För mig har orden närmast varit förknippade med ett sagoskimmer. De har varit så avlägsna och var under järnridåns tid i praktiken onåbara. Hade det inte varit för sonen, som var där för några år sedan, så hade vi nog aldrig kommit på tanken att åka dit. Men det gjorde vi för ganska precis ett år sedan.
Idag höll jag ett föredrag i Vimmerby Astrid Lindgrens Rotary Club om Uzbekistan. Här följer några av mina bilder.
Anders och jag vid ingången till Timurlenks mausoleum.
Timurlenks sarkofag, under den svarta onyxstenen, som vilar på världens största stycke jade. Gravarna runt omkring tillhör några av hans hustrur och barn.
Väggar och tak i Timurlenks mausoleum är klädda med alabaster täckt av guld och kobolt.
Den här statyn med Timurlenk är formad efter hur man bedömde att han bör ha sett ut, utifrån de kvarlevor man fann vid gravöppningen 1938. Observera hur han stöder sin lama högerarm. Både den och höger ben var inte fullt utvuxna, vilket tyder på att han haft skadan sedan liten. Trots denna funktionsnedsättning var Timurlenk som bekant en mycket skicklig ryttare och härförare.
Registan, det mest berömda området i Samarkand, med flera moskéer och koranskolor.
Moskén med den vackra kupolen, som dock har kommit till på senare år. Några av byggnaderna är skapade av Timurlenks son Ulugbeg, som var matematiker, arkitekt och astronom. Bland annat konstruerade han ett teleskop med vars hjälp han beräknade avståndet till månen på bara några kilometer när.
Uzbekistan är centrum för silkesproduktion. Här väver man silkesmattor efter gamla mönster.
Mattförsäljning i anslutning till fabriken.
Mausoléer efter några av Timurlenks alla hustrur och barn.
Detalj av en majolikadekorerad vägg.
Skönt att ligga till bords efter en dags vandring bland kulturminnena!
I Bukhara finns denna 47 m höga minaret, byggd på 1100-talet, som var så imponerande att inte ens Djingis Khan kunde med att förstöra den, under sina härjningståg hundra år senare.
Den märkligt knubbiga minareten i Khiva. Enligt legenden hade khanen föresatt sig att bygga den så hög att man skulle kunna se ända till Bukhara (alternativt att den skulle bli högre än den i Bukhara). Av någon anledning råkade dock arkitekten i onåd och blev dödad genom att störtas ned från toppen av minareten. Det ska vara skälet till varför minareten inte blev fullbordad.
Den vackra ringmuren runt världsarvstaden Khiva.
Anders provar en karakalpakhatt, en svart fårskinnsmössa, som Djingis khans och hans horders ättlingar bar som kännetecken och som skydd mot ökensolen. 
Den vackra gamla fredagsmoskén i Khiva, med över 200 träpelare byggdes redan på 900-talet.
Närbild på en av den vackert snidade träpelarna.
På hemvägen flög vi över den norra delen av Aralsjön, som på några tiotal år krympt ihop katastrofalt. Skälet är att vattentillflödet, främst via floden Amu Darja, letts iväg till konstbevattning av jordbruksmark, där det dunstat bort i ökenhettan.
Den enkla slutsatsen av denna resa och även mitt föredrag var denna:
Människan kan skapa stor skönhet - men även stor förödelse!
Vi har ett ansvar att förvalta både de estetiska och kulturella värdena likaväl som vår miljö. Miljökatastrofen vid Aralsjön är en allvarlig varningssignal för vad människans ingrepp i naturen kan åstadkomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar