fredag 3 september 2010

Ge de ensamkommande barnen en fristad!

De ensammakommande flyktingbarnen är på tapeten - och borde alltid vara det, så länge den nuvarande situationen råder, där allt för få kommuner öppnar sin famn för att ta emot dem. Det är helt orimligt att några få kommuner, som råkar ligga "i vägen", ska bära hela bördan.

För det är en börda att logera hundratals ungdomar, som det handlar om i exempelvis Malmö och Sigtuna, på ett människovärdigt sätt, och ge dem socialt och psykologiskt stöd och möjlighet till studier och meningsfull fritid i väntan på asylbeslutet. För det handlar ju om barn, enligt FN:s definition, i en mycket utsatt situation.

Men om vi kunde hjälpas åt, i alla kommuner i Sverige, så skulle de ensamkommande barnen, istället för att vara en börda för några enstaka kommuner, kunna bli till lika stor glädje som flyktingpojkarna i Södra Vi i Vimmerby kommun, som Tom Alandh skildrar med sådan värme i sitt program Solidariteten i Vimmerby.

I morgon lördag genomförs en aktion för ensamkommande flyktingbarn i Göteborg, där Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin redan idag besöker transitboende och möter barn och gode män. I en artikel i Göteborgs-Posten konstaterar man att Kristdemokraterna är det enda parti som tar upp de ensamkommande flyktingbarnen i sin vaplattform.

Det kanske förklarar varför det var så trögt att få majoritet för när socialnämndens ordförande Torbjörn Sandberg (KD) sökte stöd för att utvidga antalet barn som Vimmerby kommun tar emot per år. Vi mötte många ifrågasättanden om varför barnen kommer till Sverige.

Det är självklart att man som förälder gör vad man kan för att skydda sina barn från krig och våld, även om det innebär att man skrapar ihop sina sista slantar för att skicka dem i säkerhet i ett främmande land hundratals mil bort.

Barnens asylskäl prövas individuellt, så ingen ska behöva ifrågasätta det riktiga i att de finns här.

Och oavsett vilket asylbeslutet blir, så är det vår medmänskliga skyldighet att ta väl hand om barnen, både vid mottagandet, under väntetiden och efter beslutet. Barn är barn, även om de ser vuxna ut och redan har tvingats gå igenom mycket under sina korta liv.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Hej Gudrun!

Jag tillhör den växande skaran KD-sympatisörer som har hoppat över till SD. Detta var för mig ett beslut utifrån att jag såg att SD är verklighetsförankrat och vägrar följa den politiskt korrekta strömmen.

Personligen skulle jag verkligen sympatisera med att ta emot ensamkommande flyktingbarn, ifall dessa verkligen vore flyktingar och barn. I en stor del av fallen är det inte så. Enligt en norsk undersökning ljög över 90% om sin ålder och var över 18 år. Dessa är ofta hitskickade av sina familjer som s.k. "ankarbarn" i syfte att sedan genom anhöriginvandringen få hit resten av familjen.
"Ensamkommande flyktingbarn" är bara en av de bedrägerier som den slapphänta invandringspolitiken har möjliggjort. Kostnaderna skulle istället kunna gå till områden som vården, äldreomsorgen och skolan. Våra äldre får ransonering av mat och kaffe medan "ensamkommande flyktingbarn" får fina lägenheter med platt-TV.

Detta är knappast rättvist!

För ett tag sedan skrev jag ett öppet brev till en av mina kristna favoritartister Roland Utbult angående en artikel han skrev i DAGEN i vintras. DAGEN publicerade inte det. Men det finns på denna sida, kommentarer välkomnas:

http://kauppi.5u.com/sd-patric-svarar-utbult.html

Gudrun sa...

Patric, varje barn har rätt till en rättsäker bedömning av asylskälen. Jag tror inte vi kan anklaga Migrationsverkets handläggare för att vara släpphänta, snarare tvärtom.

Samtidigt kan det säkert hända att en del har flytt från så gräsliga förhållanden att de tvingats tumma på sanningen för att överleva.

Jag känner en afghansk kille, som var nära att kidnappas av talibaner när han var 7-8 år. Hans morbror bodde i Iran och smugglade ut honom, under föregivande att pojken var hans. Efter något år fick de fly från Iran till Tadzjikistan, där de bodde ett par år, innan det blev hotfullt för afghaner där. Då flydde de till Moskva, gömda i trälårar under fyra dagars transport. Där blev de klassade som FN-flyktingar.

Efter ett par år i Moskva kom de som kvotflyktingar till Sverige. När de börjat anpassa sig till livet här och kände sig trygga, så vågade pojken berätta att hans "pappa" egentligen var hans morbror och att han inte träffat sina föräldrar på många år (sju tror jag det var) och inte visste var de fanns. Efter eftersökningar återfanns de i flyktingläger i Pakistan och fick komma hit.

Nu har familjen återförenats efter alla års separation.

Ja, de ljög om de verkliga familjeförhållandena. Ja, pojken fungerade som "ankare" och fick hit sina föräldrar. Men humanitärt är det helt kristallklart att det var det enda rätta.

Och visst behöver vi dem i Sverige: Båda föräldrarna är läkare, morbrodern jurist, pojken som nu är 19 år, är nu aktiv kristdemokrat och vill utbilda sig till läkare eller ingenjör.

Låt oss akta oss för att generalisera och utmåla alla flyktingar som bedragare, när vi inte känner till omständigheterna!

Skicka en kommentar