Det var skakande berättelser vi fick ta del av, om en tyst, humanitär katastrof som världen tycks ha missat för mer spektakulära händelser.
Burundi har av och till härjats av svåra stammotsättningar. 1972 var en sådan period, med oerhört många offer i form av personer som mördades eller drevs på flykt, med allt vad det innebar av fysiskt lidande men även psykisk utsatthet.
Under våra fyra år i Tanzania träffade vi på en del Burundiflyktingar, både som personal på våra sjukhus i Nkinga och Mchukwi, men också som patienter. I närheten av Nkinga fanns flera flyktingläger, med flera hundratusen flyktingar.
För några år sedan kom Tanzania och Burundi överens om att de som ville skulle få återvända och FN genom UNHCR skulle hjälpa till med repatrieringen.
Bara det att under de närmare 30 år flyktingarna bott i Tanzania, så har andra människor bosatt sig i deras hus och tagit deras åkrar i besittning, i detta land, som är mindre än Småland men bebos av lika stor befolkning som hela Sverige och är ett av världens absolut fattigaste länder.
Följden har blivit att över 30.000 återförda burundier nu är hopträngda utan annat än nödtorftigt skydd, utan möjlighet att försörja sig och utan ordnad tillgång till vare sig mat eller rent vatten. Människor svälter ihjäl eller dör i malaria eller tyfoidfeber på grund av förorenat vatten.
Men vi kan alla hjälpa till. För hundra kronor kan man betala ris och bönor som räcker att hålla liv i en persons behov under en månad. Tre kyrkor i Rudskoga vid sjön Skagern, på gränsen mellan Närke, Värmland och Västergötland, jobbar ideellt med att förmedla hjälp och garanterar att varje krona kommer fram och omvandlas till mat, medicin, medicinsk utrustning och skydd mot väder och vind för flyktingarna.
Vill du veta mer? Läs här om Burundi-hjälpen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar