Dagen före julafton gick Fredrik Reinfeldt i en intervju i DN ut med uppmaningen till fler kvinnor att jobba heltid. Förslaget kommenterades raskt av Kommunal och ett antal debattörer.
Men jag saknar en sida av debatten.
Visst. Det är kanske galet att så många som 767.000 kvinnor jobbar deltid, ur ett perspektiv. Deltidsarbete ger lägre sjukersättning och lägre pension och gör därmed kvinnan mer utsatt, särskilt om hon är ensamstående med barn. Tyvärr framgår inte hur många män som jobbar deltid, som jämförelse, men jag förutsätter att de är avsevärt färre.
Den ekonomiska utsattheten är ett gott skäl för att motivera till att kvinnor i större omfattning borde jobba heltid. En av grundorsakerna ligger i att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för hem och familj, vilket gör att man inte orkar eller hinner jobba heltid, framför allt inte medan barnen är små. Om det vore lika vanligt att män gick ned i tjänstgöringstid skulle nog situationen se annorlunda ut.
Det finns skäl till att man har rätt att jobba max 75 % när barnen är små: Barn orkar inte med för långa dagar.
Sedan maxtaxan infördes har man kunnat se att barn vistas allt längre tid i barnomsorgen. Jag har hört både föräldrar och förskolepersonal beskriva hur barnen är minst lika uttröttade efter en intensiv "arbetsdag" som föräldrarna, när de hämtas. Då ska familjen kanske handla, laga mat, äta och förhoppningsvis hinna umgås lite innan det är läggdags. Det är verkligen en utmaning att ge de korta timmarna kvalitet.
Det är i den nära kontakten med föräldrarna och andra närstående som mycket av barnets personlighet formas, man överför normer och värderingar, barnets rättskänsla grundläggs osv.
Då tror jag det är fel väg att minska barnets tid med föräldrarna genom att, som Fredrik Reinfeldt, skuldbelägga kvinnor som väljer att lägga en del av sin tid till familjen, istället för att för stunden satsa på en yrkeskarriär. Den prioriteringen borde istället belönas som en viktig samhällsinsats, tycker jag.
Jag skulle önska att familjerna fick större reell frihet att själva bestämma över sin tid med sina barn. Barn är ju föräldrarnas gemensamma livsprojekt, vare sig föräldrarna fortsätter att leva tillsammans eller ej.
Man kan styra mycket genom ekonomiska drivkrafter. Jämställdhetsbonusen är ett sådant exempel, där fler föräldrar har stimulerats att dela lika på föräldraförsäkringen.
Men jag tror att föräldrar är kompetenta att avgöra vad som är bäst i just deras situation utan att genom statlig klåfingrighet kräva exakt lika fördelning. Möjligen skulle arbetsgivares tveksamhet att anställa kvinnor i barnafödande åldrar och med små barn minska om föräldrarna delade lika i större utsträckning.
Man borde se över hur andra regelverk utformas, så att exempelvis pensionspoäng delas lika mellan föräldrarna. Det ska inte drabba bara den ene, om en av föräldrarna lägger en del av sin arbetstid på barnen när de är små.
Dessutom borde den tid en förälder ägnar åt sin familj ge särskild meritpoäng! 25 % nedsatt tjänst från arbetet utanför familjen under fem år ger ypperlig träning i ledarskap, simultankapacitet, organisationsförmåga och konfliktlösning. En investering som både den deltidsarbetande föräldern och arbetsgivaren har nytta av. Det finns företag som har insett detta och som gärna anställer flerbarnföräldrar till chefstjänster.
Trygga familjer ger den bästa förutsättningen för barn att växa upp till harmoniska och ansvarstagande personer. Därför ska samhället stödja familjerna (och jag vill betona att jag med familj menar även ensamföräldrar med barn). Det gör man inte genom att skuldbelägga familjer som investerar tid, kärlek och omsorg i sina barn när de är små. Istället ska de ges faktiska förutsättningar att kunna göra just detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar