onsdag 29 juli 2009

Kirskålspaj - ogräs som gör nytta!

Ogräs, har jag fått lära mig, är en växt som hamnat på fel ställe. Många skulle nog betrakta de gullvivor som växer mellan kalkstensplattorna utanför vår köksingång som ogräs just av det skälet, men jag njuter ändå av deras sirliga skönhet.

Hur många har inte irriterat sig över kirskålen, som snabbt breder ut sig och täcker marken, om man vänder ryggen till? Ändå var den så nyttig och användbar, både i matlagning och som medicinalväxt, att de tyska munkarna gjorde sig mödan att ta med växten hit på medeltiden. Den spred sig runt alla kyrkor, därav namnet.

För några år sedan hittade jag ett recept på kirskålspaj i Vimmerby Tidning, som jag gärna delar med mig av:

Pajdeg: 125 g smör, 2,5 dl vetemjöl, 2-3 msk vatten
Fyllning: 1-1,5 liter kirskålsblad förvälls ett par minuter i saltat vatten. Hacka samman kirskålen med 1/4 purjolök och en vitlöksklyfta.
Vispa samman 2 ägg, 2 dl gräddmjölk, 1-2 dl parmesanost. Krydda med örtsalt och cayennepeppar. Häll allt i pajskalet och grädda 25-30 minuter i 200 graders värme.
Servera med en blandad sallad.

Tack Maj Djurstedt, som förmedlade receptet!

Glennfalks kommentarer, ALV som stiftelse m m

I måndagens Vimmerby Tidning gör Micael Glennfalk ett antal kommentarer med anledning av min debattartikel i fredags. Möjligen kan jag ha uttryckt mig väldigt oklart, men den känsla jag får är att Micael Glennfalk gör fullt medvetna övertolkningar. Jag vill därför förtydliga mig.

I vår svenska representativa demokrati väljs personer till att företräda medborgarna. Det är inte möjligt att i valprogrammen förutse alla de frågor som kan dyka upp under mandatperioden. Många frågor måste lösas löpande, utifrån bästa förstånd och enligt respektive partis ideologiska grundprinciper.

Varje seriös förtroendevald är beroende av en kontinuerlig dialog med sina väljare. Man måste lyssna av samhällsdebatten och göra så kloka avvägningar som möjligt. Glennfalks påstående att jag skulle anse ”att vi inte ska argumentera mellan valen” är närmast oförskämt. Man kan undra vem som är beredd att ta ett politiskt ansvar när man utsätts för sådana slag under bältet. Micael Glennfalk efterlyser en öppen debatt, men vem tror han vill gå in i en debatt när motparten tar till sådana retoriska grepp?

Jag tror att de flesta läsare av insändarsidorna har noterat att jag inte hör till dem som räds en ärlig debatt, vilket torde motbevisa Glennfalks beskyllningar. Glennfalks rallarsvingar påverkar dessvärre hans trovärdighet i övrigt.

Som kommunpolitiker har man ansvar för det kommunala huvuduppdraget vad gäller skola och omsorg om barn, äldre och funktionshindrade, men även mer tekniska ansvarsområden som miljö, hälsa och infrastruktur. Ansvaret gäller också att värna kommunens framtid och utveckling.

Kommunstyrelsens förslag att sälja Astrid Lindgrens Värld grundar sig på en tydligt uttryckt vision om fortsatt utveckling av företaget. Det så kallade Framtidståget, som presenterats för kommunfullmäktige, beskriver en utveckling som syftar till att stärka hela norra länsdelen, bland annat genom att utveckla Astrid Lindgrens Värld till dubbla besökarantalet, genom en utvidgning till helårsbasis. Det har styrelsen för Astrid Lindgrens Värld AB tagit på allvar. Både Saltkråkan-miljön och den nya Pippi-miljön är delmål för att förverkliga planerna.

Saltkråkan AB ägs som bekant av Astrid Lindgrens ättlingar. De innehar rättigheterna till författarens namn, hennes verk och karaktärer. De avtal och överenskommelser som tidigare fanns med Astrid själv sades för länge sedan upp av Saltkråkan AB. Nuvarande avtal beskriver att bolaget ska drivas affärsmässigt. Inte ett öre av vinsten, utöver reversräntan och de tre miljoner kronor per år som går till driften av Näs, tillfaller Vimmerby kommun. All övrig vinst återinvesteras i parken. Avtalet beskriver också styrelsens sammansättning, vilket innebär att kommunen som 99-procentsägare endast har en enda ordinarie ledamot i styrelsen. Nu gällande avtal är uppsagt och är under omförhandling.

Det är bakgrunden till kommunledningens förslag att sälja bolaget till Saltkråkan AB. Jag ser det inte som rimligt att kommunen står kvar som 99-procentsägare i den fortsatta expansion som planeras. Under rådande omständigheter bedömer jag det som fåfängt att hitta någon som skulle vara bättre lämpad att äga och driva parken än de som innehar upphovsrätten till karaktärerna och som redan har ett avgörande inflytande genom avtal, styrelsepost och programråd. Enligt de diskussioner som förs kommer kommunen att stå kvar som ägare till trettio procent av aktierna och kommer därmed att ha kvar både insyn och hembudsrätt.

Saltkråkan AB är ett affärsmässigt bolag och ingen välgörenhetsinrättning. Bolaget har laglig rätt till royalty på Astrid Lindgrens namn och figurer. Man har hittills avstått ifrån royaltyanspråk gentemot Vimmerby kommun och Astrid Lindgrens Värld, men det har nu förts in i förhandlingarna. Min förhoppning är att Saltkråkan AB på sikt ska använda en del av intäkterna från sina royalties till att finansiera driften av Kulturkvarteret Astrid Lindgrens Näs AB.

Man kan diskutera vad som kommer först, hönan eller ägget. Jag delar Framtidstågets tanke att en utveckling av Astrid Lindgrens Värld till året-runt-attraktion på sikt förutsätter en hotelletablering. Däremot är jag inte så säker på att hotelletableringen i sig kommer att ge det stora lyftet. Jag tror knappast att något hotell blir byggt förrän marknadskrafterna bedömer att det finns underlag för det. Det är mycket möjligt att marknadens analys sammanfaller med Glennfalks, dvs att en hotelletablering blir intressant först när besöksunderlaget ligger runt 700.000 besökare per år. Ett par viktiga steg för att skapa förutsättningar för året-runt-drift har gjorts genom uppbyggnaden av Saltkråkan och den nya Pippi-miljön.

Jag beundrar den initiativförmåga och entreprenörskap som ”sagobröderna” en gång visade och som Micael Glennfalk och andra företagare ger uttryck för. Självklart jobbar man febrilt för att göra sina stora satsningar lönsamma. Att det går bra för företagen i kommunen är viktigt för sysselsättningen och därmed de skatteintäkter som finansierar en stor del av den kommunala verksamheten. Det handlar inte om bristande respekt eller kompetens att kommunledningen ibland gör en annan bedömning än somliga näringsidkare.

En framtida hotelletablering utgör, enligt min analys ovan, knappas något större hot gentemot de turistboenden som finns idag. Även i framtiden kommer det finnas familjer som önskar enklare och billigare boendealternativ. I förhållande till den överkapacitet på boenden som nu råder under vinterhalvåret, då besöksflödet till ALV är lika med noll, borde rimligen varje förändring innebära ett plus för boendenäringen generellt.

I den allmänna debatten har det förts fram förslag om att ombilda bolaget till stiftelse. Jag anser att en sådan lösning skulle innebära avsevärd risk för stagnation, eftersom det kan vara svårt att formulera stiftelseurkunden på ett sätt som håller öppet för svårförutsägbara framtida utvecklingsbehov. Ändringar av urkunden är mycket svåra att få till stånd i efterhand. Öppenhet och medborgarinflytande skulle inte heller gynnas av stiftelseform.

Jag skulle önska att dessa rader kunde bidra till att i någon mån öka klarheten för den intresserade allmänheten. Som förtroendevald gör jag inte anspråk på att sitta inne med den enda fulla sanningen, men den inblick jag under åren har fått har gett mig ett i vissa avseenden annat och kanske mer nyanserat perspektiv än vad som ibland framförs i den allmänna debatten.

Mina väljare kan lita på att jag tillsammans med mina medarbetare gör vårt yttersta för att väga samman allmänna åsiktsyttringar med den sakinformation vi får del av, till så kloka beslut vi förmår, i enlighet med den politiska ideologi som är den grund vi står på.

Gudrun Brunegård
Gruppledare för Kristdemokraterna i Vimmerby

fredag 24 juli 2009

Nationellt abortregister - ett verktyg för bättre kunskap

Regeringens utredare Anders Milton har lagt fram en rad förslag till hur Sverige ska kunna komma till rätta med det faktum att vårt land uppvisar de högsta aborttalen.

Några av förslagen ser jag som självklara: Förbättra sex- och samlevnadsundervisningen och höj kompetensen hos både lärare och elevvårdspersonal. Likaså att öka tillgängligheten till gratis preventivmedel för unga. Moralister har opponerat sig mot detta och menar att det är att uppmuntra till sexuell utlevelse. Efter drygt tio år som skolsköterska anser jag dock att det är bättre att se tillvaron sådan den är och anpassa åtgärdspaketet utifrån detta, än att förvänta sig att ungdomar ska leva efter det som måhända vore önskvärt.

En fråga som just nu debatteras är förslaget om att inrätta ett nationellt abortregister. Syftet är att på ett bättre sätt kunna analysera, följa upp och på ett bättre sätt kunna rikta åtgärder till de mest relevanta befolkningsgrupperna, men också för att kunna bedriva långsiktig forskning på statistiken.

På ett sätt är det märkligt att förslaget väcker så starkt motstånd. Det finns ju redan ett antal liknande nationella medicinska forskningsregister, t ex för cancerforskning, diabetes, tandhälsa, medicinska födelseregistret och dödsorsaksregistret.

Är det tabu att forska kring aborter? Är det fel att söka samband, som exempelvis om det är vissa åldersgrupper eller vissa landsändar där kvinnor och män behöver få bättre undervisning i hur man tar ansvar för sin sexualitet och undviker att bli gravid om man inte så önskar?

Eller uppkom debatten på grund av det faktum att det är den kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund, tillika partiledare, som givit Anders Milton utredningsuppdraget, där förslaget framkommit? Hade debatten blivit lika het om exempelvis Maud Olofsson varit socialminister? Är det helt enkelt den gamla vanliga, fördomsfulla lobbyn som älskar att svartmåla kristdemokraterna, som är i farten och piskar upp stämningarna?

Som jag ser det är huvudpoängen att få till stånd en bättre genomlysning av varför Sverige överträffar alla andra länder när det gäller aborter. Varför lyckas inte vi förebygga aborter i motsvarande mån som i våra grannländer? Är det inte lika självklart för svenska par att skydda sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter som det är för par i andra länder? Är det okunskap eller aningslöshet - eller bottnar det i värsta fall i en tilltro till att samhället löser alla mina problem, så att inte jag själv behöver ta ansvar för mitt liv och mina handlingar?

Finns det andra sätt att finna svar på sådana frågor, utan att bygga upp ett register, så ser jag det som lika bra. Det viktiga är att ta tag i frågan på ett sakligt och strukturerat sätt.

onsdag 22 juli 2009

Härlig tilltro till kommunens politiker gällande ALV!

Vi lever i en rätt underbar värld, där det som är sanning ena dagen är dess motsats nästa. I lokalpressen får vi som är förtroendevalda allt som oftast utstå både spott och spe och kallas för både okunniga, inkompetenta och en olycka för hela vår bygd.

Men i debatten om försäljning av Astrid Lindgrens Värld AB, då är plötsligt kommunalt ägande det enda tänkbara!

Jag vill i all ödmjukhet påminna om innebörden av begreppet representativ demokrati. Vid allmänna val utses ett antal medborgare, som har fått sitt partis förtroende att stå som partiets företrädare i den politiska församling valet gäller. Förhoppningsvis har respektive parti utsett omdömesgilla personer som sina företrädare.

Om inte annat så vill jag påstå att väljarna är mycket väl medvetna om vilka personer som finns med på de olika partiernas valsedlar och gör sitt val både utifrån politisk ideologi och tilltro till att de personer som väljs ska ha förmågan att företräda sina väljare utifrån sin politiska plattform. Därför vill jag bestämt tillbakavisa påståendena om att kommunens ledande politiker skulle vara inkompetenta. Det är en skymf inte minst mot alla väljare att påstå att de skulle ha utsett odugliga personer som företrädare.

Nu är det ju så med oss människor att ingen är fullkomlig, åtminstone ingen kristdemokrat. Vi är beroende av både goda beslutsunderlag, egen bedömningsförmåga och gemensamma sammanvägningar när vi ska komma fram till de beslut som ska fattas. Aldrig är sanningen så tydlig som efteråt. Det händer tyvärr att man emellanåt fattar mindre kloka beslut och får justera i efterhand. Därför är det bra med utvärderingar i form av allmänna val, då väljarna kan visa fortsatt förtroende eller lägga sin röst på något annat parti.

Jag har stor respekt för den idérikedom och initiativförmåga som ligger bakom den ursprungliga Sagobyn. Det samspel som då fanns med Astrid Lindgren var en viktig bekräftelse och inspiration. Men låt oss inte glömma att det är efter försäljningen i början av 1990-talet som den stora utvecklingen har skett, med tiodubbla besökssiffror jämfört med i begynnelsen!

Låt oss inte heller glömma att under den tid som kommunen har varit majoritetsägare har Astrid Lindgren genom sin familj haft ett avgörande inflytande på parkens utveckling genom programrådet, styrelserepresentation och avtal om de immateriella rättigheterna.

Under en lång rad av år har företagare kritiserat kommunen för illojal konkurrens inom boendenäringen på grund av Astrid Lindgrens Världs stugby. Jag kan förstå resonemanget och anser i princip att kommunen inte ska ägna sig åt sådan verksamhet som bättre hör hemma inom privat företagsamhet.

Därför är det märkligt att denna debatt uppstår nu, när kommunen är beredd att avyttra merparten av sitt ägande i Astrid Lindgrens Värld AB. Tanken är att behålla trettio procent i kommunal ägo, för att ha kvar betydande insyn och påverkan i företaget.

Alltså: Att driva en teaterpark med tillhörande boendedel ligger långt utanför det kommunala uppdraget. Astrid Lindgren och hennes familj har hela tiden haft ett avgörande inflytande, genom programråd, styrelse och avtal som reglerar rättigheter att använda namnen och karaktärerna. De har visat stort engagemang i utvecklingen av parken och är enligt min mening de självklara och naturliga framtida ägarna till parken. Kommunen kommer att behålla ett avgörande inflytande även fortsättningsvis och de nuvarande minoritetsägarna kommer att ha kvar sina andelar.

Det är rent ärekränkande gentemot Astrid Lindgrens ättlingar att påstå att kommunen skulle vara bättre lämpade än de att uttolka Astrids vilja angående parkens utveckling. Varför uppstår då denna diskussion? Skälet måste finnas någon annanstans.

Kan det vara så att de som ropar högst i debatten i själva verket har ett egenintresse som ligger dem närmare hjärtat än den framtida utvecklingen av Astrid Lindgrens Värld AB? Det är i så fall ganska kortsiktigt, eftersom en stark utveckling av Astrid Lindgrens Värld AB ger fantastiska pluseffekter för hela kommunen och hela besöksnäringen.

I den kristdemokratiska gruppen har vi ingående diskuterat frågan om försäljning av Astrid Lindgrens Värld AB till Astrid Lindgrens efterlevande genom Saltkråkan AB. Vi är eniga i att det är det bästa ur ett långsiktigt perspektiv, både för företagets utveckling och för Vimmerby kommun.

Gudrun Brunegård
Gruppledare för Kristdemokraterna i Vimmerby

Från Ararat till Kilimanjaro

- Jag hade inte trott att de femhundra meter som Kilimanjaro är högre än Ararat skulle göra så stor skillnad. Vandringen från baslägret på 4700 meters höjd upp till toppen på 5895 m ö h var riktigt jobbig! Problemet är att luften de sista femhundra metrarna är så mycket tunnare.

Det säger Anders Brunegård, som tillsammans med sonen Gabriel och Jimmy Andersson från Vimmerby besteg Ararat för två år sedan. Nu har de alltså bestigit Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Ungefär åttio procent av dem som försöker bestiga Kilimanjaro lyckas nå toppen.



Kilimanjaro sett från staden Moshi vid bergets fot. Den topp som utgörs av den rundade vulkankäglan till vänster heter Kibo och den taggiga toppen till höger kallas Mawenzi.

- Det finns fler skillnader mellan de båda bergen. Det märks att Kilimanjaro-expeditionerna är en stor turistindustri. Organisationen är mer utvecklad, med högre servicegrad hos dem som anordnar vandringarna. De är också noga med att hålla rent efter sig. På Ararat var det riktigt skräpigt, säger Jimmy Andersson.

- Naturen i Tanzania är fantastisk. Det är en stor upplevelse att få uppleva Afrika på det här sättet. Men jag skulle inte göra det utan min doktor, konstaterar Jimmy Andersson leende.

Vandringen går genom den ena klimatzonen efter den andra. Först går man genom sval bergsregnskog, därefter hedlandskap, sedan arktisk tundra. På slutet är det rent kalfjäll med vulkaniskt grus och stenskravel. Detta kan jämföras med Ararat, där man befann sig över trädgränsen redan vid vandringens start.

Vandring över hedlandskapet på bergsryggen mellan Mawenzi och Kibo, som syns i bakgrunden.

Gruppen bestod förutom de tre vimmerbyborna av Anders Brunegårds bror och en kompis till honom. Till sin hjälp hade de en femtonmannatrupp med bergsguider, kockar och bärare. Gruppen rastade och bodde över i hytter, men på nätterna frös vattnet till is. På morgnarna var kocken uppe i ottan och värmde vatten till morgonte och allmän uppfräschning, som ofta levererades under sång.

- Våra guider var fantastiska på att motivera oss när vi var som tröttast. De sjöng och dansade och fick oss att glömma hur jobbigt det var. Utan dem hade jag nog inte klarat av att förverkliga det som varit min dröm sedan första gången jag såg Kilimanjaro, när jag var på skolresa från Svenska Skolan i Nzega när jag gick i första klass, säger Gabriel Brunegård.

- En kul grej är att man träffar människor från hela världen på Kilimanjaro. En del nationalitetsdrag kommer fram. Tydligen är det vanligare att japaner är så prestationsinriktade att de tar slut på sig redan tidigt och blir höjdsjuka och sedan inte orkar fullfölja klättringen. Det är tvärtom viktigt att ta det riktigt lugnt, så kroppen hinner vänja sig vid den låga syrenivån, berättar Gabriel Brunegård.

Uppe på fjällhedarna kom Gabriel bort från sin grupp, i samband med att han kom i samspråk med några irländare. När han sedan började fråga efter sitt gäng trodde folk han mötte att vimmerbygruppen hunnit högre upp på berget. Därför lade Gabriel på ett extra kol för att hinna ikapp, fast de i själva verket låg efter. . .



Gabriel Brunegård har just kommit upp på Kibotoppen, vid Gilman's Point. Nu återstår några kilometer runt kratern bort till Uhuru Peak.

- Det gick åt mycket energi innan vi hittade varandra. Kanske var det för att jag pressade så dagen innan, som jag mådde pyton när jag närmade mig toppen nästa dag. Jag har till och med en minneslucka för de sista tjugo minuterna innan vi nådde topplatån. En av guiderna säger att jag sov medan jag gick. Det är tydligen inte helt ovanligt att höjdsjukan kan yttra sig så, säger Gabriel Brunegård.



Hela Vimmerbygänget vid Kilimanjaros högsta topp, Uhuru Peak på 5895 meter över havet: Jimmy Andersson, Gabriel Brunegård och Anders Brunegård. I bakgrunden syns glaciären bortom krateröknen.

- Det var tur att den sista etappens vandring gjordes i mörker, med en guide tätt intill var och en av oss, så vi slapp se hur vi balanserade i rullgruset på vulkankraterns kant, säger Jimmy Andersson. Nedåt åkte vi slalom på vandringskängorna!

- Det var nära att höjdsjukan knäckte oss, med illamående och sprängande huvudvärk och värk i hela kroppen, men upp kom vi, hela gänget! Och nu, med några dagars distans på vår prestation gäller diskussionen om vår nästa expedition ska bli Mont Blanc eller Elbrus, skojar de tre äventyrarna.

Gudrun Brunegård

En förkortad version av denna artikel finns i Vimmerby Tidnings nätupplaga:
http://www.vimmerbytidning.se/article/articleview/33105/1/68/


måndag 20 juli 2009

Ett tal att bli upprymd av!

Dagen innan jag lämnade Sverige för att hämta hem min man från Tanzania, hade jag förmånen att höra Göran Hägglund hålla sitt Almedalstal. Enligt min uppfattning är det hans absolut bästa tal. Hittills.

Eller vad sägs om följande smakprov?

Mina vänner,
Vi befriar Sverige. Steg för steg.
Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska till det fria, vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet.
Vi hugger oss till friheten, till glädjen och gemenskapen.
Vi ska till ett bättre Sverige. Vi ska till det Sverige där arbetsamhet lönar sig mer.
Där alla ska kunna spara till ett hus. Där de gamla respekteras.
Där polisen finns på gatorna och dottern går säker om natten. Där läraren är auktoritet i klassrummet och sonens skola är rofylld.
Där den psykiskt sköre upplever trygghet och omsorg.
Där alla som kan arbeta har ett jobb att gå till.
Vi ska till det Sverige där man är hederlig. Där skatterna är rättvisa och fifflandet är borta.
Där man kan lita på varandra. Till det Sverige där byråkratin är ett minimum och det inte finns några åsiktskontrollanter.
Ett Sverige där medborgaren reser sig som medborgare.
Ut till ängarna, till vattnet. Det är det Sverige där vi är fria tillsammans och ser nästa dag an med glädje.
2004 bildades en allians för att ta oss alla dit. Vi har långt kvar, det vet vi.
Det är inte någon liten skog vi ska ta oss ur. Men svenska folket beslöt en gång för tre år sedan att börja den färden, och jag vet att vi kommer att fortsätta den tillsammans!

Läs hela talet! http://www.kristdemokraterna.se/GoranHagglund/Tal/090702Almedalen.aspx
Se talet via SVT Play! http://svtplay.se/v/1614414/almedalen_2009/goran_hagglunds_tal

lördag 18 juli 2009

Livshjälp istället för dödshjälp

Nyss hemkommen från några veckors semester har jag nu gått igenom tidningspacken. Vilket informationsflöde vi lever med!


Jag följde debatten om dödshjälp och konstaterar att detta är en fråga där en etisk diskussion, med människovärdet som grund, är absolut nödvändig. Enligt en undersökning är dubbelt så många svenskar positiva till dödshjälp än de som säger nej till sådan.

I Nederländerna är det lagligt att under vissa förutsättningar avsluta ett människoliv. Det är ett antal kriterier som ska uppfyllas, exempelvis att personen har en obotlig sjukdom och befinner sig i ett slutstadium av denna. Personen ska också ha uttryckt en tydlig önskan om att avkorta den sista tidens lidande. Två av varandra oberoende läkare ska göra bedömningen att kriterierna är uppfyllda.

Vid utvärderingar har det dock visat sig att så inte alltid sker. Det är inte alltid två läkare inblandade. Det förekommer till och med att läkaren själv fattar ett beslut om att avkorta en patients liv utan att personen det gäller har tillfrågats eller godkänt det!

Jag läste i Dagen om en ung kvinna som fått en svår hjärnskada i samband med en olycka som barn. Läkare avvaktade länge innan man satte in behandling, för att man bedömde att skadan var så allvarlig att det var bättre att hon fick dö. Nu lever hon ett rikt och lyckligt liv, trots funktionshinder som kanske hade kunnat avvärjas om behandling hade satts in direkt.
För mig är varje människas unika och oskattbara värde oavsett prestationsförmåga en grundläggande värdering. Jag tror att det finns en mening med varje liv. Därför måste vi vara oerhört varsamma med livet i alla mänskliga former.
Erfarenheterna från Nederländerna visar vilket farligt sluttande plan man befinner sig på, när man under vissa omständigheter medger att det är OK att avkorta någons liv. Vem har rätt att bedöma att någon annans liv inte är värt att levas? Vad blir nästa steg?
Doktor Mendele och hans medhjälpare gjorde de mest vidrigt brutala undersökningar på koncentrationslägerfångar, som ansågs ha lägre människovärde, för att vinna kunskap om hur människokroppen fungerade och hur mycket den tål av misshandel och tortyr.
För mig är det svårt att inta någon annan hållning än att försvara det absoluta och okränkbara människovärdet. Oavsett personens ursprung, bakgrund eller uppfattning.
Som en följd menar jag att vi är skyldiga att göra vårt yttersta för att ge livshjälp istället för dödshjälp - andligt, psykosocialt, medicinskt, farmakologiskt - så att människan orkar leva tills döden infinner sig.

onsdag 15 juli 2009

Mchukwi Hospital i Tanzania - ljus och mörker

Att ha arbetat fyra år på missionssjukhus i Afrika har gett mig många rika erfarenheter, både i min profession som sjuksköterska, men kanske även i form ett lite vidare perspektiv på tillvaron här hemma i Sverige.

Under några dagar i förra veckan återvände jag till Mchukwi Hospital, i Tanzanias kustområde, bortåt 15 mil söder om Dar es Salaam, där vi tillbringat två av dessa afrikanska år. Min man Anders har arbetat som läkare där sedan i slutet av maj, den här gången genom Läkarbanken, som Rotary och Erikshjälpen står bakom.

Som på många sjukhus i Sverige inleds varje dag morgonbön, men på Mchukwi är det i ordets ursprungliga bemärkelse, utan citationstecken, dvs en kort andakt inramad med vacker, afrikansk stämsång. All dagpersonal deltar, både kristna och muslimer, eftersom det brukar ges allmän information i anslutning till själva andakten.

Chefsläkaren, doktor Zacharia Rukeba, avtackade Anders för hans insatser under de sex veckor han jobbat på Mchukwi den här omgången. Rukeba uttryckte även sjukhusledningens uppskattning för Anders sätt att även stödja arbetet på Mchukwi från Sverige, bland annat genom att förmedla en buss för att underlätta patienttransporter till sjukhuset.

Rukeba påminde också om den roll jag själv spelade, när vi 1991 startade upp sjukhusets utåtriktade arbete med förebyggande hälsovård. En gång i månaden besökte vi var och en av de sju närmaste omgivande byarna för att undervisa skolbarn, byäldste och kvinnogrupper i hur man kan förebygga sjukdomar som undernäring, maskinfektioner, HIV/AIDS osv.

Arbetet har fortsatt i olika former sedan dess och man kan se en del resultat, exempelvis att det inte alls är lika vanligt med under- eller felnäring hos barn, eftersom man nu har bättre kunskap om hurdan kost barn behöver. På våra utflykter i området såg vi exempelvis att man på nästan alla cassavaåkrar nu även hade några ärtbuskar. Det ser jag som ett direkt resultat av våra uppmaningar att öka på proteinkällorna, för att förebygga kwashiorkor hos barn som avvänjs från bröstmjölk när de får ett syskon.

Efter morgonbönen samlas läkare och clinical assistants för att få rapport om vilka inläggningar och operationer som gjorts under natten. Clinical assistants har en medicinsk/diagnostisk utbildning men utan den långa prekliniska delen som läkarna har.


Mchukwi Hospital har ett upptagningsområde på en kvarts miljon invånare, men får ta emot patienter från ett mycket större område. I Dar es Salaam träffade vi många som lyste upp och berättade om anhöriga som fått god vår i Mchukwi när vi berättade att vi kom därifrån.

De flesta kvinnor föder hemma eller på en närliggande dispensär eller förlossningsklinik. Men när något går galet kommer man till Mchukwi Hospital. Det gör att bortåt hälften av alla förlossningar är komplicerade, med ett mycket stort antal kejsarsnitt. Anders hann med nio kejsarsnitt på en tvåveckorsperiod! Indikationerna var exempelvis arm- eller navelsträngsprolaps, uterusruptur, havandeskapsförgiftning osv.


Journalerna skrivs för hand. Eftersom många tanzanier kommer från språkområden där l och r är varianter av samma fonem, så kan det se riktigt kul ut ibland, t ex "reft reg" istället för "left leg".

En nyförlöst mamma med sitt lilla ljushyade, blåögda barn. Efter några veckor mörknar huden och ögonen blir bruna.


President Kikwete uppmanar alla att testa sig för HIV, för att få ett Tanzania utan AIDS. "Låt oss testa oss, låt oss planera, låt oss leva" är slutorden på affischen, som finns lite varstans på sjukhuset.
HIV/AIDS är i högsta grad en påtaglig realitet i området, där ungefär tio procent av befolkningen är smittade. Bromsmediciner brukar finnas, men på sistone har det varit svårt att få fram dem. När vi kom till Mchukwi efter vår safari hade man fått skicka iväg ett trettiotal HIV-positiva tuberkulospatienter, för att man inte fått ut något TB-vaccin. Patienterna hade istället fått skickas till det statliga regionsjukhuset femton mil bort.


Jag beundrar lilla Theresia, som förlöstes med kejsarsnitt förra månaden, och hennes storebror Joshua, som sitter på mammas rygg. Familjen bor i ett samhälle några mil bort och mamma har kommit till Mchukwi för återbesök och kontroll av snittet.


"Djurens sjukhus Selous" heter tavlan som Anders och jag köpte på Zanzibar för två år sedan av en konstnär från Mtwara i södra Tanzania, som mycket väl kände till Mchukwi. Tavlan hänger nu på Children's Ward, för att ge barnen något att titta på. En vanlig anledning till inläggning är brännskador, som uppkommit då barn ramlat in i den öppna elden under matlagningen.

Den här mannen i femtioårsåldern ramlade ned från en kokospalm och bröt både arm och ben. Det är mycket ovanligt att man opererar vid lårbensfrakturer, bland annat på grund av infektionsrisken. Istället får man ligga i sträck i omkring sex veckor. Mannen i sängen bakom Anders bröt sitt ben vid en trafikolycka.

Dessa ärevördiga gentlemän hör till Mchukwis byäldste. Mannen i grönt var ordförande när sjukhuset en gång grundades och arbetet i Rufiji-distriktet inleddes i början av 1970-talet.



Generatorrummet efter den brand som inträffade samma kväll som vi var på väg till Mchukwi. All ström som behövs på sjukhuset och i personalbostäderna produceras med hjälp av tre olika dieselgeneratorer. Vid eldsvådan totalförstördes två av dem. Den tredje gick att reparera med hjälp av reservdelar från en generator man fick tag på i Ikwiriri dagen efter branden. Men den förmår inte täcka in hela elbehovet. Därför måste man ransonera:
Dagtid går strömmen till operation, lab och röntgen. På kvällarna prioriteras vårdavdelningar och personalbostäder. Blir det en akut operation stänger man av strömmen till personalbostäderna och man får klara sig med fotogenlampor.
Redan för ett par år sedan hade det statliga energibolaget Tanesco dragit fram ledningar till sjukhuset, men man har fortfarande inte ordnat med anslutningar. Det är en stark förhoppning att det nu uppkomna läget ska bidra till att man äntligen slutför det påbörjade initiativet!

Hyasinta Maneno, min kära syster och medarbetare, som efterträdde mig som Administrator in charge.
Vi hann med ett besök på Mchukwi Primary School, som fått en rejäl ansiktslyftning genom ett SIDA-projekt, sedan jag inledde hälsoundervisningen där 1991.


Hälsoundervisningen ledde bland annat till att man grävde brunnar, för att skydda dricksvattnet från förorenat ytvatten. Byborna har grävt själva och skrapat ihop kostnaden för var fjärde brunnsring, vilket ökar delaktigheten. Projektet har gjort att kvinnor och barn inte behöver ägna lika många timmar per dag åt att hämta vatten, vilket är ett av skälen till att flickor numera går i skolan i nästan lika stor omfattning som pojkar.
Det har också haft en helt oväntad, men mycket positiv effekt: Genom att vattnet nu kan hämtas genom en mekanisk handpump så har det traditionella könsmönstret brutits. Numera kan även män hämta vatten. Mannen på bilden kom med cykel och hämtade minst 50 liter vatten i olika kärl, något som tog honom högst tio minuter!
Detta är något som givmilda Vimmerbybor, kunder på Erikshjälpen Second Hand och inte minst medlemmar i Rotaryklubbarna i Vimmerby, Hultsfred, Nybro, Emmaboda och Torsås kan känna sig delaktiga i!

Sammantaget är Mchukwi en plats som står för mycket ljus, i form av ett kunskapscentrum, dit befolkningen kan komma och få god vård, samtidigt som man ständigt brottas med problem i form av dålig infrastruktur, okunskap, smittsamma sjukdomar och akuta tekniska haverier som stör verksamheten.

tisdag 14 juli 2009

Safari - ett äventyr att resa i Afrika!

Safari är ett ord som för många svenskar signalerar äventyr bland vilda djur. Ordet i sig betyder egentligen rätt och slätt "resa" på swahili. I Afrika (åtminstone i Tanzania) förknippas resor närmast per automatik med äventyr. Inte utan anledning önskar man någon som ska resa iväg någonstans "safiri salama", dvs "res i frid" och när man träffar någon under resa eller när resenären kommer fram möts denne av ett medlidsamt "pole na safari", ungefär "beklagar resan".

Vi fick en tydlig illustration på detta när vi i lördags skulle resa från Dar. Vi hade fått hyra en välskött Toyota Landcruiser, som "bara" gått 17000 mil. Vi startade i god tid framåt 15.30 och var framme först efter kl 01.00!

Vad hände? Ja, först kokade kylarvattnet. I den varma omgivningen tog det närmare en timme innan kylaren svalnat tillräckligt för att tåla att svalt brunnsvatten hälldes i. Glada i hågen hoppade vi in i bilen och vinkade till de nyfiket betraktande bybarnen och försökte starta bilen. Men hur vi än försökte så gick inte motorn igång. Trots att kunniga förbipasserande gjorde vad de kunde för att rensa tändstift och annat, så ville inte bilen starta.


Vi ringde till Mchukwi och fick beskedet att vi befann oss närmare Dar, så det var bättre att vi fick hjälp av biluthyraren, som lovade att komma med en utbytesbil.

Sedan gick timmarna. Ungefär en gång i halvtimmen talade vi med biluthyraren, som bedyrade att han var på väg och snart skulle vara framme. Men det tog tid att samla ihop folk och utbytesbil och det var trafikstockning vid utfarten från Dar osv.

Skymningen föll och vid strax efter halv sjutiden var det beckmörkt. Vi sveptes in den sammetslena afrikanska natten, med högljudda cikador och enstaka skrin från bushbabies. En och annan eldfluga lyste med sitt blinkande blekgröna sken.
Vid niotiden ringde de från Mchukwi och berättade att det brunnit i generatorhuset, så det var fullständigt kaos på sjukhuset. Lyckligtvis hade man fått hejd på elden innan den hunnit sprida sig, men alla tre dieselgeneratorerna var förstörda och det var strömlöst. Var det inte bättre att vi återvände till Dar när utbytesbilen kom? Men fanns det rum att få tag på så sent på kvällen, när vi ännu inte sett röken av biluthyraren? Det var bäst att vänta och se.

Framåt 23-tiden kom han äntligen, tillsammans med ett gäng duktiga mekaniker i två bilar. Vår bil skulle bogseras tillbaka till Dar och vi stuvade in oss i mekanikernas bil, en mindre modell av fyrhjulsdriven Toyota. Men den hade inte så mycket bränsle, utan vi fick åka tillbaka ett par mil och tanka, innan vi kunde fortsätta vår avbrutna färd söderut.
När vi omsider kom fram till Mchukwi var klockan drygt ett på natten. Skönt att äntligen få komma i säng!

Men då tog vi oss inte in i huset. När väl villervallan efter eldsvådan lagt sig hade alla i personalen slocknat och sov djupt. Trots att jag hade ringt och förklarat att vi bestämt oss för att trots allt fortsätta till Mchukwi, så hade inte beskedet nått fram riktigt.
Det tog Anders ytterligare tjugo minuter innan han fick liv i den som hade hand om nyckeln till vårt hus. Men där stod å andra sidan en god måltid och väntade på oss, något som gjorde att vi trots allt somnade gott efter en äventyrlig resdag.

fredag 10 juli 2009

Hem till Tanzania


Så har jag då äntligen kommit hem till Tanzania igen, efter två och ett halvt år hemma i Sverige. Det är inte konstigt att detta land gör så djupa intryck, med sina fantastiska, glada, vänliga, hjälpsamma och gästfria människor och sin otroliga natur. Efter att ha bott och arbetat i landet i fyra år och åtskilliga besök här sedan dess, så sitter Afrika under huden och det känns verkligen som att komma till sitt andra hem.

Den här gången började vistelsen med en vecka i norra Tanzania, med Moshi som utgångspunkt. Staden ligger vid foten av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, där den högsta toppen på den snötäckta vulkankäglan ligger på 5695 m ö h.


En vanlig syn i Afrika är de små pick-up-bilarna med fullastade flak. Det är egentligen inte tillåtet att transportera människor på detta sätt, men ack så vanligt ändå, i brist på andra transportmedel, men med livet som insats ...


Lotta, Gustaf och jag gjorde en dagsvandring på Kilimanjaro. Det var en fantastisk upplevelse att vandra genom bergsregnskogen på Kilimanjaros sluttningar.

Ett vackert vattenfall i regnskogen.

Träden är överväxta med mossa, ormbunkar, lavar och blommor, här en streptocarpusliknande variant.
Välkomna till Mandara Huts, 2720 m ö h! Det var en prestation som känns fullt tillräcklig för mig. Uppe på denna nivå var det högst 6-8 grader, blåsigt och disigt, så vi åt vår matsäck kvickt och begav oss ned på lägre och mer behagliga nivåer igen.

Min man Anders och hans gäng, som bestigit Kilimanjaros högsta topp, kom ned från berget följande dag. På kvällen firade vi tillsammans med hela gänget med guider, kockar och bärare, som med sång och dans lockat och puffat dem upp den sista biten!


En tur till de berömda nationalparkerna är obligatorisk när man är i Tanzania. Lake Manyara och Ngorongorokratern ligger inom bekvämt räckhåll från Moshi. Lake Manyara vimlar av djur, som denna elefantflock.


Gifaffer och zebror trivs ihop.

Anders, Gabriel och jag uppe på den cirka 25 m breda kanten till Ngorongorokratern. Det var riktigt kyligt och omkring 2400 m ö h.
På verandan till Ngorongoro Crater Lodges restaurang höll det till en liten bushbaby, som var lika nyfiken på oss människor som vi på den! Det var en fantastisk upplevelse att få komma en sådan så nära och till och med nudda vid den mjuka pälsen. I Mchukwi har vi ofta hört deras skrik och deras dunsar på taket, men aldrig fått se de skygga djuren.
Den fantastiska utsikten vid gryningen från vårt rum på Ngorongoro Crater Lodge

Innan vi for ned i kratern besökte vi en maasaiboma och fick studera deras sång, dans och berömda hopp på nära håll.

Det finns otroligt mycket vilda djur nere i kratern. Dessa båda lejoninnor med tre ungar hade kalas på en zebra bara några meter från vägen.



fredag 3 juli 2009

Visby - politik i fantastik kulturmiljö

Visby och Almedalen har den senaste veckan varit i medias fokus. Inte i första hand för den vackra, medeltida stadsmiljön utan för att dagens och framtidens politik i många stycken formas där.


Jag har haft förmånen att tillbringa ett par intensiva dygn där, med många intressanta och givande seminarier. Idag, fredag, hade jag fått förtroendet att representera Kristdemokraterna i ett seminarium som anordnats av föreningen Pappa-Barn. Där fick vi del av många uppslitande berättelser av hur särskilt pappor kan hamna i kläm vid vårdnadstvister. Lena Hellblom Sjögren, psykolog och utredare i komplicerade vårdnadstvister, bidrog med mycken kunskap och erfarenhet.
Jag fick tillfälle att berätta om några av de förslag som vi i Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp har tagit fram för att stärka barnets rätt till båda sina föräldrar. Ett exempel är att vi vill göra medling obligatorisk i samband med separation där det finns barn under 18 år - för barnets bästa. Eftersom en relation utsätts för stora påfrestningar i samband med att ett barn föds vill vi ge småbarnsföräldrar gratischeck till familjerådgivningen. Kanske kan det minska risken för separationer.
Vi vill också dubblera antalet pappadagar när barnet är nyfött, för att stärka anknytningen till båda föräldrarna. Vi tror att det också kan leda till att fler fäder tar ut sina föräldraledighetsdagar.
Under seminariet framkom att frågor om föräldraledighet inte är en socialförsäkringsfråga i de andra EU-länderna, utan en arbetsgivarfråga. Kristdemokraternas förslag att ändra terminologin och kalla det föräldraarbete istället, för att markera vilket viktigt arbete och samhällsinsats det är att ta hand om sina barn, vann gehör hos seminariets deltagare.
Göran Hägglund höll ett humoristiskt och delvis provocerande tal.



Humorn var huvudtemat när han efteråt träffade Lars Adaktusson och Göran Gabrielsson i deras Efterfrågat.


Men Visby är så mycket mer än politik. Det är ett världsarv, tack vare sin underbara medeltida stadskärna, där man kan strosa och kring och bara njuta.
Rosorna blommar för fullt i de trånga gränderna.