Somrarna med Lotte Laserstein

Idag fick jag äntligen tillfälle att besöka Kalmar Konstmuseums utställning Här II - Konst från Kalmarregionen. Det främsta skälet till att jag länge velat gå dit är de installationer som gjorts av konstnären Conny Karlsson, bosatt i Berlin, där han gjort "omskrivningar" av Lotte Lasersteins arbeten "med utgångspunkt på hennes konstnärskap och frågor kring representation, identitet och alienation".

Vad kunde månne det innebära? Skulle jag få se verk jag inte tidigare skådat? Skulle jag få återse gamla vänner i form av porträtt av personer jag mött öga mot öga hos Lotte eller i hennes målningar?

För jag kände Lotte ganska väl under omkring tjugo år; intensvt under åren 1973-1977, men med regelbunden kontakt även därefter. Sista gången jag träffade henne var sommaren 1992, när vi var hemma i Sverige på semester efter två år i Tanzania. I januari 1993 avled hon.


Under hasseln, den första oljemålningen där jag satt modell.

Vi sammanfördes första gången av en gemensam vän under jullovet 1972-73. Vi fick snabbt god kontakt och Lotte bjöd in mig att göra henne sällskap i sin sommarbostad i Strandtorpshage, strax norr om Halltorp på Öland. Hon var i 75-årsålder och hade en del besvär av reumatisk värk. Därför behövde hon avlastning med enklare hushållsbestyr, men hon ville också att jag skulle sitta modell på lediga stunder.

Jag tillbringat alltså flera somrar tillsammans med Lotte i hennes hus på Öland, ofta ensam, ibland med hennes vänner på besök eller personer som beställt porträtt och som kom för sittningar, däribland hela familjen Bråkenhielm, långt innan Anita blev riksdagsledamot och sedemera landshövding. Nej, det var aldrig tråkigt att vara hos Lotte, inte för en tonåring som jag!


Vid stockrosorna, ett av Lottes många pastellporträtt.

Eftersom min släkt bodde i Värmland och min mormor inte längre levde, så blev Lotte en viktig person för mig, som en extra mormor, full av levnadsvisdom och med mängder av berättelser om intressanta berättelser om resor, upplevelser, miljöer och människor hon mött under sitt händelserika liv. Bland annat fick hon i äran att avporträttera en av de forskare som Sir Alexander Fleming delade Nobelpriset med, för upptäckten av penicillinet. Jag minns nu inte om det var Chain eller Florey, men tavlan hänger på Gripsholms slott, i det berömda porträttgalleriet.


Skisserna växte fram snabbt, men Lotte var mycket självkritisk och underkände de flesta. Var någon skiss halvbra krafsade hon dit ett Las. Endast i mycket få fall var hon tillräckligt nöjd med resultatet för att skriva dit hela sitt namn, som på den här bilden, där jag sitter på brunnslocket i hennes trädgård.

Lotte hade flera album fyllda med porträtt på "sina barn", dvs sina tavlor, som jag älskade att bläddra i, höra henne berätta om personerna och situationerna. Inte minst hennes tid som premieelev vid konstakademin i Berlin under depressionen gjorde starkt intryck på mig, och de händelser som gjorde att hon lämnade Tyskland 1937, den sista månad gränsen var öppen för judar. Hennes mor avled i koncentrationsläger, medan systern lyckades hålla sig gömd i Berlin under hela kriget.

Själv lyckades Lotte få en inbjudan till Sverige för att måla ett antal officiella porträtt i Stockholmstrakten och i Skåne. Hon ingick ett kortvarigt äktenskap och bodde länge i Stockholm, där hon umgicks med andra konstnärer och författare. Även sedan hon flyttade till Kalmar och Öland hade hon länge kvar sin lägenhet i Stockholm, nära Tekniska Högskolan. Vid ett tillfälle, hösten 1977, fick jag och min man låna lägenheten över en helg. Det var en lycka att med egna ögon få se många av de verk som jag tidigare bara hört talas om eller sett på ett halvdåligt fotografi!

Och vännerna, de som sitter runt bordet, på den berömda tavlan Afton över Potsdam, som hängde över soffan hemma i lägenheten på Södra Långgatan i Kalmar. Inte minst Lottes favoritmodell, den sportiga Traute, som var gift med författaren Ernst Rose. De var ett par redan när Lotte målade av dem i Potsdam tillsammans med de andra vännerna. Lotte hade fortfarande tät kontakt med dem när jag lärde känna henne. De brukade bland annat skicka bokpaket till henne, förutom alla brev som skrevs i båda riktningar. En sommar bodde de i den gamle vännen Hugos gäststuga på gården, medan även jag var där.

Ja, ur det perspektivet är det kanske inte så förvånande att jag inte känner igen den dimension av vänskapen mellan Lotte och Traute som det nu mytologiseras kring. I den nu aktuella utställningen har Conny Karlsson t ex kopierat Lottes handstil och med den skrivit ett brev till Traute, som i själva verket skrevs av Virginia Woolf till Vita Sackville West.

Därmed inte sagt att det inte kan ha funnits något fog för spekulationerna. Det är kanske inte alla hemligheter ur sitt liv som man avslöjar för en ung flicka i högstadie- och gymnasieåldern.

"Fantastisk personal, men de är för få"

Tänk så spännande det är med människor!

Att få möta en människa på hennes villkor och ta del av hennes erfarenheter, tankar och slutsatser, uppleva hur livets trådar än korsar varandra och än går isär, det är något förunderligt, ja, nästan nåderikt.

Idag var jag med om ett sådant möte.

Genom en gemensam bekant sammanfördes jag med Eva och hennes väninna. Tanken var att jag, som landstingsråd, skulle få höra Evas berättelse om sin stroke och tiden därefter, dels på sjukhuset och dels efter hemkomsten.


Eva och hennes väninna

Intressant och givande, det hade jag väntat mig. Men det blev så mycket mer! Den planerade timmen blev två och en halv, för det fanns så mycket att samtala omkring.

Eva, uppvuxen i Vimmerby, några kvarter från vårt hus och väl bekant med både överlärare Bladh och tandläkare Odevall, som var husets första och andra ägare. Frågan är om det inte var Evas far, arkitekt Sandberg, som ritade huset. Dessutom hade Eva tillbringat många somrar i Holen mellan Mora och Orsa och hade gjort många cykelturer förbi Sundbäck, där vi bodde när barnen var små, innan vi flyttade tillbaka till Småland.

Vi upptäckte också att vi hade en rad gemensamma bekanta i Kalmar, inte minst Lotte Laserstein, konstnärinnan som jag tillbringade flera somrar hos, när jag var i tonåren.

Så samtalet med Eva blev som att träffa en gammal bekant, som man inte råkat på några år.

Hennes berättelse om tiden efter stroken, då?

Ja, hon lovordade personalen och var full av beundran över deras tålamod och förmåga att hantera patienter i fysiska och psykiska krisreaktioner, trots sommarens överbeläggningar. Hon påtalade problemet med överbelagda salar, där det kan bli så att flera sängar saknar larmknapp, den kroppsliga integriteten blir lidande och de "friskare" patienterna tvingas ta ansvar för de "sjukare", eftersom inte personalen hinner med.

Några konkreta tips hade hon, som att erbjuda patienten haklapp och specialbestick direkt efter en stroke, för att slippa spilla.

Eva betonade också vikten av att få fortsätta med sjukgymnastik efter hemkomsten, för att inte tappa de återvunna funktionerna efter stroken.

Men ett av de starkaste önskemålen från Eva och hennes väninna var nog, förutom mer personal, trygghetsboende och äldreboende. För det är ju så viktigt att själv kunna ta sig ut från lägenheten när man vill ta en promenad för att hälsa på sina väninnor, istället för att vara instängd i en lägenhet flera trappor upp utan hiss.

Då var det gott att kunna berätta att jag så sent som i förmiddags haft ett möte med Allianskamraterna i landstinget och Kalmar kommun och är överens om just detta och många andra frågor för att förbättra situationen för de äldre.