Midsommartiden, med sina olika traditioner och rofyllda, ljusa nätter är något alldeles unikt här i Norden. Inte underligt att turisterna tycker det är exotiskt! Och nog är det något alldeles speciellt att vandra i en skymning som aldrig blir riktigt mörk, höra en uggla eller en nattskärra och känna en fladdermus svepa förbi, medan man plockar sin midsommarbukett.
Jag får erkänna att traditionerna aldrig känts så viktiga för mig som under de fyra år då vi bodde i Afrika. Då kändes det oerhört viktigt att vårda traditionerna, att riktigt hänge sig åt svenskheten. Den varsamt vårdade och svartsjukt bevakade sillburken fick äntligen öppnas och små gnuttor portionerades ut, för att räcka så länge som möjligt. Och när alla svenskarna på Nkinga skuttade runt bougainvilleabusken vid rundeln och sjöng Små grodorna, då hörde man fnissande afrikanska barn som smög bakom hibiskusbuskarna och bland kaktussnåren och tjuvkikade på vitingarnas stolligheter. Firandet fick ske vid femtiden på eftermiddagen, så att det inte var för varmt, men innan solen damp ned vid sex och det var kolsvart vid halv sju, så någon ljus sommarnatt var det inte tal om.
I eftermiddags var det riktigt regnigt och åskade dessutom när det var dags för midsommardans kring stången, så det kändes inte som någon uppoffring att avstå. Men promenaden längs vägen upp mot Långåsen, när solen brutit igenom molntäcket igen, den var desto ljuvligare. Dikesrenen prunkade med en otrolig artrikedom, så midsommarbuketten jag plockade innehåller minst femton olika arter.
Men jag lägger nog inga blommor under kudden ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar