Alltid barnets bästa - särskilt de utsatta?

En färsk doktorsavhandling visar att man på Astrid Lindgrens Barnsjukhus bara anmäler misstanke om att barn far illa i hälften av alla fall, trots att tydliga signaler kunnat noteras och trots att hälso- och sjukvårdspersonal är skyldiga att göra det. I sex av tio fall anmäler man misstanke om sexuellt utnyttjande av barn.

Istället sviker man barnet och skickar hem det till samma förhållanden som förvållade att man sökte vård. Det kan handla om misshandel, som bortförklaras med att barnet ramlat osv. Detta uppger Ekot och Rapport och DN i uppföljande reportage.

Detta är förfärande uppgifter, inte minst med tanke på att den nyblivne medicine doktorn, barnsjuksköterskan Björn Tingberg, misstänker att det ser likadant ut över hela Sverige. Det råder en mentalitet där man inte orkar ta på sig att själv göra anmälan, utan hoppas att någon annan ska göra det.

Det behövs utbildning, är en slutsats. Utbildning för att känna igen signalerna och för att veta vem som gör vad. Framför allt tror jag att det behövs konkreta handlingsplaner, där man i ett behandlingsteam har tydliga uppdrag. Man måste veta att någon anmäler, inte bara hoppas att någon annan än jag gör det.

För snart tio år sedan var jag med om att utbilda och ta fram rutiner inom skola och barnomsorg i Vimmerby kommun, för hur man skulle gå till väga om man misstänkte att ett barn for illa.

De frågor jag ställer i ljuset av den aktuella doktorsavhandlingen är bland annat följande:

Vilka rutiner finns allmänt inom hälso- och sjukvården i Kalmar län när det gäller misstanke om att ett barn far illa?

Vilka rutiner finns specifikt på barnmottagningar och barnkliniker i Kalmar län?

Hur ofta händer det att man från skolan och förskolan skickar ett barn till barnkliniken, med en misstanke om barnmisshandel, i förhoppningen att barnkliniken ska anmäla, men inget görs?

Vi får inte svika dessa barn!

Det är obehagligt att riskera att anmäla misstanke om att ett barn misshandlas i hemmet eller utsätts för sexuella övergrepp, och det visar sig inte finnas fog för misstanken. Men det är ännu obehagligare om det finns fog för misstanken och man inte anmäler.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska en grundprincip vara att alltid se till barnets bästa. Ur solidaritetsperspektiv borde det innebära att särskit värna om de barn som är mest utsatta. Frågan är om vi gör det eller om vi gömmer oss.