhusspecialist 300 kr, som i Kalmar län, i två landsting högre och i tre landsting lägre.
För att använda landstingens resurser på bästa sätt är det viktigt att styra patienterna till vård på rätt nivå. Det är onödigt att belasta sjukhusspecialisterna med sådant som lika gärna eller bättre kan skötas av de allmänmedicinska specialisterna i primärvården. Där finns en bred kompetens att möta de mest skiftande sjukdomspanoraman. De kan göra en grundläggande utredning och vid behov skicka vidare till en organspecialist. Den helhetssyn på människan som finns inom primärvården är värdefull, inte minst för äldre patienter.
Det skulle därför vara intressant att undersöka om det går att utröna om avgifterna påverkar patientströmmarna. Söker patienterna oftare till primärvården i första hand i de landsting där prisskillnaden mellan distriktsläkarbesök och sjukhusspecialistbesök är större än i Kalmar län?
Finns det rent av redan någon skapligt aktuell sådan studie? I så fall vore jag tacksam att få tips om det!
Hör i så fall av dig till mig: gudrun.brunegard@kristdemokraterna.se
Tydlig ideologi i tider av förvirring
I dessa tider av ideologisk förvirring kan det vara bra att tänka igenom var man själv står och vad man vill se från ett politiskt parti.
Det var med en stor entusiasm som vi för tolv år sedan antog förslaget till Kristdemokraternas Principprogram. En så tydlig värdegrund, så väl strukturerat och sammanhållet, och så djupt in i grunden väl det speglade vårt svenska kulturarv, präglat av kristen tro och västerländsk humanism.
I grunden ligger principen om alla människors lika och unika människovärde. Värdet ligger i just det faktum att man är en människa, vare sig man är en högpresterande storföretagare, en dement åldring eller en person med så många funktionshinder att den helt saknar förmåga att förmedla sig med omgivningen. Av detta följer att ingen får diskrimineras till följd av kön, ursprung, tro, sexuell läggning eller ålder.
Människan har både kroppsliga, själsliga och andliga behov. Vi bekräftas och utvecklas och mår bra av gemenskap med andra. Den närmaste gemenskapen är familjen, en av samhällets grundstenar.
Detta att vara människa innebär att vi har ett förnuft. Vi kan skilja mellan gott och ont, rätt och fel. Vi har möjlighet att välja och är ansvariga för våra handlingar. Ändå är man inte är fullkomlig. Alla kan göra fel. Vi kallar det ofullkomlighetstanken. Den gäller även beslutsfattare. Därför är det inte bra att samla all makt på en person – eller ett parti. Samhället mår bra av att man lyssnar på varandra. Men man kan lära av sina misstag och ska kunna få en andra chans.
Solidaritetsprincipen kommer som en logisk följd av människovärdet. Allt du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Vi vill värna om alla människors rätt till liv, självbestämmande och värdighet, vare sig de finns nära eller i en annan del av världen.
Vi har alla en skyldighet att förvalta resurserna till kommande generationer. Det gäller kanske framför allt miljö och ekonomi, men även det kulturella arvet.
Vi bygger samhället underifrån, utifrån de små, nära och naturliga gemenskaperna. Ett starkt samhälle består av trygga och självständiga familjer, grannar som ställer upp för varandra, ett föreningsliv där människors intressen och engagemang kanaliseras för det gemensamma bästa. Beslut ska fattas på rätt nivå. Stat, landsting och kommun ska stödja civilsamhället, inte ta över det som människor sköter bättre på egen hand. Människors initiativförmåga och företagsamhet ska uppmuntras och stödjas, oavsett var man bor i landet.
Men ideologi får inte bli teoretiskt flum. Kristdemokraterna omsätter orden i praktik, genom att kämpa för familjernas rätt att själva bestämma om barnomsorg och hur föräldrarna ska fördela föräldraledigheten. Vi stödjer det civila samhället i form av frivilligorganisationer och trossamfund. Det är självklart att man ska kunna ha skolavslutning i kyrkor, platser som tydligare än något återspeglar tusen år av vårt kristna kulturarv. Och utan att tveka står vi upp när svaga råkar illa ut, exempelvis när en dement åldring är på väg att utvisas till ett land där hon inte längre har några släktingar, eller när familjer är på väg att splittras på grund av ett allt för byråkratiskt myndighetsbeslut.
Med denna tydliga ideologiska grund och den konkreta politik som kommer ut från den, så menar jag att Kristdemokraterna har potential att tilltala långt mer än de tolv procent som partiet fick vid vårt hittills mest framgångsrika val.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
